Flera gånger om året får jag frågan om vad Pie Jesu betyder - eftersom jag har en son som sjunger Pie Jesu land och rike runt och för övrigt för in den andliga skönheten på popmusikens otaliga arenor. Och jag kan inte låta bli att svara med lite filosofi kring av denna Jesu frid kan tänkas innebära.
I den äldsta kristna kyrkan tänkte man sig Kristi inträde i sinnevärlden, inte som ett människotagande eller mandomsanammelse utan som ett antagande av "kött" eller sarx som det heter i grekiskan. För de apostoliska fäderna utgjordes Kristi fullständiga persolighet - liksom människans i allmänhet (!) - av ren ande och orent kött. Anden är den där friden som Pie Jesu handlar om. Denna ande och frid var Kristi "preexistenta princip" om vi så vill. Men samma preexistenta princip har även vi alla som människor.
När sångaren därför vackert sjunger Pie Jesu till en månghövdad publik, vare sig de lyssnar med tårarna rinnande eller med fyllan skrålande, refererar sången till något vi alla har i ren ande genom de enkla faktum att vi finns till. Kristologi och antropologi sammanfaller i denna den äldsta kristna uppfattningen. Kristus och logos blev kött (Joh 1.14), inte människa. Paulus säger (Rom 83) att det som är omöjligt genom lag och kött blev möjligt genom att sända sin son i köttet. Den frid Jesus ger blev möjligt genom ren ande iklädde sig kött.
Friden är möjlig genom att Kristus i den jordiska födelsen ikläddes den sinnesmänskliga naturen och genom att han redan i preexistensen ägde den översinnliga anden - som vi alla måste ha för att kunna ta emot friden i Jesus, Pie Jesu. Det är alltså den preexistenta mänskliga anden som "kom i kött" och på så sätt skapade en fullständig mänsklig natur. Den peccata mundi som Jesus tar bort från oss är alltså den isolerade sinnestillvaron, där förstås inte mycket till frid finns att hämta.
Och på grund av sinnestillvarons alltid närvarande ofrid behöver vi sångaren som sjunger Pie Jesu.
Eller som Paulus säger: "Han uppenbarades som köttslig varelse, rättfärdigades som andlig, skådades av änglarna, förkunnades bland hedningarna, vann tro i världen och togs upp i härligheten". (1 Tim 3.16)
fredag, april 23, 2010
söndag, april 18, 2010
Att desarmera G.K. Chesterton
G.K. Chesterton, en av de viktiga katolska apologeterna under 1900-talet, skrev en rad berättelser, pjäser, journalistiska artiklar och mer teologiska verk med en mycket individuell och genialisk karaktär. Hans katolicism genomtränger på ett varmt sätt allt han skriver. Tänk så ofta man önskat nytryck av hans verk och översättning till svenska.
Men när svensk sekulär kultur ska göra en pjäs av Mannen som var Torsdag har man ingen aning om allt detta utan finner en typisk engelsk paradoxmakare som gillar det osäkra framför det säkra. Ett kulturprogram i radions P1 (söndag 18 april) låter några programdeltagare tala om hur "intressant" Chesterton är i våra tider när bomber smäller varje dag - han förutser ju att det finns flera sidor av saken, allt är inte självklart. Man till och med nämner böckerna om Fader Brown utan med en andning låta antyda att det rör sig om en mycket tydligt kristen apologet.
Så går det till när aningslösheten går hand i hand med ett närmast epidemisk skyggande för kristna värden och engelsk litterär kristen apologetik när den är som bäst. Vilket kulturland vi lever i !!
Men när svensk sekulär kultur ska göra en pjäs av Mannen som var Torsdag har man ingen aning om allt detta utan finner en typisk engelsk paradoxmakare som gillar det osäkra framför det säkra. Ett kulturprogram i radions P1 (söndag 18 april) låter några programdeltagare tala om hur "intressant" Chesterton är i våra tider när bomber smäller varje dag - han förutser ju att det finns flera sidor av saken, allt är inte självklart. Man till och med nämner böckerna om Fader Brown utan med en andning låta antyda att det rör sig om en mycket tydligt kristen apologet.
Så går det till när aningslösheten går hand i hand med ett närmast epidemisk skyggande för kristna värden och engelsk litterär kristen apologetik när den är som bäst. Vilket kulturland vi lever i !!
lördag, april 03, 2010
Marie tårars segerdag - påskafton
Många katoliker med mig uppfattar påskafton som en stor Maria-dag. Det är dagen då hon i bedrövad och bedjande tystnad väntar i sina tårars seger.
Den heliga lördagen - så heter denna dag egentligen - dagen för mörkrets heliga väntan, dagen då Väntan på Herren får vara i kyrkans fokus. För det är ingen gudomlig hjälte som skendött. Det är en människa. Han har verkligen dött. (1 Kor. 15)
Det finns en enorm vila i den heliga lördagens energi. Väntan i mörkret, helig väntan i sorgen. Religionen har upphört för Messias har försvunnit i döden. Allt är slut. Men vi fylls med det som fyller Maria - löftet. Hon vet något i sitt mörker och sin väntan.
Där kan man finna hela människolivet, när trötthet, ålder och död ligger nära. Helig väntan i mörkret när allt är över.
Den heliga lördagen - så heter denna dag egentligen - dagen för mörkrets heliga väntan, dagen då Väntan på Herren får vara i kyrkans fokus. För det är ingen gudomlig hjälte som skendött. Det är en människa. Han har verkligen dött. (1 Kor. 15)
Det finns en enorm vila i den heliga lördagens energi. Väntan i mörkret, helig väntan i sorgen. Religionen har upphört för Messias har försvunnit i döden. Allt är slut. Men vi fylls med det som fyller Maria - löftet. Hon vet något i sitt mörker och sin väntan.
Där kan man finna hela människolivet, när trötthet, ålder och död ligger nära. Helig väntan i mörkret när allt är över.
lördag, mars 13, 2010
Den levande filosofin - och den döda
När jag började med filosofi i Uppsala hösten 1969 hamnade jag i ett gäng av unga kvinnor och män som skrattade ut akademiska filosofer, liksom akademiska karriärister över huvud taget. Vi lyssnade noggrant på deras föreläsningar men log åt deras öden. Ingen av oss trodde att filosofi hade med akademin att göra - den akademi Platon hade handlade om livet, inte om en profession eller en akademisk karriär.
Det var inte så att den enskilda lärarna var platta typer (Stig Kanger och Thorild Dahlqvist var INTE platta personligheter). Platt var istället hela idéen om vad en filosof gör och vad en filosofi är ägnad att göra i människors liv. Det var som Alistair MacIntyre säger i början av sin Edith Stein-bok - filosofi handlar om den skillnad på ens livspraktik som filosofistudiet åstadkommer i jämförelse med ett liv där filosofistudier inte ingår.
När vi i vårt gäng möttes för att diskutera den senaste veckans lektioner och läsningar var inte filosofi inte en specialiserad eller professionaliserad diciplin och filosofer var inte alls socialt och kulturellt definierade av något statusbärande socialt spel på några universitet eller några filosofiska institutioner. Tvärtom betraktade vi med misstänksamhet den "borgerliga" tendensen att knyta filosofi till någon statlig eller kommunal institution. På väggen hade vi bilden av Arne Naess läsande Spinoza i ett tält någonstans på ett berg han besteg. Filosofi görs på berg och kanske nån gång på ett kafé som Sartre och Camus.
Drygt fyrtio år senare, nära pensionen, är det fortfarande sant och gott. Filosofi handlar om livsavgörelse, ingenting annat. De ungdomar jag undervisat under trettio år känner detsamma - livsavgörelse eller så kan det kvitta. Grymt besvikna blir några elever som prövar universitets kurser i filosofi där fjantig topologisk exercis fortfarande pågår med någon ny smart "-ism" som etikett. Filosofi kräver sin man - det handlar om vårt liv.
Egentligen handlar det om vad Platon och Konfutse före honom hävdade, och som uttrycks underbart roligt i Iris Murdocks "platonska" dialog Above the Gods - att filosofera är att direkt utöva kritik mot vardagens alla handlingar och välja Korsets väg, för att använda kristet språk, och därmed välja bort den borgerliga världen, eller den slappa världen, eller universitetsfilosofins värld, eller karriärismens väg.
Och varför? Varför blir aldrig verklig filosofi akademisk? Det är nog så att våra dagliga aktiviteter inklusive våra politiska handlingar ofta förutsätter och ger ofta uttryck för tron på vissa föreställningar som redan har en uppenbar filosofisk karaktär.
Det normala är ju att vi följer livspraktiska regler som endera är underförstådda eller explicita och uttryckta regler som leder oss till att dra slutsatser från det förflutna till framtida förväntningar och som utgör grunder som vi litar på när vi beskriver vad andra tänker och gör, tankar och handlingar och känslorsom vi reagerar emot eller stödjer och dessa regler blir till ramverk inom vilka vi ordnar våra erfarenheter inom vilka vi ger auktoritet till vissa moraliska hållningar eller förnekar vissa moraliska hållningar, livsfilosofiska ramverk inom vilka vi stödjer eller avvisar politiska och religiösa påståenden och relationerna mellan dessa hållningar som vi endera stödjer och efterlever eller avvisar och kämpar emot.
Vårt språk, vårt vardagliga språk och de idiom vi dagligen använder är redan i sig själv filosofiskt och inte på ett oskyldigt sätt utan med en signifikant nivå av filosofiskt arv av teorier om verklighet om moral och kunskap vars närvaro vi ofta inte är medvetna om. Det vi kallar sunda förnuftet, som MacIntyre säger, är ofta nog fragment av filosofiska teorier, som fortfarande bär med sig vissa förutsatta uppfattningar
från vissa sammanhang ur vilka de är abstraherade.
Men bland unga människor som jag filosoferar med märks vissa hållningar och anslutningar till teorier och idéer som inte direkt kommer från arv av vissa särskilda filosofier, men som inte desto mindre är operativa i deras personliga liv. Och en sak är säker: det spelar roll, det är seriöst (även om dagens ungdomar skrattar mycket mer än vi gjorde....)
