Koranbränningar och och metafysiken

Jag läste filosofi i Uppsala och möttes av en tradition av antimetafysik, kallad Uppsala-skolan. Metafysik, särskilt den religiösa varianten, är en sorts nonsens, fick vi lära oss men klart ett efterhängset nonsens, ungefär som en smitta genom seklerna. Analytisk filosofi var medicinen.

Metafysiken måste dock tjäna något syfte, tänkte man, annars skulle den inte ha funnits så länge och varit så smittsam. Jag frågade vid ett tillfälle min lärare (I. Hedenius) varför han hade Kierkegaards böcker i bokhyllan bakom sig och han svarade något om att det också behövs vaggvisor i livet.

Men vaggvisor kan också bli slagord. Ord som “Koranen” är just nu, återigen, hett och till och med flammande när tokar söker tillstånd att få bränna papper med ord på. Varför behöver vi dessa heta ord? En förklaring är att människan finner sig vara hjälplös i en främmande värld, en vars yttersta grund är obekant, ja inte bara okänd, men också omöjlig att känna. Detta det okändas mörker stör det mänskliga sinnet oerhört. På något sätt måste folk trösta sig. Min lärare hade skrivit en text med titel “Vårt behov av tröst”. Det behovet var gigantiskt, menade han.

På något sätt måste människan skapa kunskap. Även om den kunskapen inte är sann kunskap, kommer den att ge ett intryck av att man är grundad. Den kommer att ge ett intryck av att du inte är absolut hjälplös. Du kan genom att demonstrera din kunskap låtsas att du inte är en främling i den här världen - en tillfällighet, en slump - utan en som vet. Åtminstone kan du leka med ord eller allvarligt hantera ord och göra vad du vill med ord. Vilken frihet ! Och kan skapa en falsk illusion av din makt och säkerhet.

Detta är vad metafysiken alltid har gjort. Den ger dig en känsla av makt där faktiskt ingen som helst makt eller kraft finns i dig. Det ger dig en illusion av kunskap där ingen kunskap verkligen existerar. För i grunden är alltihop på ett heligt sätt ovetbart. Själva ordet "Gud" eller “en gud” blir påtagligt genom metafysiken. Bara genom att använda ordet 'Gud' känner du dig som om du gör något väsentligt, som om du förhåller dig till tillvaron, som om du inte är ensam, inte är ett hjälplöst barn på jorden, utan har en Far som tar hand både här och i himlen -- ständigt medveten i dig, ständigt älskande dig, ständigt ljus för dig.

Detta är en mycket barnslig attityd -- men människan är hjälplös. Och det är väldigt få som verkligen blir medvetna om detta. De förblir barnsliga.

Men Jesus lyfte fram barnet ! Han prisade dem och sa att vi alla måste vara som dem för att erfara det himmelska. Ja, men kom ihåg skillnaden mellan barnslighet och barns oskuld. Han talade om oskulden. Att vara enbart barnslig är att sitta fast någonstans. Jag känner en 17-åring som fortfarande måste ha sängen full av gosedjur. Han sitter fast i något. Att vara som det barn Jesus talar om och lyfter fram är att helt enkelt vara oskyldig, flytande, ren, utan blockeringar i din varelse. Då är himmelriket nära. Folk förblir barnsliga genom livet. Få mognar och tar emot den oskyldiga barnsligheten. Den psykologiska åldern ligger kvar runt omkring tolv; det går aldrig längre. Du kan bli sextio, sjuttio, åttio -- din fysiska kropp fortsätter att röra sig i tiden - men sinnet har fastnat någonstans runt omkring tio eller högst tolv. Vissa ord är heliga, man får absolut inte bränna dem offentligt. Jag vet zenmästare som befallt att buddhistiska skrifter ska brännas och som låtit allt de själva skrivit brännas efter sin död. Metafysiska ord finns på papper, inte i verkligheten. I väst kallar vi detta en ikonoklastisk inställning. Vi skulle också kunna säga: orden är Babel, en metafysisk förvirring.

Metafysiska ord som ‘essens’, ‘väsen’, ‘urgrund’, ’gud’, ‘skapare’, ’frälsare’, ’nirvana’, ‘upplysning’ blir nästan som påtagliga ting. Du börja tro på ord. Om någon plötsligt ropar, 'Eld!', uppstår en rädsla i dig; du börjar springa. Du kan skapa panik på vilken biograf som helst. I mörkret ropar du plötsligt: “Det brinner !” och folk kommer att börja springa mot utgångarna. Själva ordet 'eld' skapar illusionen som om det finns eld och livet är i fara. Själva ordet "mandarin" tänk på det, meditera på det och saliv börjar flöda i munnen. Själva ordet "mandarin"? Det finns inget i detta ord. Men människan har blivit beroende av ord.

