Hur fungerar sökandet och vägen till Kristus? Ja, Fadern sökte mig långt innan jag sökte honom. Det förstår jag i efterhand. Så är det nog för alla. Men vi vet ju inte detta när vi börjar, eller hur? Jag gjorde åtminstone inte det.

En dag i början av mitt sökande liv, det här i början av 1980-talet, visade Fadern mig vad jag hade varit tidigare. Hur tydligt jag nu såg det ! Jag hade gått runt i flera år som en död och trott att jag levde (1 Tim 5:6)! Alltså, detta "jag" levde ett helt ok liv. Levande för "mig själv", levande för synd (otro), levande för självsökande. Men subtiliteten i detta var att jag också levde för min icke-existerande "egen godhet". Jag trodde verkligen att jag var en ganska bra kille på 1970-talet, smart, yogade och läste filosofiska böcker, pluggade på universitete, experimenterade med kollektiva livsformer och läste East West Journal. Jag trodde att jag var osjälvisk. Jag trodde på fred och kärlek och meditation som andra hippies och praktiserade dessa så gott jag visste hur. Så när de "kristna" kom till mig och pratade om att ta emot Kristus och bli förlåtna för synder man gjort och gör på nytt och om att komma till himlen nu i de yttersta tiderna som de sa var över oss, lät allt som absurd dårskap för mig - berättelser för barn kanske men inte sanna. Det var väl "andlighet" men inte för en "medveten" person som jag. Visst, jag var medveten om att jag inte var en perfekt person, ännu inte upplyst. Jag visste att jag hade fel, att det fanns saker jag hade gjort som fick mig att rycka till och skaka på huvudet, men jag kände mig inte alls som den "syndare" som de sa att jag var - jag var inte så dålig väl? Så vi som levde likt mig var i en återvändsgränd. Jag kände verkligen inte det behov de sa att Jesus kom för att möta. En kristen tjej jag fick skjuts med när jag liftade genom Norge bjöd in mig till en gudstjänst hon skulle på. Men jag avböjde artigt och tänkte att jag inte behöver de där barnprylarna.

Den kristendom som dessa människor hade fick relativt liten inverkan på mig. Vad jag menar är att även om jag kunde se deras övertygelse, och den uppenbara glädje de verkade ha, var individerna själva för det mesta inte så intressanta för mig. De berörde mig inte på något djupt sätt. Vissa katolska killar kunde verkligen filosofi, det kunde jag erkänna. Men de var ganska fyrkantiga och inte så häftigt befriade som jag. Jag rekommenderade dem att lyssna på Beatles "Let it be", bläddra lite i “Be Here Now”, och agera därefter. Förutom en kille. Han hette Toresson, jag minns inte förnamnet. Han hade gick ett år efter mig på gymnasiet. Han läste poesi och var vegetarian. Han var en av de många som, precis som jag, hade tagit sig an det tidiga 70-talets ”freak-hippie”-liv nästan direkt från gymnasiet. Som många gjorde, gick även han runt påverkad tidens upplysande droger, utan festens slut i sikte. Min historia också ett tag. Han tog LSD och hade en sliten kopia av Huxleys "The Doors of Perception" i sin jacka. Men så hände något med honom. Han förvandlades nästan framför våra ögon. En vecka ser vi honom på de vanliga tillhållen, gör de vanliga sakerna, sedan går det ett tag utan att se honom, när han plötsligt dyker upp i Uppsala slottspark tillsammans med Jesusfolket. En dag kommer han precis ut ur deras stora tält med en bönecirkel därinne, som hade avslutats med att de alla separerade och gick runt genom folkmassan för att vittna om Jesus. Söka efter mål, som jag tänkte då.

