Tre flickor från Afrika redovisar kring temat "Vad är tro?" De har inte bra svenska, de har inte en europeisk värderingsskala, de har inte sekularismens grundhållning till filosofiska frågor. De vill såklart inte presentera sitt arbete inför stora klassen.
Det som sägs är genialiskt, som rent vatten ur en urgammal källa av klart vatten. Tro är helt nödvändigt för livet. Tro genomtränger allt. Tro är att lita på. Tro är hörande och följande. Enda alternativet till tro är meningslöshet. Tro har ingenting med rationella bevis att göra. De båda berör inte ens varandra.
Var hittar man formen för det dessa ärliga flickor uttrycker? Nyevangelisk kristendom? Knappast. Schellings lära kommer snarare till överraskande aktualitet: Ande är potentialitet, tro, förhoppning, tillit. Förnuftets omedelbara innehåll är av tvivelaktig natur. Potensen, sålänge den är detta, är utsatt för övergåendet till vara. Om den övergår är den inte längre varats makt. Istället förlorar den sig i varat, förlorar sin makt. Tro är bibehållandet av det möjliga inför det omöjliga, miraklet, den verkliga tron. Den helande makten över allt vara.
På mina frågor om vad som händer när bevis eller förnuftskunskaper ändå träder fram (vetenskap, teologi, filosofi) får jag till svar att det gör ingenting. Hur mycket som än begrips eller blir "kunskap" uttöms inte det oändliga innehållet i tron - i Schellings potentialitet, vars frihet och oändlighet består just däri att på en gång kunna vara "das ins Seyn Uebergehende und das ins Seyn nicht Uebergehende". Potens utesluter ingenting och tillåter två kontradiktoriska motsatser. Båda möjligheterna är i denna "Gleich-Möglichkeit" ännu inte åtskilda.
Flickorna pratar länge och engagerat. Och ljuv musik uppstår.
måndag, juli 25, 2011
Sökandet efter Kungen
I boken Looking for the King, (http://www.amazon.co.uk/Looking-King-Inklings-David-Downing/dp/1586175149/ref=sr_1_1?ie=UTF8&qid=1311583261&sr=8-1) säger en av karaktärerna, C.S. Lewis om andra världskriget "War does not create funamentally new conditions. It simply underscores the permanent human condition. There is really no such thing as "normal" life." Det slår mig att detta gäller mördaren som avrättade över 90 ungdomar på en ö i Norge. Kommentatorer försöker göra det till något nytt, en ny epok i terrorismens utveckling. Terrorism? Vilket nonsens, det är ju den gamla galenskapen. Låt den gamla galenskapen leva i en kultur där relativismen gör det möjligt med Individuella Projekt där en mediasmart hjärna fritt får utveckla sin "handling". Den norske mördaren är symbol för vår sekulära mediareligion. På liknande sätt fungerar skolskjutningarna I USA och mailbombarens "handling".
Det finns, tycks Lewis (karaktären i boken) mena, inget "normalt" liv. När som helst kan våldet göra sin piruetter på vardagsscenen. Det följs av medias piruetter i tevesoffor och bloggar och Facebook. Det är ett enda sammanhang - det mänskliga, den fallna versionen. Denna version fanns på medeltiden också. Lev i vilket decennium som helst, där finns ondskan, den nyckfulla avrättningen av en grupp människor, välplanerat eller inte. Varje tid har samma fasanfulla kriser, olyckliga omständigheter, sina bisarra våldshandlingar. En man från Nasaret kom med ett helt nytt liv - men hur ska det få fäste i oss fallna? Inget för media precis.
Vi söker alla den rätta Kungen.
Det finns, tycks Lewis (karaktären i boken) mena, inget "normalt" liv. När som helst kan våldet göra sin piruetter på vardagsscenen. Det följs av medias piruetter i tevesoffor och bloggar och Facebook. Det är ett enda sammanhang - det mänskliga, den fallna versionen. Denna version fanns på medeltiden också. Lev i vilket decennium som helst, där finns ondskan, den nyckfulla avrättningen av en grupp människor, välplanerat eller inte. Varje tid har samma fasanfulla kriser, olyckliga omständigheter, sina bisarra våldshandlingar. En man från Nasaret kom med ett helt nytt liv - men hur ska det få fäste i oss fallna? Inget för media precis.
Vi söker alla den rätta Kungen.
fredag, juli 08, 2011
The Sunset Limited
När människor hellre väljer sitt eget elände än går till tron och tar emot Jesus uppstår en mycket intressant retorik. Den är väl inbäddad i kulturella koder och till synes rationella förhållningssätt. Det är nästa som att gå museum med animationer. Den rationella ateisten känns historisk och passé men är fascinerande i sitt uttryck. Och de finns mitt ibland oss och skilddras ibland i avhandlingar eller romaner. Cormac MacCarthy's pjäs (och roman) Sunset Limited har spelats flitigt i USA sedan 2006 och Tommy Lee Jones har 2011 skapat film av texten. Under en dryg timmes tid hör vi en relativt låmäld dialog mellan en svart man (spelad av Samuel Jackson) och en vit man (spelad av Tommy Lee Jones). Den senare har just försökt ta sitt liv i tunnelbanan och blivit räddad och hemförd av den svarte mannen som nu försöker tala om vad Jesus egentligen betyder.
Det är en märklig upplevelse. Den tomma retoriken hos den intellektuelle "med rätt att avsluta sitt liv när han vill" - påminner om Hedenius argument i Tro och Vetande som ut i Sverige på 1950-talet. Som tonåring beundrade jag argumenterandet som en sökare beundrar en magiker på en kringfarande cirkus. Tänk att välja mörkret och stolheten! Tänk att sinnrikt håna Gud ! Wow ! Jag har mött en man som hela sitt vuxna liv hånskrattande berättat om ungdomar i hembyn som "äkt dit" på något laestadianskt bönemöte. Friheten är att få håna både Gud och människor...
I Tommy Lee Jones filmatisering av The Sunset Limited kommer förstås en rad amerikanska kännetecken, särskilt i språket hos den svarte mannen, som är en outbildad fattig "neger" från Lousiana. När Samuel Jackson vräker på mest kan det vara bra med svensk textremsa. Men budskapet är internationellt och förmodligen giltigt världen över. MacCarthy är en mästare på dialog och visar hur den intellektuelle otroende mörkermannen smiter runt alla hörn som går för att att inte behöva prata om det jobbiga med Jesus. Som en anmälare i Wahsington Post (Hans Stuever) skriver, rör dialogen vid något som de flesta gör vad som helst för att undvika - både troende och otroende.
Och detta sista gör filmen rätt bra. Den bör ses några gånger för att hänga med i alla turer. Hur ofta sitter man inte i sällskap där livets bekymmer dryftas helt fritt men där det helt enkelt är förbjudet att tala om Jesus och om Guds wnvisa tal till oss. Hur oanständigt och "irrelevant" vore det inte att börja tala om den Helige Ande, hur besvärade skulle inte tolk titta bort och byta samtalsämne så fort som möjligt! Vi måste ha institutioner och avstånd för talet om Gud. Då är det lättare att ta avstånd och håna, lättare att bibehålla stoltheten som väljer eländet före lyckan. Då är det lättare för ateisten att "följa med" på olika förrättningar som passar sig i livets passager.
Höjdpunkten i The Sunset Limited kan kanske vara när den intellektuelle fritänkaren (skickligt spelad av Tommy Lee Jones) inser trons möjlighet till det goda äventyrets liv men tvingas hävda: JAG KAN INTE ! Självrättfärdigheten har släppt sin hånfulla attityd en stund och visar mer naket hur egot hålls fast till varje pris. Det är som en surfare som nöjer sig med att hålla sig på land med brädan. Och prata argument till vågornas brus.
Precis som med Hedeniusdebatten handlar det mer om att kunna surfa än om ateism kontra tro. Om språk är praktisk hantering av livet, liksom vårt kognitiva beteende är det, finns det ingen egentlig retorisk fixering vid nihilism eller ateism utan en praktisk upplevelse av att inte surfa, inte ta emot Jesus, inte ge upp fasthållandet. Vi är alla ateister men en del av oss omfamnas av något Annat.
Det är en märklig upplevelse. Den tomma retoriken hos den intellektuelle "med rätt att avsluta sitt liv när han vill" - påminner om Hedenius argument i Tro och Vetande som ut i Sverige på 1950-talet. Som tonåring beundrade jag argumenterandet som en sökare beundrar en magiker på en kringfarande cirkus. Tänk att välja mörkret och stolheten! Tänk att sinnrikt håna Gud ! Wow ! Jag har mött en man som hela sitt vuxna liv hånskrattande berättat om ungdomar i hembyn som "äkt dit" på något laestadianskt bönemöte. Friheten är att få håna både Gud och människor...