Det finns en skola av lingvister som heter The General Semantics Group, grundad av Alfred Korzybski. De har en liten sång; den är relevant. Deras låt, fritt översatt säger: Åh, ordet är inte grejen, ordet är inte grejen. Hej hej den derry-o ordet är inte grejen.

Det är deras väsentliga undervisning. Jag minns många seminarier på Villagatan i Uppsala som kretsade kring orden och tingen. Det var lustbetonat, kändes som ett spel. Jag hittade Wittgenstein och lämnade så småningom semantikens filosofi. Naturligtvis kan ingen brännas av ordet "eld", och du kan inte bli blöt av ordet "vatten". Men ordet 'gud', ordet ‘koran’ ordet 'religion', ordet 'Kristus', ordet 'Buddha'? Hur många människor har inte blivit brända själva och offrat sina liv för dessa ord? I en turkisk tidning stod häromdagen att de svenska koranbränningarna ökade på hatet i världen. Det stämmer gott. Metafysiska ord bränns. Någon förolämpar islam eller kristendomen -- vad gör han eller hon? “Islam” och “Kristendom” är ord – men det kommer att bli blodsutgjutelse, förr eller senare. Det är ingenting nytt. Mänskligheten har kämpat länge för ord som "land", "frihet", “socialism”, "flaggan", “nationen” -- och miljontals människor har dött. Ord har blivit viktigare än livet självt. Det här är en sorts galenskap. En ord-galenskap, det urgamla Babel.

Så metafysik är inte bara nonsens, kom vi fram till i seminarierummen på Villagatan. Det är också galenskap -- naturligtvis med en metod i galenskapen. Metafysikerna är mycket metodologiska. De fortsätter att bygga skyskrapor av ord – ja, Babels torn. Det pågår nu, detta byggande.

När du väl är fångad i orden drar verkligheten sig längre bort från dig. Du börjar leva bakom en vägg av ord. Och en vägg av ord är starkare än vilken annan vägg som helst. Starkare än en mur av betong. Ordens styrka ligger i att de är transparenta: du kan fortsätta titta på allt genom dem och dig du kommer aldrig att bli medveten om att du tittar genom ord. De är nästan osynliga, genomskinliga — som rent glas. Du kan stå nära ett fönster. Om glaset är riktigt rent är du inte medveten om det. Du tror att fönstret är öppet och du ser himlen och träden och solen som går upp. Du kommer aldrig att bli medveten om att det finns ett glas mellan dig och verkligheten. Metafysiken är ett glas. Glaset fortsätter att dölja verkligheten, och det fortsätter att förvränga – på sitt sätt gestalta – verkligheten.

Människor håller fast vid ord för att de inte vet vad verkligheten är. Så de börjar tro på ord – det är ett låtsasliv. Vi kan inse detta och misströsta en smula. Det ger ju åtminstone en känsla att du vet, du kan föra en konversation på en av P1’s många poddar. När du använder ord som “sanning”, “verklighet”, "Gud", känner du dig plötsligt som en som känner Gud. Du vet ingenting om Gud, som är ovetbar, men du känner till ordet 'Gud' och använder det.

Men det är förstås inte endast användandet av ordet “Gud” som avgör vad en troende är för något i världen. En holländsk poet och tänkare, Huub Oosterhuis, har skrivit:

”What being a believer is and how it works becomes clear in the way people call, pray and livet with each other. There are different ways of believing, just as there are very many different generations and types of people. There are people who believe very positively: I believen in……, in……., in….and out comes all the twelve articles of the creed, a hundred and one feelings and ideas, venerable because they have been lived for centuries.” (s 82 Prayes, poems & songs)

Ingen lever utan tro, inte ens de som tror att det kräver ett enormt mod att leva utan tro. Du fortsätter välja och tro på det du väljer. Även tystnaden är ett trosval. Den kan vara en stor förtröstansfull vila. Ibland när du går på en mörk och ensam gata i en främmande stad börjar du sjunga och vissla. Vad gör du? Det är metafysik. Du skapar en känsla av att du och ditt enskilda person är inte ensam. Att vissla, lyssna på din egen röst kan ge en känsla av att någon annan är där också. Det värmer dig. Men att vila i Gud ger något djupare: du behöver inte vissla, inte sjunga, inte göra någonting som skapar en illusion av värme. Istället är själva Närvaron där, verkligheten, manifestationen av det gudomliga. Du glömmer att du är något separat existerande, att natten är mörk, och att gatan är tom och att det kanske finns faror överallt. Du är en med allt som finns.