Men Toresson såg särskilt mig och en vän till mig på vallen mittemot scenen. Ett gäng av oss satt alltid där för det var bra utsikt över Uppsala stad och det var en fin sommarkväll där framför den fria scenen, där band spelade varje söndagseftermiddag. Det var fortfarande på ett sätt de "magiska" dagarna i parken. (I takt med att heroin och brottslighet växte blev parken mindre och mindre rolig.) Man njöt av vinden, hippietjejerna, den sköna bristen på sysselsättning, förutom att klara tentorna. Man kunde gå bort från folkmassan, gå ner vid Fyris. Det var bänkar längs Fyris, där min blivande fru och jag tillbringade mycket tid tillsammans. Det var “Lucy in the sky with diamonds” särskilt på söndagseftermiddagarna i slottsparken.

Toresson spanade in mig och min kompis gjorde han en kort nickning åt mig. Jag visste att han var på väg till mig. Det märktes något speciellt på honom. Han hade ett ljus över sig. Det var inte visuellt. Det var bara klart ljus, ackompanjerat av en mycket äkta kärlek. Den här killen var KLART annorlunda från tidigare, hann jag tänka. Jag hade gillat honom förut – som jag var han en "snäll kille". Men den här nye Toresson var inte bara en "snäll kille", även om jag senare sa till mig själv att han var det. Han hade något utöver "snällt". Han hade gått bortom "trevlig", vilket de flesta, (inklusive kristna) tror är att leva kärleksfullt genom att agera positiv, glad, uppmuntrande, uppmärksam, stödjande, empatisk, intresserad, medkännande, mild, etc. Han verkade ha slutat spela alla spel, och helt enkelt vara ren utgående kärlek utan utsmyckning. För mig var det något nytt. Jag är säker på att det var den Helige Ande som visade mig detta den dagen. Även om jag inte kunde formulera det då, inser jag nu att mötet med Toresson i parken den dagen var första gången jag såg med mina egna ögon en oförfalskad ovillkorlig gudomlig kärlek. Den dagen, för ett ögonblick, öppnade Anden mina ögon för att se något som jag aldrig hade sett förut och inte ens insåg att det fanns.

Jag har tillbringat mycket tid och skrivit och talat många ord under de senaste fyrtio åren, gått igenom om och om igen vad man kan kalla "mekaniken" i vår förståelse av Kristus i oss. En hel del har mina elever i religion och filosofi fått höra. Att förstå ande, kött, tro, vem Jesus Människosonen/Guds Son är, skrifterna, kyrkan och sakramenten, föreningen med Gud, lögnen om självständigt jag, frestelsens natur, utövandet av sann tro, vårt kungliga prästerskap och förbön – allt detta, om och om igen, år efter år, samma frågor, samma skriftställen, tydliga bilder och illustrationer, berättandet av samma historier, svarandet på samma frågor.

Under lång tid var jag föga klar på vart allt tog vägen. Bara stiga upp varje dag och göra det. Säga det. Läsa det. Tänka på det. Skriva om det. Det är på sätt och vis inte frivilligt. Inte för att jag inte kan bestämma mig, om jag så vill, för att inte göra det. Den friheten finns alltid där. Ibland försöker jag fly den. “Nej, det är för mycket, ingen bryr sig, ingen lyssnar!” — Då och då har jag klagat inför Herren Jesus Kristus. Han påminner mig då om 1)det är inte sant, och 2) det är inte mitt problem. Men det är inte frivilligt i den meningen att Ordet brinner som en eld. Och vem kan hålla inne med det då?

Under de senaste åren har det dock blivit en allt tydligare förståelse för vad allt detta handlar om, vart det leder. Och allt uttrycks i den lilla berättelsen om Toresson i parken, och svaret på frågan – var kommer det ifrån? Det korta samtal vi hade den där sommardagen där Toresson gav uttryck för vad Guds kärlek är för något, gjorde ett sådant intryck i mitt medvetande att jag räknar det där kanske högst tjugo minuter långa samtalet från 53 år sedan, som en milstolpe som ännu påverkar livets inriktning. Det är egentligen inget minne utan en kraft som fortsätter verka.Jag kommer inte ihåg något speciellt från den dagen, förutom den allmänna stämningen i parken, som är ganska vag. Och jag var inte hög på något. Naturligtvis finns också andra stunder och ögonblick från det yra 70-talet – avgörande ögonblick, val, men också tillfälliga möten, inre tankar och insikter. Jag minns dem också. De flesta av dem var tillsammans med människor och hippie-tiden var en rörlig tid, människor från alla jordens hörn kände någon form av gemenskap, de kände sig välkomna på de kollektiv vi levde i och dök upp för att stanna en tid. Men många stunder är interna, saker som hördes inom en, osynliga händer som pekade i en rikting och som bara verkade dyka upp lite oväntat. I efterhand tycker man sig skönja att de var tillfälliga stopp på en tydligt markerad, progressiv stig som sträcker sig från då till nu.