De akademiska filosofer vi ibland bjuder in missar i regel detta helt och hållet och blir först positivt förvånade över hur aktiva ungdomarna är: "Oj då så intresserade de är!" Sen återgår de till något helt annat ("utvecklar ett problem") och folk smiter snart ut om de kan, helt
ointresserade av de "svårigheter" eller "paradoxer" som presenteras och kallas för filosofi. Har de laptopen framför sig slår de kanske på den utmärkta radiostationen The Guerrilla Radio Show.
Det var inte så att den enskilda lärarna var platta typer (Stig Kanger och Thorild Dahlqvist var INTE platta personligheter). Platt var istället hela idéen om vad en filosof gör och vad en filosofi är ägnad att göra i människors liv. Det var som Alistair MacIntyre säger i början av sin Edith Stein-bok - filosofi handlar om den skillnad på ens livspraktik som filosofistudiet åstadkommer i jämförelse med ett liv där filosofistudier inte ingår.
När vi i vårt gäng möttes för att diskutera den senaste veckans lektioner och läsningar var inte filosofi inte en specialiserad eller professionaliserad diciplin och filosofer var inte alls socialt och kulturellt definierade av något statusbärande socialt spel på några universitet eller några filosofiska institutioner. Tvärtom betraktade vi med misstänksamhet den "borgerliga" tendensen att knyta filosofi till någon statlig eller kommunal institution. På väggen hade vi bilden av Arne Naess läsande Spinoza i ett tält någonstans på ett berg han besteg. Filosofi görs på berg och kanske nån gång på ett kafé som Sartre och Camus.
Drygt fyrtio år senare, nära pensionen, är det fortfarande sant och gott. Filosofi handlar om livsavgörelse, ingenting annat. De ungdomar jag undervisat under trettio år känner detsamma - livsavgörelse eller så kan det kvitta. Grymt besvikna blir några elever som prövar universitets kurser i filosofi där fjantig topologisk exercis fortfarande pågår med någon ny smart "-ism" som etikett. Filosofi kräver sin man - det handlar om vårt liv.
Egentligen handlar det om vad Platon och Konfutse före honom hävdade, och som uttrycks underbart roligt i Iris Murdocks "platonska" dialog Above the Gods - att filosofera är att direkt utöva kritik mot vardagens alla handlingar och välja Korsets väg, för att använda kristet språk, och därmed välja bort den borgerliga världen, eller den slappa världen, eller universitetsfilosofins värld, eller karriärismens väg.
Och varför? Varför blir aldrig verklig filosofi akademisk? Det är nog så att våra dagliga aktiviteter inklusive våra politiska handlingar ofta förutsätter och ger ofta uttryck för tron på vissa föreställningar som redan har en uppenbar filosofisk karaktär.
Det normala är ju att vi följer livspraktiska regler som endera är underförstådda eller explicita och uttryckta regler som leder oss till att dra slutsatser från det förflutna till framtida förväntningar och som utgör grunder som vi litar på när vi beskriver vad andra tänker och gör, tankar och handlingar och känslorsom vi reagerar emot eller stödjer och dessa regler blir till ramverk inom vilka vi ordnar våra erfarenheter inom vilka vi ger auktoritet till vissa moraliska hållningar eller förnekar vissa moraliska hållningar, livsfilosofiska ramverk inom vilka vi stödjer eller avvisar politiska och religiösa påståenden och relationerna mellan dessa hållningar som vi endera stödjer och efterlever eller avvisar och kämpar emot.
Vårt språk, vårt vardagliga språk och de idiom vi dagligen använder är redan i sig själv filosofiskt och inte på ett oskyldigt sätt utan med en signifikant nivå av filosofiskt arv av teorier om verklighet om moral och kunskap vars närvaro vi ofta inte är medvetna om. Det vi kallar sunda förnuftet, som MacIntyre säger, är ofta nog fragment av filosofiska teorier, som fortfarande bär med sig vissa förutsatta uppfattningar
från vissa sammanhang ur vilka de är abstraherade.
Men bland unga människor som jag filosoferar med märks vissa hållningar och anslutningar till teorier och idéer som inte direkt kommer från arv av vissa särskilda filosofier, men som inte desto mindre är operativa i deras personliga liv. Och en sak är säker: det spelar roll, det är seriöst (även om dagens ungdomar skrattar mycket mer än vi gjorde....)
De akademiska filosofer vi ibland bjuder in missar i regel detta helt och hållet och blir först positivt förvånade över hur aktiva ungdomarna är: "Oj då så intresserade de är!" Sen återgår de till något helt annat ("utvecklar ett problem") och folk smiter snart ut om de kan, helt
ointresserade av de "svårigheter" eller "paradoxer" som presenteras och kallas för filosofi. Har de laptopen framför sig slår de kanske på den utmärkta radiostationen The Guerrilla Radio Show.
måndag, februari 15, 2010
Katolsk entusiasm
En amerikansk vän ville ha något att läsa om Sverige och katolicismen. Han misstänkte att lutherska Sverige alltid hatat katoliker. Ingalunda. Jag rotade och hittade "den nya skolan" under tidig svensk romantik, 1810 och framåt. I Grunddragen af svenska vitterhetens historia av Malmström kan vi läsa en hel del roande stoff om kritik av denna "nya skolan".
"Åtskilliga af katholicismens åsigter sägas grunda sig på oförgängliga sanningar t ex den af heliga Jungfrun eller Maria När denna urbild af förnuftets och försynens verldsordning som af Gud instrålas i varelsernas föreställningskraft vid Kristi födelse antog historisk individualitet framträdde ock i Försonarens moder den historiska gestalten af naturens försonade själ skönhetens eviga oskuld (virgo mater ex spiritu concipiens) och i glorian af qvinnlighetens högsta förklaring den moderliga ömheten vördades hon af Sonens församling såsom en mild förmedlarinna emellan hans oupphinneliga helighet och det bräckliga jordlifvets förvillelser (Poetisk Kalender 1816 föret s 30)
Och åter på ett annat ställe: Måleriet har ej skildrat något högre än Guds Moder den eviga himla jungfrun som med sitt barn ur hvars oskuldsögon blickar en öfvernaturlig glans uttrycker hela kristendomens innehåll. Grekerna kände att under stjernorna ingenting heligare finnes än en moders kärlek men kristendomen satte den äfven ofvan stjernorna i en lära der hvar och en måste varda barn för att inkomma i fadrens rike är den moderliga kärleken det enda förmedlande bandet mellan himlen och jorden och har rättast det närmaste sätet intill Guds thron. (Phosphoros 1813 sid 375)
Men hon är tillika symbolen af gudomens qvinnliga princip materien af den eviga Matrix rerum som med en ursprunglig metafor kallas natur Natura Physis och hvars etymologiska betydelse är moderlighet och hvars allmänna karakter är en gränslös motsvarighet af längtan bildbarhet och modersfröjd. (Företalet till Poetisk Kalender 1816 sid 29)
Hon svarar ej allenast mot Egyptiernas Isis och den Efesiska Diana utan äfven emot Frigga eller Disa Phosphoros 1811 (sid 9) och Freja i vår gamla gudalära hvilken föreställdes såsom öfverlemnad åt demoniska inflytelser och lustar samt oupphörligen sökande sin gemål dvs såsom en brännände och otillfredsställd trånad. (Poetisk Kalender 1816 Företalet)
Men dessa och många andra loford som den heliga Jungfrun erhåller på prosa kunna likväl ej jemföras med dem som egnas henne i de nymodiga poemerna. Hon kallas der ömsom Dufva ömsom Planta i henne utstämplades den stora syndaskatt som ej fick tryta men för hvars fulla gärd allt folk sig rädde den dygdedoft som ångade från henne tvingade att Guds kärlek anförtrodde neder i hennes sköte sin starka låga att uppenbara der sitt allts förmåga.
Men se här sjelfva verserna (Phosphoros 1810 sid 88):
Du är den dufva hvilken himlen sände
Från evighet är den trolofda bruden
Som på det Adams fall till sällhet lände
Åt ordet gaf ditt kött du Mor af Guden
Är Herrans arm som mäktig från oss vände
Den stränga knif som Abraham blef buden
Och till det offer hvilket denne ämnat
Har du det skuldelösa lammet lemnat
Väx sköna planta låt oss tidigt bryta
Din frukt att själn som hoppet redan glädde
Må högtidsskrud mot doket sig tillbyta
Hvarmed det bistra fallet henne klädde
Den stora syndaskatt som ej fick tryta
Men för hvars fulla gärd allt folk sig rädde
Blef stämplad uti dig hell Herrskarinna
Du som är verldens Återlösarinna
Från Empyreiska gudasalar svingar
Bevingad Paranymfen ren och breder
I stilla vågor sina gyllne vingar
Och på sitt hulda budskap sig bereder
Den dygdedoft som ångar från dig tvingar
Prisvärda mö att i ditt sköte neder
Guds kärlek anförtror sin starka låga
Att uppenbara der sitt allts förmåga
Och ännu i det sista poemet (i det sista häftet af Phosphoros 1813 sid 387) äfven undertecknadt A:
Ur korets framgrund der i gyllne skålar
De tusen ljus försprida stjernors dag
Mot gudasonen vid sitt sköte strålar
Guds Moders oförgängliga behag
I hennes blick sig himlens kärlek målar
En morgon gryr i hvarje anletsdrag
Ack bor en moder ej i stjerneringen
Hvad vore Gud och menniskan och tingen
Till bevis att icke denna enthusiasm för katholicismen, dess helgon och åsigter är verkad af någon ögonblicklig känsla men af en verklig öfvertygelse torde den konseqvens få tjena hvarmed beständigt sådana skrifter tadlas som betrakta den ur ett mindre fördelaktigt ljus och sådana åter berömmas och föreslås som gynna densamma.
