Lamorna Ash inspirerar generation Z

Läser just "Don't forget we are here forever" av Lamorna Ash om en ny vändning för den kristna tron bland 20-åringar i England just nu, och slås av hur lik situationen är den i viktorianska England, särskilt kanske vid Oxford. Lamornas favoritpoet Gerard Manley Hopkins kommer som evanglisk konservativ till Oxford och möter en vild spridning av trosföreställningar där och vågar knappt säga någonting. Lärare som Pusey, Keble, Newman påverkar och inspirerar honom hela tiden, men bland vännerna finns också rationalister och ateister och alla är välkomna som har god vilja och gott hjärta. Likadant upplever Lamorna unga engelska konvertiter till kristna tron idag. De har en enorm spännvid i form av kristen tro och de flesta låter de andra få finnas där. Newman och "the Tractarians" i Oxford verkar ha dykt upp igen på 2020-ätalet. Jag minns läsningen av "Loss and Gain" av Newman. Huvudpersonen Freeborn formulerar sin position ungefär så här:

Jag är en fattig slav i kungens trädgård, utan all rätt att vara där och min frälsning skänks när jag endast ser kungen passera; jag kan inte ens omvända mig eller ångra mina synder utan fortsätter hejdlöst att synda -- kan inte annat. Men jag kan se Honom och låta Honom se mig i detta elände och vet helt säkert att Hans blod inte sviker. Bergspredikan stämmer: ...de som fattiga i anden -- alltså oskrymtad tro utan all pisitiv merit...de som sörjer -- alltså sörjer sin syndasituation som inte går att göra stort annorlunda...de ödmjuka -- alltså som inte får till någon stark tro utan bara hoppas på Kungens nåd...som hungrar och törstar -- alltså verkligen saknar allt det som skrymtad tro inbillar sig äga eller verkligen ärer, alla fromma egenskaper som vi borde ha...barmhärtiga -- alltså vet hur fattiga alla andra är och kan inte sätta sig på¨några höga stolar, andligt eller moraliskt...renhjärtade -- alltså ser sin maktlöshet och totala beroendesituation med så fattiga hjärtan att de är rena utan all förtjänst...som håller fred -- och inte tror sig om att vinna någon strid på något område, fysiskt, andlig, moraliskt...det som förföljs -- och inte har makt till vare sig försvar eller attack...som skymfas och förtalas -- alltså också är så försvarslösa och i en världslig meing värda att skymfas och förtalas.

I Newmans roman är Lukas 18:26 centralt -- det är omöjligt att fixa räddning via någon självhjälp eller teknik eller hälsotrend. Bara Herren kan göra det. Vi förblir oförmögna, fattiga i anden. För huvudpersonen Freedorn blir också den blinde tiggare vid vägkanten en beskrivande bild: tiggaren vet ingenting, kan ingenting, har ingenting, han bara ropar till Davids Son när Han råkar passera -- det enda han kan göra. Ur detta kommer Jesusbönen som går genom den kristna historien. Men observera: när han får synen åter följer han Jesus och prisar Gud.

Det är en förvirrad situation i unga konvertiters England men det känns som en lycklig förvirring, en nödvändig omskakning.

Befrielseteologin åter?

Intressant att "Bob" Prevost studerat både Leonardo Boff och Gustavo Gutiérrez och tagit intryck. Påve Leo XIV blir spännande att följa därmed. Jag minns hur JP II kraftullt varnade alla biskopar för sådana ideologiska tendenser till "katolsk kommunism" på 1980-talet. Befrielseteologin föll också ur modet på 1990-talet och vi fick en nykonseravatism som på ett roande sätt strömmade ur radiokanaler som ETWN och Catholic Answers. Jag lyssnade ofta till båda. Det var en lättnad när Bergoglio 2013 dök upp kände många katoliker med mig. Nu kanske vi får en sorts fortsättning av Franciskus goda attityd till kyrka och värld. Oväntat och glädjerikt så långt !

Den enkla optimismen - Franciskus I

Några rader av Alexander Schmemann faller mig i hågen när jag lyssnar på kritiker av vår påve Franciskus som gått hemöver: "Visserligen är man idag (1970-talet) långt från det "sociala evangeliets" enkla optimism och ljusblå hänförelse; man har tillägnat sig existentialismens ångest och tagit vederbörlig hänsyn till nyortodoxins pessimistiska och realistiska historiesyn. Men den ursprungliga tron att kristendomen först och främst är handling, har förblivit opåverkad och rentav fått ny styrka."