I Tommy Lee Jones filmatisering av The Sunset Limited kommer förstås en rad amerikanska kännetecken, särskilt i språket hos den svarte mannen, som är en outbildad fattig "neger" från Lousiana. När Samuel Jackson vräker på mest kan det vara bra med svensk textremsa. Men budskapet är internationellt och förmodligen giltigt världen över. MacCarthy är en mästare på dialog och visar hur den intellektuelle otroende mörkermannen smiter runt alla hörn som går för att att inte behöva prata om det jobbiga med Jesus. Som en anmälare i Wahsington Post (Hans Stuever) skriver, rör dialogen vid något som de flesta gör vad som helst för att undvika - både troende och otroende.
Och detta sista gör filmen rätt bra. Den bör ses några gånger för att hänga med i alla turer. Hur ofta sitter man inte i sällskap där livets bekymmer dryftas helt fritt men där det helt enkelt är förbjudet att tala om Jesus och om Guds wnvisa tal till oss. Hur oanständigt och "irrelevant" vore det inte att börja tala om den Helige Ande, hur besvärade skulle inte tolk titta bort och byta samtalsämne så fort som möjligt! Vi måste ha institutioner och avstånd för talet om Gud. Då är det lättare att ta avstånd och håna, lättare att bibehålla stoltheten som väljer eländet före lyckan. Då är det lättare för ateisten att "följa med" på olika förrättningar som passar sig i livets passager.
Höjdpunkten i The Sunset Limited kan kanske vara när den intellektuelle fritänkaren (skickligt spelad av Tommy Lee Jones) inser trons möjlighet till det goda äventyrets liv men tvingas hävda: JAG KAN INTE ! Självrättfärdigheten har släppt sin hånfulla attityd en stund och visar mer naket hur egot hålls fast till varje pris. Det är som en surfare som nöjer sig med att hålla sig på land med brädan. Och prata argument till vågornas brus.
Precis som med Hedeniusdebatten handlar det mer om att kunna surfa än om ateism kontra tro. Om språk är praktisk hantering av livet, liksom vårt kognitiva beteende är det, finns det ingen egentlig retorisk fixering vid nihilism eller ateism utan en praktisk upplevelse av att inte surfa, inte ta emot Jesus, inte ge upp fasthållandet. Vi är alla ateister men en del av oss omfamnas av något Annat.
tisdag, maj 31, 2011
Om livet efter detta - och om detta
En elev gjorde mig uppmärksam på en artikel i Signum om livet efter detta. Jag minns inte själv publiceringen av den. Men, men. Ord i sanden. Eller som bokförlaget Åsaks redaktör sa strax innan publiceringen av mitt manus "Tro och Misstro", strax innan konkursen av förlaget och försvinnandet av mitt manus....Ord i sanden.
En annan elev gav mig denna nya blogg om Detta livet i förklarad form. Den ska jag följa! Att hitta delar av paradiset redan här på jorden rekommenderar redan Broder Lorens. Denna blogg är tydligen anpassad till det moderna avkristnade samhället och språket är i stort sett helt sekulariserat. Men i bakgrunden finns Kristus, han som vi kastar alla våra bördor på enl. 1 Pet 5,7. Sanningen kan ta sig fram överallt!
En annan elev gav mig denna nya blogg om Detta livet i förklarad form. Den ska jag följa! Att hitta delar av paradiset redan här på jorden rekommenderar redan Broder Lorens. Denna blogg är tydligen anpassad till det moderna avkristnade samhället och språket är i stort sett helt sekulariserat. Men i bakgrunden finns Kristus, han som vi kastar alla våra bördor på enl. 1 Pet 5,7. Sanningen kan ta sig fram överallt!
söndag, april 24, 2011
KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN !
På påskdagens morgon satt Maria Magdalen utanför graven. Hon sökte en död man och fann där två levande änglar. Hon var otröstlig. "Varför gråter du?" säger änglarna.
Den episoden är intressant: Sålänge någon differentiering sker i tänkandet blir det problem i själen. Sålänge endast det naturliga livet föreställs i själen - levande och död - finns ingen sanning och vi gråter som Maria. Därför måste uppståndelsen ske. Det övernaturliga måste hitta hem till oss. Vi måste möta den Uppståndne.
Påskens mening.
Den episoden är intressant: Sålänge någon differentiering sker i tänkandet blir det problem i själen. Sålänge endast det naturliga livet föreställs i själen - levande och död - finns ingen sanning och vi gråter som Maria. Därför måste uppståndelsen ske. Det övernaturliga måste hitta hem till oss. Vi måste möta den Uppståndne.
Påskens mening.
söndag, april 17, 2011
Leva i kyrkoåret
När jag frågade Alice, som en gång faddrade mig in i kyrkan, hur läget var, kunde svaret bli: Det är påsk! Vid något annat tillfälle: Det är snart Advent! Eller i maj månad: Nu är det Pingst! Inför sommarlovet sa man: Vi ses till St Lars om inte förr!
En katolik lever sitt kyrkoår därför att livets viktigaste händelser kan organiseras genom kyrkoåret. Det som händer i våra liv hör ofta hemma i någon av händelserna som kyrkans år firar - födelse, död och de viktiga händelserna där emellan.
Filmaren Erik Eriksson gjorde en gång en film om Fader Jean i Cevennerna, en fantastisk dokumentär om livet som kyrkoherde i sekularismens Frankrike. Fader Jean säger vi ett tillfälle: allt mänskligt liv handlar om långfredag, påskafton och påskdag.
Vad menade han? Vissa människor har många långfredagar i sitt liv. Det finns mening i smärtan även om det inte går att uppleva just då. Efter långfredagens förtvivlan kommer tystnaden på påskaftonen. Allt är dött men ändå inte. Något väntar i mörkret. En mycket bra skildring av detta mörker ges i C.S. Lewis A Grief Observed. I svartaste tomhet efter hustruns död, finns det plötsligt något i mörkret. Ett liv. På påskdagens morgon är det uppenbart: nytt liv, jublande liv, saligt liv.
Fader Jean gjorde det klart att du inte har någon påskmorgon utan en långfredag, På så sätt är den tokiga vilda kristendomen på ett obegripligt sätt livets bästa skildring. Men det är på påskmorgonen detta syns. Du kan inte prata med någon om det förrän dess, om ens då.
En katolik lever sitt kyrkoår därför att livets viktigaste händelser kan organiseras genom kyrkoåret. Det som händer i våra liv hör ofta hemma i någon av händelserna som kyrkans år firar - födelse, död och de viktiga händelserna där emellan.
Filmaren Erik Eriksson gjorde en gång en film om Fader Jean i Cevennerna, en fantastisk dokumentär om livet som kyrkoherde i sekularismens Frankrike. Fader Jean säger vi ett tillfälle: allt mänskligt liv handlar om långfredag, påskafton och påskdag.
Vad menade han? Vissa människor har många långfredagar i sitt liv. Det finns mening i smärtan även om det inte går att uppleva just då. Efter långfredagens förtvivlan kommer tystnaden på påskaftonen. Allt är dött men ändå inte. Något väntar i mörkret. En mycket bra skildring av detta mörker ges i C.S. Lewis A Grief Observed. I svartaste tomhet efter hustruns död, finns det plötsligt något i mörkret. Ett liv. På påskdagens morgon är det uppenbart: nytt liv, jublande liv, saligt liv.
Fader Jean gjorde det klart att du inte har någon påskmorgon utan en långfredag, På så sätt är den tokiga vilda kristendomen på ett obegripligt sätt livets bästa skildring. Men det är på påskmorgonen detta syns. Du kan inte prata med någon om det förrän dess, om ens då.
söndag, januari 30, 2011
Rent vin
Fasta och påsk närmar sig. En persisk kristen sa: "Kristendomen handlar om det vin Jesus bjuder på under skärtorsdagskvällen - det rena vinet. Man kan bli salig på alla möjliga viner i världen. Men välj som en Konung. Välj det renaste vinet, det "skära" vinet. Välj inte de som är associerade med rädsla eller de som någon anser att vi "behöver".
Hegel och den helige Ande
En kollega utropade ibland förvirrad: Det här är som den helige ande, inget vet var den är!!
Jag påminde honom en dag om hans eget marxistiska förflutna - den ideologin bygger på Hegel, inte minst tanken på en en världsande som genom förnuft och konflikt driver utvecklingen framåt. Denna ande är vad Hegel menar med helig ande, den protestantiske Hegel som ju äldre han blev alltmer identifierade historien med andens kamp för ljusets kommande seger.