Så klandras t ex Münschers Kyrkohistoria ehuru allmänt erkänd såsom en god skrift (Svensk Litt Tidn 1815 N o 12) äfvenså Hänleins Inledning till Nya Testamentets skrifter (Svensk Litt Tidn 1814 No 40) och så upphöjes och föreslås till öfversättning på svenska grefve Stolbergs Geschichte der Kristus Religion hvars författare affällig från protestantiska trosbekännelsen söker ställa sig in hos sina nya trosförvandter genom en öfverallt synbar nitälskan för katholicismen hvilken går så långt att han påstår det Petrus verkligen var biskop i Rom. Man dömmer ännu mera huru blindt detta nit för katholicismen är hos våra nya skribenter då de ej låta sig hindras att föreslå denna bok till öfversättning på svenska ehuru den icke går längre än till år 136 efter Kristi födelse
Medeltiden fortfar författaren och dess anda samt påfveväldet upphöjas vid alla möjliga tillfällen Den kallas ett tidehvarf som hade en bestämd form af lif i motsats till reformationens som säges ha saknat den (Sv Litt Tidn 1814 No 17 sid 255) ett tidehvarf fullt af kraft ett tidehvarf i hvilket den varmaste religiositet och den redligaste tro uppeldade alla till tappra bragder och i hvilket de första riddarlöften gjordes till värnlöshetens försvar ett tidehvarf af andaktens kärlekens och riddarärans herravälde.
Som det romantiska är det innerliga friska och nästan omedvetna sträfvandet efter det oändligen högsta i religion i tapperhet i kärlek med ett ord i allt ädelt och stort så måste naturligtvis den tid hvars karakter detta romantiska utgjorde och som derföre kallas romantikens epok vara den rätta upplysningens och den tid deremot som vi tillegna detta anspråksfulla namn vara den egentliga medeltiden enligt det mindre gynnande begrepp vi dervid vanligen fästa och detta säges uttryckligen. (Svensk Litteratur Tidning 1814 N o 17 sid 255)
Häraf följer äfven att denna tid dess anda bruk seder och tänkesätt måste utgöra föremålet för de nya författarnes högsta vördnad och beundran och deras framställande i all sin liflighet det yttersta målet för deras bemödanden Man går så långt i sin kärlek för denna tid att man i offentliga skrifter öfver lemnar sig åt sina lifliga förhoppningar om dess återkomst och sina önskningar att dertill kunna bidraga utan att besinna hvad allt detta innebär i ett protestantiskt land."
För att korrigera "den nya skolan" - de svenska romantikerna - visar andra uttalanden vid denna tid dock lite förnuft i skildringen av katolsk medeltid:
"Huru stor andakten och religiositeten annars var på denna tid af andakt och religiositet derpå
lemnar följande yttrande af en fransk andlig i medeltiden Clamenge ett bevis:
'Många tycka det vara nog då de inkomma i kyrkorna om de stänka sig med vigvatten i ansigtet andra om de med ett knäfall helsa den heliga Jungfrun de flesta om de kyssa någon helgonbild men de som betrakta den af pre stens händer upplyftade bilden af Frälsaren tro att Kristus för denna uppmärksamhet bör vara dem mycket förbunden och göra sig högligen till deröfver framför andra liksom öfver ett stort offer. Folket strömmar hoptals till marknaderna som nu endast hållas på helgdagarne. Gycklare sysselsätta en del bollspel en del och tärningspel en del. Hopen firar högtiden på krogarne. Då tager den fattige glömsk af sina tillgångar sig rus under det den olyckliga hustrun och de arma barnen för hvilka denna dag icke är någon högtidsdag i fasta och hunger nödsakas tillbringa den och den följande veckan samt med tårar och suckar och ofta med hugg och slag få umgälla detta husfadrens nit att fira helgedagen.
På högtidsdagar valfärdas också till långt aflägsna helgons kyrkor mera för att äga tillfälle till friare lefnad än af upprigtig andakt. Och hvem kan uppräkna de många och de stora brott hvar till sådana valfärder föranleda. Liderliga qvinnspersoner äro der närvarande som förföra de oerfarna
ynglingarnes lätt förledda hjertan Allt tjuter af glädje af dans och musik hus byar och gator de upprörda sinnena förvekligas och vänjas vid öfverdåd och fräckhet. Der förlorar den första åldern sin oskuld der lära yng lingarne utsväfningar af alla slag der förderfvas redan gossen och der meddelas dem ofta de ohyggligaste sjukdomar. Man skulle tro att Veneris Floralia eller Bacchi orgier eller till och med Martis och Bellonaa fester der firades.
Hvem inser ej huru mycket anständigare och nyttigare det vore att icke fira någon högtid än att fira den på detta sätt. Hvilkens hjerta är väl så främmande för sanningen att han ej finner det vara ett mindre ondt att på helgonens högtider plöja, grafva och så. Och likväl genomströfva spioner och kunskapare orterna för att utforska om någon vingårdsägare eller åkerbrukare arbetat på någon helgdag eller då forslat något. Det är ganska få och mycket dyg diga menniskor som väl kunna använda sysslolösheten. Hvarföre skall det då ej vara bättre att genom arbete i vingården icke fira helgedagen än att vanhelga den genom laster. Henke anmärker att detta ännu gäller om många katholska länder och i flera tyska tidningar klagas öfver det sedeförderf som i anseende till de åter i kredit komna valfärderna begynt inrota rota sig hos de arbetande klasserna."
Ja, så fick vi lite balans där....
"Åtskilliga af katholicismens åsigter sägas grunda sig på oförgängliga sanningar t ex den af heliga Jungfrun eller Maria När denna urbild af förnuftets och försynens verldsordning som af Gud instrålas i varelsernas föreställningskraft vid Kristi födelse antog historisk individualitet framträdde ock i Försonarens moder den historiska gestalten af naturens försonade själ skönhetens eviga oskuld (virgo mater ex spiritu concipiens) och i glorian af qvinnlighetens högsta förklaring den moderliga ömheten vördades hon af Sonens församling såsom en mild förmedlarinna emellan hans oupphinneliga helighet och det bräckliga jordlifvets förvillelser (Poetisk Kalender 1816 föret s 30)
Och åter på ett annat ställe: Måleriet har ej skildrat något högre än Guds Moder den eviga himla jungfrun som med sitt barn ur hvars oskuldsögon blickar en öfvernaturlig glans uttrycker hela kristendomens innehåll. Grekerna kände att under stjernorna ingenting heligare finnes än en moders kärlek men kristendomen satte den äfven ofvan stjernorna i en lära der hvar och en måste varda barn för att inkomma i fadrens rike är den moderliga kärleken det enda förmedlande bandet mellan himlen och jorden och har rättast det närmaste sätet intill Guds thron. (Phosphoros 1813 sid 375)
Men hon är tillika symbolen af gudomens qvinnliga princip materien af den eviga Matrix rerum som med en ursprunglig metafor kallas natur Natura Physis och hvars etymologiska betydelse är moderlighet och hvars allmänna karakter är en gränslös motsvarighet af längtan bildbarhet och modersfröjd. (Företalet till Poetisk Kalender 1816 sid 29)
Hon svarar ej allenast mot Egyptiernas Isis och den Efesiska Diana utan äfven emot Frigga eller Disa Phosphoros 1811 (sid 9) och Freja i vår gamla gudalära hvilken föreställdes såsom öfverlemnad åt demoniska inflytelser och lustar samt oupphörligen sökande sin gemål dvs såsom en brännände och otillfredsställd trånad. (Poetisk Kalender 1816 Företalet)
Men dessa och många andra loford som den heliga Jungfrun erhåller på prosa kunna likväl ej jemföras med dem som egnas henne i de nymodiga poemerna. Hon kallas der ömsom Dufva ömsom Planta i henne utstämplades den stora syndaskatt som ej fick tryta men för hvars fulla gärd allt folk sig rädde den dygdedoft som ångade från henne tvingade att Guds kärlek anförtrodde neder i hennes sköte sin starka låga att uppenbara der sitt allts förmåga.
Men se här sjelfva verserna (Phosphoros 1810 sid 88):
Du är den dufva hvilken himlen sände
Från evighet är den trolofda bruden
Som på det Adams fall till sällhet lände
Åt ordet gaf ditt kött du Mor af Guden
Är Herrans arm som mäktig från oss vände
Den stränga knif som Abraham blef buden
Och till det offer hvilket denne ämnat
Har du det skuldelösa lammet lemnat
Väx sköna planta låt oss tidigt bryta
Din frukt att själn som hoppet redan glädde
Må högtidsskrud mot doket sig tillbyta
Hvarmed det bistra fallet henne klädde
Den stora syndaskatt som ej fick tryta
Men för hvars fulla gärd allt folk sig rädde
Blef stämplad uti dig hell Herrskarinna
Du som är verldens Återlösarinna
Från Empyreiska gudasalar svingar
Bevingad Paranymfen ren och breder
I stilla vågor sina gyllne vingar
Och på sitt hulda budskap sig bereder
Den dygdedoft som ångar från dig tvingar
Prisvärda mö att i ditt sköte neder
Guds kärlek anförtror sin starka låga
Att uppenbara der sitt allts förmåga
Och ännu i det sista poemet (i det sista häftet af Phosphoros 1813 sid 387) äfven undertecknadt A:
Ur korets framgrund der i gyllne skålar
De tusen ljus försprida stjernors dag
Mot gudasonen vid sitt sköte strålar
Guds Moders oförgängliga behag
I hennes blick sig himlens kärlek målar
En morgon gryr i hvarje anletsdrag
Ack bor en moder ej i stjerneringen
Hvad vore Gud och menniskan och tingen
Till bevis att icke denna enthusiasm för katholicismen, dess helgon och åsigter är verkad af någon ögonblicklig känsla men af en verklig öfvertygelse torde den konseqvens få tjena hvarmed beständigt sådana skrifter tadlas som betrakta den ur ett mindre fördelaktigt ljus och sådana åter berömmas och föreslås som gynna densamma.
