Vi människor försöker alltid förändra olust till lust, negativt till positivt. De noterar någon form av olust eller sorg, de går till frysen och tar fram lite glass. Att förändra tillståndet. Eller de slår på teven för att skingra de olustiga tankarna. Eller de går på ett café och tittar på andra människor. Förändra läget till ett bättre. Detta är det naturliga i världen. Det kallas ofta, otroligt nog, att « vara sig själv ».
Den som väljer den praktiska andliga vägen gör ingenting av detta. Istället observerar han olusten eller oron just där den är och är stilla. Observationen av hur lidande produceras mentalt och emotionellt är en helt annan aktivitet än att jaga en trevlig förändring. Tämligen omedelbart upplöses märkligt nog synden, dukkha, olusten, irritationen eller negativiteten. Den är inte verklig och därför försvinner den. Fysisk smärta kan finnas kvar men nu är den tämligen oproblematisk, den är enkel smärta, även om den ibland kan överväldiga oss.
På denna andliga väg händer flera saker. Inte bara observeras formen av oro eller olust, den söks dessutom av medvetandet som observerar, ungefär som en ficklampa söker i mörkret efter orsaken till obehaget. Efter att ha funnit det stannar ljuskäglan och inväntar upplösning och pacificering. Vid upplösning blir det fullt medvetande utan objekt tills nästa orosmoment eller obehag dyker upp, vilket normalt sker snart.
En särskild aspekt på det hälsosamma i denna andliga väg är åldrandet. När en person åldras skapas normalt mycket mentalt lidande — personen irriterar sig på att inte kunna röra sig som förr, inte minnas som förr, inte fungera i vardagen som förr. En som praktiserar denna andliga obervation slipper en stor del av denna negativitet, eftersom det enda den iakttagande personen intresserar sig för är vad som sker i detta nu då synden, oron, negativitetten skapas. Genom denna inriktning och uppmärksamhet återställs en frid som den ersätter oron, ångesten eller irritationen över åldrandet.
Om andra människor eller djur är nära är medkänsla rätt aktivering. Det är Yeshuas medvetande som tas in och opererar genom personen. Även då pågår observation av synd, dukkha, oro, obehag och distraktion. Därför blir observationen full av medkänsla men inte av sorg, medömkan, förhoppning eller förväntan, eller någon annan reaktion på andra varelser. Yeshuas medvetande är frälsande och helande, inte dömande eller krävande. Medvetande om lidandet är grundläggande.
Den som observerar är ande, utan lidande, utan gräns, utan jag. Därför är det förverkligande av frihet att se dukkha i sin oändliga variation, det är Yeshuas kors i mångfalden av lidande, det är Hans förlåtelse av all synd. Att leva så är att leva ovärldsligt, andligt, fastän mitt i världen av obehag och negativa upplevelser.
Vid läsning sker samma observation. Ger läsandet behag och njutning eller obehag och oro? Är läsandet liksom ett njutningsmedel eller ger det oro och stress? Läsande och hörande, liksom syn och hörsel i allmänhet är alltid aktiva i produktion av dukkha/oro/obehag. Vid fullt medvetande behöver ingen människa läsa eller höra något. Då hör vi med andliga öron och ser med andliga ögon Guds vishet och godhet i allting.
Samtal och engagemang i världsliga saker ger synd och dukkha och en sorts oro och är egentligen mest en förvirring där ord och ljud blandas. Som Jakobs brev säger är tungan förbannad. Ord som sägs förvirrar människan mer än det mesta. Det är det "dia-krinómenos", tvivel, som Jakobs brev varnar de troende för. Även läsande ger detta tvivel. Bibeln och Filokalía räcker för den som observerar och är uppmärksam.
Observation mitt i samtalen befriar delvis från effekterna, men tystnad är det naturliga för fullt medvetande. När inte samtal med andra pågår finner vi andra samtal pågående i det mentala. Samma sak gäller där: observation av vilket obehag och lidande som skapas genom det mentala samtalandet.
Basilius den Store menade att självobservation är introduktionen till sann gudskunskap. "När du nämligen observerar dig själv är det inte nödvändigt att följa Skaparens spår i hela världsalltet med dess ordning, utan i dig själv, i det mikrokosmos som är du själv, ser du den storslagna visheten hos Skaparen själv." (Bailius, Observera dig sjäv 7)
Visheten själv är Yeshua. Fullt medvetande i Yeshua innebär att tiden försvinner och rummet blir utan gräns. Visst, klockor säger en tid, en lokal tid. Men tiden är borta i själva medvetandet, och visst tycks världen innehålla objekt på avstånd från varandra, men i själva medvetandet och observationen i Yeshua är människan utan begränsad rumslighet. Detta är att använda världen till frihet i Yeshua, vår Messias.