I vår tid, då materialistisk marxism har torkat som en död gren, kanske den hegelska andligheten kan återvända och hyfsa till vänsterideologin till en andlig och upplyst kommunistisk strävan? Då skulle pingsten få en politisk betydelse som inte låter sig begränsas av en så subjektiv läsning som varit populär alltför länge.
Min kollega kände inte till Hegel och skulle nog inte förstått vad Marx såg i den hegelska "dialektiken". Men kanske en mer utbildad framtida vänster kan förstå historisk kamp i kristna termer utan att fastna i en platt "befrielseteologi" som knappast befriar någon. Det vore intressant.
En sådan nyorientering av hegelsk helig ande skulle kanske - nu ryser många - innebära en förnyad uppskattning av det "germanska". När Hegel ser tillbaka på historien märker han att hednisk kultur låter EN vara fri, det är Gud. Grekiska och romerska civilisationen låter NÅGRA vara fria, de som är äkta medborgare i Athensk demokrati eller i romarriket. Slaveriet är föruttsätningen för denna frihet. Med kristendomen kommer i princip tron att ALLA är fria men detta förverkligas först i germansk teologisk miljö, med sådana män som Staupitz, Biel och Luther. "De germanska nationerna inom kristendomen var först i att förstå att människan såsom människa är fri och att frihet är själva essensen i att vara människa" skriver Hegel i sitt föredrag på 300-årsdagen av Augsburgska bekännelsen 1830, då han var rektor för universitetet i Berling.
Naturligtvis kommer en med en sådan utveckling också en förnyad kanonad emot typiskt katolska företeelser som eukaristin och klosterväsendet. Men efter Vatikanum II finns säkerligen en beredvillighet att diskutera friheten på ett sätt som Hegel skulle gilla.
Jag påminde honom en dag om hans eget marxistiska förflutna - den ideologin bygger på Hegel, inte minst tanken på en en världsande som genom förnuft och konflikt driver utvecklingen framåt. Denna ande är vad Hegel menar med helig ande, den protestantiske Hegel som ju äldre han blev alltmer identifierade historien med andens kamp för ljusets kommande seger.
I vår tid, då materialistisk marxism har torkat som en död gren, kanske den hegelska andligheten kan återvända och hyfsa till vänsterideologin till en andlig och upplyst kommunistisk strävan? Då skulle pingsten få en politisk betydelse som inte låter sig begränsas av en så subjektiv läsning som varit populär alltför länge.
Min kollega kände inte till Hegel och skulle nog inte förstått vad Marx såg i den hegelska "dialektiken". Men kanske en mer utbildad framtida vänster kan förstå historisk kamp i kristna termer utan att fastna i en platt "befrielseteologi" som knappast befriar någon. Det vore intressant.
En sådan nyorientering av hegelsk helig ande skulle kanske - nu ryser många - innebära en förnyad uppskattning av det "germanska". När Hegel ser tillbaka på historien märker han att hednisk kultur låter EN vara fri, det är Gud. Grekiska och romerska civilisationen låter NÅGRA vara fria, de som är äkta medborgare i Athensk demokrati eller i romarriket. Slaveriet är föruttsätningen för denna frihet. Med kristendomen kommer i princip tron att ALLA är fria men detta förverkligas först i germansk teologisk miljö, med sådana män som Staupitz, Biel och Luther. "De germanska nationerna inom kristendomen var först i att förstå att människan såsom människa är fri och att frihet är själva essensen i att vara människa" skriver Hegel i sitt föredrag på 300-årsdagen av Augsburgska bekännelsen 1830, då han var rektor för universitetet i Berling.
Naturligtvis kommer en med en sådan utveckling också en förnyad kanonad emot typiskt katolska företeelser som eukaristin och klosterväsendet. Men efter Vatikanum II finns säkerligen en beredvillighet att diskutera friheten på ett sätt som Hegel skulle gilla.
fredag, december 31, 2010
Hegel åter??
Det tycks vara en renässans för Hegel på gång - konferenser lite här och där och allmänt "i luften". Jag fick lägga ut Hegel vid ett tillfälle och utgick från en golfboll....
1. Se på jorden som en liten golfboll.
2. Begrunda alla aktiviteter på denna lilla boll.
3. Märk att vissa aktiviteter går mot frihet, andra mot ofrihet.
4. Anden är i sig själv frihet. Den finns överallt och är ingenstans något annat än sig själv. Den är aldrig materiell eller begränsad.
5. På jorden finns några biologiska varelser - de är endast biologiska - som med tankens hjälp inspireras av Anden och känner behov av frihet.
6. Den enorma mängd fenomen som äger rum när några biologiska varelser engagerar sig i frihet - bygger civilisationer, religioner, vetenskap, krigar och utvecklar teknologier - kan vi kallas Andens fenomenologi.
7. Som filosofer studerar vi Andens fenomenologi. Det i sig är befriande, vi inspireras av Anden.
8. När vi ser på golfbollen och dessa aktiviteter hos en av raserna, finner vi ingen direkt mening med det. Anden förblir fri och oberoende av alla små planeter. Något ytterligare kan knappast ske på lilla jorden, hur mycket man än tänker där.
9. Men för en individ som filosoferar pågår en förnekelese av begränsning. Vi som filosoferar identifierar oss hellre med Anden än med någon aktivitet på en liten planet.
10. Vi får därför en kluvenhet - dels är vi med i någon sorts verksamhet i det materiella rummet. Vin inbillar oss en rad intressen och betydelser. Dels är vi en uppphävande aktivitet, ett filosoferande, där vi vänder oss till Andens frihet från all differentiering, all skillnad.
11. Att filosofera förändrar ingenting på den lilla golfbollen utan är endast ett öde för vissa få individer. De flesta är uppslukade av fenomenologins intresse för sina egna aktiviteter. De är omedvetna. Men de strävar efter frihet, inspirerade av Anden.
12. Att filosofera och upphäva begränsningen är den största friheten en biologisk varelse kan nå. Det handlar om en kärleksförbindelsen till Anden. Det blir aldrig en jordisk aktivitet - även om man är filosofilärare och undervisar i ämnet. Det blir alltid endast ett upphävande.
13. Att sätta upp en värdeskala på olika aktiviteter på den lilla golfbollen är svårt. Alla människor tror att det vet vad som är gott och ont. Man intresserar sig och inspireras av frihet och jämlikhet och låter på så sätt Anden påverka aktiviteterna. Men utifrån Andens egen kompletta frihet sker inte så mycket och knappast enligt någon värdeskala. Andens natur är gudomlig frihet och den känner ingenting annat, vare sig gott eller ont.
14. Den som filosofiskt upphäver finit begränsning känner i tanken denna värdeenhet, som inte kan delas upp i motsatser. Han blir inte relativist men en värdemonist - det finns endast ett värde i Anden, nämligen Gud själv. Detta värde kan inte kopplas till människors upplevelser av smärtsamt och skönt, eller gott och ont.
15. Det närmaste religionerna kommer Andens verklighet är den inkarnation av det Infinita i en finit människa, Jesus Kristus. Men som inomvärdslig religion och verksamhet är kristendomen ytterligare ett uttryck för frihet, kanske det bästa uttrycket. Anden har alltid varit sig Själv och behöver inga uttryck. Hela inkarnationen är alltså en synnerligen värdefull gåva till den lilla golfbollen i rymden.
16. Med möda förverkligar sig frihetens Anden i fenomenologin på den lilla planeten. Triviala händelser leder till stora genombrott ibland. Enorma insatser och viljeuttryck leder ingenstans ibland. Till synes slumpartat och nyckfullt sker ett sammelsurium av fenomen som i grunden inspireras av individers känsla för frihet och befrielse. Det är Anden som är verksam i människors idéér och tankar och viljor och känslor.
17. Filosofen är politisk i sin begrundan men upphäver snarare än deltar i den politiska kampen. Upphävandet av alla diskurser är filosofens tänkande. Istället för tilltro till någon mänsklig diskkurs sker ett förnekande av alla diskkurser för den fria Andens skull. Så fort ett påstående eller idé ligger till grund för handlingar, kommer filosofen att upphäva den och visa på motsatsen.
18. Filosofisk begrundan är annullerandet av varje finit diskurs. En fullständigt obetvinglig identifikation med Anden gör detta möjligt. Detta annullerande som för de flesta verkar destruktiv i den samhälleliga kampen för en bättre framtid, är i själva verket befrielse från låsningar och stillastående.
19. Alla finita diskurser har ett livsförlopp - friskt och färskt befriar de, men strax är de etablerade och stagnerar, för att dö genom revoluition eller ersättande av andra diskurser. Filosofin gör förändringarna lättare genom att tidigt annullera det makthavande diskursen.