Så klandras t ex Münschers Kyrkohistoria ehuru allmänt erkänd såsom en god skrift (Svensk Litt Tidn 1815 N o 12) äfvenså Hänleins Inledning till Nya Testamentets skrifter (Svensk Litt Tidn 1814 No 40) och så upphöjes och föreslås till öfversättning på svenska grefve Stolbergs Geschichte der Kristus Religion hvars författare affällig från protestantiska trosbekännelsen söker ställa sig in hos sina nya trosförvandter genom en öfverallt synbar nitälskan för katholicismen hvilken går så långt att han påstår det Petrus verkligen var biskop i Rom. Man dömmer ännu mera huru blindt detta nit för katholicismen är hos våra nya skribenter då de ej låta sig hindras att föreslå denna bok till öfversättning på svenska ehuru den icke går längre än till år 136 efter Kristi födelse
Medeltiden fortfar författaren och dess anda samt påfveväldet upphöjas vid alla möjliga tillfällen Den kallas ett tidehvarf som hade en bestämd form af lif i motsats till reformationens som säges ha saknat den (Sv Litt Tidn 1814 No 17 sid 255) ett tidehvarf fullt af kraft ett tidehvarf i hvilket den varmaste religiositet och den redligaste tro uppeldade alla till tappra bragder och i hvilket de första riddarlöften gjordes till värnlöshetens försvar ett tidehvarf af andaktens kärlekens och riddarärans herravälde.
Som det romantiska är det innerliga friska och nästan omedvetna sträfvandet efter det oändligen högsta i religion i tapperhet i kärlek med ett ord i allt ädelt och stort så måste naturligtvis den tid hvars karakter detta romantiska utgjorde och som derföre kallas romantikens epok vara den rätta upplysningens och den tid deremot som vi tillegna detta anspråksfulla namn vara den egentliga medeltiden enligt det mindre gynnande begrepp vi dervid vanligen fästa och detta säges uttryckligen. (Svensk Litteratur Tidning 1814 N o 17 sid 255)
Häraf följer äfven att denna tid dess anda bruk seder och tänkesätt måste utgöra föremålet för de nya författarnes högsta vördnad och beundran och deras framställande i all sin liflighet det yttersta målet för deras bemödanden Man går så långt i sin kärlek för denna tid att man i offentliga skrifter öfver lemnar sig åt sina lifliga förhoppningar om dess återkomst och sina önskningar att dertill kunna bidraga utan att besinna hvad allt detta innebär i ett protestantiskt land."
För att korrigera "den nya skolan" - de svenska romantikerna - visar andra uttalanden vid denna tid dock lite förnuft i skildringen av katolsk medeltid:
"Huru stor andakten och religiositeten annars var på denna tid af andakt och religiositet derpå
lemnar följande yttrande af en fransk andlig i medeltiden Clamenge ett bevis:
'Många tycka det vara nog då de inkomma i kyrkorna om de stänka sig med vigvatten i ansigtet andra om de med ett knäfall helsa den heliga Jungfrun de flesta om de kyssa någon helgonbild men de som betrakta den af pre stens händer upplyftade bilden af Frälsaren tro att Kristus för denna uppmärksamhet bör vara dem mycket förbunden och göra sig högligen till deröfver framför andra liksom öfver ett stort offer. Folket strömmar hoptals till marknaderna som nu endast hållas på helgdagarne. Gycklare sysselsätta en del bollspel en del och tärningspel en del. Hopen firar högtiden på krogarne. Då tager den fattige glömsk af sina tillgångar sig rus under det den olyckliga hustrun och de arma barnen för hvilka denna dag icke är någon högtidsdag i fasta och hunger nödsakas tillbringa den och den följande veckan samt med tårar och suckar och ofta med hugg och slag få umgälla detta husfadrens nit att fira helgedagen.
På högtidsdagar valfärdas också till långt aflägsna helgons kyrkor mera för att äga tillfälle till friare lefnad än af upprigtig andakt. Och hvem kan uppräkna de många och de stora brott hvar till sådana valfärder föranleda. Liderliga qvinnspersoner äro der närvarande som förföra de oerfarna
ynglingarnes lätt förledda hjertan Allt tjuter af glädje af dans och musik hus byar och gator de upprörda sinnena förvekligas och vänjas vid öfverdåd och fräckhet. Der förlorar den första åldern sin oskuld der lära yng lingarne utsväfningar af alla slag der förderfvas redan gossen och der meddelas dem ofta de ohyggligaste sjukdomar. Man skulle tro att Veneris Floralia eller Bacchi orgier eller till och med Martis och Bellonaa fester der firades.
Hvem inser ej huru mycket anständigare och nyttigare det vore att icke fira någon högtid än att fira den på detta sätt. Hvilkens hjerta är väl så främmande för sanningen att han ej finner det vara ett mindre ondt att på helgonens högtider plöja, grafva och så. Och likväl genomströfva spioner och kunskapare orterna för att utforska om någon vingårdsägare eller åkerbrukare arbetat på någon helgdag eller då forslat något. Det är ganska få och mycket dyg diga menniskor som väl kunna använda sysslolösheten. Hvarföre skall det då ej vara bättre att genom arbete i vingården icke fira helgedagen än att vanhelga den genom laster. Henke anmärker att detta ännu gäller om många katholska länder och i flera tyska tidningar klagas öfver det sedeförderf som i anseende till de åter i kredit komna valfärderna begynt inrota rota sig hos de arbetande klasserna."
Ja, så fick vi lite balans där....
torsdag, januari 21, 2010
Gråbergs kateketiska barnalära
Samtal på snöigt torg i Sundsvall:
- Jag tror som Gary Wills att någon systematik inom kristendomen inte är aktuell längre. Det blir bara maktdominans av ett eller annat slag.
- Håller inte med.
- Nähä. Så du vill ha tillbaka nån form av katekes?
- Ja, vad sägs om Olof Gråbergs Kateketisk barnalära, jag citerar:
"Hwad bör wara wår förnämsta omsorg här i lifwet?
Svar: Att komma till saligheten.
Kunna wi ock af egen erfarenhet öfwertyga oss därom att den heliga Skrift är Guds ord?
Svar: Ja ty wi får röna däraf en kraft som är öfwernaturlig och guddomlig, när wi gifwe dess sanningar rum under bön till Gud, och med uppsåt att lyda honom.
Hwar finnes i kort begrep både lagen och evangelium?
Svar: I katekesen."
I vår postmoderna tid är vi lika barnen. Vi behöver en kateketisk barnalära. Precis som på den gode Schartaus tid.
- Jag tror som Gary Wills att någon systematik inom kristendomen inte är aktuell längre. Det blir bara maktdominans av ett eller annat slag.
- Håller inte med.
- Nähä. Så du vill ha tillbaka nån form av katekes?
- Ja, vad sägs om Olof Gråbergs Kateketisk barnalära, jag citerar:
"Hwad bör wara wår förnämsta omsorg här i lifwet?
Svar: Att komma till saligheten.
Kunna wi ock af egen erfarenhet öfwertyga oss därom att den heliga Skrift är Guds ord?
Svar: Ja ty wi får röna däraf en kraft som är öfwernaturlig och guddomlig, när wi gifwe dess sanningar rum under bön till Gud, och med uppsåt att lyda honom.
Hwar finnes i kort begrep både lagen och evangelium?
Svar: I katekesen."
I vår postmoderna tid är vi lika barnen. Vi behöver en kateketisk barnalära. Precis som på den gode Schartaus tid.
Det lilla fönstret och Evelyn Underhill
Evelyn Underhill var på sin tid en tongivande skribent, vad gällde beskrivningen av tron utifrån psykologi och biologi. Hon blir aldrig reduktivist i sin beskrivning utan reserverar ständigt ett stort område åt trons genuina liv. Hon hyllar von Hügel som i början av 1900-talet verkade i England och betraktades med blandade reaktioner från katolska teologer. Vår egen Nathan Söderblom hyllade honom emellertid som "en av vår tids störste religionskännare" i uppsatsen om Sundar Singh.
En grundidé hos Underhill är att det mänskliga (biologiska) psyket är som ett stort rum med många värdefulla ting men ett ganska litet fönster ut mot yttervärlden. Detta fönster är vår medvetna liv.
Vi ser implikationen här. Det är inte bra om vi ständigt stirrar ut genom det lilla fönstret och glömmer allt vi har i rummet. Och Kristus själv som är Gäst hos oss, som vill tala med oss, som har en hel del att säga till oss, som vill lyssna och hjälpa oss - står och väntar tills vi slutar stirra ut genom fönstret.
I detta resonemang finns förstås både Plotinos, Dionysios Aeropagita och Jakob Boehme, Agnes av Foligno, Theresa av Avila, Julian av Norwich och en rad andra kristna. Men är det en utdöende ras? Är det den afrikanska fundamentalismen som är framtidens kristna tro? Den som vuxit med 600% det sista decenniet.
Har inte nyfundamentalismen klivit ut genom det lilla fönstret och börjat leva på savannen där maten och helandet är det centrala i Kristus?
En grundidé hos Underhill är att det mänskliga (biologiska) psyket är som ett stort rum med många värdefulla ting men ett ganska litet fönster ut mot yttervärlden. Detta fönster är vår medvetna liv.
Vi ser implikationen här. Det är inte bra om vi ständigt stirrar ut genom det lilla fönstret och glömmer allt vi har i rummet. Och Kristus själv som är Gäst hos oss, som vill tala med oss, som har en hel del att säga till oss, som vill lyssna och hjälpa oss - står och väntar tills vi slutar stirra ut genom fönstret.
I detta resonemang finns förstås både Plotinos, Dionysios Aeropagita och Jakob Boehme, Agnes av Foligno, Theresa av Avila, Julian av Norwich och en rad andra kristna. Men är det en utdöende ras? Är det den afrikanska fundamentalismen som är framtidens kristna tro? Den som vuxit med 600% det sista decenniet.
Har inte nyfundamentalismen klivit ut genom det lilla fönstret och börjat leva på savannen där maten och helandet är det centrala i Kristus?
lördag, december 26, 2009
Väl omgärdad kyskhet
Någon hade sett en dokumentär om Plato's Retreat i New York och tyckt sig förstå att det är naturligt och rätt och sunt att alla får ligga med varandra - under samtycke förstås. Så var det väl bland hedningar och vikingar innan den ängsliga och skuldbeläggande kristendomen kom hit !!
