Härom söndagen läste vi om Tomas tvivlaren i kyrkan och en av gudstjänstledarna kände sig manad att påminna om att Tomas var långt ifrån en tvivlare efter Kristi himmelsupptagning. I själva verket är han en viktig apostel. Tomas firas den tredje juli i katolska kyrkan, men i svenska kyrkan tänker man att 8 dagar efter påsk är en Tomas-dag. Den dagens evangelietext, om man vill räkna så, utspelar sig även den på den åttonde dagen, som Uppståndelsen, dagen då Gud bryter igenom. En helt igenom annan dag än veckans sju dagar – Guds dag hör evigheten till. Det är den åttonde dagen efter Påskdagen, Tomas dag. Tomas var den apostel som tvivlade men blev hel säker sedan Jesus bett honom fysiskt vidröra Gud som människa, vid röra såren på Hans kropp. Bättre undervisning om Gud som människa finns knappast i Nya Testamentet. När apostlarna efter uppståndelsen delegeras ut i världen blir det österut som Tomas får ta sig. Omsider har han rest till Taxila, en stor stad i Indus-dalen, där greker etablerat sig sedan Alexander den Stores fältåg. En judisk synagoga finns där han kan känna isg hemma och sprida sanningen om Vägen och förbereda dem på den starka sanningen om Gud såsom människa. Tursamt nog vill kungen i Taxila, Gundofarr anställa Tomas som snickare eller byggnadsarbetare, samma yrke som Herren själv hade som ung. Det officiella partiska språket i Taxila var dessutom arameiska, Jesu språk och internationellt gångbart. Det är troligt att Tomas under sina år i Taxila också lärde sig andra indiska språk för att kunna fortsätta sin mission över den indiska kontinenten.

Kungen Gundofarr var partier och därmed en västerlänning, men Tomas förstod snart att kungen var hängiven Shiva, förstörelsens gud som tilltalar alla trötta på eixstens. Shivas älskarinna var Kali, prydd med dödskallar runt halsen, emedan hon befrirar människor från sin existens. Vi ser henne på mynt från gamla Harappa-kulturen. Över huvud taget finns ett andligt sug efter att upphöra existera och få frid i den undiska kulturen och nyheten om att Gud är människa måste ha givit många sökare hopp och ljus. Man får anta att Tomas kommer med ett ljust budskap. Men suget efter existentiellt försvinnande har funnits under alla tider, också vår egen. Den katolske munken Henri le Saux till exempel, en fransk dominikan från Bretagne, kände suget efter “advaita” och sökte på 1950-talet i Indien Gud “bortanför Gud”, alltså ett tillstånd av försvinnande och icke-identet, det indiska brahman. Som sanyasi levde han sina sista år i Rishikesh i norra Indien. Katolska systrar tog hand om honom efter en stroke på gatan i Rishikesh 1973.

Historiska spår antyder att Tomas stannade flera år i Taxila. Vi vet endast att han vann några för tron på Gud som människa i Jesus. När han lämnade staden, för att aldrig återvända, överlät han vårdnaden om den lilla församlingen till Gaurasva, en av de få troende och indier av födseln. Inte länge efter detta, omkring år 75, invaderas Punjab av kusher från norr och sannolikt upplöste den kristna församlingen. Men Tomas inflytande hade bara börjat. Tomas evangelium, som finns i Nag Hammadi-samlingen, börjar så här: "Detta är de hemliga orden som Jesus den levande uttalade och som Didymus Judas Thomas skrev ned." Den syriska traditionen rapporterar att apostelns fullständiga namn var Judas Tomas, och i den apokryfiska redogörelsen Tomas Apostlagärningar, skriven i det östliga Syrien i början av 300-talet, identifieras den med Judas, en av bröderna i Mark 6:3. Ingen text anger vem som är Judas tvilling. Enligt traditionen var han en andra kusin till Jesus.