Den enskilda individen känner dödens hot. På grund av döden fortsätter människan att vissla. Det visslande är metafysik. Man fortsätter att undvika faktum att du är ett med allt i Gud och att döden inte är. Man fortsätter att undvika det faktum att liv aldrig är “ditt” eller “mitt”, vilket endast kan vara en tillfällighet, ett fragment, en illusion. För den separata och falska illusionen finns inte någon Skapare. Endast när du ger upp denna privata föreställning blir det gudomliga skapandet själv den pågående verkligheten. Fénelons beskrivning av växtliv och djurliv och mänskligt liv kommer osökt till oss: alltihop är mirakulösa händelser i en dynamik vi endast kan beundra och fyllas av tacksamhet inför. Den intelligens som styr syns i varje del av skapelsen. Hur underbar ska inte då själva källan vara? Som Wallins skev i sin psalm:

“Ack, när så mycket skönt i varje åder av skapelsen och livet sig förråder, hur skön då måste själva källan vara, den evigt klara!”

När du väl förstår det där, att du ingen kontroll har, kommer du inte ens på tanken att klaga. Det finns ingenting att klaga på. Du lämnar över. Psykologer har blivit medvetna om ett visst tillstånd som varje barn måste passera. Har du hur små barn blir beroende av vissa saker - en trasdocka eller en filt, eller vad som helst kommer att göra — saken är oväsentlig. Vad som än används blir nästan heligt, religiöst. Du kan inte ta bort det där föremålet utan att skada barnet. Barnet ska gå och lägga sig med trasdockan eller snuttefilt. Varje barn är en Linus med sin filt. Det ger trygghet. Hela metafysiken är barnets nalle, trasdocka eller snuttefilt. Om du tar bort föremålet kan barnet inte somna; något saknas. Det är barnets enskilda persons värld, detta lilla jag är barnets Gud. För betraktaren verkar förstås den där nallen, trasdockan, snuttefilten, vara externa ting. För barnet är det inte så. Det är en del av hans innersta varelse. Den där gosedockan finns någonstans på gränsen mellan insidan och utsidan. Utsidan är föremålens värld och insidan är känslovärlden, och snuttefilten finns på gränsen mellan båda. På sätt och vis är den en del av världen; på sätt och vis en del av barnets inre, ungefär som ett totem. Det är märkligt — men det ger trygghet, det skyddar dig. Den enskilda föreställningen om sig själv lugnas och känner sig inte ensam. Ändå är det just denna separata föreställning som måste ges upp när vi mognar som människor, såsom Jesus säger med kraftorden: “Den som kommer till mig utan att hata sina föräldrar och sin hustru eller man och barn och syskon, ja till och med sitt eget liv, kan inte vara min lärjunge.” (Luk 14:26-35)

Så radikal är vägen bort från snuttefiltar och trygghetssymboler. Vi ska älska vår nästa, alltså också våra föräldrar och syskon – men inte göra dem till nallar och trasdockor och gosedjur. Sådan familjekultur blir en ritual. Vi förstärker det falska enskilda jagets genom att använda familj och vänner som trygghetsankare. Världen är stor och barnet är impotent, det kan inte styra över världen, men han kan styra över nallen eller dockan. Detsamma med metafysiska ord. Med dessa blir han en mästare. Men världen är för stor och för obegriplig. Med metafysiska ord är människan inte längre ett litet barn utan en stor varelse, en chef. Hon kan göra vad som helst han vill med trasdockan: hon kan kasta den, han kan vara arg på den, han kan slå den. Då kan hon berömma den och övertala den och älska den och krama den och kyssa den.

All metafysik är av samma kvalitet som gosedjuren. Om du verkligen vill veta vad livet är måste alla dockor och nallar släppas, krossas. “Kill your darlings” är ett gammal ordspråk, jag hörde bl a Leonard Cohen använda det. Som Jesus säger måste alla jag-illusioner bli krossade så att du kan bli kapabel att veta vad som verkligen ÄR och lära känna JAG ÄR. Alla låtsasbilder metafysiken producerar måste släppas.