Ja, det tror nog många om vår förkristna tid. Men Tacitus skriver om germanerna:
"Sålunda lever de med väl omgärdad kyskhet, inte förförda av några skådespelens lockelser, inte av några gästabudens retelser; om hemlig brevväxling är män och kvinnor okunniga. Ytterst sällan bland ett så talrikt folk förekomma äktenskapsbrott, vilkas bestraffande sker ögonblickligen och är överlåtet åt de äkta männen. Han (den äkta mannen) jagar henne (äktenskapsbryterskan) med avklippt hår, oklädd, i släktingarnas närvaro ut ur huset och driver henne med gissel genom hela byn. Ty för kyskhetens prisgivande (för kyskhetsbrott) finnes ingen tillgift: varken genom skönhet eller ungdom eller rikedom lär en sådan (som prisgivit sin kyskhet) kunna finna en (ny) man. Ingen skrattar nämligen där åt lasterna och att förföra och låta sig förföras kallas ej tidens anda. Ännu bättre är tillståndet i de samhälen, där blott jungfrur gifter sig och där man en gång för alla gör upp räkningen med en hustrus hopp och önskan."
Så ser det tydligen ut bland våra hedniska förfäder. Skådespelens lockelser och gästabudens retelser - det är väl vår tids teve, vårt porrtäta internet, som ju även biskopar och präster lär kika på ibland. Om hundra år kanske det inte längre är tidens anda, som Tacitus uttrycker det.
Ja, det tror nog många om vår förkristna tid. Men Tacitus skriver om germanerna:
"Sålunda lever de med väl omgärdad kyskhet, inte förförda av några skådespelens lockelser, inte av några gästabudens retelser; om hemlig brevväxling är män och kvinnor okunniga. Ytterst sällan bland ett så talrikt folk förekomma äktenskapsbrott, vilkas bestraffande sker ögonblickligen och är överlåtet åt de äkta männen. Han (den äkta mannen) jagar henne (äktenskapsbryterskan) med avklippt hår, oklädd, i släktingarnas närvaro ut ur huset och driver henne med gissel genom hela byn. Ty för kyskhetens prisgivande (för kyskhetsbrott) finnes ingen tillgift: varken genom skönhet eller ungdom eller rikedom lär en sådan (som prisgivit sin kyskhet) kunna finna en (ny) man. Ingen skrattar nämligen där åt lasterna och att förföra och låta sig förföras kallas ej tidens anda. Ännu bättre är tillståndet i de samhälen, där blott jungfrur gifter sig och där man en gång för alla gör upp räkningen med en hustrus hopp och önskan."
Så ser det tydligen ut bland våra hedniska förfäder. Skådespelens lockelser och gästabudens retelser - det är väl vår tids teve, vårt porrtäta internet, som ju även biskopar och präster lär kika på ibland. Om hundra år kanske det inte längre är tidens anda, som Tacitus uttrycker det.
måndag, december 21, 2009
Materialismen
Tolstoy framför en märklig synpunkt:
"Materialismen med sina hänförda påståenden att människan är en naturlig process och ingenting vidare, är äkta barn av denna lära som predikar att livet här nere är ett förnedringstillstånd." (Vari min tro består, s 124)
En modern och bildad materialist skulle rynka på näsan: Va? Förnedringsstillstånd?
Men skrapa lite på ytan och det stämmer. All materialism är en metafysik som sitter ihop med ett större sammanhang. Prata med materialisten om alla religiösa svärmare, alla visioner om ett fint samhälle - marxistiska eller inte - och berör varje människa ångestnätter inför döden, eller konstens ständiga sökande efter det Sköna, så märker vi snart att Tolstoy har en poäng. Materialisten måste rent logiskt förklara allt detta som osanning, osaklighet och på sin höjd roande fenomen (som det går att tjäna pengar på!) Även den mest respektfulla humanist med materialistisk bakgrund måste hyckla. Det handlar om en förnedring.
I stort sett är gnosticismen den helhetsbild som ger oss materialismen. Nu försöker förstås zoologer och naturalister lura sig själva att detar materialism är väldigt självständig. Men minsta bildning i frågan visar det nativa i detta. Materialism är en av bitarna i den gnostiska helhetssynen, vare sig kunskap om detta finns eller inte. I en annan värld, säger gnostikern, finns kanske allt detta goda vi drömmer om, men här handlar det om naturliga processer.
Julefrid är ju t ex egentligen bara lite lugn och ro med en glögg och några klappar ! Och man kan ju följa med till kyrkan om så är, det är ju vackert...
"Materialismen med sina hänförda påståenden att människan är en naturlig process och ingenting vidare, är äkta barn av denna lära som predikar att livet här nere är ett förnedringstillstånd." (Vari min tro består, s 124)
En modern och bildad materialist skulle rynka på näsan: Va? Förnedringsstillstånd?
Men skrapa lite på ytan och det stämmer. All materialism är en metafysik som sitter ihop med ett större sammanhang. Prata med materialisten om alla religiösa svärmare, alla visioner om ett fint samhälle - marxistiska eller inte - och berör varje människa ångestnätter inför döden, eller konstens ständiga sökande efter det Sköna, så märker vi snart att Tolstoy har en poäng. Materialisten måste rent logiskt förklara allt detta som osanning, osaklighet och på sin höjd roande fenomen (som det går att tjäna pengar på!) Även den mest respektfulla humanist med materialistisk bakgrund måste hyckla. Det handlar om en förnedring.
I stort sett är gnosticismen den helhetsbild som ger oss materialismen. Nu försöker förstås zoologer och naturalister lura sig själva att detar materialism är väldigt självständig. Men minsta bildning i frågan visar det nativa i detta. Materialism är en av bitarna i den gnostiska helhetssynen, vare sig kunskap om detta finns eller inte. I en annan värld, säger gnostikern, finns kanske allt detta goda vi drömmer om, men här handlar det om naturliga processer.
Julefrid är ju t ex egentligen bara lite lugn och ro med en glögg och några klappar ! Och man kan ju följa med till kyrkan om så är, det är ju vackert...
fredag, december 18, 2009
Arcanabiblioteket bjuder på fynd
När det anrika Arcanabiblioteket i Härnösand plötsligt ger bort sina böcker kan man verkligen tala om att fynda! Jag bar med mig en hel flyttlåda (och fick ont i artritknäna igen...)
Vad sägs om Hjalmar Sundéns essäsamling från 1956:
Sjuttiotredje psalmen
Att välja livsåskådning
Ett samtal med Henri Bergson
Carl Gustav Jung
Omvändelserna till katolicismen
Helvetet då och nu
Bevisen för Guds existens
Arbetarprästerna
Den röda domprosten
Om ödestro och gudstro
Jeanne d'Arc
Om den religiösa erfarenheten
Lite kommentarer. Samtalet med Henri Bergson är inte fiktivt, det ägde faktiskt rum den 23 april 1934. Essän är ett utdrag ur ett brev som Sundén skrev strax efter mötet. Den röde domprosten är engelsmannen Hewlett Johnson, domprost i Manchester, som fick Stalins fredspris.
Men intressantast är förstås essän Omvändelserna till katolicismen. Att Sverige fick en våg av konvertering under mellan- och efterkrigstiden beror enligt Sundén dels på prästbristen i den svenska kyrkan, dels på ett starkt kulturellt inflytande från Lammenais och Nathan Söderblom. Den franska kultur som J.A. Eklund varnade för - eftersom den skulle leda till sekularisering - kom istället med oanad kraft in över Sverige, förmedlad av bl a den unge Söderblom. Även för anglikansk högkyrklighet betydde Lammenais en viktig impuls.
Sundén skriver: "Då man i våra dagar finner hur gamla kamrater från skol- och studentåren låter sig upptagas i den katolska kyrkan, hör man ibland liksom ett eko av de Augustinska versionerna i det som berättas."
Skulle vara roligt att veta vilka kamrater han tänker på.
Vidare: "Svenskars omvändelse till katolicismen sammanhänger, tror jag, främst med den kontakt med franskt andligt liv som förmedlades av Söderblom och sedan förnyats på många andra vägar."
Sundén nämner även att predikanterna i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen vill iföra sig den svenska kyrkans prästdräkt utan att prästvigas. Denna företeelse "kastar ... ett skarpt ljus över den svenska kyrkan själv, vars präster så gärna tycks vilja iföra sig den romerska skruden utan att vara vigda enligt Roms riter. Företeelsen visar att den svenska lutherska ordningen tillhör en svunnen tid..."
Hmm. Även idag har vi gott om "katoliserande tendenser" bland det svenska prästerskapet.
Sundén citerar även den åldrande Lammenais: "Jag är inte förvånad över att ni lämnat protestantismen, en ren negation, där det är omöjligt för förnuftet att finna vila och som lika litet kan tillfredsställa hjärtat."
Även G.K. Chesterton i England betonade förnuftets roll i den katolska världsbilden. Men Sundén visar också Lammenais kritik:
"Mitt (samvete) befaller mig att marschera med mänskligheten, som Gud leder...Såsom Kristi lärjunge, icke kyrkans, skiljer jag mig helt från den senares dogmatism för att hålla mig till den förres undervisning, till hans lag, som han kallade livets lag, den oföränderliga, eviga, emedan den icke är någon annan än naturens suveräna, oföränderliga och nödvändiga lag."
Vad sägs om Hjalmar Sundéns essäsamling från 1956:
Sjuttiotredje psalmen
Att välja livsåskådning
Ett samtal med Henri Bergson
Carl Gustav Jung
Omvändelserna till katolicismen
Helvetet då och nu
Bevisen för Guds existens
Arbetarprästerna
Den röda domprosten
Om ödestro och gudstro
Jeanne d'Arc
Om den religiösa erfarenheten
Lite kommentarer. Samtalet med Henri Bergson är inte fiktivt, det ägde faktiskt rum den 23 april 1934. Essän är ett utdrag ur ett brev som Sundén skrev strax efter mötet. Den röde domprosten är engelsmannen Hewlett Johnson, domprost i Manchester, som fick Stalins fredspris.