Vad det handlade om var förstås att Fadern var ute efter mig. Han sökte mig långt innan jag förstod det. Alltså Johannes 6:44 “Ingen kan komma till mig, om inte Fadern, som har sänt mig drar honom…” och här är ordet “drar” så passande. Jesus säger lite senare att var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av honom, men jag tror det är dragandet som inleder allt. Det dragandet är Guds kärlek i operation. Detta dragande gav många osynliga saker, både inre och yttre, för att knuffa mig längs vägen till Honom. Det är inget fel i att bli knuffad av Honom, även om det ibland blir lite tufft och man får blåmärken. Det tar ett tag för oss att förstå att Gud är Gud och att vi inte är det. Vi tänker hela tiden att vi är det, kanske i alla fall den här gången, men hoppsan, det visar sig igen att det är vi inte! Jag är inte tillräcklig, i och för mig själv. Aldrig.

Jag gör ingenting för att tjäna på det. Inga sakramentala eller rekommenderade gärningar ger mig Guds gunst, och inte heller förbättrar man sig i hans tjänst. Jag tar bara emot det. Det bristfälliga kärlet är just kärl: det är till för att fyllas av någon Annan. Det sägs ibland att redan uppmaningen till att tro, till att besluta sig inför Gud, avgöra sig inför Honom, uppmaningen att ta emot Kristus genom sakrament som dop, konfirmation och eukaristi, bön, altarkallelse, läsande av Ordet – är alltihop att göra för mycket, att lite arrogant tro sig kunna avgöra något. Gud rår och handlar i oss genom sin kärlek. Det är inte vi. Vi kan ingenting göra. Det är HAN som tror på oss, älskar oss. Ingenting annat. Och som Alfonso Liguori skriver är meningen med Guds kärlek att vi förenas med Hans vilja så att vi och Gud är en och samma sak.

Men samtidigt vill vi äta och ta emot trons gudomliga mat vi får genom Faderns kärlek. Paulus talar om detta, tror jag i välbekanta Romarbrevet 10:9,10 – “Om du med din mun bekänner Jesus vara Herre och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, då bliver du frälst. Ty genom hjärtats tro blir man rättfärdig, och genom munnens bekännelse bliver man frälst.” Det krävs ingen insats från oss, inget uttryck för tro krävs. Men Hans kärlek är tron som är aktiv i oss, aktiv som Vägen, Sanningen och Livet i oss. Vi har bjudits in till att sitta vid bordet med maten framför oss. Klart vi äter och gläds. Om vi TROR på maten, så som natt följer dag följer att vi ÄTER maten. Kaspar Schwenkfeldt brukade alltid tala om den heliga födan, det heliga spisande av Jesus Kristus och att bespisningsundret handlar med eftertryck om detta saliga och andliga ätande. Måltidens uppgift är inte bara att sitta i kyrkan och se hur utsökt det eviga livet är så att vi kan "tro på" det. Måltidens uppgift är att ge oss den näring som våra kroppar behöver för att hålla dem igång. Om vi tror på maten så följer det förstås att vi äter maten. Måltidens uppgift är inte bara att finnas där och se utsökt ut så att vi kan "tro på" den. Måltidens uppgift är att ge oss den näring som våra kroppar behöver för att hålla dem igång, vilket vi inte får om vi inte äter det. Mat som inte äts är inte ens mat. Till slut är det bara skräp. Jesus Kristus ger oss sitt blod och sin kropp för att vi ska ta emot och tillgodogöra oss så att Han kan leva som oss. Det är vad tron handlar om. Det vi äter lever vi genom, det manifesterar sig och blir oss.

