Hur fungerar sökandet och vägen till Kristus? Ja, Fadern sökte mig långt innan jag sökte honom. Det förstår jag i efterhand. Så är det nog för alla. Men vi vet ju inte detta när vi börjar, eller hur? Jag gjorde åtminstone inte det.
En dag i början av mitt sökande liv, det här i början av 1980-talet, visade Fadern mig vad jag hade varit tidigare. Hur tydligt jag nu såg det ! Jag hade gått runt i flera år som en död och trott att jag levde (1 Tim 5:6)! Alltså, detta "jag" levde ett helt ok liv. Levande för "mig själv", levande för synd (otro), levande för självsökande. Men subtiliteten i detta var att jag också levde för min icke-existerande "egen godhet". Jag trodde verkligen att jag var en ganska bra kille på 1970-talet, smart, yogade och läste filosofiska böcker, pluggade på universitete, experimenterade med kollektiva livsformer och läste East West Journal. Jag trodde att jag var osjälvisk. Jag trodde på fred och kärlek och meditation som andra hippies och praktiserade dessa så gott jag visste hur.
Så när de "kristna" kom till mig och pratade om att ta emot Kristus och bli förlåtna för synder man gjort och gör på nytt och om att komma till himlen nu i de yttersta tiderna som de sa var över oss, lät allt som absurd dårskap för mig - berättelser för barn kanske men inte sanna. Det var väl "andlighet" men inte för en "medveten" person som jag. Visst, jag var medveten om att jag inte var en perfekt person, ännu inte upplyst. Jag visste att jag hade fel, att det fanns saker jag hade gjort som fick mig att rycka till och skaka på huvudet, men jag kände mig inte alls som den "syndare" som de sa att jag var - jag var inte så dålig väl?
Så vi som levde likt mig var i en återvändsgränd. Jag kände verkligen inte det behov de sa att Jesus kom för att möta. En kristen tjej jag fick skjuts med när jag liftade genom Norge bjöd in mig till en gudstjänst hon skulle på. Men jag avböjde artigt och tänkte att jag inte behöver de där barnprylarna.
Den kristendom som dessa människor hade fick relativt liten inverkan på mig. Vad jag menar är att även om jag kunde se deras övertygelse, och den uppenbara glädje de verkade ha, var individerna själva för det mesta inte så intressanta för mig. De berörde mig inte på något djupt sätt. Vissa katolska killar kunde verkligen filosofi, det kunde jag erkänna. Men de var ganska fyrkantiga och inte så häftigt befriade som jag. Jag rekommenderade dem att lyssna på Beatles "Let it be", bläddra lite i “Be Here Now”, och agera därefter.
Förutom en kille. Han hette Toresson, jag minns inte förnamnet. Han hade gick ett år efter mig på gymnasiet. Han läste poesi och var vegetarian. Han var en av de många som, precis som jag, hade tagit sig an det tidiga 70-talets ”freak-hippie”-liv nästan direkt från gymnasiet. Som många gjorde, gick även han runt påverkad tidens upplysande droger, utan festens slut i sikte. Min historia också ett tag. Han tog LSD och hade en sliten kopia av Huxleys "The Doors of Perception" i sin jacka.
Men så hände något med honom. Han förvandlades nästan framför våra ögon. En vecka ser vi honom på de vanliga tillhållen, gör de vanliga sakerna, sedan går det ett tag utan att se honom, när han plötsligt dyker upp i Uppsala slottspark tillsammans med Jesusfolket.
En dag kommer han precis ut ur deras stora tält med en bönecirkel därinne, som hade avslutats med att de alla separerade och gick runt genom folkmassan för att vittna om Jesus. Söka efter mål, som jag tänkte då.
Men Toresson såg särskilt mig och en vän till mig på vallen mittemot scenen. Ett gäng av oss satt alltid där för det var bra utsikt över Uppsala stad och det var en fin sommarkväll där framför den fria scenen, där band spelade varje söndagseftermiddag. Det var fortfarande på ett sätt de "magiska" dagarna i parken. (I takt med att heroin och brottslighet växte blev parken mindre och mindre rolig.) Man njöt av vinden, hippietjejerna, den sköna bristen på sysselsättning, förutom att klara tentorna. Man kunde gå bort från folkmassan, gå ner vid Fyris. Det var bänkar längs Fyris, där min blivande fru och jag tillbringade mycket tid tillsammans. Det var “Lucy in the sky with diamonds” särskilt på söndagseftermiddagarna i slottsparken.
Toresson spanade in mig och min kompis gjorde han en kort nickning åt mig. Jag visste att han var på väg till mig. Det märktes något speciellt på honom. Han hade ett ljus över sig. Det var inte visuellt. Det var bara klart ljus, ackompanjerat av en mycket äkta kärlek. Den här killen var KLART annorlunda från tidigare, hann jag tänka. Jag hade gillat honom förut – som jag var han en "snäll kille". Men den här nye Toresson var inte bara en "snäll kille", även om jag senare sa till mig själv att han var det. Han hade något utöver "snällt". Han hade gått bortom "trevlig", vilket de flesta, (inklusive kristna) tror är att leva kärleksfullt genom att agera positiv, glad, uppmuntrande, uppmärksam, stödjande, empatisk, intresserad, medkännande, mild, etc. Han verkade ha slutat spela alla spel, och helt enkelt vara ren utgående kärlek utan utsmyckning. För mig var det något nytt. Jag är säker på att det var den Helige Ande som visade mig detta den dagen.
Även om jag inte kunde formulera det då, inser jag nu att mötet med Toresson i parken den dagen var första gången jag såg med mina egna ögon en oförfalskad ovillkorlig gudomlig kärlek. Den dagen, för ett ögonblick, öppnade Anden mina ögon för att se något som jag aldrig hade sett förut och inte ens insåg att det fanns.