Men intressantast är förstås essän Omvändelserna till katolicismen. Att Sverige fick en våg av konvertering under mellan- och efterkrigstiden beror enligt Sundén dels på prästbristen i den svenska kyrkan, dels på ett starkt kulturellt inflytande från Lammenais och Nathan Söderblom. Den franska kultur som J.A. Eklund varnade för - eftersom den skulle leda till sekularisering - kom istället med oanad kraft in över Sverige, förmedlad av bl a den unge Söderblom. Även för anglikansk högkyrklighet betydde Lammenais en viktig impuls.
Sundén skriver: "Då man i våra dagar finner hur gamla kamrater från skol- och studentåren låter sig upptagas i den katolska kyrkan, hör man ibland liksom ett eko av de Augustinska versionerna i det som berättas."
Skulle vara roligt att veta vilka kamrater han tänker på.
Vidare: "Svenskars omvändelse till katolicismen sammanhänger, tror jag, främst med den kontakt med franskt andligt liv som förmedlades av Söderblom och sedan förnyats på många andra vägar."
Sundén nämner även att predikanterna i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen vill iföra sig den svenska kyrkans prästdräkt utan att prästvigas. Denna företeelse "kastar ... ett skarpt ljus över den svenska kyrkan själv, vars präster så gärna tycks vilja iföra sig den romerska skruden utan att vara vigda enligt Roms riter. Företeelsen visar att den svenska lutherska ordningen tillhör en svunnen tid..."
Hmm. Även idag har vi gott om "katoliserande tendenser" bland det svenska prästerskapet.
Sundén citerar även den åldrande Lammenais: "Jag är inte förvånad över att ni lämnat protestantismen, en ren negation, där det är omöjligt för förnuftet att finna vila och som lika litet kan tillfredsställa hjärtat."
Även G.K. Chesterton i England betonade förnuftets roll i den katolska världsbilden. Men Sundén visar också Lammenais kritik:
"Mitt (samvete) befaller mig att marschera med mänskligheten, som Gud leder...Såsom Kristi lärjunge, icke kyrkans, skiljer jag mig helt från den senares dogmatism för att hålla mig till den förres undervisning, till hans lag, som han kallade livets lag, den oföränderliga, eviga, emedan den icke är någon annan än naturens suveräna, oföränderliga och nödvändiga lag."
onsdag, oktober 28, 2009
Nazianzen om kyrkan
Gregorius Nazianzen tycks se naturligt på hierkarki och kyrkan (Oratio 2). Han hänvisar till kroppen. En del av kroppen (hjärnan antagligast) regerar och presiderar över resten. Alltså ett biologiskt och naturligt faktum. Gud ordinerar på samma naturliga sätt kyrkan både genom försyn och genom jämlikhet, säger Gregorius. Försyn eller jämlikhet? Det betyder ju i princip allt och ingenting - alltså inte så likt den biologiska kroppen. Eller?
Därefter tar han upp pastoral verksamhet. Den är till endast för de som kan få ut något av det. Likadant med kyrkliga regler. Endast för de som mår bra av det. Gud har vävt samman allt så att den som får ut något av det kan använda sig av pastorala omsorger och pastorala bruk. Detta måste betyda att de som inte så väl kan tillägna sig detta inte heller berörs så mycket av kyrkan.
Han tänker sig en tvådelning av människor: de som mår väl av ledning i ord och handling och de som står så nära Gud och har en tillräcklig moralisk nivå att de passar som lärare och pastorer. De senare utför andliga funktioner i kroppen, de utför intellektuella funktioner i själen. Målet för hela verksamheten är enheten, alltså enheten mellan de som saknar och de som har. Denna enhet ska sikta på att vara värdig Kristus. Och huvudmannen för oss alla är Kristus.
Därefter tar han upp pastoral verksamhet. Den är till endast för de som kan få ut något av det. Likadant med kyrkliga regler. Endast för de som mår bra av det. Gud har vävt samman allt så att den som får ut något av det kan använda sig av pastorala omsorger och pastorala bruk. Detta måste betyda att de som inte så väl kan tillägna sig detta inte heller berörs så mycket av kyrkan.
Han tänker sig en tvådelning av människor: de som mår väl av ledning i ord och handling och de som står så nära Gud och har en tillräcklig moralisk nivå att de passar som lärare och pastorer. De senare utför andliga funktioner i kroppen, de utför intellektuella funktioner i själen. Målet för hela verksamheten är enheten, alltså enheten mellan de som saknar och de som har. Denna enhet ska sikta på att vara värdig Kristus. Och huvudmannen för oss alla är Kristus.
söndag, september 06, 2009
Ovan där
"Man ska inte lura i barn att det finns en himmel som mormor kommer till när hon dör" - hör man ibland sägas i olika varianter. Och mången präst är försiktig med sinnliga beskrivningar av ovan där.
Annorlunda då med buddhisterna. "Den mindre sutran" eller THE SMALLER SUKHAVATIVYUHA SUTRA som är en helig skrift för alla buddhister inom Jodo Shin eller Rena Landets inriktning - vilket är de flesta - tvekar inte med de sinnliga beskrivningarna av Buddhalandet.
Efter en lång presentation av intressanta personligheter som bor där följer tämligen exakta beskrivningar av allt vackert vi kan se när vi kommer till Sukhavati. Ädelstenar och vacker natur, musikinstrument och levande musik, vars skönhet trollbinder sex gånger om dygnet, god och riklig förtäring, fåglar som sjunger de heliga namnen.
Sutran är noga med att betona avsaknaden av allt fult, all ont, allt lågt och smått. Över allt skiner det obegränsade Ljuset från Amitayus ändlösa medkänsla.
Den kristne himmelslängtaren trivs i denna miljö och undrar över den försagda blygheten i väst.
Annorlunda då med buddhisterna. "Den mindre sutran" eller THE SMALLER SUKHAVATIVYUHA SUTRA som är en helig skrift för alla buddhister inom Jodo Shin eller Rena Landets inriktning - vilket är de flesta - tvekar inte med de sinnliga beskrivningarna av Buddhalandet.
Efter en lång presentation av intressanta personligheter som bor där följer tämligen exakta beskrivningar av allt vackert vi kan se när vi kommer till Sukhavati. Ädelstenar och vacker natur, musikinstrument och levande musik, vars skönhet trollbinder sex gånger om dygnet, god och riklig förtäring, fåglar som sjunger de heliga namnen.
Sutran är noga med att betona avsaknaden av allt fult, all ont, allt lågt och smått. Över allt skiner det obegränsade Ljuset från Amitayus ändlösa medkänsla.
Den kristne himmelslängtaren trivs i denna miljö och undrar över den försagda blygheten i väst.
Den gamla vanliga märkliga världen
Iris Murdoch har en välbehövlig antidot till den rätt så populära föreställningen om att att vi har lämnat ett "förtrollad värld" där religion fungerade väl med sitt metaforiska och mytiska språk, att vi omöjligen kan återgå till denna "enchanted world". Så här skriver hon i sin "Above the Gods":
""We have not been driven out of a brightly coloured mythical world which now belongs to a false illusioned past, leaving us with many facts, an imageless striving and an expressive language...We still live in the old familiar mysterious world and explain and clarify and celebrate it in the old endlessly fertile and inventive modes of speech..."
Man ser där en ordentlig känga åt voluntarister och postmoderna läsarter, men också åt hela föreställningen om att världen på något sätt skulle vara uttömd på betydelse eller att vi moderna människor inte är intresserade längre.
Tvärtom, säger Murdoch, är universum mer fantastisk och intressant och fullt av gudomliga innebörder och hierarkier, framför allt i den ökande matematiska kunskapen om det. Det högsta goda blir alltmer nödvändigt att lära känna i en värld som inte fixar rättvisa på ett elementärt plan ens. Och den verkliga skönheten har vi bara börjat upptäcka.
Vi kan alltså läsa Dante med full behållning även idag !
""We have not been driven out of a brightly coloured mythical world which now belongs to a false illusioned past, leaving us with many facts, an imageless striving and an expressive language...We still live in the old familiar mysterious world and explain and clarify and celebrate it in the old endlessly fertile and inventive modes of speech..."
Man ser där en ordentlig känga åt voluntarister och postmoderna läsarter, men också åt hela föreställningen om att världen på något sätt skulle vara uttömd på betydelse eller att vi moderna människor inte är intresserade längre.
Tvärtom, säger Murdoch, är universum mer fantastisk och intressant och fullt av gudomliga innebörder och hierarkier, framför allt i den ökande matematiska kunskapen om det. Det högsta goda blir alltmer nödvändigt att lära känna i en värld som inte fixar rättvisa på ett elementärt plan ens. Och den verkliga skönheten har vi bara börjat upptäcka.
Vi kan alltså läsa Dante med full behållning även idag !
söndag, maj 24, 2009
Trons högskola
Två gamla gubbar möts utanför ICA.
- Men tjenare Emil, hur är det. Jag trodde du var död !
- Det är lugnt, hör du du. Jag hade int' tänkt dö jag.
- Nähä. Vad ska du göra istället?
- Högskola. Om du har tron så.
- Ja då behöv jag inte sörja den dagen då !
- Så sant så.
Det är en oehörd sanning, som Hjalmar Sundén sa på sin tid, att döden inte finns för en katolik eller för en kristen med ortodox tro. En elev som ville vara materialist och ateist, sa nyligen i ett seminarium att det är mycket tuffare att vara materialist och se döden i vitögat. En kristen elev instämde. Det är tuffare. Lite mer bestämt och ganska heoriskt. Som kristen försvann ju döden en påskmorgon för länge sen. Det blir liksom ett mer öppet och generöst slut på kroppens liv. Det vore som tuffare att ha en definitiv avslutning som är lite scary. Lite mer ordning och reda.
Gamla gubbar och unga filosofer. För en del finns döden, för andra inte. Vilket är tuffast?
- Men tjenare Emil, hur är det. Jag trodde du var död !
- Det är lugnt, hör du du. Jag hade int' tänkt dö jag.