20. Kyrkan är den enda institiution där annullerandet av alla diskurser är inbyggt genom närvaron av Anden. Samtidigt som maktägande klerikala institutioner upplever annuleringen som destruktiv, ligger denna befrielse inbyggd i själva doktrinen om Anden. Jesus själv är hela tiden garanten för fortsatt annullerande av döende diskurser som begränsar Anden.
21. Alla dessa begrundanden gör vi utifrån en intention på den gudomliga Anden som helt fri från all värld och all finit verksamhet. Det går inte att filosofera så här från ett inomvärldsligt perspektiv. Helt riktigt framstår det då endast som ett "systembyggande" eller "metafysisk" fantasi.
1. Se på jorden som en liten golfboll.
2. Begrunda alla aktiviteter på denna lilla boll.
3. Märk att vissa aktiviteter går mot frihet, andra mot ofrihet.
4. Anden är i sig själv frihet. Den finns överallt och är ingenstans något annat än sig själv. Den är aldrig materiell eller begränsad.
5. På jorden finns några biologiska varelser - de är endast biologiska - som med tankens hjälp inspireras av Anden och känner behov av frihet.
6. Den enorma mängd fenomen som äger rum när några biologiska varelser engagerar sig i frihet - bygger civilisationer, religioner, vetenskap, krigar och utvecklar teknologier - kan vi kallas Andens fenomenologi.
7. Som filosofer studerar vi Andens fenomenologi. Det i sig är befriande, vi inspireras av Anden.
8. När vi ser på golfbollen och dessa aktiviteter hos en av raserna, finner vi ingen direkt mening med det. Anden förblir fri och oberoende av alla små planeter. Något ytterligare kan knappast ske på lilla jorden, hur mycket man än tänker där.
9. Men för en individ som filosoferar pågår en förnekelese av begränsning. Vi som filosoferar identifierar oss hellre med Anden än med någon aktivitet på en liten planet.
10. Vi får därför en kluvenhet - dels är vi med i någon sorts verksamhet i det materiella rummet. Vin inbillar oss en rad intressen och betydelser. Dels är vi en uppphävande aktivitet, ett filosoferande, där vi vänder oss till Andens frihet från all differentiering, all skillnad.
11. Att filosofera förändrar ingenting på den lilla golfbollen utan är endast ett öde för vissa få individer. De flesta är uppslukade av fenomenologins intresse för sina egna aktiviteter. De är omedvetna. Men de strävar efter frihet, inspirerade av Anden.
12. Att filosofera och upphäva begränsningen är den största friheten en biologisk varelse kan nå. Det handlar om en kärleksförbindelsen till Anden. Det blir aldrig en jordisk aktivitet - även om man är filosofilärare och undervisar i ämnet. Det blir alltid endast ett upphävande.
13. Att sätta upp en värdeskala på olika aktiviteter på den lilla golfbollen är svårt. Alla människor tror att det vet vad som är gott och ont. Man intresserar sig och inspireras av frihet och jämlikhet och låter på så sätt Anden påverka aktiviteterna. Men utifrån Andens egen kompletta frihet sker inte så mycket och knappast enligt någon värdeskala. Andens natur är gudomlig frihet och den känner ingenting annat, vare sig gott eller ont.
14. Den som filosofiskt upphäver finit begränsning känner i tanken denna värdeenhet, som inte kan delas upp i motsatser. Han blir inte relativist men en värdemonist - det finns endast ett värde i Anden, nämligen Gud själv. Detta värde kan inte kopplas till människors upplevelser av smärtsamt och skönt, eller gott och ont.
15. Det närmaste religionerna kommer Andens verklighet är den inkarnation av det Infinita i en finit människa, Jesus Kristus. Men som inomvärdslig religion och verksamhet är kristendomen ytterligare ett uttryck för frihet, kanske det bästa uttrycket. Anden har alltid varit sig Själv och behöver inga uttryck. Hela inkarnationen är alltså en synnerligen värdefull gåva till den lilla golfbollen i rymden.
16. Med möda förverkligar sig frihetens Anden i fenomenologin på den lilla planeten. Triviala händelser leder till stora genombrott ibland. Enorma insatser och viljeuttryck leder ingenstans ibland. Till synes slumpartat och nyckfullt sker ett sammelsurium av fenomen som i grunden inspireras av individers känsla för frihet och befrielse. Det är Anden som är verksam i människors idéér och tankar och viljor och känslor.
17. Filosofen är politisk i sin begrundan men upphäver snarare än deltar i den politiska kampen. Upphävandet av alla diskurser är filosofens tänkande. Istället för tilltro till någon mänsklig diskkurs sker ett förnekande av alla diskkurser för den fria Andens skull. Så fort ett påstående eller idé ligger till grund för handlingar, kommer filosofen att upphäva den och visa på motsatsen.
18. Filosofisk begrundan är annullerandet av varje finit diskurs. En fullständigt obetvinglig identifikation med Anden gör detta möjligt. Detta annullerande som för de flesta verkar destruktiv i den samhälleliga kampen för en bättre framtid, är i själva verket befrielse från låsningar och stillastående.
19. Alla finita diskurser har ett livsförlopp - friskt och färskt befriar de, men strax är de etablerade och stagnerar, för att dö genom revoluition eller ersättande av andra diskurser. Filosofin gör förändringarna lättare genom att tidigt annullera det makthavande diskursen.
20. Kyrkan är den enda institiution där annullerandet av alla diskurser är inbyggt genom närvaron av Anden. Samtidigt som maktägande klerikala institutioner upplever annuleringen som destruktiv, ligger denna befrielse inbyggd i själva doktrinen om Anden. Jesus själv är hela tiden garanten för fortsatt annullerande av döende diskurser som begränsar Anden.
21. Alla dessa begrundanden gör vi utifrån en intention på den gudomliga Anden som helt fri från all värld och all finit verksamhet. Det går inte att filosofera så här från ett inomvärldsligt perspektiv. Helt riktigt framstår det då endast som ett "systembyggande" eller "metafysisk" fantasi.
onsdag, december 15, 2010
Domen
Det är en dömande Gud i GT och Jesus har en helt annan gudsuppfattning - hör vi ibland dagens marcioniter säga. Men man kan kvalificera "dömande" en hel del. Med psalm 95 i ryggen går det att säga så här: festen kräver först en dom. För att "träden ska dansa" måste rättvisa ha skipats i de stora skogarna. För att "landsbygdens fest" ska sprida sig måste sanningen fram.
Det gör ont. Rättvisa och sanning gör ont liksom jorden är full av smärta, varje dag. Men hoppet finns i vår längtan efter just festen, vi vill så gärna se träden dansa i jubel och landsbygden gengjuda av festens sånger. Vi vill fira!
Så domen kan kvalificeras med sanning, rättvisa och glädje. De tre sitter ihop, vi får inte det ena utan det andra. Den ateististiske existentialisten säger: gärna dom och ångest men ingen tröstemetafysik tack! Jo just det. Bra så långt. Men vi är nog skapade för festen ändå.
Det gör ont. Rättvisa och sanning gör ont liksom jorden är full av smärta, varje dag. Men hoppet finns i vår längtan efter just festen, vi vill så gärna se träden dansa i jubel och landsbygden gengjuda av festens sånger. Vi vill fira!
Så domen kan kvalificeras med sanning, rättvisa och glädje. De tre sitter ihop, vi får inte det ena utan det andra. Den ateististiske existentialisten säger: gärna dom och ångest men ingen tröstemetafysik tack! Jo just det. Bra så långt. Men vi är nog skapade för festen ändå.
Alciphron då och nu
I en dialog av Berkeley, Alciphron or The Minute Philosopher, får vi en roande beskrivning av det eviga temat "en modern och upplyst människa", eller som en elev uttryckte det "vi som lämnat det ålderdomliga bakom oss". Följande utdrag av dialogen visar vad det handlar om:
- Det verkar som ni har en del författare i er sekt?
- Ja det har vi, flera stycken, stora män som givit världen många nyttiga och djupsinniga upptäckter. Moschon, t ex, har bevisat att människa och djur egentligen är samma sak och att människan därför endast behöver ägna sig åt sina sinnen och begär för att vara lika lycklig som ett djur. Gorgias har gått längre och visat att människan är en sorts maskin och att tanken och förnuftet är ungefär som metalldelar som påverkas av impulser. Cimon har använt sig av dessa upptäckter och visat med matematisk säkerhet att det inte finns något samvete och att all moral är en rad fördomar endast. Människan är inte mer ansvarig för sina handlingar än en klocka för sitt tickande. Tryphon har skrivit på ett slående sätt om hur nyttig synden och lasten kan vara. Thrasenor har motbevisat de okunniga argumenten mot ateismen och visat att en republik med ateister lever mycket lyckligare än någon annan statsform. Demylus har skojat ordentligt med begreppet lojalitet och visar världen att det inte finns något av värde i det. Vår tid är skyldiga honom och en annan filosof upptäckten att folkets känsla för rätt och fel är tom entusiasm som endast engagerar svagsinniga. Ja, det finns en ändlös lista av upptäckter som författare inom vår sekt gjort....Men mästerverket är ändå vår store Diagoras som i en anekdot motbevisar Guds existens - men detta är gemene man inte mogen för än. Jag är dock försäkrad av några kloka vännner att detta bevis är lika klart som dagsljuset och kommer att göra mycket nytta när religionens system blir tillintetgjort.....