Folk kommer att fortsätta gömma sig bakom sina låtsade föreställningar. De är deras grottor. Inget ljus kommer in, ingen frisk luft kommer in — men de känner dig skyddade. Deras övertygelser, politiska, livsåskådningsmässiga, ideologiska, moraliska, metafysiska, blir nästan deras död -- men ändå känner de sig skyddade. Metafysik är som ett gift. Gift är skadligt: men det kan också vara nyttigt, när det kan användas medicinskt. Det beror på hur du använder giftet.

Metafysik finns bara som ord. Men det mänskliga sinnet tenderar att tro på ord. Det glömmer helt att verkligheten inte ligger i orden; den är bortom orden. Den ordlösa bönen är den renaste, många mystiker kan intyga detta. Gud närmar man sig bäst genom tystnad. Bön och meditation är vägen, inte åsikter om ord genom det verbala sinnet. Om sinnet får fortsätta att fritt skapa fler och fler rader av ord i sociala medier och i texter, kommer vi ständigt att vara upptagna av en meningslös aktivitet — mycket väsen för ingenting. Men varför håller människor fast vid sina metafysiska attityder? De klamrar sig fast, för om de tappar dem är de plötsligt nakna. Det är just det korset handlar om. Du ger bort alla dina låtsasspel och blir naken på ett kors. Först när vi släpper de metafysiska attityderna vet vi va vi inte är. Och så öppnar sig porten Han knackat på länge. Du förlorar din falska identitet och en Annan tar plats, börjar leva och röra sig.

Livet är ständigt i dödens händer. Slösa inte tid på ord och gåtor ! Många runt omkring dig fortsätter att slösa bort din tid på att lösa gåtor som inte har med verkligheten att göra. I buddhistisk tradition finns en liknelse: “Du har blivit sårad av en giftig pil och ligger halvdöd på marken. En fältläkare kommer och vill dra pilen ut ur såret. Mannen är en stor metafysiker och ropar: ”Vänta. Först måste jag komma underfund med om pilen är verklig eller illusorisk, om världen är verklig eller illusorisk, om kunskapen är enbart subjektiv eller har en objektiv komponent. Sedan behöver jag förstå etiken i detta, alltså om pilen har kastats på mig av misstag, eller om någon har gjort det medvetet. Jag behöver också övertyga mig med rationella argument huruvida livet är värt att spara eller inte."

Det inbillade jag-livet. Varför samla i detta jag-livs lador? Som Jesus säger: Du dåre ! Inatt kan du dö ! Och du försöker lösa metafysiska pussel och samla insikter? Folk fortsätter att ständigt diskutera, debattera, utveckla konversationer i radions många poddar. Det verkar precis som om de undviker något mycket viktigt genom dessa verbala konster. De undviker den Verkliga existensen. Jesus ger dig ingen metafysik. Fariséerna försöker ibland snärja honom i metafysik, som Han skickligt undgår Han dem. Hans lära är att vara verklig genom Honom, ingenting annat. Det finns ingen doktrin här. Alla doktriner är farliga, eftersom de blir dogmer. Och alla doktriner är farliga eftersom de blir yrken, ämbeten och officiella tjänster. Släpp alla doktriner och öppna porten Han knackar på varje stund, lär dig lyssna till Hans röst. Då blir du intelligent.

Intelligens är inte intellekt. Intellekt är ackumulerad kunskap. Intelligens är din troende nakenhet, ditt bortgivande av allt, din fräschör av Levande vara, oskulden i Hans väsen, vilket är oskulden i ditt väsen. Som Huub Osterhuis säger:

“Believing in God is being drawn by Him. It is grace. That is a vertical word. It is not popular. It is usually handled too quickly and too easily. Faith is grace. A person can experience faith in himself as a wonder that happens by chance. He has not bred it himself and he cannot cherish it and preserve it. It is suggested to him. He says, I believe in God. I cannot help it and I do not know how it came about. No one can believe, Jesus says, unless the Father draws him to faith.” (s 41 Prayers, poems and songs)

En troende intelligent person är en som möter livet i nåd utan ord; som dras till liv i ett naket tillstånd, från alla metafysiska övertygelser, som ser Hans liv i sitt, direkt och omedelbart, pågående nåd utan moln på himlen i sitt sinne. Inget att bevisa, vare sig med ord eller gester. Ingenting bestämt i förväg. Liv i det gudomliga Nuet.

