På en konferens om religion och meditation, ombads jag säga något om det centrala i mitt perspektiv. Jag sa något i stil med att det viktigaste var utgångspunkten i frågan: Hur tacksam och inspirerad är jag över det faktum att Jesu löfte om evigt liv kommer att uppfyllas för mig och andra, kanske ganska snart i mitt eget fall? Om jag märker att jag är föga tacksam, föga medveten ens om det hela, snarare distraherad av vanliga jordiska händelser — ja då har jag en realistisk utgångspunkt. Meditation är nu att låta mitt djupt liggande begär bli vaket och närvarande, begäret efter förening med Jesus Kristus, efter födelse in i det eviga livet med Gud, efter Guds kärlek till just mig.
Reaktioner kom genast på detta. Är det eviga livet verkligen det viktiga? Och hur kan tron på evigt liv vara ett begär? Kanske till och med ett sorts sexuellt begär? Är inte begär något vi avstår från, lägger ifrån oss, korsfäster inom oss? Är jag kanske förläst på medeltida Rhen-mystik med erotiska övertoner? Men jag svarade ungefär som Joel Halldorf skrev i en artikel i Expressen (30/11 2020): “Världen är full av tecken och symboler, och sex är ett av dem som är svårast att tyda. I botten av det finns begäret. Sexualiteten tar oss ur villfarelsen att vi är rationella individer. Begäret är vår drivkraft: Hungriga föds vi, törstiga dör vi. Men skäms inte för att du är människa: visst kan begäret leda vilse, men det är en del av vår gudslikhet. Vi älskar för att Gud älskar, och begär varandra för att Gud åtrår oss. ”Gud skapar människan åtråvärd, och åtrår hennes gensvar”, som teologen Emma Audas formulerat det.”
Audas och Halldorf kanske inte går så djupt i kategorin “begäret” (artikeln handlar ju delvis om Freud och en sex-debatt). Jag vill nog poängtera följande. Guds skapelse är i sin helhet ett projekt utur denna kärlek och detta begär efter förening — Gud är kärlek. Allt som finns är en manifestation av detta gudomliga begär. I vår själ är detta begär på ett eldliknande sätt aktivt i allt vi gör, vill och förstår, och kan låna sig “nedåt” in i mörker, liksom uppåt och in i Gud. För det mesta är vi ju sannerligen, som den japanske Shinran, skriver, förvirrat passionerade och galna varelser som endast kan hoppas på Löftet om födelse i det Rena Landet. Meditation blir ett tillstånd av tacksamhet och lovprisning.
På konferensen om meditation påpekade jag detta perspektiv på begär. Meditation kan inte vara någon humanistisk form av “mindfulness” eller uppmärksamhet på sinnenas närvaro, eller någon zenliknande stoisk träning att stoppa all begärande rörelse i sinnet genom fokus på andningen, såsom i det nya VR-programmet Tripp för Oculus Go. Meditation är tacksamhet och tacksägelse för Löftets verklighet där begäret i skapelsen, nedlagt av Gud, leder oss till nytt evigt liv.