Vi kan förstås inte själva bestämma att Hebreerbrevet 11:6 är ogiltigt som vissa har sagt eftersom det kräver tro av oss. Paulus sa: "Vi tror, och därför talar vi!" Och vi finner att vi inte kan annat än tala, när vi har fattat denna påtagliga och sanna tro. Den är inte bara att mentalt tro på fakta om Jesus, utan att andligt och inombords gestalta något. När allt kommer omkring är det Logos, Guds levande ORD, som formar och ramar in universum varje ögonblick. Eftersom allt “lever och rör sig och har sin tillvaro i Gud”, [Apg 17:28], är detta Guds levande ORD ett talande ORD i oss särskilt! Denna sorts tro är vår mottaglighet, vårt bräckliga kärls mottaglighet. Det är den gemensamma valutan i Nya testamentet och valutan för Guds rike. Denna tro är Guds tro, och som sådan kan den inte göra annat än att bära gudomlig frukt. Den andra delen av Faderns tvåfaldiga plan är att jag äntligen får det verkliga jaget, vilket inte är illusionen om ett självständigt väsen utan Han och jag som en person som fungerar. I vått och torrt, i nöd och lust, lever Han dig. Det är det verkliga jaget. Vi tillbringar denna långa period med att lära oss att vi inte är Gud, att vi är katastrofalt otillräckliga varelser, finita och fulla av synd. Som Ludwig Feuerbach (1804-72) skrev uppstår den extrema formen av extern religion genom att vi identifierar oss som dessa finita och syndfulla varelser – motsatsen blir då Gud som extern helighet och saligt liv i evighet. När vi genom Faderns tvåfaldiga plan finner Honom i oss, läks denna missuppfattning och illusoriska begränsning. Vi får genom Jesus Kristus, och som Feuerbacher skrev, ett liv där Gud är mitt själv och vi är Gud och lever som Gud.” Något redan Irenaeus på 100-talet tänkte. Den externa guden blir endast en bakgrund för vårt verkliga själv. För det är inte av mig som något sker utan av Honom. Vi lär oss grundligt att vi inte har någon egen rättfärdighet, ingen visdom, ingen styrka, ingen makt. Det är ALLT Hans, och inget av mitt, för detta “mitt” var en felaktig föreställning. Anden har lärt oss inåt. Genom erfarenheten av vårt dagliga liv, blir vår brist på tillräcklighet bakgrund och Kristus levande i mig blir förgrunden. Anden har gjort allt det där eviga Andearbetet, bearbetat tid och evighet för att få det hela att bli till min eviga nytta – ja min, så står det i Evangeliet – och det kan vi var och en säga gällande oss själva. Alltihop är utformat för var och en av oss. Det är skapat för att passa våra individuella liv. Visst, det är ett mirakel av oändliga proportioner. Det går långt utöver all förståelse! Och syftet med det hela? PERSONER!

Det handlar inte om doktriner, system, denominationer, liturgier, sakramentala teologier, auktoritativa budskap, tjänster, former av tillbedjan, eller ens ytterst om lag eller nåd eller Romarbrevet 7 eller Joh 3:16. Allt är för denna enda sak: “Att de ska känna dig, den ende sanne Guden, och Jesus Kristus som du har sänt.” Men det stannar inte där. Jesus kom inte bara för sig själv, för att vi skulle kunna ägna all evighet åt att hålla gudstjänster flera gånger i veckan och prata om hur stor Jesus är. Han kom för att göra sig känd inte bara i den enda människan Jesus Kristus, utan genom den enda människan som vi är. Att VARA Kristi fullständiga uttryck, det är meningen med det hela. Vara och leva som det Han skapade oss till att vara i begynnelsen, rena från all orättfärdighet, fyllda med livets vatten för att läka varandra. Detta är Jesu uppdrag – att föra fram Guds söner och döttrar, så att DE kan lysa som stjärnor i himlen och regera med honom i himlen och på jorden.