Vi möter Tomas igen i Kerala, i södra Indien. När han kom till Kerala-kusten i Indien anförtrodde han Jesu evangelium om Gud som människa till fyra familjer för att bevarla och lära ut. Hur historiskt troligt är detta? Enligt forskare som John Samuel vid Institute of Asian Studies, Chennai, M.Witzel vid Cambridge University, Alexander Harris, Deva Kala, Deva Nayakam, George Menacheri och T. V. Phillip, måste man leta utanför NT efter andra apostlars Apostlagärningar. Den logiska platsen att söka är i de områden där de arbetade.

Vad finner vi då? I de flesta fall finner vi inte fullständiga redogörelser för apostlarnas verksamhet. Att skriva var en färdighet okänd för vanliga människor på den tiden, så dessa tidiga kyrkors historia återfinns inte skriftligen under den period de första apostlarna är verksamma. Det tog ibland flera århundraden av förseningar innan de skrevs. Ofta förmedlades historien muntligt i form av berättelser, legender, ballader och myter.

När det gäller Tomas har vi en skriftlig uppteckning i "Thomas-Akterna". Detta verk skrevs runt 200 e.Kr. - över ett sekel i efterhand. Poeten och filosofen Bardesan av Syrien. (155-223 e.Kr.) anses vara den författaren till detta verk. Enligt denna skrift kom Tomas till Maliankara (ett annat namn för dagens Kerala-region) år 50 e.Kr. i månaden december/januari. Efter en kort vistelse där fortsatte han till Mailapuram (Mylapore) och reste senare därifrån till Kina. Åter i Mailapuram seglade han till Maliankara och blev inbjuden av kungen av Thiruvanchikulam (moderna Cranganore), och grundade sju församlingar där.

I Cranganore, dit han kom år 51, döpte han kungen, 3000 hedningar och 40 judar. Kollam, Chayal, Niranam, Trikpaleswaram, Kokkamangalam, Kottakayal (Parur) och Palayu är sju välkända tomaskristna kyrkor, enligt traditionen. År 59 e.Kr. i månaden september/oktober kallades han tillbaka till Mailapuram av Kung Cheran, som fängslade honom vid ankomsten. Men kungens bror dog vid den tiden och väcktes enligt legenden till liv igen. Thomas blev frisläppt och kungen tillsammans med 700 indier fick dopet av honom.

Efter två och ett halvt års vistelse i Mailapuram återvände Tomas till Malabar via Malyattur och besökte de gamla platserna Cranganore och Kottakayal. Han vistades på varje plats under ett år och gav de troende konfirmationens sakramentet. I Chayal tog aposteln avsked från de kristna och reste år 69 e.Kr. och därifrån till tamilernas land. Vid denna punkt i texten räknas de mirakel upp som aposteln utfört. Totalt konverterade han 17 750 personer, varav 6850 var brahminer, 2800 Kshatriyas, 3750 Vaisyas och 4250 Sudras. Två vigda biskopar nämns: Kepa och Pau. Kepa tillhörde Cranganores kungliga familj och han var satt över Kerala. Han deltog i begravningen av aposteln Tomas.

Tomas var tillbaka i Milapuram år 72 e.Kr., den 3:e dagen i Karkadakam (juli). Där, på vägen till Lilla berget, genomborrades han av en lans och avled.

Denna korta biografi är omtvistad. En skola anser att Tomas aldrig nådde södra Indien, åter en annan skola att han gjorde det. Hans väg från Taxila torde ha gått längs västkusten eftersom vi har en kristen kommunitet nära Bombay, som hävdar sin härkomst från Tomas. Han reste in i Kina, återvände in i Indien genom Himalayas och nådde Ganges-slätten och sedan vidare till Central Indien. Vi har stark dokumentation som visar att det finns en kristen gemenskap i området kring floden Kaveri i centrala Indien. Därifrån reste han söderut in Madras och Kerala.

Ett av huvudproblemen med att acceptera berättelserna om Tomas var brist på information kungen Gundofarr (Gondophernes). Men 1854 grävdes fram en stor samling mynt som tydligt visar Rikets existens och att han hade en bror som hette Gad enligt berättelserna. En epigrafisk sten i ett närliggande buddhistiskt samhälle bekräftar också denna slutsats.