Ja det känns som en ljusblå hänförelse har fått ny styrka och det står inte alla ut med. Inte omöjligt att en ny våg av klerikalism kommer över den katolska världen nu framöver. Franciskus spred som påve mycket glädje och hopp. Schmemann igen: "Vare sig vi "spiritualiserar" vårt liv eller "sekulariserar" vår religion, vare sig vi inbjuder människor till ett andlig gästabud eller bara sitter med dem vid det värdsliga, förblir det världens verkliga liv, som det sägs att Gud utgav sin enfödde Son för, hopplöst utom vårt religiösa räckhåll." (s14-15 För världens liv, 1976)

För mina forna elever två nya essäer: Christful Mindfulness och Vara i Kristi kärlek

Bérulle i fastetid

För två år sedan kom en ovanligt fin text upp på katolsk-horiston.net, framtagen av Göran Fäldt inför fastan och det kristna mysteriet:

"I ett himmelskt ögonblick, utanför all mänsklig förståelse, måste Guds enfödde Son sett sig själv i sitt väsen som oföränderlig. I ett lika himmelskt ögonblick har Han slutligen velat bli en människa för att kunna leva ett annat liv – ett liv där Han kunde både lida och vara verksam i handlingar. Varför Gud skulle vilja detta andra liv i mänsklig gestalt är ett mysterium, det största av alla! Varför skulle Gud vilja lida? Det svaret kan vi ha själva, om vi är medvetna om vår synd.

I sin gudomlighet skulle han aldrig kunna varken lida eller göra något i handlingar. Han är Gud som är. Han är rent varande. Han kan inte ha behov av något utanför sig själv."

Vi behöver denna bérullska tanke varje fasta.

Det är för övrigt härligt att de franska katolska tänkarna fortfarande lever till och med i svenska norden. De tre stora, Francois de Sales, Fénelon och Bérulle har ständigt så mycket att ge oss. Francois de Sales lovordade den rena kärleken till den Gud som är, den kärlek som är "la sainte Indifference" som riktar sig in i den rent varande Guds enfödde Son. Det är en helig fasta i meningen att vi lämnar önskningarna och motiven för vår egen lycka när vi ber. Vi avstår, vi fastar. Kontemplationen är helt passiv och fridfull och förenad med den rena gudskärleken. Det är ingen metodisk handling, det är ingen diskurs. Det är en vila i kärleken till Den som ser sitt väsen som oföränderligt. Här är allt omedelbar enkelhet. Fasta.

Unik källa för tidig kristendom i Lund

Genom läsning om Martin av Braga på 600-talet i Spanien och hans spridning av Apothegmata Patrum, kommer jag via en portugisisk sida till Lund i Sverige, eftersom där finns en utmärkt källa för de kristna som vill finna den tidiga 300-talspraktiken av bön och heligt liv. Mycket angenäm bekantskap ! Adressen är https://monastica.ht.lu.se. Där kan den intresserade finna översättningar av Apothegmata Patrum och andra dyra skrifter på en rad språk, bl a svenska, med en must och styrka som i följande inledande text:

"Prolog till den bok om ökenfäderna som kallas Paradiset:

Man måste förstå att när de heliga fäderna, det saliga munklivets förkämpar och lärare, en gång hade upptänts av den gudomliga och himmelska åtrån och räknat som intet det som hos människor räknas som gott och till och med värdefullt, övade de sig i att inte göra någonting för syns skull. De höll sig undanskymda och dolde de flesta av sina goda gärningar i stor ödmjukhet, och så fullbordade de den väg som Kristus visat dem."

1 Joh. 4:17

Idag den 9 januari är den första läsningen i mässan 1 Joh 4:17 och detta NT-ställe är ett av de mest centrala för varje bedjande person. Det handlar om tillit till "den dagen" -- även kallad domens dag eller varför inte "ljusets dag"? Det är ju inte en negativ dom det handlar om utan födelse i Guds ljus. Grekiska orden är ἡμέρᾳ τῆς κρίσεως -- alltså något i stil med "den kritiska dagen", dvs den viktiga dagen.

Det märkliga är att när vi ber är vi där. Bönen av Namnet försätter oss i det som Johannes säger är Guds kärleks fullhet i oss: förtroendet, tilliten, tillförsikten till just den kritiska dagen, födelsen i det himmelska ljuset. Jesus talar ju så ofta om "Med Guds rike är det så...." och så följer en liknelse och en utläggning. I bönen är vi genom Namnet redan där och detta är, tror jag, det förtroende -- παρρησίαν -- som Johannes talar om. 'Parrisian', det grekiska ord Johannes använder, är en sorts vetande som genom själva bönepraktiken, bönekultiveringen av Jesusbönen, ger i själva sin handling denna tillit.

Och därmed är avslutningen på Joh. 4:17 given -- för så är vi såsom Gud i denna värld. Nästan obegripliga ord men underbara. De kan förstås endast genom de föregående orden om 'parrisian' till den kritiska dagen då vi föds i ljusets himmel med Jesus Kristus. Genom att Kristus lever i oss och vi är i bön hela dagen, är vi så som Gud är. Men inte som Gud ÄR utan såsom Gud är "i denna värld". Det är viktigt. I denna värld, där övergrepp, krig, massakrer, hat och konflikter sker varje dag, i denna värld där enligt Johannes själva djävulen är prins och härskare, i denna värld är det 'parrisia' som gäller, ett fullständigt förtroende för den kritiska dagen då vi föds i ljuset.