- Nähä. Vad ska du göra istället?
- Högskola. Om du har tron så.
- Ja då behöv jag inte sörja den dagen då !
- Så sant så.
Det är en oehörd sanning, som Hjalmar Sundén sa på sin tid, att döden inte finns för en katolik eller för en kristen med ortodox tro. En elev som ville vara materialist och ateist, sa nyligen i ett seminarium att det är mycket tuffare att vara materialist och se döden i vitögat. En kristen elev instämde. Det är tuffare. Lite mer bestämt och ganska heoriskt. Som kristen försvann ju döden en påskmorgon för länge sen. Det blir liksom ett mer öppet och generöst slut på kroppens liv. Det vore som tuffare att ha en definitiv avslutning som är lite scary. Lite mer ordning och reda.
Gamla gubbar och unga filosofer. För en del finns döden, för andra inte. Vilket är tuffast?
Brentanos förnyelse
Mäster Brentano skrev på sin tid den revolutionerande satsen, som skulle påverka ett sekel av psykologer, filosofer och teologer:
"Varje psykisk fenomen karaktäriseras av vad skolastikerna på medeltiden kallade den intentionella icke-existensen hos ett objekt, vilket vi skulle vilja kalla - inte helt utan vaghet - referensen till ett innehåll, riktadheten (Richtung) gentemot ett objekt (som i det här sammahanget inte förstås som något verkligt) eller den "immanenta förmålsligheten".
Egentligen är detta ett tema från Thomas av Aquinas och andra kristna tänkare på medeltiden. Att människan siktar och därmed orienterar sig på det kommande eller på det värdefulla i den närmaste eller fjärmaste framtiden - det är intentionalitet i en av dess betydelser.
Varför är denna insikt så revolutionerande? Jo för att det kommande, det tillblivande, den skapande verkligheten är en riktad-het. Översatt till trons dynamik är det maranata - kom Herre! I trosbekännelsens slutord "den kommande världens liv" kan vi se, inte en empirisk exptrapolering som ett sekventiellt
"sedan", vilket vore rätt platt, utan en orientering i nuet, som hjärtats kompassnål mot norr.
En av Brentanos elever var Edmund Husserl, grundare av den "rena" fenomenologin. Husserls sekreterare och elev var Edith Stein, en viktig person för oss katoliker. Genomgående är intentionaliteten en central kvalitet i den heliga verkligheten där våra psyken är inbäddade som projekt. Genom riktadheten skall himmelriket komma, ja det är redan här.
Men hans revolutionerande insikt angår också alla som är intresserade av människans intellektuella och andliga liv. Varje psykisk akt - alltså både vårt vakna medvetna liv och omedvetna drömliv - har ett intentionellt objekt av något slag. När vi föreställer oss något finns objektet där som representation, när vi fäller ett omdöme är det intentionella objektet något som avvisas eller accepteras, när vi begär något så har det intentionella objektet en rad begärsegenskaper. I alla fallen är det fråga om referensens icke-existens.
Alla som har hund, vet hur starka intentionella objekt (en bit stek som fallit på gräsmattan) är för hunden. Genom att vi inte har en ljudlig språklig ridå mellan hundens psyke och begärandet av objektet, syns det tydligare för oss som observerar. Köttbiten är icke-existerande i sin intentionella objektform, långt senare kommer den fysiska köttbiten in i munnen på hunden. Där upphör snarast dess begärsform och nya intentioner dyker upp i hundens intentionalitet, t ex en varm solplats att smälta maten på eller husse som en väg till fler icke-existerande intentionella objekt (köttbitar).
Referensens icke-existens är det som möjliggör handling och kreativitet. Därför kan aldrig empiriometriska metoder säga något om det andliga livet. Eftersom icke-existerande intentionella objekt ännu inte materialiserats (hunden äter upp köttbiten) kan inte observationer av fysiska ting inte säga något om denna centrala verklighet. Eftersom intentioner inte heller är sinnesdata, kan psykologisk empirism inte behandla dessa vitala processer.
Att Brentano lånar från kristen filosofi är väl uppenbart, det är helt ok för mig. Han förnyar ändå intentionalitetsbegreppet och ser till att det inte blir ren psykologi i behandlingen av de fenomen som betyder mest för människans skapande verklighet. Om det icke-existerande intentionella föremålet var helt inbäddat i det mänskliga psyket skulle det bli psykologiskt; frågan är om detta var Thomas tanke. Hos Kant är det säkerligen så. Hos Brentano är det dock inte så, där är fenomenet självständigt och likaså referensen i människans intentioner. Husserl skulle gå vidare på samma väg.
"Varje psykisk fenomen karaktäriseras av vad skolastikerna på medeltiden kallade den intentionella icke-existensen hos ett objekt, vilket vi skulle vilja kalla - inte helt utan vaghet - referensen till ett innehåll, riktadheten (Richtung) gentemot ett objekt (som i det här sammahanget inte förstås som något verkligt) eller den "immanenta förmålsligheten".
Egentligen är detta ett tema från Thomas av Aquinas och andra kristna tänkare på medeltiden. Att människan siktar och därmed orienterar sig på det kommande eller på det värdefulla i den närmaste eller fjärmaste framtiden - det är intentionalitet i en av dess betydelser.
Varför är denna insikt så revolutionerande? Jo för att det kommande, det tillblivande, den skapande verkligheten är en riktad-het. Översatt till trons dynamik är det maranata - kom Herre! I trosbekännelsens slutord "den kommande världens liv" kan vi se, inte en empirisk exptrapolering som ett sekventiellt
"sedan", vilket vore rätt platt, utan en orientering i nuet, som hjärtats kompassnål mot norr.
En av Brentanos elever var Edmund Husserl, grundare av den "rena" fenomenologin. Husserls sekreterare och elev var Edith Stein, en viktig person för oss katoliker. Genomgående är intentionaliteten en central kvalitet i den heliga verkligheten där våra psyken är inbäddade som projekt. Genom riktadheten skall himmelriket komma, ja det är redan här.
Men hans revolutionerande insikt angår också alla som är intresserade av människans intellektuella och andliga liv. Varje psykisk akt - alltså både vårt vakna medvetna liv och omedvetna drömliv - har ett intentionellt objekt av något slag. När vi föreställer oss något finns objektet där som representation, när vi fäller ett omdöme är det intentionella objektet något som avvisas eller accepteras, när vi begär något så har det intentionella objektet en rad begärsegenskaper. I alla fallen är det fråga om referensens icke-existens.
Alla som har hund, vet hur starka intentionella objekt (en bit stek som fallit på gräsmattan) är för hunden. Genom att vi inte har en ljudlig språklig ridå mellan hundens psyke och begärandet av objektet, syns det tydligare för oss som observerar. Köttbiten är icke-existerande i sin intentionella objektform, långt senare kommer den fysiska köttbiten in i munnen på hunden. Där upphör snarast dess begärsform och nya intentioner dyker upp i hundens intentionalitet, t ex en varm solplats att smälta maten på eller husse som en väg till fler icke-existerande intentionella objekt (köttbitar).
Referensens icke-existens är det som möjliggör handling och kreativitet. Därför kan aldrig empiriometriska metoder säga något om det andliga livet. Eftersom icke-existerande intentionella objekt ännu inte materialiserats (hunden äter upp köttbiten) kan inte observationer av fysiska ting inte säga något om denna centrala verklighet. Eftersom intentioner inte heller är sinnesdata, kan psykologisk empirism inte behandla dessa vitala processer.
Att Brentano lånar från kristen filosofi är väl uppenbart, det är helt ok för mig. Han förnyar ändå intentionalitetsbegreppet och ser till att det inte blir ren psykologi i behandlingen av de fenomen som betyder mest för människans skapande verklighet. Om det icke-existerande intentionella föremålet var helt inbäddat i det mänskliga psyket skulle det bli psykologiskt; frågan är om detta var Thomas tanke. Hos Kant är det säkerligen så. Hos Brentano är det dock inte så, där är fenomenet självständigt och likaså referensen i människans intentioner. Husserl skulle gå vidare på samma väg.
lördag, april 25, 2009
Gud som reservdäck
Hur mår kyrkan idag? Oasrörelsen tycks på ett vettigt sätt ställa denna fråga.
Hur mår kyrkan? Beror på gudsuppfattningen, kantänka.
Hörde i en predikan så pricksäker bild. Du kör med din bil och tänker humanistiskt. Det är jag, det är bilen och vår mänskliga verklighet där vi förverkligar oss efter bästa förmåga. Vi har en bra värdegrund att stå på.
Så får vi punktering nånstans långt mellan orterna i Västerbotten. Bara myrar så långt ögat kan se. Vi känner oss ensamma och drabbade. Humanismen hjälper inte här.
MEN! Nu har vi dock Gud i bakluckan som ett reservdäck! Och vi förväntar oss att detta reservdäck ska vara i bra form och pumpat med rätt ringtryck. Vi får nu tillbe och tacka, vi får bekänna vår synd och vår sorg och prisa Frälsaren. Sakramenten tar hand om alltihop, framför allt i form av reservdäcket. Ja, vi samarbetar förstås och monterar med domkraft och nycklar.
Jojomen. Gud som reservdäck.
Bara däcket är på kan vi fara vidare och åter koncentrera oss på att förverkliga den exklusiva humanismen.
Hur mår kyrkan? Beror på gudsuppfattningen, kantänka.
Hörde i en predikan så pricksäker bild. Du kör med din bil och tänker humanistiskt. Det är jag, det är bilen och vår mänskliga verklighet där vi förverkligar oss efter bästa förmåga. Vi har en bra värdegrund att stå på.
Så får vi punktering nånstans långt mellan orterna i Västerbotten. Bara myrar så långt ögat kan se. Vi känner oss ensamma och drabbade. Humanismen hjälper inte här.
MEN! Nu har vi dock Gud i bakluckan som ett reservdäck! Och vi förväntar oss att detta reservdäck ska vara i bra form och pumpat med rätt ringtryck. Vi får nu tillbe och tacka, vi får bekänna vår synd och vår sorg och prisa Frälsaren. Sakramenten tar hand om alltihop, framför allt i form av reservdäcket. Ja, vi samarbetar förstås och monterar med domkraft och nycklar.