Har vi kommit just något längre idag? Eller pratar dagens Alichphron ungefär i samma jargong? När man lyssnar på härlige irländaren Terry Eagleton kan man tänka sig det. Det händer alltså egentligen inte så mycket.
- Det verkar som ni har en del författare i er sekt?
- Ja det har vi, flera stycken, stora män som givit världen många nyttiga och djupsinniga upptäckter. Moschon, t ex, har bevisat att människa och djur egentligen är samma sak och att människan därför endast behöver ägna sig åt sina sinnen och begär för att vara lika lycklig som ett djur. Gorgias har gått längre och visat att människan är en sorts maskin och att tanken och förnuftet är ungefär som metalldelar som påverkas av impulser. Cimon har använt sig av dessa upptäckter och visat med matematisk säkerhet att det inte finns något samvete och att all moral är en rad fördomar endast. Människan är inte mer ansvarig för sina handlingar än en klocka för sitt tickande. Tryphon har skrivit på ett slående sätt om hur nyttig synden och lasten kan vara. Thrasenor har motbevisat de okunniga argumenten mot ateismen och visat att en republik med ateister lever mycket lyckligare än någon annan statsform. Demylus har skojat ordentligt med begreppet lojalitet och visar världen att det inte finns något av värde i det. Vår tid är skyldiga honom och en annan filosof upptäckten att folkets känsla för rätt och fel är tom entusiasm som endast engagerar svagsinniga. Ja, det finns en ändlös lista av upptäckter som författare inom vår sekt gjort....Men mästerverket är ändå vår store Diagoras som i en anekdot motbevisar Guds existens - men detta är gemene man inte mogen för än. Jag är dock försäkrad av några kloka vännner att detta bevis är lika klart som dagsljuset och kommer att göra mycket nytta när religionens system blir tillintetgjort.....
Har vi kommit just något längre idag? Eller pratar dagens Alichphron ungefär i samma jargong? När man lyssnar på härlige irländaren Terry Eagleton kan man tänka sig det. Det händer alltså egentligen inte så mycket.
torsdag, november 11, 2010
Mårtensmäss
Så var det Mårtensmäss - det handlar om gässen som Martin av Tours gömde sig hos. Han ville inte bli biskop i staden och gömde sig. Gässen avslöjade honom och stadsborna hittade sin blivande biskop. Mårten Gås - vi äter gås för att straffa gässen för att de gjorde en byråkrat av en mystiker....
Men även Martin Luther har med dagen att göra. Han föddes i Eisleben 10 nov. 1483. Faktum är att detta också är en mystiker. Trots all kritik från oss katoliker är Luthers definition av "tro" genialisk. Det är inte Jesu undervisning utan en tolkning av Paulus som står i centrum. Men som ett psykologiskt vapen mot alla subtila former (och inte så subtila) av självrättfärdighet fungerar hans tolkning.
Var och en som noga läst han stora kommentar till Galaterbrevet ser där en mystiker i Taulers anda. Att sätta Jesus Kristus i centrum innebär att göra förnuftet sekundärt, göra sakramenten sekundära, göra alla former av "verk" sekundära. Den värld som sätter dessa saker i centrum är djävulsk. Vårt tjugonde sekel är ett facit för detta lutherska påstående. När någon form av ideologi, kyrkolag, naturrätt, humanism, antropologi, blir avgud för oss hamnar vi per automatik hos den Onde. Luther menar att vi kan ingenting annat göra när detta sker än ropa på Gud, ropa till Kristus och leva i denna sorts ropande tro. Endast tro i denna överlägsna och övergripande mening räddar oss. Denna tro "vet" ingenting, den "kontrollerar" ingenting, den är inte "god" utifrån mänsklig synpunkt.
Det finns något av anarkism och nihilism i denna trostolkning och att den "trygga hopens" förnuft blir djävulens hora är följdriktigt ur Luther utgångspunkt. Friheten i tron är den dominerande känslan. Trons frihet, inte trons lydnad. Detta är ett budskap som inte går i linje med Benedikt XVI's tal i Regensburg.
Men även Martin Luther har med dagen att göra. Han föddes i Eisleben 10 nov. 1483. Faktum är att detta också är en mystiker. Trots all kritik från oss katoliker är Luthers definition av "tro" genialisk. Det är inte Jesu undervisning utan en tolkning av Paulus som står i centrum. Men som ett psykologiskt vapen mot alla subtila former (och inte så subtila) av självrättfärdighet fungerar hans tolkning.
Var och en som noga läst han stora kommentar till Galaterbrevet ser där en mystiker i Taulers anda. Att sätta Jesus Kristus i centrum innebär att göra förnuftet sekundärt, göra sakramenten sekundära, göra alla former av "verk" sekundära. Den värld som sätter dessa saker i centrum är djävulsk. Vårt tjugonde sekel är ett facit för detta lutherska påstående. När någon form av ideologi, kyrkolag, naturrätt, humanism, antropologi, blir avgud för oss hamnar vi per automatik hos den Onde. Luther menar att vi kan ingenting annat göra när detta sker än ropa på Gud, ropa till Kristus och leva i denna sorts ropande tro. Endast tro i denna överlägsna och övergripande mening räddar oss. Denna tro "vet" ingenting, den "kontrollerar" ingenting, den är inte "god" utifrån mänsklig synpunkt.
Det finns något av anarkism och nihilism i denna trostolkning och att den "trygga hopens" förnuft blir djävulens hora är följdriktigt ur Luther utgångspunkt. Friheten i tron är den dominerande känslan. Trons frihet, inte trons lydnad. Detta är ett budskap som inte går i linje med Benedikt XVI's tal i Regensburg.
torsdag, september 16, 2010
Whitehead once more
Nicholas Rescher skriver så enkelt: vindarna har vänt och och molnen har glidit isär. Han jämför filosofin under mellankrigstiden och efterkrigstiden med vad som händer idag. På den tiden var många filosofer desillusionerade och favoriserade trångt tänkande (även om djupt) om detaljer i tillvaron.
Idag har inte filosofer samma behov att begränsa sig till små ting och de återupptäcker värdet i att syssla med den stora bilden. Filosofen Whitehead hade oturen att leva i en tid då man tänkte smått och först nu över femtio år efter sin död börjar hans verk uppskattas på det sätt de förtjänar, menar Rescher. Och den belgiska filosofen Isabelle Stengers håller säkerligen med. Hennes dialog med Richard Rorty om storheten eller litenheten i Whiteheads filosofiska språk är otroligt roande!
Ändå ser man en och annnan ung filosof även idag lite krampaktigt hålla sig till de små tingen. Om någon elev eller kollega ger uttryck för en metafysisk längtan och söker de större svaren rynkar den "analytiske" och suckar lite inför det stora och vaga, och ler ungefär som Thorild Dahlqvist gjorde på 60-talet på Villavägen i Uppsala, och försöker hitta någon detalj. För i den lilla, noggrant utförda analysen ligger frälsningen.
Är det heroism?
Idag har inte filosofer samma behov att begränsa sig till små ting och de återupptäcker värdet i att syssla med den stora bilden. Filosofen Whitehead hade oturen att leva i en tid då man tänkte smått och först nu över femtio år efter sin död börjar hans verk uppskattas på det sätt de förtjänar, menar Rescher. Och den belgiska filosofen Isabelle Stengers håller säkerligen med. Hennes dialog med Richard Rorty om storheten eller litenheten i Whiteheads filosofiska språk är otroligt roande!
Ändå ser man en och annnan ung filosof även idag lite krampaktigt hålla sig till de små tingen. Om någon elev eller kollega ger uttryck för en metafysisk längtan och söker de större svaren rynkar den "analytiske" och suckar lite inför det stora och vaga, och ler ungefär som Thorild Dahlqvist gjorde på 60-talet på Villavägen i Uppsala, och försöker hitta någon detalj. För i den lilla, noggrant utförda analysen ligger frälsningen.
Är det heroism?
Identitet och Second Life
Nytt etiskt problem: en kvinna som flera år umgåtts till och från med en annan kvinna på Second Life, besöker vänner i Göteborg och de sitter på ett kafé tillsammans med andra bekantas bekanta. Hon hör en kvinna berätta om Second Life och förstår snart att det är hon som är hennes väninna - ska hon avslöja sig nu?