Bön och meditation innebär att släppa sinnet, släppa metafysiken, släppa åsikter och doktriner om andra eller om verkligheten så att Gud själv kan penetrera dig och komma in i dig i rörelse och liv. När du väl blir beroende av en doktrin, då är det intellektet som fungerar, inte mer omfattande intelligensen. En intelligent person är alltid fri; intellektet är aldrig fritt. Intellektet försöker alltid vara konsekvent med det förflutna genom att hålla minnen. Intelligens däremot försöker alltid svara med nuet. En intellektuell kommer att vara konsekvent, minnesförledd och minnestrogen. En intelligent person kommer att vara väldigt paradoxal. Hon eller han kommer att se båda sidor av en sak och gå emellan dem. En intellektuell kommer att vara logisk, faktisk, följdriktig, glad i att behärska hårklyveri, stolt över sitt logikhackande. En intelligent person är inte logisk; han är helt enkelt verklig – och verkligheten är paradoxal. Hon eller han har inga fasta idéer att tvinga på verkligheten, inga fasta lägen att låsa verkligheten, utan är flexibel, flytande, som vatten, redo att följa med verkligheten. Vilken form verkligheten än avslöjar för henne eller honom, är hon eller han tillgänglig. Den intelligenta personen säger aldrig nej. En intellektuell förblir alltid redo med sina nej, de är ramarna. En intelligent person lever med ja i alla lägen. Hon eller han har inget att invända mot verkligheten utan är en del av den. Att vara intelligent är helt annorlunda än att vara metafysisk och intellektuell. Att vara intellektuell är egentligen att försöka, låtsas, att du är intelligent. Det är ett falskt substitut. Och när du blir intellektuell kommer du att bli egoistisk. När du blir egoistisk är du stängd, innesluten.

Om du är en intellektuell och försöker beskriva verkligheten eller lösa verklighetens gåtor så bär du på några inlärda doktriner som enligt dig är nyckeln till allt. Men den nyckeln kommer att vara själva barriären för dig — eftersom låset aldrig har funnits där. Dörrarna är öppna. Om det inte finns något lås kan du naturligtvis inte öppna det. Jesus säger: “Knacka på, så skall dörren öppnas för er.” Den grundläggande innebörden är att du upptäcker att dörren alltid varit öppen. Och förblir öppen. Detta är dåliga nyheter för metafysikern. Intellektet försöker skapa nycklar. Och på grund av alla skapade nycklar fortsätter många att sakna den frälsande verkligheten som Jesus själv ÄR.

Människor håller desperat fast vid sin tro på sin egen visdom, sitt eget intellekt. Ändå är det bara genom att ge upp denna själv-position som den där räddningen Jesus talar om kan inträffa. Men ofta söker de i öst och väst efter någon guru som verkar imponerade. Efter år i någon sekt märker det hur allt flyter ut i sanden. Det hjälpte inte. Ändå gör många enorma ansträngningar för att försvara sig. De fortsätter att tro på sig själva, för om den tron förloras, är de rädda att de kommer att falla ner i en bottenlös avgrund, ungefär som Brian McLaren skildrar sin rädsla i “A New Kind of Christian”. Hans kloka fru invänder då något i stil med: “Är du säker på att du inte istället kommer att falla ner i Guds famn?”

Men den där bottenlösa avgrunden är verklig. Det är den “le néant” som filosofen Fénelon talade om, den vi ser när vår fria vilja väljer sig själv och sina ord istället för det stora mysteriet som tron vilar på. När du väl accepterar detta försvinner all rädsla. När du accepterar att livet är ett gudomligt mysterium och kan inte lösas på metafysisk och intellektuell nivå, när du väl accepterar att livet i grunden är okänt för mänsklig begränsning, att allt sker såsom Faderns vilja, ogripbar för oss, då försvinner all rädsla. Alla försök att veta, och alla ansträngningar att formulera doktriner, upphör. Nu är du återigen en del av verkligheten; splittringen, synden, är inte längre där. Sökaren och den Sökte är ett. “Förbliv i Mig så förblir Jag i er” (Joh 15:4) är nu ett faktum. Tänkaren och tanken är ett. Observatören och den observerade är ett. Siaren och den Sedda är Ett. Plötsligt finns inte splittringen längre. Uppdelningen skapas av valet av ett falskt själv med sina ord och doktriner. Lev utan dem ! Lev i verkligheten !

Folk som lever för sig själva och tror på sin egen visdom, kanske stödda av en självupptagen guru, lever vidare i splittringen och är alltid rädda. Guds son i Jesus Kristus var räddningen för dess okunniga: “Om du ser mig, ser du Fadern” säger han. Men för metafysikern är det svårt att lita på detta ord. Han föredrar sitt eget intellekt.