Jojomen. Gud som reservdäck.
Bara däcket är på kan vi fara vidare och åter koncentrera oss på att förverkliga den exklusiva humanismen.
onsdag, april 22, 2009
Guds överrumplande skönhet
"Oförmåga att förstå religionens kraft är oförmåga att förstå den moderna världen" lär Tony Blair ha sagt.
Jag brukar rekommendera elever att se en scen i filmen The Reader där konduktören Hanna (spelad av Kate Winslet) sitter i en sommarkyrka och gråter av en helt överväldigande glädje medan en barnkör tränar och hennes unge pojkvän på avstånd förundras över hejdlösheten i hennes glädjegråt.
Så överrumplar oss Guds skönhet, ibland fullständigt utan all förvarning.
Religion är det vackraste, starkaste och varmaste en ynklig människa kan känna och vara. Men detta kommer inte att vara uppenbart för mediakulturen och "den säkra hopen" som Laestadius uttrycker det, förrän den glättiga krampen hos den sekulära fundamentalismen och den exklusiva humanismen börjar släppa - den dagen, den dagen, när får vi se den dagen?
Och så sjunger vi: SKINGRA, GUD, ALL TVIVLETS DIMMA, / låt mig ljus i Ljuset se. / Låt i tron mig få förnimma, / att blott du kan frälsning ge.
Eller som John F. Haught skriver i en uppsats om religionens framtid:
"I en postdarwinistisk värld kan våra moraliska liv finna en trygg grundval och religionen gå en ny framtid till mötes, om vi bara sätter dem samman med universums egen målmedvetna strävan efter ökad skönhet."
Jag brukar rekommendera elever att se en scen i filmen The Reader där konduktören Hanna (spelad av Kate Winslet) sitter i en sommarkyrka och gråter av en helt överväldigande glädje medan en barnkör tränar och hennes unge pojkvän på avstånd förundras över hejdlösheten i hennes glädjegråt.
Så överrumplar oss Guds skönhet, ibland fullständigt utan all förvarning.
Religion är det vackraste, starkaste och varmaste en ynklig människa kan känna och vara. Men detta kommer inte att vara uppenbart för mediakulturen och "den säkra hopen" som Laestadius uttrycker det, förrän den glättiga krampen hos den sekulära fundamentalismen och den exklusiva humanismen börjar släppa - den dagen, den dagen, när får vi se den dagen?
Och så sjunger vi: SKINGRA, GUD, ALL TVIVLETS DIMMA, / låt mig ljus i Ljuset se. / Låt i tron mig få förnimma, / att blott du kan frälsning ge.
Eller som John F. Haught skriver i en uppsats om religionens framtid:
"I en postdarwinistisk värld kan våra moraliska liv finna en trygg grundval och religionen gå en ny framtid till mötes, om vi bara sätter dem samman med universums egen målmedvetna strävan efter ökad skönhet."
söndag, april 19, 2009
Rigid försvarsinriktad katolicism?
För den som lyssnar på EWTN och läser The Rock eller First Things kan ett leende sprida sig över läpparna när följande rader från Robert Bellah lyser fram på datorskärmen (särskilt de sista som jag kursiverat):
"following Taylor's argument in "A Catholic Modernity?" we can see that it is a continuing engagement with modernity, including for Americans the deeply Protestant form of our modernity, that is necessary. It is my belief that this is potentially a Catholic momen in American cultural history and that Protestants and Catholics alike badly need an infusion of the analogical imagination to help us overcome the cultural confusion into which we have fallen. Whether, in actuality, an increasingly defensive and doctrinally rigid Catholicism can take advantage of that moment remains to be seen." (s467, The Robert Bellah Reader)
Bland unga idag är det knappast en brottning med moderniteten som är aktuell. Det är snarare en väckning ur en törnrosa-sömn till en post-modern och post-liberal verklighet. Skulle kanske tro att Bellah, liksom Taylor och MacIntyre, redan är "historiskt intressanta" snarare än aktuella. Den katolicism som Bellah uppfattar som "increasingly defensive" är väl ungefär vad Ignatius av Antiokia, Ireneus och Origines står för, alltså vår gamla - och rikligt diversifierade - tro. Alla vägar bär till Rom. Och beroende på hur man kör kan den nog upplevas som läromässigt rigid.
Som en superliberal frimiklare och god vän en gång utbrast i chockerad ton: "Menar du att du lyder Rom på 2000-talet!?"
"following Taylor's argument in "A Catholic Modernity?" we can see that it is a continuing engagement with modernity, including for Americans the deeply Protestant form of our modernity, that is necessary. It is my belief that this is potentially a Catholic momen in American cultural history and that Protestants and Catholics alike badly need an infusion of the analogical imagination to help us overcome the cultural confusion into which we have fallen. Whether, in actuality, an increasingly defensive and doctrinally rigid Catholicism can take advantage of that moment remains to be seen." (s467, The Robert Bellah Reader)
Bland unga idag är det knappast en brottning med moderniteten som är aktuell. Det är snarare en väckning ur en törnrosa-sömn till en post-modern och post-liberal verklighet. Skulle kanske tro att Bellah, liksom Taylor och MacIntyre, redan är "historiskt intressanta" snarare än aktuella. Den katolicism som Bellah uppfattar som "increasingly defensive" är väl ungefär vad Ignatius av Antiokia, Ireneus och Origines står för, alltså vår gamla - och rikligt diversifierade - tro. Alla vägar bär till Rom. Och beroende på hur man kör kan den nog upplevas som läromässigt rigid.
Som en superliberal frimiklare och god vän en gång utbrast i chockerad ton: "Menar du att du lyder Rom på 2000-talet!?"
Materialistisk heroism
Att naturvetenskap fungerar som personlig religion är ingenting nytt. Men i vår tid är det en smula roande när vi ser starka uttryck för det. Vic Mansfield berättar i sin "Head and Heart" om en vän som fått den allvarliga formen av Parkinson och avvisar alla sympatiyttringar med: "Snart vet vi hur vi ska bota den!" Jag hörde talas om en man som någon dag innan han dog i cancer sa till sina barn: "Jag ska upplösas i mineraler, underbart! All kärlek borta!"
Nu stöts förstås många bort av den stöddiga och självupptagna attityden hos reduktiv vetenskaplig religiositet. Ofta höggljudd, kaxig och ganska ful i sitt uppträdande, är nog fortfarande denna form av religion ganska vanlig i vår tid. Kanske är den ändå på upphällningen eftersom ny forskning ständigt stöter på andliga faktorer och måste ta dem på allvar.
Men kan man inte tänka sig att Herren på domens dag ser sympatiskt på själva allvaret och hängivelsen hos de religiöst materialistiska? Det är ändå ganska heroiskt. Liksom coolt.
Nu stöts förstås många bort av den stöddiga och självupptagna attityden hos reduktiv vetenskaplig religiositet. Ofta höggljudd, kaxig och ganska ful i sitt uppträdande, är nog fortfarande denna form av religion ganska vanlig i vår tid. Kanske är den ändå på upphällningen eftersom ny forskning ständigt stöter på andliga faktorer och måste ta dem på allvar.
Men kan man inte tänka sig att Herren på domens dag ser sympatiskt på själva allvaret och hängivelsen hos de religiöst materialistiska? Det är ändå ganska heroiskt. Liksom coolt.
Bibelskafferiet
Förr i tiden kunde folk mer om Gamla Testamentet. Det innebar mer bilder, mer "guided imagery" och en mer innehållsrik "mindfullness" än den som serveras nu för tiden som ju är en sorts lättmjölksbuddhism kanske. En masugnsarbetare i Viktor Rydbergs "De vandrande Djäknarne" referererar behändigt till Jakob som hade en sten som huvudkudde när de entusiastiska djäknarne från Växsjö gymnasiium berättar hur de sover när de är ute och vandrar på sina lov. Och korporal Brant, en av romanens stora figurer, tolkar brukspatronens ondska med hjälp av de bibliska psalmerna för att förstå rätt vad som drabbar en levande människa.
Bibelkunniga har ett veritabelt skafferi att hämta perspektiv från. Bilder, citat, topologiska perspektiv, bönesuckar (rejäla mantras) och förebilder både i nöd och lust finns i det skafferiet. En god vän till mig hade god tillgång till detta skafferi - i tid och otid. Minns särskilt en gång då vi i en av Londons parker stupade rakt in i en gayparad. Vännen skrattade högt och ropade på Glommersk västerbottniska:
"Man byggde offeraltaren, obelisker och avgudar på höjderna och under alla stora träd. Det fanns till och med manliga tempelprostituerade i landet, och folket i Juda blev lika moraliskt förfallet som de hednafolk Herren hade drivit bort för att bereda dem plats."
Ingen tog illva vid sig. Det var ju på svenska. Och han var hejdlöst munter, kanske för att Skriften verkligen beskriver världen. Eller så var han en sån där glad-tokig fanatiker som hyser ålderdomliga åsikter. Men det som stämde.
Bibelkunniga har ett veritabelt skafferi att hämta perspektiv från. Bilder, citat, topologiska perspektiv, bönesuckar (rejäla mantras) och förebilder både i nöd och lust finns i det skafferiet. En god vän till mig hade god tillgång till detta skafferi - i tid och otid. Minns särskilt en gång då vi i en av Londons parker stupade rakt in i en gayparad. Vännen skrattade högt och ropade på Glommersk västerbottniska:
"Man byggde offeraltaren, obelisker och avgudar på höjderna och under alla stora träd. Det fanns till och med manliga tempelprostituerade i landet, och folket i Juda blev lika moraliskt förfallet som de hednafolk Herren hade drivit bort för att bereda dem plats."
Ingen tog illva vid sig. Det var ju på svenska. Och han var hejdlöst munter, kanske för att Skriften verkligen beskriver världen. Eller så var han en sån där glad-tokig fanatiker som hyser ålderdomliga åsikter. Men det som stämde.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)