Vad är det för skillnad på identiteter? Har man en särskild identitet i Second Life? Eller vill man ha den som en särskild roll - inte att förblanda med den i vanliga livet? Och om man lär känna en person som man vet är ens väninna på Second Life (henne ovetande) - får man då lära känna två personer?
Ibland hör man som pedagogiskt verktyg detta: låt det bli en dialog mellan några av dina inre röster! Kan det vara så att genom verktyg som Second Life utvecklas de inre rösterna till egna figurer?
Vad är det för skillnad på identiteter? Har man en särskild identitet i Second Life? Eller vill man ha den som en särskild roll - inte att förblanda med den i vanliga livet? Och om man lär känna en person som man vet är ens väninna på Second Life (henne ovetande) - får man då lära känna två personer?
Ibland hör man som pedagogiskt verktyg detta: låt det bli en dialog mellan några av dina inre röster! Kan det vara så att genom verktyg som Second Life utvecklas de inre rösterna till egna figurer?
Hjalmar Sundén och Guds rike
När man som ung student upptäcker att Bibeln inte handlar om religion, blir man förstås konsternerad. En uppsats av Hjalmar Sundén kan hjälpa: alla de bibliska texterna tillsammans pekar på något annat än religion: något som kallas Guds Rike.
Inte heller handlar Bibeln om moral, vilket är ännu svårare att svälja för en sekulär värld som gillar att vara mer moralisk än Jahve. Glömmer aldrig ett sommarprogram där Ulf...(Nyfiken på - programmen i TV) skällde ut Gud efter noter och påstod sig vara lurad på en bok han trodde var bra....
Inte heller handlar Bibeln om historia. Också en svår nöt för många. En elev avslutade en retorisk uppgift med orden: Inte ett ord i evangelierna handlar om historiska fakta. Allt är påhittat, den värsta propagandabluffen genom historien. Och även kristna elever kan brottas flera år med problemet om historia kontra tro. Medicinen heter oftast Barth när det gäller icke-katoliker. Vi andra läser bara kyrkans historia - to be deep in history means to leave protestantism, sa ungefär kardinal Newman.
Nej istälet handlar Bibeln om något som kallas Guds rike, eller gudsriket, eller staden ovan molnen. Vad detta är kan vara svårt att rationellt bena ut, vi måste nog släppa hela föreställningen om oss själva som individer först, men det kan inte vara det som liberal tolkning pratar om: någon sorts framgång i moral och utveckling av en frälsningshistoria. Om Bibeln handlar om religion eller moral eller historia, så är det i så fall Guds alldeles egen religion, moral eller historia. Vår katolska analogia entis eller analoga fantasi i all ära, men vi upptäcker nog förr eller senare en helt och hållet helig och annorlunda ny värld bakom beteckningen Guds rike.
Den världen kan bara bebos, direkt smakas, direkt inbjudas till av annan kraft. Ingenting för rationalister eller historiker eller moralister med andra ord.
Inte heller handlar Bibeln om moral, vilket är ännu svårare att svälja för en sekulär värld som gillar att vara mer moralisk än Jahve. Glömmer aldrig ett sommarprogram där Ulf...(Nyfiken på - programmen i TV) skällde ut Gud efter noter och påstod sig vara lurad på en bok han trodde var bra....
Inte heller handlar Bibeln om historia. Också en svår nöt för många. En elev avslutade en retorisk uppgift med orden: Inte ett ord i evangelierna handlar om historiska fakta. Allt är påhittat, den värsta propagandabluffen genom historien. Och även kristna elever kan brottas flera år med problemet om historia kontra tro. Medicinen heter oftast Barth när det gäller icke-katoliker. Vi andra läser bara kyrkans historia - to be deep in history means to leave protestantism, sa ungefär kardinal Newman.
Nej istälet handlar Bibeln om något som kallas Guds rike, eller gudsriket, eller staden ovan molnen. Vad detta är kan vara svårt att rationellt bena ut, vi måste nog släppa hela föreställningen om oss själva som individer först, men det kan inte vara det som liberal tolkning pratar om: någon sorts framgång i moral och utveckling av en frälsningshistoria. Om Bibeln handlar om religion eller moral eller historia, så är det i så fall Guds alldeles egen religion, moral eller historia. Vår katolska analogia entis eller analoga fantasi i all ära, men vi upptäcker nog förr eller senare en helt och hållet helig och annorlunda ny värld bakom beteckningen Guds rike.
Den världen kan bara bebos, direkt smakas, direkt inbjudas till av annan kraft. Ingenting för rationalister eller historiker eller moralister med andra ord.
Robert Bly och skulden
Om man lyssnar till Robert Bly när han talar om skamkulturer, skamfamiljer och olika former av räddning undan skam när man väl upptäckt hur man blivit formad av den - kommer associationen direkt till kyrkofäderna. De talar om skam och skuld hur ofta som helst - och om räddningen undan den.
Avskydda av många moderna upplysta människor för just detta sysslande med skam och skuld, visar sig kyrkofäderna och ökenfäderna vara supermoderna. De analyserar indirekt alla ideologiers beroende av skam och skuld, satta i system för att kontrollera hela nationer. De analyserar de effektiva hinder till glädje och befrielse som varje skamformering åstadkommit, ofta i barndomen men sedan pågående genom uppväxt och i bildandet av ny famil - nu formar man sina barn i samma system av skam och skuld, fast kanske på ett lite modernare sätt.
Avskydda av många moderna upplysta människor för just detta sysslande med skam och skuld, visar sig kyrkofäderna och ökenfäderna vara supermoderna. De analyserar indirekt alla ideologiers beroende av skam och skuld, satta i system för att kontrollera hela nationer. De analyserar de effektiva hinder till glädje och befrielse som varje skamformering åstadkommit, ofta i barndomen men sedan pågående genom uppväxt och i bildandet av ny famil - nu formar man sina barn i samma system av skam och skuld, fast kanske på ett lite modernare sätt.
onsdag, augusti 25, 2010
Knausgård om att fylla hålet
- Och du håller fortfarande på med din Gud ! Varför?
Därför att livet med Gud, med den uppmärksamhet man blir varse genom Gud, tar bort hålet i tillvaron. Hålet som alla försöker på att fylla med än det ena, än det andra. Och hur man än fyller rinner det ut i andra änden...Som Karl Ove Knausgård skriver i Min Kamp:
"Jeg underordnet meg, nesten helt till selvutslettelsens grense; det de måtte mene och tenke, satte jeg, ut fra en eller annen for meg ustyrbar indre mekanikk, för mine egne tanker och følelser. Men i det øyeblicket jeg var alene, betydde andre ingenting for meg. Det var ikke det at jeg mislikte dem, eller naerte avsky for dem, tvert imot, de fleste av dem likte jeg, og dem jeg ikke direkte likte, fant jeg alltid noe verdifullt hos, en eller annen egenskap jeg kunne sympatisere med, eller i det minste finne interessnat, som i öyeblicket kunne beskjeftige tankene mine. Men at jeg likte dem, var ikke det samme som at jeg brydde meg om dem. Det var den sosiale situatsjonen som bandt meg, menneskene i den gjorde det ikke. Mellom de to perspektivene fantes det ingenting. Det var bare det der lille, selvutslettende, og det store, avstandsskapende. Og det imellom, der var det jo dagliglivet utspilte seg. Kanskje var det derfor jeg hadde så vanskelig for å leve i det. Daglilivet, med sine plikter och rutiner, var noe jeg utholdt, ingenting jeg gledet meg over, ingenting som ga meg mening eller gjorde meg lykkelig. Dette handlet ikke om mangelen på lyst till å vaske gulv eller skifte bleier, men om noe mer grunnleggende, at jeg ikke opplevde verdien i det naere livet, men alltid lengtet bort derfra,og alltid hadde gjort det. Så livet jeg levde, var ikke mitt eget. Jeg forsokte å gjøre det til mitt, det var den kampen jeg førte, for jeg ville jo det, men jeg mislyktes, lengselen etter noe annet hulte fullstendigt ut alt det jeg gjorde." (s67, del 2)
Utan Gud blir människor pseudo-människor, händelser blir pseudo-händelser, resemål blir pseudo-platser, svårigheterna blir pseudo-konflikter. Så fungerar separerande och självdramaiserande liv, fiktiva personer. Knausgårds detaljerade prosa ger en ordentlig rundmålning av detta liv i väntan på något annat.