Jag har tillbringat mycket tid och skrivit och talat många ord under de senaste fyrtio åren, gått igenom om och om igen vad man kan kalla "mekaniken" i vår förståelse av Kristus i oss. En hel del har mina elever i religion och filosofi fått höra. Att förstå ande, kött, tro, vem Jesus Människosonen/Guds Son är, skrifterna, kyrkan och sakramenten, föreningen med Gud, lögnen om självständigt jag, frestelsens natur, utövandet av sann tro, vårt kungliga prästerskap och förbön – allt detta, om och om igen, år efter år, samma frågor, samma skriftställen, tydliga bilder och illustrationer, berättandet av samma historier, svarandet på samma frågor.
Under lång tid var jag föga klar på vart allt tog vägen. Bara stiga upp varje dag och göra det. Säga det. Läsa det. Tänka på det. Skriva om det. Det är på sätt och vis inte frivilligt. Inte för att jag inte kan bestämma mig, om jag så vill, för att inte göra det. Den friheten finns alltid där. Ibland försöker jag fly den. “Nej, det är för mycket, ingen bryr sig, ingen lyssnar!” — Då och då har jag klagat inför Herren Jesus Kristus. Han påminner mig då om 1)det är inte sant, och 2) det är inte mitt problem. Men det är inte frivilligt i den meningen att Ordet brinner som en eld. Och vem kan hålla inne med det då?
Under de senaste åren har det dock blivit en allt tydligare förståelse för vad allt detta handlar om, vart det leder. Och allt uttrycks i den lilla berättelsen om Toresson i parken, och svaret på frågan – var kommer det ifrån?
Det korta samtal vi hade den där sommardagen där Toresson gav uttryck för vad Guds kärlek är för något, gjorde ett sådant intryck i mitt medvetande att jag räknar det där kanske högst tjugo minuter långa samtalet från 53 år sedan, som en milstolpe som ännu påverkar livets inriktning. Det är egentligen inget minne utan en kraft som fortsätter verka.Jag kommer inte ihåg något speciellt från den dagen, förutom den allmänna stämningen i parken, som är ganska vag. Och jag var inte hög på något. Naturligtvis finns också andra stunder och ögonblick från det yra 70-talet – avgörande ögonblick, val, men också tillfälliga möten, inre tankar och insikter. Jag minns dem också. De flesta av dem var tillsammans med människor och hippie-tiden var en rörlig tid, människor från alla jordens hörn kände någon form av gemenskap, de kände sig välkomna på de kollektiv vi levde i och dök upp för att stanna en tid. Men många stunder är interna, saker som hördes inom en, osynliga händer som pekade i en rikting och som bara verkade dyka upp lite oväntat. I efterhand tycker man sig skönja att de var tillfälliga stopp på en tydligt markerad, progressiv stig som sträcker sig från då till nu.
Vad det handlade om var förstås att Fadern var ute efter mig. Han sökte mig långt innan jag förstod det. Alltså Johannes 6:44 “Ingen kan komma till mig, om inte Fadern, som har sänt mig drar honom…” och här är ordet “drar” så passande. Jesus säger lite senare att var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av honom, men jag tror det är dragandet som inleder allt. Det dragandet är Guds kärlek i operation.
Detta dragande gav många osynliga saker, både inre och yttre, för att knuffa mig längs vägen till Honom. Det är inget fel i att bli knuffad av Honom, även om det ibland blir lite tufft och man får blåmärken. Det tar ett tag för oss att förstå att Gud är Gud och att vi inte är det. Vi tänker hela tiden att vi är det, kanske i alla fall den här gången, men hoppsan, det visar sig igen att det är vi inte! Jag är inte tillräcklig, i och för mig själv. Aldrig.
Jag gör ingenting för att tjäna på det. Inga sakramentala eller rekommenderade gärningar ger mig Guds gunst, och inte heller förbättrar man sig i hans tjänst. Jag tar bara emot det. Det bristfälliga kärlet är just kärl: det är till för att fyllas av någon Annan.
Det sägs ibland att redan uppmaningen till att tro, till att besluta sig inför Gud, avgöra sig inför Honom, uppmaningen att ta emot Kristus genom sakrament som dop, konfirmation och eukaristi, bön, altarkallelse, läsande av Ordet – är alltihop att göra för mycket, att lite arrogant tro sig kunna avgöra något. Gud rår och handlar i oss genom sin kärlek. Det är inte vi. Vi kan ingenting göra. Det är HAN som tror på oss, älskar oss. Ingenting annat. Och som Alfonso Liguori skriver är meningen med Guds kärlek att vi förenas med Hans vilja så att vi och Gud är en och samma sak.
Men samtidigt vill vi äta och ta emot trons gudomliga mat vi får genom Faderns kärlek. Paulus talar om detta, tror jag i välbekanta Romarbrevet 10:9,10 – “Om du med din mun bekänner Jesus vara Herre och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, då bliver du frälst. Ty genom hjärtats tro blir man rättfärdig, och genom munnens bekännelse bliver man frälst.”
Det krävs ingen insats från oss, inget uttryck för tro krävs. Men Hans kärlek är tron som är aktiv i oss, aktiv som Vägen, Sanningen och Livet i oss. Vi har bjudits in till att sitta vid bordet med maten framför oss. Klart vi äter och gläds.
Om vi TROR på maten, så som natt följer dag följer att vi ÄTER maten. Kaspar Schwenkfeldt brukade alltid tala om den heliga födan, det heliga spisande av Jesus Kristus och att bespisningsundret handlar med eftertryck om detta saliga och andliga ätande. Måltidens uppgift är inte bara att sitta i kyrkan och se hur utsökt det eviga livet är så att vi kan "tro på" det. Måltidens uppgift är att ge oss den näring som våra kroppar behöver för att hålla dem igång.
