Idag den 9 januari är den första läsningen i mässan 1 Joh 4:17 och detta NT-ställe är ett av de mest centrala för varje bedjande person. Det handlar om tillit till "den dagen" -- även kallad domens dag eller varför inte "ljusets dag"? Det är ju inte en negativ dom det handlar om utan födelse i Guds ljus. Grekiska orden är ἡμέρᾳ τῆς κρίσεως -- alltså något i stil med "den kritiska dagen", dvs den viktiga dagen.
Det märkliga är att när vi ber är vi där. Bönen av Namnet försätter oss i det som Johannes säger är Guds kärleks fullhet i oss: förtroendet, tilliten, tillförsikten till just den kritiska dagen, födelsen i det himmelska ljuset. Jesus talar ju så ofta om "Med Guds rike är det så...." och så följer en liknelse och en utläggning. I bönen är vi genom Namnet redan där och detta är, tror jag, det förtroende -- παρρησίαν -- som Johannes talar om. 'Parrisian', det grekiska ord Johannes använder, är en sorts vetande som genom själva bönepraktiken, bönekultiveringen av Jesusbönen, ger i själva sin handling denna tillit.
Och därmed är avslutningen på Joh. 4:17 given -- för så är vi såsom Gud i denna värld. Nästan obegripliga ord men underbara. De kan förstås endast genom de föregående orden om 'parrisian' till den kritiska dagen då vi föds i ljusets himmel med Jesus Kristus. Genom att Kristus lever i oss och vi är i bön hela dagen, är vi så som Gud är. Men inte som Gud ÄR utan såsom Gud är "i denna värld". Det är viktigt. I denna värld, där övergrepp, krig, massakrer, hat och konflikter sker varje dag, i denna värld där enligt Johannes själva djävulen är prins och härskare, i denna värld är det 'parrisia' som gäller, ett fullständigt förtroende för den kritiska dagen då vi föds i ljuset.