Därför att livet med Gud, med den uppmärksamhet man blir varse genom Gud, tar bort hålet i tillvaron. Hålet som alla försöker på att fylla med än det ena, än det andra. Och hur man än fyller rinner det ut i andra änden...Som Karl Ove Knausgård skriver i Min Kamp:
"Jeg underordnet meg, nesten helt till selvutslettelsens grense; det de måtte mene och tenke, satte jeg, ut fra en eller annen for meg ustyrbar indre mekanikk, för mine egne tanker och følelser. Men i det øyeblicket jeg var alene, betydde andre ingenting for meg. Det var ikke det at jeg mislikte dem, eller naerte avsky for dem, tvert imot, de fleste av dem likte jeg, og dem jeg ikke direkte likte, fant jeg alltid noe verdifullt hos, en eller annen egenskap jeg kunne sympatisere med, eller i det minste finne interessnat, som i öyeblicket kunne beskjeftige tankene mine. Men at jeg likte dem, var ikke det samme som at jeg brydde meg om dem. Det var den sosiale situatsjonen som bandt meg, menneskene i den gjorde det ikke. Mellom de to perspektivene fantes det ingenting. Det var bare det der lille, selvutslettende, og det store, avstandsskapende. Og det imellom, der var det jo dagliglivet utspilte seg. Kanskje var det derfor jeg hadde så vanskelig for å leve i det. Daglilivet, med sine plikter och rutiner, var noe jeg utholdt, ingenting jeg gledet meg over, ingenting som ga meg mening eller gjorde meg lykkelig. Dette handlet ikke om mangelen på lyst till å vaske gulv eller skifte bleier, men om noe mer grunnleggende, at jeg ikke opplevde verdien i det naere livet, men alltid lengtet bort derfra,og alltid hadde gjort det. Så livet jeg levde, var ikke mitt eget. Jeg forsokte å gjøre det til mitt, det var den kampen jeg førte, for jeg ville jo det, men jeg mislyktes, lengselen etter noe annet hulte fullstendigt ut alt det jeg gjorde." (s67, del 2)
Utan Gud blir människor pseudo-människor, händelser blir pseudo-händelser, resemål blir pseudo-platser, svårigheterna blir pseudo-konflikter. Så fungerar separerande och självdramaiserande liv, fiktiva personer. Knausgårds detaljerade prosa ger en ordentlig rundmålning av detta liv i väntan på något annat.
tisdag, augusti 24, 2010
Coping devices
Syster död - välkommen! sa St Franciskus. Visst menade han det? Visst handlar det om en sanning? Visst är det kristen tro, den klassiska? Visst är det stärkande, häftigt och som Stephen Gaskin sa på 70-talet "far out!"
En god vän förtvivlade när han hörde sin idol biskop John Shelby Spong förklara att det bara handlar om "coping devices". Med en term från modern pop-psykologi afärdar tydligen Spong hela den kristna mystiska traditionen och en central del av klassisk kristendom.
Jag undrade stilla: Varför lyssnar du på Spong? Vill du höra om tragedier så läs Jeremia !
En god vän förtvivlade när han hörde sin idol biskop John Shelby Spong förklara att det bara handlar om "coping devices". Med en term från modern pop-psykologi afärdar tydligen Spong hela den kristna mystiska traditionen och en central del av klassisk kristendom.
Jag undrade stilla: Varför lyssnar du på Spong? Vill du höra om tragedier så läs Jeremia !
Vad är "sekularisering"?
Det går förstås inte att jämföra filosofen Charles Taylor med biskopen John Shelby Spong - men båda har något gemensamt i sin uppfattning om sekularism. Taylor har en filosofisk fantasi om en demokrati där kristendomen är en av många utgångspunkter i en samhällelig lagstiftning, en motivation så att säga, men inte en explicit religion i lagtexterna eller styrtexterna för ett samhälle. Spong är mer en naivt sekulariserad kristen men en roande framställningskonst, väl värd att lyssna till på fora.tv på nätet.
Men båda har gemensamt en blindhet inför vad sekularisering är för något. Sekularisering är ett förnekande av verkligheten. Det är sant att via sekulariseringen kan människor av "annan tro", tillhörande andra "stora religioner" förstå vissa motiv för mänskligt handlande och tänkande, utan vilka kristendomen inte kan höras. Det är också sant, som Alexander Schmemann en gång påpekade, att under sin historiska utveckling har kristenheten återvänt till en för-kristen och i grunden icke-kristen klyvning mellan "heligt" och "profant", snarare än att en "disenchantment" har ägt rum under 1700-talet i Europa, som Taylor tycks anta.
Men framför allt innebär sekulariseringen en tragedi och en lögn. Tragedi därför att människan efter att ha tagit emot Frälsarens ljus likväl väljer bort det för det rationella människoförnuftets ljus. Detta är inte en neutral historisk utveckling med upplysningstidens framsteg i centrum utan en destruktiv händelse i den mentala utvecklingen. Liberal teologi har hjälpt till här. Man har förkunnat en "sekulariserad kristendom" som ska kunna omfattas av den moderna människan med naturvetenskaplig världsbild och modern smak.
Och sekulariseringen innebär en lögn genom att den ljuger om världen. Den antar att människan kan och bör leva som om Gud inte fanns, eller som om Gud var en valbar livsåskådning bland andra. Men det som läser NT ser strax att ingen sådan kristendom finns. Evangeliet och den kristna kyrkan kräver det rakt motsatta: att vi ska leva i världen och se allt som en uppenbarelse av Gud, se alla händelser som tecken på Hans närvaro, se alla processer som moment i den Stora Dansen som är Guds verk. Sedan pingstdagen finns en stråle ljus, ett tecken på helig Ande över alla som sker inom och utom oss i universum. Kristus är världens Liv.
Att filosofiskt eller liberalteologiskt börja med att acceptera sekulariseringen som ett faktum och som en sanning om världen är därför att förändra den kristna tron så djupt och radikalt att det sannolikt inte handlar om samme Kristus längre. När Taylor håller långa föredrag om The Future of the Secular, så skaver något i själva förutsättningarna. Nya Testamentet handlar inte om en religion som kan "sekulariseras". Tvärtom.
Om vi accepterar sekularisering som en historisk utveckling som säger något sant om verkligheten så reduceras kristendom till endera "en tro i tiden" eller en etisk motivation, en "kristen tjänst för världen". Man tänker sig att en anpassning måste ske, en reformering av en antik föråldrad bild av världen. Med andra ord utgår man från ett sorts kristet godtagande av sekularismen. Då blir det möjligt att "arbeta fram" en liturgi, en katekes, en tro som känns "relevant" för vår tid.
Lögnen i detta är att påstå att kristen tro är något som ska tillfredsställa mänskliga behov - en tjänst bland andra tjänster för att få oss att må bra och världen att bli trevligare än den är. Buddhismen och Islam är troligen mycket bättre på att utföra denna tjänst, för att inte tala om New Age. Sekularismen är ofta en form av kristendom som återgått till en för-kristen inställning till mäniskan och verkligheten - i kontrast till de nytestamentliga kristna texterna. Som Charles Taylor tycks se framför sig: ateisten och muslimen pratar tillsammans med kristna och buddhister om hur vi ska respektera mänskliga rättigheter i det moderna pluralistiska samhället. De har alla sekularismen som gemensam "tro". Vilket knappast handlar om Jesus Kristus eller den kyrka som skildras i NT.
Själva kategorin "kristen tro i vår tid" avslöjar en inre motsättning. Det är ett förnekande av "homo adorans", alltså den människa som ser Guds verk i alla händelser och processer. Sekularisering är alltså ett ljugande och det är en tragedi att detta pågår lika mycket inom kristenheten som utanför den. Hur många biskopar och präster tänker inte att sekulariseringen egentligen gör det enklare att predika: man talar högst 10 min. om jämlikhet och mänskliga rättigheter och slipper pracka på någon en antik dogmatik som ändå ingen förstår idag. Min egen kyrka är full av dem.
Kanske finns en strimma hopp i tanken bakom den ryska filmen Ostrov The Island (finns på youtube.com i tolv avsnitt) - huvudpersonens tro är inte en sekund "i tiden" eller "modern" och det utgör räddningen.
Men båda har gemensamt en blindhet inför vad sekularisering är för något. Sekularisering är ett förnekande av verkligheten. Det är sant att via sekulariseringen kan människor av "annan tro", tillhörande andra "stora religioner" förstå vissa motiv för mänskligt handlande och tänkande, utan vilka kristendomen inte kan höras. Det är också sant, som Alexander Schmemann en gång påpekade, att under sin historiska utveckling har kristenheten återvänt till en för-kristen och i grunden icke-kristen klyvning mellan "heligt" och "profant", snarare än att en "disenchantment" har ägt rum under 1700-talet i Europa, som Taylor tycks anta.