Men vilken inverkan på indisk andlighet fick Tomas och det kristna budskapet om Gud som människa, inkarnerad i Jesus? De tre huvudreligionerna var arisk vedisk religion, som närmast var naturdyrkan, buddhism, en ateistisk lära om att undkomma lidande och jainism, en ateistisk vishetslära med icke-våld som etiskt centrum.

Vilka var arierna? Trots många försök från indiska hinduiska extremister att fastställa att arierna härstammar från Indien, det finns inga bevis som tyder på något sådant faktum, vare sig historiskt, språkligt eller arkeologiskt. Arierna var naturdyrkare. Zoroastrrer som dyrkade solen och elden hävdar att de är de ursprungliga arierna. Cyrus, Darius, Xerxes och andra perserkungar hävdade att de var arier. Dessa kungar som migrerade till Indien under islamisk förföljelse. Enligt skriften Zend Avesta var den ursprungliga hemorten polarområdena i Sibirien. De flyttade till Mellanöstern på grund av en allt strängare kyla. En annan grupp anlände till regionen över havet från Camphtor. Ytterligare en grupp anlände från öknen söder om Sahara enligt vissa forskare. lärda. Denna blandras var känd som hettiter. De indiska arierna är förmodligen hettiters ättlingar. De var krigare och hade inget skriftspråk. De var goda berättare och dyrkade naturens krafter. Genom invasionen av Kanaan av Israel under Josua, tvingades hettiterna ut ur sitt land. Detta är den tidpunkt (omkring 1300 f.Kr.) då arisk migration till Indien ägde rum. Precis som israeliterna massakrerade kanaaneerna, massakrerade arierna de dravidiska indierna. Denna erövring av Indien måste ha tagit flera århundraden. Men arierna kunde inte kontrollera södra Indien och hade bara en svag närvaro i dessa områden.

Idag kan brahminfamiljerna i Kerala göra anspråk på sin härkomst först efter 600 e.Kr. Något hände med brahminerna i Kerala mellan det andra århundradet f.Kr. och sjätte århundradet e.Kr. Anledningen till deras försvinnande kommer att framgå när vi ser hur Tomas-kristendomen utvecklar sig.

Vedisk religion var inte hinduism. Det finns fyra Vedas, fyra heliga skrifter. Rig Veda, den första delen, var den enda som existerade vid den tidpunkt då Tomas kom med sitt kristna budskap om Gud som människa. Rig Veda skrevs inte på sanskrit utan på vediska eller avestianska, vilket är en form av persiska.

Vedisk religion är därför persisk naturdyrkan, inte någon form av “hinduism” – det skulle bli en motsägelse eftersom vedisk religion är mycket annorlunda än vad vi i allmänhet kallar "hinduisk religion". På liknande sätt är inte gammal hebreisk religion någon form av kristen religion."

Den andra, tredje och fjärde Veda-boken är mycket senare texter, skrivna efter att kristendomen kommit till Indien. Hymnerna i den första boken, Rig Veda, var helt enkelt psalmer till deras naturgudar - 33 gudar inalles. Men ingen av dessa gudar finns bland hinduismens gudar idag. Det är således uppenbart att det finns väldigt lite samband mellan dessa två former av religion. Den förkristna vediska religionen hade absolut inget koncept om en högsta Gud. Det är en kristen import till Indien som kom med Tomas, liksom den befriande nyheten att Gud är människa.

Den andra religionen på indisk mark när Tomas kommer med det kristna budskap är buddhismen, en tydligt anti-teistisk lära, eftersom själva föreställningen om Guds kärlek står i konflikt med buddhistisk syn på världen och rollen hos människorna i denna värld. Världens liv är helt enkelt lidande och det viktigaste är att undkomma det. Vare sig vi tror eller inte ttror på Gud kommer lidandet att vara det typiska för liv. Även om Gud finns med kärlek, allmakt, allvetande och välvilja mot alla levande varelser, ändrar detta inte det fundamentala problemet – att vi lider. När Tomas kom med budskapet om att Gud är människa, kände många buddhister att en Världsfrälsare måste finnas och snart uppträdde Amitabha och andra himmelska buddhor i den indiska konsten och i olika mahayana-sutror där det Rena Landet skildrades, i linje med Guds Rike i kristendomen. Men många i den äldre buddhismen lyckades inte se hur lidandet undviks genom denna tro.