Om vi tror på maten så följer det förstås att vi äter maten. Måltidens uppgift är inte bara att finnas där och se utsökt ut så att vi kan "tro på" den. Måltidens uppgift är att ge oss den näring som våra kroppar behöver för att hålla dem igång, vilket vi inte får om vi inte äter det. Mat som inte äts är inte ens mat. Till slut är det bara skräp. Jesus Kristus ger oss sitt blod och sin kropp för att vi ska ta emot och tillgodogöra oss så att Han kan leva som oss. Det är vad tron handlar om. Det vi äter lever vi genom, det manifesterar sig och blir oss.
Vi kan förstås inte själva bestämma att Hebreerbrevet 11:6 är ogiltigt som vissa har sagt eftersom det kräver tro av oss. Paulus sa: "Vi tror, och därför talar vi!" Och vi finner att vi inte kan annat än tala, när vi har fattat denna påtagliga och sanna tro. Den är inte bara att mentalt tro på fakta om Jesus, utan att andligt och inombords gestalta något.
När allt kommer omkring är det Logos, Guds levande ORD, som formar och ramar in universum varje ögonblick. Eftersom allt “lever och rör sig och har sin tillvaro i Gud”, [Apg 17:28], är detta Guds levande ORD ett talande ORD i oss särskilt!
Denna sorts tro är vår mottaglighet, vårt bräckliga kärls mottaglighet. Det är den gemensamma valutan i Nya testamentet och valutan för Guds rike. Denna tro är Guds tro, och som sådan kan den inte göra annat än att bära gudomlig frukt.
Den andra delen av Faderns tvåfaldiga plan är att jag äntligen får det verkliga jaget, vilket inte är illusionen om ett självständigt väsen utan Han och jag som en person som fungerar. I vått och torrt, i nöd och lust, lever Han dig. Det är det verkliga jaget. Vi tillbringar denna långa period med att lära oss att vi inte är Gud, att vi är katastrofalt otillräckliga varelser, finita och fulla av synd. Som Ludwig Feuerbach (1804-72) skrev uppstår den extrema formen av extern religion genom att vi identifierar oss som dessa finita och syndfulla varelser – motsatsen blir då Gud som extern helighet och saligt liv i evighet. När vi genom Faderns tvåfaldiga plan finner Honom i oss, läks denna missuppfattning och illusoriska begränsning. Vi får genom Jesus Kristus, och som Feuerbacher skrev, ett liv där Gud är mitt själv och vi är Gud och lever som Gud.” Något redan Irenaeus på 100-talet tänkte. Den externa guden blir endast en bakgrund för vårt verkliga själv. För det är inte av mig som något sker utan av Honom. Vi lär oss grundligt att vi inte har någon egen rättfärdighet, ingen visdom, ingen styrka, ingen makt. Det är ALLT Hans, och inget av mitt, för detta “mitt” var en felaktig föreställning.
Anden har lärt oss inåt. Genom erfarenheten av vårt dagliga liv, blir vår brist på tillräcklighet bakgrund och Kristus levande i mig blir förgrunden. Anden har gjort allt det där eviga Andearbetet, bearbetat tid och evighet för att få det hela att bli till min eviga nytta – ja min, så står det i Evangeliet – och det kan vi var och en säga gällande oss själva. Alltihop är utformat för var och en av oss. Det är skapat för att passa våra individuella liv. Visst, det är ett mirakel av oändliga proportioner. Det går långt utöver all förståelse!
Och syftet med det hela? PERSONER!
Det handlar inte om doktriner, system, denominationer, liturgier, sakramentala teologier, auktoritativa budskap, tjänster, former av tillbedjan, eller ens ytterst om lag eller nåd eller Romarbrevet 7 eller Joh 3:16. Allt är för denna enda sak: “Att de ska känna dig, den ende sanne Guden, och Jesus Kristus som du har sänt.”
Men det stannar inte där. Jesus kom inte bara för sig själv, för att vi skulle kunna ägna all evighet åt att hålla gudstjänster flera gånger i veckan och prata om hur stor Jesus är. Han kom för att göra sig känd inte bara i den enda människan Jesus Kristus, utan genom den enda människan som vi är. Att VARA Kristi fullständiga uttryck, det är meningen med det hela. Vara och leva som det Han skapade oss till att vara i begynnelsen, rena från all orättfärdighet, fyllda med livets vatten för att läka varandra.
Detta är Jesu uppdrag – att föra fram Guds söner och döttrar, så att DE kan lysa som stjärnor i himlen och regera med honom i himlen och på jorden.
Min vän Toresson gav bara en liten glimt av det, givet i det ögonblicket av Anden tvivlar jag inte på. Ja, jag hölls i otrons fångenskap i det ögonblicket, men min dag för räddning
Ja, jag hölls i fångenskap av synd (otro) i det ögonblicket, med mina avgudar Marx, Freud och Marcuse, men min dag av befrielse var på gång, och Anden strålade in i min fångenskap och fick mig att fånga hans signal bara för ett ögonblick, ungefär som Radio Free Europa brukade sända in i det kommunistiska Europa under det kalla krigets mörka dagar. För Anden är mycket intresserad av oss som Chrysostomos skriver i sin kommentar till Romarbrevet (nr 15).
Det är SONEN – i sönerna! Vi slutar betona att det inte är jag, det är Han. Vi behöver inte längre ta hänsyn till vår otillräcklighet, vår oförmåga, till och med vår rebelliska natur. Om det här är för dig så är det är dags att idag veta att du ÄR livet. Du är anledningen till att Han kom, dog, uppstod igen och steg upp till himlen, "ledde fångenskapen till fånga", för att ge "gåvor" till människorna. Vilka är dessa "gåvor?"
