Lamorna Ash inspirerar generation Z

Läser just "Don't forget we are here forever" av Lamorna Ash om en ny vändning för den kristna tron bland 20-åringar i England just nu, och slås av hur lik situationen är den i viktorianska England, särskilt kanske vid Oxford. Lamornas favoritpoet Gerard Manley Hopkins kommer som evanglisk konservativ till Oxford och möter en vild spridning av trosföreställningar där och vågar knappt säga någonting. Lärare som Pusey, Keble, Newman påverkar och inspirerar honom hela tiden, men bland vännerna finns också rationalister och ateister och alla är välkomna som har god vilja och gott hjärta. Likadant upplever Lamorna unga engelska konvertiter till kristna tron idag. De har en enorm spännvid i form av kristen tro och de flesta låter de andra få finnas där. Newman och "the Tractarians" i Oxford verkar ha dykt upp igen på 2020-ätalet. Jag minns läsningen av "Loss and Gain" av Newman. Huvudpersonen Freeborn formulerar sin position ungefär så här:

Jag är en fattig slav i kungens trädgård, utan all rätt att vara där och min frälsning skänks när jag endast ser kungen passera; jag kan inte ens omvända mig eller ångra mina synder utan fortsätter hejdlöst att synda -- kan inte annat. Men jag kan se Honom och låta Honom se mig i detta elände och vet helt säkert att Hans blod inte sviker. Bergspredikan stämmer: ...de som fattiga i anden -- alltså oskrymtad tro utan all pisitiv merit...de som sörjer -- alltså sörjer sin syndasituation som inte går att göra stort annorlunda...de ödmjuka -- alltså som inte får till någon stark tro utan bara hoppas på Kungens nåd...som hungrar och törstar -- alltså verkligen saknar allt det som skrymtad tro inbillar sig äga eller verkligen ärer, alla fromma egenskaper som vi borde ha...barmhärtiga -- alltså vet hur fattiga alla andra är och kan inte sätta sig på¨några höga stolar, andligt eller moraliskt...renhjärtade -- alltså ser sin maktlöshet och totala beroendesituation med så fattiga hjärtan att de är rena utan all förtjänst...som håller fred -- och inte tror sig om att vinna någon strid på något område, fysiskt, andlig, moraliskt...det som förföljs -- och inte har makt till vare sig försvar eller attack...som skymfas och förtalas -- alltså också är så försvarslösa och i en världslig meing värda att skymfas och förtalas.

I Newmans roman är Lukas 18:26 centralt -- det är omöjligt att fixa räddning via någon självhjälp eller teknik eller hälsotrend. Bara Herren kan göra det. Vi förblir oförmögna, fattiga i anden. För huvudpersonen Freedorn blir också den blinde tiggare vid vägkanten en beskrivande bild: tiggaren vet ingenting, kan ingenting, har ingenting, han bara ropar till Davids Son när Han råkar passera -- det enda han kan göra. Ur detta kommer Jesusbönen som går genom den kristna historien. Men observera: när han får synen åter följer han Jesus och prisar Gud.

Det är en förvirrad situation i unga konvertiters England men det känns som en lycklig förvirring, en nödvändig omskakning.

Befrielseteologin åter?

Intressant att "Bob" Prevost studerat både Leonardo Boff och Gustavo Gutiérrez och tagit intryck. Påve Leo XIV blir spännande att följa därmed. Jag minns hur JP II kraftullt varnade alla biskopar för sådana ideologiska tendenser till "katolsk kommunism" på 1980-talet. Befrielseteologin föll också ur modet på 1990-talet och vi fick en nykonseravatism som på ett roande sätt strömmade ur radiokanaler som ETWN och Catholic Answers. Jag lyssnade ofta till båda. Det var en lättnad när Bergoglio 2013 dök upp kände många katoliker med mig. Nu kanske vi får en sorts fortsättning av Franciskus goda attityd till kyrka och värld. Oväntat och glädjerikt så långt !

Den enkla optimismen - Franciskus I

Några rader av Alexander Schmemann faller mig i hågen när jag lyssnar på kritiker av vår påve Franciskus som gått hemöver: "Visserligen är man idag (1970-talet) långt från det "sociala evangeliets" enkla optimism och ljusblå hänförelse; man har tillägnat sig existentialismens ångest och tagit vederbörlig hänsyn till nyortodoxins pessimistiska och realistiska historiesyn. Men den ursprungliga tron att kristendomen först och främst är handling, har förblivit opåverkad och rentav fått ny styrka."

Ja det känns som en ljusblå hänförelse har fått ny styrka och det står inte alla ut med. Inte omöjligt att en ny våg av klerikalism kommer över den katolska världen nu framöver. Franciskus spred som påve mycket glädje och hopp. Schmemann igen: "Vare sig vi "spiritualiserar" vårt liv eller "sekulariserar" vår religion, vare sig vi inbjuder människor till ett andlig gästabud eller bara sitter med dem vid det värdsliga, förblir det världens verkliga liv, som det sägs att Gud utgav sin enfödde Son för, hopplöst utom vårt religiösa räckhåll." (s14-15 För världens liv, 1976)

För mina forna elever två nya essäer: Christful Mindfulness och Vara i Kristi kärlek