Men framför allt innebär sekulariseringen en tragedi och en lögn. Tragedi därför att människan efter att ha tagit emot Frälsarens ljus likväl väljer bort det för det rationella människoförnuftets ljus. Detta är inte en neutral historisk utveckling med upplysningstidens framsteg i centrum utan en destruktiv händelse i den mentala utvecklingen. Liberal teologi har hjälpt till här. Man har förkunnat en "sekulariserad kristendom" som ska kunna omfattas av den moderna människan med naturvetenskaplig världsbild och modern smak.
Och sekulariseringen innebär en lögn genom att den ljuger om världen. Den antar att människan kan och bör leva som om Gud inte fanns, eller som om Gud var en valbar livsåskådning bland andra. Men det som läser NT ser strax att ingen sådan kristendom finns. Evangeliet och den kristna kyrkan kräver det rakt motsatta: att vi ska leva i världen och se allt som en uppenbarelse av Gud, se alla händelser som tecken på Hans närvaro, se alla processer som moment i den Stora Dansen som är Guds verk. Sedan pingstdagen finns en stråle ljus, ett tecken på helig Ande över alla som sker inom och utom oss i universum. Kristus är världens Liv.
Att filosofiskt eller liberalteologiskt börja med att acceptera sekulariseringen som ett faktum och som en sanning om världen är därför att förändra den kristna tron så djupt och radikalt att det sannolikt inte handlar om samme Kristus längre. När Taylor håller långa föredrag om The Future of the Secular, så skaver något i själva förutsättningarna. Nya Testamentet handlar inte om en religion som kan "sekulariseras". Tvärtom.
Om vi accepterar sekularisering som en historisk utveckling som säger något sant om verkligheten så reduceras kristendom till endera "en tro i tiden" eller en etisk motivation, en "kristen tjänst för världen". Man tänker sig att en anpassning måste ske, en reformering av en antik föråldrad bild av världen. Med andra ord utgår man från ett sorts kristet godtagande av sekularismen. Då blir det möjligt att "arbeta fram" en liturgi, en katekes, en tro som känns "relevant" för vår tid.
Lögnen i detta är att påstå att kristen tro är något som ska tillfredsställa mänskliga behov - en tjänst bland andra tjänster för att få oss att må bra och världen att bli trevligare än den är. Buddhismen och Islam är troligen mycket bättre på att utföra denna tjänst, för att inte tala om New Age. Sekularismen är ofta en form av kristendom som återgått till en för-kristen inställning till mäniskan och verkligheten - i kontrast till de nytestamentliga kristna texterna. Som Charles Taylor tycks se framför sig: ateisten och muslimen pratar tillsammans med kristna och buddhister om hur vi ska respektera mänskliga rättigheter i det moderna pluralistiska samhället. De har alla sekularismen som gemensam "tro". Vilket knappast handlar om Jesus Kristus eller den kyrka som skildras i NT.
Själva kategorin "kristen tro i vår tid" avslöjar en inre motsättning. Det är ett förnekande av "homo adorans", alltså den människa som ser Guds verk i alla händelser och processer. Sekularisering är alltså ett ljugande och det är en tragedi att detta pågår lika mycket inom kristenheten som utanför den. Hur många biskopar och präster tänker inte att sekulariseringen egentligen gör det enklare att predika: man talar högst 10 min. om jämlikhet och mänskliga rättigheter och slipper pracka på någon en antik dogmatik som ändå ingen förstår idag. Min egen kyrka är full av dem.
Kanske finns en strimma hopp i tanken bakom den ryska filmen Ostrov The Island (finns på youtube.com i tolv avsnitt) - huvudpersonens tro är inte en sekund "i tiden" eller "modern" och det utgör räddningen.
söndag, augusti 22, 2010
Låt Gud vara Gud
Min vän Peter är monist. Han skriver på sin blogg:
Låt Gud vara Gud
Tro är endast att låta Gud vara Gud - och göra det så ofta du kan. Att något vi kallar Gud "finns" eller att något vi kallar Gud "vill" något är att störa Gud. Vi tafsar på det heliga och tror att vi kan "översätta" till våra egna affärer på jorden. Men Gud är oändlig, helig och alltid Sig själv. Tro är ett existentiellt låtande - vi låter Gud vara.
Däremot kan vi omskriva varje mänsklig handling med denna kontemplativa uppmärksamhet. I medvetande om Guds evighet kan vi betrakta våra tidsliga handlingar. Vi kan begrunda rumtiden som vi är en dynamisk del av, verkligen försöka inse alla händelser som rumtid och låta Gud vara Gud.
Lika tokig som individen är såsom separerande fiktion, lika tokig är en fiktion om Gud som en annan större individ som vi ska relatera till. Det underbara är att när vi släpper den onödiga själv-konstruktionen så släpper vi samtidigt Gud-konstruktionen. Den Person Gud själv är har ingenting med våra semantiska fiktioner. De är endast extensioner av att vara en egen sammandragning till privat person.
Om vi ska tala om Guds vilja är det snarast att vi lever utan idén om att vi är någon skild från något annat. Vi vet då inte vad Gud är eller vad något är. Vi är barn igen och ser med förundran på allting. Verkligheten fyller upp oss på ett enklare sätt än när vi konstruerar innehåll. Den växling som alltid äger rum får nu äga rum i full frihet och vi avnjuter denna ström av växlingar.
Så var det troligen när vi levde som riktigt små barn. Det hela var oss. Gud var oss. När så småningom en jag-tanke eller jag-känsla bildades och vi lärde oss fokusering, uppstod samtidigt behovet att detta jag måste få bekäftelse och njutning. Detta fortsätter för många människor till sista andetaget. Ett isolerat jag, en värld där utanför, och behov att få njuta av denna värld och undvika smärta.
Men alla känner under ytan att icke-tillfredsställelse är något som blir tjatigt och sorgligt med tiden. Några individer börjar söka efter en väg ut ur denna mekanism. Först gör de som söker sig till religioner en gud som ska tillfredsställa något, eftersom inte världen gör det längre. Senare visar det sig att en sådan gud inte existerar. Då är vi öppna för det som endast något annat än vi själva kan göra: släppa hela konceptet om jaget. Istället för att vara någon låter vi Gud vara sin evighet som inte känner någon individ, någon person eller någon central fokuserad enhet för kontroll och njutning.
Låt Gud vara Gud
Tro är endast att låta Gud vara Gud - och göra det så ofta du kan. Att något vi kallar Gud "finns" eller att något vi kallar Gud "vill" något är att störa Gud. Vi tafsar på det heliga och tror att vi kan "översätta" till våra egna affärer på jorden. Men Gud är oändlig, helig och alltid Sig själv. Tro är ett existentiellt låtande - vi låter Gud vara.
Däremot kan vi omskriva varje mänsklig handling med denna kontemplativa uppmärksamhet. I medvetande om Guds evighet kan vi betrakta våra tidsliga handlingar. Vi kan begrunda rumtiden som vi är en dynamisk del av, verkligen försöka inse alla händelser som rumtid och låta Gud vara Gud.
Lika tokig som individen är såsom separerande fiktion, lika tokig är en fiktion om Gud som en annan större individ som vi ska relatera till. Det underbara är att när vi släpper den onödiga själv-konstruktionen så släpper vi samtidigt Gud-konstruktionen. Den Person Gud själv är har ingenting med våra semantiska fiktioner. De är endast extensioner av att vara en egen sammandragning till privat person.
Om vi ska tala om Guds vilja är det snarast att vi lever utan idén om att vi är någon skild från något annat. Vi vet då inte vad Gud är eller vad något är. Vi är barn igen och ser med förundran på allting. Verkligheten fyller upp oss på ett enklare sätt än när vi konstruerar innehåll. Den växling som alltid äger rum får nu äga rum i full frihet och vi avnjuter denna ström av växlingar.
Så var det troligen när vi levde som riktigt små barn. Det hela var oss. Gud var oss. När så småningom en jag-tanke eller jag-känsla bildades och vi lärde oss fokusering, uppstod samtidigt behovet att detta jag måste få bekäftelse och njutning. Detta fortsätter för många människor till sista andetaget. Ett isolerat jag, en värld där utanför, och behov att få njuta av denna värld och undvika smärta.
Men alla känner under ytan att icke-tillfredsställelse är något som blir tjatigt och sorgligt med tiden. Några individer börjar söka efter en väg ut ur denna mekanism. Först gör de som söker sig till religioner en gud som ska tillfredsställa något, eftersom inte världen gör det längre. Senare visar det sig att en sådan gud inte existerar. Då är vi öppna för det som endast något annat än vi själva kan göra: släppa hela konceptet om jaget. Istället för att vara någon låter vi Gud vara sin evighet som inte känner någon individ, någon person eller någon central fokuserad enhet för kontroll och njutning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)