”Att känna dig, den sanne Guden, och Jesus Kristus, som du har sänt” (Joh 3:3), uppfylls i slutändan när frågan har besvarats, denna fråga – Vem är jag?
Ordet har blivit kött i oss. Vi behöver inte använda stora bokstäver eller sätta massor av utropstecken bakom dem. Det är helt enkelt sanning och behöver inte basuneras ut föratt tillkännage det. ORDET, det levande Logos, blev kött först i Jesus, men inte bara i Jesus. Syftet med att ORDET skulle bli kött i Jesus var enbart för syftet att samma ORD skulle bli kött – kroppsligt, hud, ögon, andedräkt, värme, passion, syn – i dig och mig. Som Anselm av Canterury en gång skrev: Med vilken nödvändighet skedde detta? Kristus var inte befalld utan ville av egen fri vilja och kärlek dö för att ge liv. Han dog för att han följde Guds vilja till varje pris.
Detta handlar om människor som ges liv. För hos Gud har det alltid handlat om människor. Skriften säger att Gud gör vad han gör för sin egen härlighet. Det låter egoistiskt. All denna smärta och detta lidande till Guds ära? Hur får Han härlighet ur människosläktets fall och undergång, även om Han återlöser oss alla?
Guds ära och härlighet är att ge oss Sin enfödde Son. Efter att ha gett oss sin Son fortsätter Han att i denna stund ge sin enfödde Son. Det är den andra hälften av evangeliet, som Dan Stone kallade det. Många tar till sig endast den första dele, att Han utgav sin ende Son för oss. Andra hälften är vår osynliga identitet så att vi i vår tro genom Honom är det perfekta uttrycket för den levande Guden. Eftersom Han är, är vi det.
Första Johannesbrevet 4:7-10 säger: “Mina älskade, låtom oss älska varandra; ty kärleken är av Gud, och var och en som älskar, han är född av Gud och känner Gud. Den som inte älskar, han har inte lärt känna Gud, ty Gud är
kärleken. Därigenom har Guds kärlek blivit uppenbarad bland oss, att Gud har sänt sin enfödde Son i världen, för att vi skola leva genom honom. Inte däri består kärleken, att vi har älskat Gud, utan däri, att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.”
I slutänden handlar det om människor. Det handlar aldrig om något annat. Älska Gud genom att älska människor. Vi alla kan svara på frågan:
"Är du Guds kärlek?"
med ett: “Ja - det är jag.”
Varifrån komer kärleken som orsakar allt detta?
Från PERSONEN såklart! STOR person (Gud), liten person (oss) – oavsett. Han är båda!
“Ja det är jag!”
Är det skryt? “Men den som vill berömma sig, han berömme sig av Herren». (2 Kor. 10:17)
fredag, maj 05, 2023
tisdag, april 25, 2023
Härom söndagen läste vi om Tomas tvivlaren i kyrkan och en av gudstjänstledarna kände sig manad att påminna om att Tomas var långt ifrån en tvivlare efter Kristi himmelsupptagning. I själva verket är han en viktig apostel. Tomas firas den tredje juli i katolska kyrkan, men i svenska kyrkan tänker man att 8 dagar efter påsk är en Tomas-dag. Den dagens evangelietext, om man vill räkna så, utspelar sig även den på den åttonde dagen, som Uppståndelsen, dagen då Gud bryter igenom. En helt igenom annan dag än veckans sju dagar – Guds dag hör evigheten till. Det är den åttonde dagen efter Påskdagen, Tomas dag.
Tomas var den apostel som tvivlade men blev hel säker sedan Jesus bett honom fysiskt vidröra Gud som människa, vid röra såren på Hans kropp. Bättre undervisning om Gud som människa finns knappast i Nya Testamentet. När apostlarna efter uppståndelsen delegeras ut i världen blir det österut som Tomas får ta sig. Omsider har han rest till Taxila, en stor stad i Indus-dalen, där greker etablerat sig sedan Alexander den Stores fältåg. En judisk synagoga finns där han kan känna isg hemma och sprida sanningen om Vägen och förbereda dem på den starka sanningen om Gud såsom människa. Tursamt nog vill kungen i Taxila, Gundofarr anställa Tomas som snickare eller byggnadsarbetare, samma yrke som Herren själv hade som ung. Det officiella partiska språket i Taxila var dessutom arameiska, Jesu språk och internationellt gångbart. Det är troligt att Tomas under sina år i Taxila också lärde sig andra indiska språk för att kunna fortsätta sin mission över den indiska kontinenten.
Kungen Gundofarr var partier och därmed en västerlänning, men Tomas förstod snart att kungen var hängiven Shiva, förstörelsens gud som tilltalar alla trötta på eixstens. Shivas älskarinna var Kali, prydd med dödskallar runt halsen, emedan hon befrirar människor från sin existens. Vi ser henne på mynt från gamla Harappa-kulturen. Över huvud taget finns ett andligt sug efter att upphöra existera och få frid i den undiska kulturen och nyheten om att Gud är människa måste ha givit många sökare hopp och ljus. Man får anta att Tomas kommer med ett ljust budskap. Men suget efter existentiellt försvinnande har funnits under alla tider, också vår egen. Den katolske munken Henri le Saux till exempel, en fransk dominikan från Bretagne, kände suget efter “advaita” och sökte på 1950-talet i Indien Gud “bortanför Gud”, alltså ett tillstånd av försvinnande och icke-identet, det indiska brahman. Som sanyasi levde han sina sista år i Rishikesh i norra Indien. Katolska systrar tog hand om honom efter en stroke på gatan i Rishikesh 1973.