Samma sak hände när Kopernikus bevisade att jorden inte längre är centrum; solen är centrum. På samma sätt är Fadern centrum, så “om du ser Mig så ser du Fadern”. Men den intellektuella metafysikern förnekar att något annat än han själv och sitt intellekt är centrum. Man måste alltså för att nås av frälsningen bli av med alla doktriner, skrifter, teorier, för i grund och botten måste man bli av med sina eget ego. Som den hawaiianska ho’oponopono måste vi ser vad som pågår inom oss själva som hindrar föreningen och sedan tvätta bort det. Det metafysiska minnet måste tvättas rent. Dessa döda data måste raderas. Man måste göra sig av med alla metafysiska och intellektuella självförsvar för att vara fri i Guds inspiration. Man måste bli av med alla teorier för att stå ansikte mot ansikte med den frälsande sanningen.

Metafysiken och den intellektuella själv-visdomen är som den gamla judiska tempelkulten. Jesus kritiserade ständigt fariséerna för sin tempelkult. Han säger Matt 23:13 ff: “Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som stänger till himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill komma dit in släpper ni inte in. Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som far över land och hav för att vinna en enda proselyt, och när någon har blivit det gör ni honom till ett helvetets barn, dubbelt värre än ni själva.Ve er, ni blinda ledare som säger: Svär man vid templet betyder det ingenting, men svär man vid guldet i templet är eden bindande. – Ni blinda dårar, vilket är förmer, guldet eller templet som har gjort guldet heligt? Ni säger: Svär man vid offeraltaret betyder det ingenting, men svär man vid gåvan som ligger på det är eden bindande. – Ni blinda, vilket är förmer, gåvan eller altaret som gör gåvan helig? Den som svär vid altaret svär både vid det och vid allt som ligger på det. Den som svär vid templet svär både vid det och vid honom som bor i det. Och den som svär vid himlen, han svär både vid Guds tron och vid honom som sitter på den. Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet. Det gäller att göra det ena utan att försumma det andra. Ni blinda ledare, som silar mygg men sväljer kameler! Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som rengör utsidan av bägaren och skålen, medan de inuti är fulla av vinningslystnad och omåttlighet. Du blinde farisé, gör först bägaren ren inuti, så blir också utsidan ren.”

Ren inuti ! Väldigt svårt att förstå, men sådan är den upplysning Jesus ger oss. Vi måste tvätta undan alla minnesdata om vårt dyrbara själviska liv. Om du har blivit medveten och ren inuti – renhjärtad – då håller du inte fast vid metafysiska saker. Om du har trons medvetande, då är den frimodiga inspirationen i Fadern det enda av värde; då är allt annat värdelöst. För i princip är hela frälsningen att man kommer ut ur självillusionen som håller fast vid dogmer, hur man slipper klamra sig fast vid metafysiska ord. Närhelst du klamrar dig fast vid en doktrin, eller din själv-visdom, klamrar du dig fast vid döda minnesdata. När Jesus får leva som ditt liv lösgörs alla dessa försök att klamra sig fast.

När vi går i mässan säger vi en rad ord, bekännelser och böner enligt ordningen. Vad menar vi? Det ser väldigt paradoxalt ut, men om du kan se poängen är det enkelt. Vi bedriver inte metafysik. Vi respekterar Den Upplyste Guds Son för att han har visat vägen till Sig som vårt eget liv. Man känner sig tacksam för att han har visat vägen i mörkret, han har blivit ett ljus i mörkret -- men vi håller aldrig fast vid honom. Snarare håller Han fast oss, tack och lov !

En lärjunge lämnade sin lärares hus en mörk natt. Han var rädd. “Vänta, var inte rädd. Jag ska ge dig en lampa som det står i psalm 119:105, en som lyser upp för dina fötter i mörkret”. Han gav honom en lampa. Lärjungen var mycket tacksam; han var nu mer självsäker. När han skulle gå nerför trappan kallade läraren tillbaka honom och blåste ut lampan. Han sa “Guds Ord är det ljus som visar vägen, men du måste resa ensam -- så att Guds ljus blir ditt eget ljus. På så sätt kan du vara ett ljus för dig själv, eller hur?

Oroa dig inte för meningslösa saker, alla koncept och konversationer och teorier. Alla ord och minnen. Lägg alla ord åt sidan så att du omedelbart kan stå inför Honom som är Guds Ord, alltså verkligheten.