”Världens öde beror på orsaker och förutsättningar. Därför kan den vise mannen inte lita på gudar”, skrev Nargarjuna, den indiska buddhistiska filosofen från 200-talet. Men Nagarjua anvisade senare i sitt liv också den enklare vägen med Världsfrälsaren Amitabha som gav tillgång till det Rena Buddha-landet.

Buddhismen genomgick således många teologiska förändringar under den senare perioden. Det började i huvudsak som en materialistisk religion baserad på reinkarnation. För övrigt finns inte begreppet reinkarnation i Veda - inte någon av Vedaböckerna. Det var inte ett arisk tänkesätt överhuvudtaget. Reinkarnationskonceptet kom förmodligen in i det indiska religiösa scenariot genom det grekiska inflytandet i Gandhara. Buddhismen tog nu en ny form i mahayana med teistiska föreställningar. Den sydliga gruppen känd som hinayana-buddhismen är fortfarande starkt ateistisk.

Jainismen, den tredje indiska religion vid Tomas ankomst till Indien, är återigen en materialistisk religion. Man antar universums helhet som evigt beroende och är självupprätthållen med sina egna eviga regler. Det förutsätter ingen gudomlighet bortom existensen av intelligenta varelser och livsväsen. Det finns en hierarki av livsformer i universum. Det är samspelet mellan dessa varelser, både levande och icke-levande, utgör ett pågående liv. Människan bör inte skada någon annan livsform, vare sig för föda eller nöje.

Världen är enligt jainismen oskapad, som tiden själv är, utan början och utan slut. Allt är oskapat och oförstörbart, allt i universum består och det finns högre varelser som kallas arhats i himlen och varelser med större frihet och högre grad av kunskap och intelligens än männisan i kosmos. Dessa är dock inte gudar. Allt liv lever i tvång av sin egen natur, livsformerna är uppdelade i tre dimensioner -- helvetet, jorden och himlen.

Aposteln Tomas kristnade den indiska kontinenten och allt vi kallar "hinduism" har utvecklats under seklerna efter kristendomens ankomst. Det tidigaste sanskrit-dokumentet är från ca 150. Möjligtvis har sanskrit utvecklats ur prakrit för just den kristna gudstjänsten och sedan spritt sig till olika former av indisk andlighet. Även buddhister gick över från pali till sanskrit efter kristendomens ankomst. Den nya formen av buddhism, "mahayana" är starkt påverkad av kristen tro där Buddha blir en himmelsk världsfrälsare, Amitabha. Kerala kallas än idag "the country of the Nazaranis". Det dagliga tåget från Madras till Kerala kallas ibland "the Nazarani Express.Marco Polo sägs ha besökt graven år 1292 och tog med sig lite av den rödfärgade jorden från graven hem till Venedig.

En gammal beteckning på de kristna var Ishanni. Jesus var känd som Isha och flera indiska gudsnamn är sannolikt utvecklade ur Namnet över alla namn, Isha. Senare missionärer från Syrien och Rom ville gärna integrera de tidiga Ishannis i den klerikala strukturen. Man rapporterade hem att Ishannins saknade prästerskap enligt europeisk modell. De levde mer som på apostlarnas tid med Isha, Guds Son som enda verkliga präst.

Denna tendens till alltmer klerikal kristendom har fortsatt under historien. Ju tätare kontakterna med Europa blev, ju tätare blev försöken att inordna de tidiga tomas-kristna i en europeisk klerikalism. Roberto Nobilis öde som missionär i Indien är intressant att studera för den intresserade. Ett lågvattenmärke för den katolska europeiska kyrkan är en synod i Diamper år 1599. Portugisiska ärkebiskopen Alexius Menzes inbjuder alla Ishannis till synoden och ber dem ta med sig alla skriftliga dokument, handböcker, katekeser, teologiska texter osv. När de kommer till synoden omringas de av soldater och alla texter bränns på bål. Kardinalen Tisserant medger att "Det är inte möjligt att skriva en fullständig historia om de kristna i södra Indien eftersom alla kyrkliga dokument brändes på synoden i Diamper 1599."