Historiska spår antyder att Tomas stannade flera år i Taxila. Vi vet endast att han vann några för tron på Gud som människa i Jesus. När han lämnade staden, för att aldrig återvända, överlät han vårdnaden om den lilla församlingen till Gaurasva, en av de få troende och indier av födseln. Inte länge efter detta, omkring år 75, invaderas Punjab av kusher från norr och sannolikt upplöste den kristna församlingen. Men Tomas inflytande hade bara börjat. Tomas evangelium, som finns i Nag Hammadi-samlingen, börjar så här: "Detta är de hemliga orden som Jesus den levande uttalade och som Didymus Judas Thomas skrev ned." Den syriska traditionen rapporterar att apostelns fullständiga namn var Judas Tomas, och i den apokryfiska redogörelsen Tomas Apostlagärningar, skriven i det östliga Syrien i början av 300-talet, identifieras den med Judas, en av bröderna i Mark 6:3. Ingen text anger vem som är Judas tvilling. Enligt traditionen var han en andra kusin till Jesus.
Vi möter Tomas igen i Kerala, i södra Indien. När han kom till Kerala-kusten i Indien anförtrodde han Jesu evangelium om Gud som människa till fyra familjer för att bevarla och lära ut. Hur historiskt troligt är detta? Enligt forskare som John Samuel vid Institute of Asian Studies, Chennai, M.Witzel vid Cambridge University, Alexander Harris, Deva Kala, Deva Nayakam, George Menacheri och T. V. Phillip, måste man leta utanför NT efter andra apostlars Apostlagärningar. Den logiska platsen att söka är i de områden där de arbetade.
Vad finner vi då? I de flesta fall finner vi inte fullständiga redogörelser för apostlarnas verksamhet. Att skriva var en färdighet okänd för vanliga människor på den tiden, så dessa tidiga kyrkors historia återfinns inte skriftligen under den period de första apostlarna är verksamma. Det tog ibland flera århundraden av förseningar innan de skrevs. Ofta förmedlades historien muntligt i form av berättelser, legender, ballader och myter.
När det gäller Tomas har vi en skriftlig uppteckning i "Thomas-Akterna". Detta verk skrevs runt 200 e.Kr. - över ett sekel i efterhand. Poeten och filosofen Bardesan av Syrien. (155-223 e.Kr.) anses vara den författaren till detta verk. Enligt denna skrift kom Tomas till Maliankara (ett annat namn för dagens Kerala-region) år 50 e.Kr. i månaden december/januari. Efter en kort vistelse där fortsatte han till Mailapuram (Mylapore) och reste senare därifrån till Kina. Åter i Mailapuram seglade han till Maliankara och blev inbjuden av kungen av Thiruvanchikulam (moderna Cranganore), och grundade sju församlingar där.
I Cranganore, dit han kom år 51, döpte han kungen, 3000 hedningar och 40 judar. Kollam, Chayal, Niranam, Trikpaleswaram, Kokkamangalam, Kottakayal (Parur) och Palayu är sju välkända tomaskristna kyrkor, enligt traditionen. År 59 e.Kr. i månaden september/oktober kallades han tillbaka till Mailapuram av Kung Cheran, som fängslade honom vid ankomsten. Men kungens bror dog vid den tiden och väcktes enligt legenden till liv igen. Thomas blev frisläppt och kungen tillsammans med 700 indier fick dopet av honom.
Efter två och ett halvt års vistelse i Mailapuram återvände Tomas till Malabar via Malyattur och besökte de gamla platserna Cranganore och Kottakayal. Han vistades på varje plats under ett år och gav de troende konfirmationens sakramentet. I Chayal tog aposteln avsked från de kristna och reste år 69 e.Kr. och därifrån till tamilernas land. Vid denna punkt i texten räknas de mirakel upp som aposteln utfört. Totalt konverterade han 17 750 personer, varav 6850 var brahminer, 2800 Kshatriyas, 3750 Vaisyas och 4250 Sudras. Två vigda biskopar nämns: Kepa och Pau. Kepa tillhörde Cranganores kungliga familj och han var satt över Kerala. Han deltog i begravningen av aposteln Tomas.
Tomas var tillbaka i Milapuram år 72 e.Kr., den 3:e dagen i Karkadakam (juli). Där, på vägen till Lilla berget, genomborrades han av en lans och avled.
Denna korta biografi är omtvistad. En skola anser att Tomas aldrig nådde södra Indien, åter en annan skola att han gjorde det. Hans väg från Taxila torde ha gått längs västkusten eftersom vi har en kristen kommunitet nära Bombay, som hävdar sin härkomst från Tomas. Han reste in i Kina, återvände in i Indien genom Himalayas och nådde Ganges-slätten och sedan vidare till Central Indien. Vi har stark dokumentation som visar att det finns en kristen gemenskap i området kring floden Kaveri i centrala Indien. Därifrån reste han söderut in Madras och Kerala.
Ett av huvudproblemen med att acceptera berättelserna om Tomas var brist på information kungen Gundofarr (Gondophernes). Men 1854 grävdes fram en stor samling mynt som tydligt visar Rikets existens och att han hade en bror som hette Gad enligt berättelserna. En epigrafisk sten i ett närliggande buddhistiskt samhälle bekräftar också denna slutsats.
Men vilken inverkan på indisk andlighet fick Tomas och det kristna budskapet om Gud som människa, inkarnerad i Jesus? De tre huvudreligionerna var arisk vedisk religion, som närmast var naturdyrkan, buddhism, en ateistisk lära om att undkomma lidande och jainism, en ateistisk vishetslära med icke-våld som etiskt centrum.