Min vän Toresson gav bara en liten glimt av det, givet i det ögonblicket av Anden tvivlar jag inte på. Ja, jag hölls i otrons fångenskap i det ögonblicket, men min dag för räddning Ja, jag hölls i fångenskap av synd (otro) i det ögonblicket, med mina avgudar Marx, Freud och Marcuse, men min dag av befrielse var på gång, och Anden strålade in i min fångenskap och fick mig att fånga hans signal bara för ett ögonblick, ungefär som Radio Free Europa brukade sända in i det kommunistiska Europa under det kalla krigets mörka dagar. För Anden är mycket intresserad av oss som Chrysostomos skriver i sin kommentar till Romarbrevet (nr 15). Det är SONEN – i sönerna! Vi slutar betona att det inte är jag, det är Han. Vi behöver inte längre ta hänsyn till vår otillräcklighet, vår oförmåga, till och med vår rebelliska natur. Om det här är för dig så är det är dags att idag veta att du ÄR livet. Du är anledningen till att Han kom, dog, uppstod igen och steg upp till himlen, "ledde fångenskapen till fånga", för att ge "gåvor" till människorna. Vilka är dessa "gåvor?"

”Att känna dig, den sanne Guden, och Jesus Kristus, som du har sänt” (Joh 3:3), uppfylls i slutändan när frågan har besvarats, denna fråga – Vem är jag?

Ordet har blivit kött i oss. Vi behöver inte använda stora bokstäver eller sätta massor av utropstecken bakom dem. Det är helt enkelt sanning och behöver inte basuneras ut föratt tillkännage det. ORDET, det levande Logos, blev kött först i Jesus, men inte bara i Jesus. Syftet med att ORDET skulle bli kött i Jesus var enbart för syftet att samma ORD skulle bli kött – kroppsligt, hud, ögon, andedräkt, värme, passion, syn – i dig och mig. Som Anselm av Canterury en gång skrev: Med vilken nödvändighet skedde detta? Kristus var inte befalld utan ville av egen fri vilja och kärlek dö för att ge liv. Han dog för att han följde Guds vilja till varje pris. Detta handlar om människor som ges liv. För hos Gud har det alltid handlat om människor. Skriften säger att Gud gör vad han gör för sin egen härlighet. Det låter egoistiskt. All denna smärta och detta lidande till Guds ära? Hur får Han härlighet ur människosläktets fall och undergång, även om Han återlöser oss alla? Guds ära och härlighet är att ge oss Sin enfödde Son. Efter att ha gett oss sin Son fortsätter Han att i denna stund ge sin enfödde Son. Det är den andra hälften av evangeliet, som Dan Stone kallade det. Många tar till sig endast den första dele, att Han utgav sin ende Son för oss. Andra hälften är vår osynliga identitet så att vi i vår tro genom Honom är det perfekta uttrycket för den levande Guden. Eftersom Han är, är vi det.

Första Johannesbrevet 4:7-10 säger: “Mina älskade, låtom oss älska varandra; ty kärleken är av Gud, och var och en som älskar, han är född av Gud och känner Gud. Den som inte älskar, han har inte lärt känna Gud, ty Gud är kärleken. Därigenom har Guds kärlek blivit uppenbarad bland oss, att Gud har sänt sin enfödde Son i världen, för att vi skola leva genom honom. Inte däri består kärleken, att vi har älskat Gud, utan däri, att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.” I slutänden handlar det om människor. Det handlar aldrig om något annat. Älska Gud genom att älska människor. Vi alla kan svara på frågan:

"Är du Guds kärlek?"

med ett: “Ja - det är jag.”

Varifrån komer kärleken som orsakar allt detta? Från PERSONEN såklart! STOR person (Gud), liten person (oss) – oavsett. Han är båda! “Ja det är jag!”

Är det skryt? “Men den som vill berömma sig, han berömme sig av Herren». (2 Kor. 10:17)