Vilka var arierna? Trots många försök från indiska hinduiska extremister att fastställa att arierna härstammar från Indien, det finns inga bevis som tyder på något sådant faktum, vare sig historiskt, språkligt eller arkeologiskt. Arierna var naturdyrkare. Zoroastrrer som dyrkade solen och elden hävdar att de är de ursprungliga arierna. Cyrus, Darius, Xerxes och andra perserkungar hävdade att de var arier. Dessa kungar som migrerade till Indien under islamisk förföljelse. Enligt skriften Zend Avesta var den ursprungliga hemorten polarområdena i Sibirien. De flyttade till Mellanöstern på grund av en allt strängare kyla. En annan grupp anlände till regionen över havet från Camphtor. Ytterligare en grupp anlände från öknen söder om Sahara enligt vissa forskare. lärda. Denna blandras var känd som hettiter. De indiska arierna är förmodligen hettiters ättlingar. De var krigare och hade inget skriftspråk. De var goda berättare och dyrkade naturens krafter. Genom invasionen av Kanaan av Israel under Josua, tvingades hettiterna ut ur sitt land. Detta är den tidpunkt (omkring 1300 f.Kr.) då arisk migration till Indien ägde rum. Precis som israeliterna massakrerade kanaaneerna, massakrerade arierna de dravidiska indierna. Denna erövring av Indien måste ha tagit flera århundraden. Men arierna kunde inte kontrollera södra Indien och hade bara en svag närvaro i dessa områden.
Idag kan brahminfamiljerna i Kerala göra anspråk på sin härkomst först efter 600 e.Kr. Något hände med brahminerna i Kerala mellan det andra århundradet f.Kr. och sjätte århundradet e.Kr. Anledningen till deras försvinnande kommer att framgå när vi ser hur Tomas-kristendomen utvecklar sig.
Vedisk religion var inte hinduism. Det finns fyra Vedas, fyra heliga skrifter. Rig Veda, den första delen, var den enda som existerade vid den tidpunkt då Tomas kom med sitt kristna budskap om Gud som människa. Rig Veda skrevs inte på sanskrit utan på vediska eller avestianska, vilket är en form av persiska.
Vedisk religion är därför persisk naturdyrkan, inte någon form av “hinduism” – det skulle bli en motsägelse eftersom vedisk religion är mycket annorlunda än vad vi i allmänhet kallar "hinduisk religion". På liknande sätt är inte gammal hebreisk religion någon form av kristen religion."
Den andra, tredje och fjärde Veda-boken är mycket senare texter, skrivna efter att kristendomen kommit till Indien. Hymnerna i den första boken, Rig Veda, var helt enkelt psalmer till deras naturgudar - 33 gudar inalles. Men ingen av dessa gudar finns bland hinduismens gudar idag. Det är således uppenbart att det finns väldigt lite samband mellan dessa två former av religion. Den förkristna vediska religionen hade absolut inget koncept om en högsta Gud. Det är en kristen import till Indien som kom med Tomas, liksom den befriande nyheten att Gud är människa.
Den andra religionen på indisk mark när Tomas kommer med det kristna budskap är buddhismen, en tydligt anti-teistisk lära, eftersom själva föreställningen om Guds kärlek står i konflikt med buddhistisk syn på världen och rollen hos människorna i denna värld. Världens liv är helt enkelt lidande och det viktigaste är att undkomma det. Vare sig vi tror eller inte ttror på Gud kommer lidandet att vara det typiska för liv. Även om Gud finns med kärlek, allmakt, allvetande och välvilja mot alla levande varelser, ändrar detta inte det fundamentala problemet – att vi lider. När Tomas kom med budskapet om att Gud är människa, kände många buddhister att en Världsfrälsare måste finnas och snart uppträdde Amitabha och andra himmelska buddhor i den indiska konsten och i olika mahayana-sutror där det Rena Landet skildrades, i linje med Guds Rike i kristendomen. Men många i den äldre buddhismen lyckades inte se hur lidandet undviks genom denna tro.
”Världens öde beror på orsaker och förutsättningar. Därför kan den vise mannen inte lita på gudar”, skrev Nargarjuna, den indiska buddhistiska filosofen från 200-talet. Men Nagarjua anvisade senare i sitt liv också den enklare vägen med Världsfrälsaren Amitabha som gav tillgång till det Rena Buddha-landet.
Buddhismen genomgick således många teologiska förändringar under den senare perioden. Det började i huvudsak som en materialistisk religion baserad på reinkarnation. För övrigt finns inte begreppet reinkarnation i Veda - inte någon av Vedaböckerna. Det var inte ett arisk tänkesätt överhuvudtaget. Reinkarnationskonceptet kom förmodligen in i det indiska religiösa scenariot genom det grekiska inflytandet i Gandhara. Buddhismen tog nu en ny form i mahayana med teistiska föreställningar. Den sydliga gruppen känd som hinayana-buddhismen är fortfarande starkt ateistisk.
Jainismen, den tredje indiska religion vid Tomas ankomst till Indien, är återigen en materialistisk religion. Man antar universums helhet som evigt beroende och är självupprätthållen med sina egna eviga regler. Det förutsätter ingen gudomlighet bortom existensen av intelligenta varelser och livsväsen. Det finns en hierarki av livsformer i universum. Det är samspelet mellan dessa varelser, både levande och icke-levande, utgör ett pågående liv. Människan bör inte skada någon annan livsform, vare sig för föda eller nöje.
Världen är enligt jainismen oskapad, som tiden själv är, utan början och utan slut. Allt är oskapat och oförstörbart, allt i universum består och det finns högre varelser som kallas arhats i himlen och varelser med större frihet och högre grad av kunskap och intelligens än männisan i kosmos. Dessa är dock inte gudar. Allt liv lever i tvång av sin egen natur, livsformerna är uppdelade i tre dimensioner -- helvetet, jorden och himlen.
Aposteln Tomas kristnade den indiska kontinenten och allt vi kallar "hinduism" har utvecklats under seklerna efter kristendomens ankomst. Det tidigaste sanskrit-dokumentet är från ca 150. Möjligtvis har sanskrit utvecklats ur prakrit för just den kristna gudstjänsten och sedan spritt sig till olika former av indisk andlighet. Även buddhister gick över från pali till sanskrit efter kristendomens ankomst. Den nya formen av buddhism, "mahayana" är starkt påverkad av kristen tro där Buddha blir en himmelsk världsfrälsare, Amitabha. Kerala kallas än idag "the country of the Nazaranis". Det dagliga tåget från Madras till Kerala kallas ibland "the Nazarani Express.Marco Polo sägs ha besökt graven år 1292 och tog med sig lite av den rödfärgade jorden från graven hem till Venedig.
En gammal beteckning på de kristna var Ishanni. Jesus var känd som Isha och flera indiska gudsnamn är sannolikt utvecklade ur Namnet över alla namn, Isha. Senare missionärer från Syrien och Rom ville gärna integrera de tidiga Ishannis i den klerikala strukturen. Man rapporterade hem att Ishannins saknade prästerskap enligt europeisk modell. De levde mer som på apostlarnas tid med Isha, Guds Son som enda verkliga präst.
Denna tendens till alltmer klerikal kristendom har fortsatt under historien. Ju tätare kontakterna med Europa blev, ju tätare blev försöken att inordna de tidiga tomas-kristna i en europeisk klerikalism. Roberto Nobilis öde som missionär i Indien är intressant att studera för den intresserade. Ett lågvattenmärke för den katolska europeiska kyrkan är en synod i Diamper år 1599. Portugisiska ärkebiskopen Alexius Menzes inbjuder alla Ishannis till synoden och ber dem ta med sig alla skriftliga dokument, handböcker, katekeser, teologiska texter osv. När de kommer till synoden omringas de av soldater och alla texter bränns på bål. Kardinalen Tisserant medger att "Det är inte möjligt att skriva en fullständig historia om de kristna i södra Indien eftersom alla kyrkliga dokument brändes på synoden i Diamper 1599."
Kungen Gundofarr var partier och därmed en västerlänning, men Tomas förstod snart att kungen var hängiven Shiva, förstörelsens gud som tilltalar alla trötta på eixstens. Shivas älskarinna var Kali, prydd med dödskallar runt halsen, emedan hon befrirar människor från sin existens. Vi ser henne på mynt från gamla Harappa-kulturen. Över huvud taget finns ett andligt sug efter att upphöra existera och få frid i den undiska kulturen och nyheten om att Gud är människa måste ha givit många sökare hopp och ljus. Man får anta att Tomas kommer med ett ljust budskap. Men suget efter existentiellt försvinnande har funnits under alla tider, också vår egen. Den katolske munken Henri le Saux till exempel, en fransk dominikan från Bretagne, kände suget efter “advaita” och sökte på 1950-talet i Indien Gud “bortanför Gud”, alltså ett tillstånd av försvinnande och icke-identet, det indiska brahman. Som sanyasi levde han sina sista år i Rishikesh i norra Indien. Katolska systrar tog hand om honom efter en stroke på gatan i Rishikesh 1973.
Historiska spår antyder att Tomas stannade flera år i Taxila. Vi vet endast att han vann några för tron på Gud som människa i Jesus. När han lämnade staden, för att aldrig återvända, överlät han vårdnaden om den lilla församlingen till Gaurasva, en av de få troende och indier av födseln. Inte länge efter detta, omkring år 75, invaderas Punjab av kusher från norr och sannolikt upplöste den kristna församlingen. Men Tomas inflytande hade bara börjat. Tomas evangelium, som finns i Nag Hammadi-samlingen, börjar så här: "Detta är de hemliga orden som Jesus den levande uttalade och som Didymus Judas Thomas skrev ned." Den syriska traditionen rapporterar att apostelns fullständiga namn var Judas Tomas, och i den apokryfiska redogörelsen Tomas Apostlagärningar, skriven i det östliga Syrien i början av 300-talet, identifieras den med Judas, en av bröderna i Mark 6:3. Ingen text anger vem som är Judas tvilling. Enligt traditionen var han en andra kusin till Jesus.
Vi möter Tomas igen i Kerala, i södra Indien. När han kom till Kerala-kusten i Indien anförtrodde han Jesu evangelium om Gud som människa till fyra familjer för att bevarla och lära ut. Hur historiskt troligt är detta? Enligt forskare som John Samuel vid Institute of Asian Studies, Chennai, M.Witzel vid Cambridge University, Alexander Harris, Deva Kala, Deva Nayakam, George Menacheri och T. V. Phillip, måste man leta utanför NT efter andra apostlars Apostlagärningar. Den logiska platsen att söka är i de områden där de arbetade.
Vad finner vi då? I de flesta fall finner vi inte fullständiga redogörelser för apostlarnas verksamhet. Att skriva var en färdighet okänd för vanliga människor på den tiden, så dessa tidiga kyrkors historia återfinns inte skriftligen under den period de första apostlarna är verksamma. Det tog ibland flera århundraden av förseningar innan de skrevs. Ofta förmedlades historien muntligt i form av berättelser, legender, ballader och myter.
När det gäller Tomas har vi en skriftlig uppteckning i "Thomas-Akterna". Detta verk skrevs runt 200 e.Kr. - över ett sekel i efterhand. Poeten och filosofen Bardesan av Syrien. (155-223 e.Kr.) anses vara den författaren till detta verk. Enligt denna skrift kom Tomas till Maliankara (ett annat namn för dagens Kerala-region) år 50 e.Kr. i månaden december/januari. Efter en kort vistelse där fortsatte han till Mailapuram (Mylapore) och reste senare därifrån till Kina. Åter i Mailapuram seglade han till Maliankara och blev inbjuden av kungen av Thiruvanchikulam (moderna Cranganore), och grundade sju församlingar där.
I Cranganore, dit han kom år 51, döpte han kungen, 3000 hedningar och 40 judar. Kollam, Chayal, Niranam, Trikpaleswaram, Kokkamangalam, Kottakayal (Parur) och Palayu är sju välkända tomaskristna kyrkor, enligt traditionen. År 59 e.Kr. i månaden september/oktober kallades han tillbaka till Mailapuram av Kung Cheran, som fängslade honom vid ankomsten. Men kungens bror dog vid den tiden och väcktes enligt legenden till liv igen. Thomas blev frisläppt och kungen tillsammans med 700 indier fick dopet av honom.
Efter två och ett halvt års vistelse i Mailapuram återvände Tomas till Malabar via Malyattur och besökte de gamla platserna Cranganore och Kottakayal. Han vistades på varje plats under ett år och gav de troende konfirmationens sakramentet. I Chayal tog aposteln avsked från de kristna och reste år 69 e.Kr. och därifrån till tamilernas land. Vid denna punkt i texten räknas de mirakel upp som aposteln utfört. Totalt konverterade han 17 750 personer, varav 6850 var brahminer, 2800 Kshatriyas, 3750 Vaisyas och 4250 Sudras. Två vigda biskopar nämns: Kepa och Pau. Kepa tillhörde Cranganores kungliga familj och han var satt över Kerala. Han deltog i begravningen av aposteln Tomas.
Tomas var tillbaka i Milapuram år 72 e.Kr., den 3:e dagen i Karkadakam (juli). Där, på vägen till Lilla berget, genomborrades han av en lans och avled.
Denna korta biografi är omtvistad. En skola anser att Tomas aldrig nådde södra Indien, åter en annan skola att han gjorde det. Hans väg från Taxila torde ha gått längs västkusten eftersom vi har en kristen kommunitet nära Bombay, som hävdar sin härkomst från Tomas. Han reste in i Kina, återvände in i Indien genom Himalayas och nådde Ganges-slätten och sedan vidare till Central Indien. Vi har stark dokumentation som visar att det finns en kristen gemenskap i området kring floden Kaveri i centrala Indien. Därifrån reste han söderut in Madras och Kerala.
Ett av huvudproblemen med att acceptera berättelserna om Tomas var brist på information kungen Gundofarr (Gondophernes). Men 1854 grävdes fram en stor samling mynt som tydligt visar Rikets existens och att han hade en bror som hette Gad enligt berättelserna. En epigrafisk sten i ett närliggande buddhistiskt samhälle bekräftar också denna slutsats.
Men vilken inverkan på indisk andlighet fick Tomas och det kristna budskapet om Gud som människa, inkarnerad i Jesus? De tre huvudreligionerna var arisk vedisk religion, som närmast var naturdyrkan, buddhism, en ateistisk lära om att undkomma lidande och jainism, en ateistisk vishetslära med icke-våld som etiskt centrum.
Vilka var arierna? Trots många försök från indiska hinduiska extremister att fastställa att arierna härstammar från Indien, det finns inga bevis som tyder på något sådant faktum, vare sig historiskt, språkligt eller arkeologiskt. Arierna var naturdyrkare. Zoroastrrer som dyrkade solen och elden hävdar att de är de ursprungliga arierna. Cyrus, Darius, Xerxes och andra perserkungar hävdade att de var arier. Dessa kungar som migrerade till Indien under islamisk förföljelse. Enligt skriften Zend Avesta var den ursprungliga hemorten polarområdena i Sibirien. De flyttade till Mellanöstern på grund av en allt strängare kyla. En annan grupp anlände till regionen över havet från Camphtor. Ytterligare en grupp anlände från öknen söder om Sahara enligt vissa forskare. lärda. Denna blandras var känd som hettiter. De indiska arierna är förmodligen hettiters ättlingar. De var krigare och hade inget skriftspråk. De var goda berättare och dyrkade naturens krafter. Genom invasionen av Kanaan av Israel under Josua, tvingades hettiterna ut ur sitt land. Detta är den tidpunkt (omkring 1300 f.Kr.) då arisk migration till Indien ägde rum. Precis som israeliterna massakrerade kanaaneerna, massakrerade arierna de dravidiska indierna. Denna erövring av Indien måste ha tagit flera århundraden. Men arierna kunde inte kontrollera södra Indien och hade bara en svag närvaro i dessa områden.
Idag kan brahminfamiljerna i Kerala göra anspråk på sin härkomst först efter 600 e.Kr. Något hände med brahminerna i Kerala mellan det andra århundradet f.Kr. och sjätte århundradet e.Kr. Anledningen till deras försvinnande kommer att framgå när vi ser hur Tomas-kristendomen utvecklar sig.
Vedisk religion var inte hinduism. Det finns fyra Vedas, fyra heliga skrifter. Rig Veda, den första delen, var den enda som existerade vid den tidpunkt då Tomas kom med sitt kristna budskap om Gud som människa. Rig Veda skrevs inte på sanskrit utan på vediska eller avestianska, vilket är en form av persiska.
Vedisk religion är därför persisk naturdyrkan, inte någon form av “hinduism” – det skulle bli en motsägelse eftersom vedisk religion är mycket annorlunda än vad vi i allmänhet kallar "hinduisk religion". På liknande sätt är inte gammal hebreisk religion någon form av kristen religion."
Den andra, tredje och fjärde Veda-boken är mycket senare texter, skrivna efter att kristendomen kommit till Indien. Hymnerna i den första boken, Rig Veda, var helt enkelt psalmer till deras naturgudar - 33 gudar inalles. Men ingen av dessa gudar finns bland hinduismens gudar idag. Det är således uppenbart att det finns väldigt lite samband mellan dessa två former av religion. Den förkristna vediska religionen hade absolut inget koncept om en högsta Gud. Det är en kristen import till Indien som kom med Tomas, liksom den befriande nyheten att Gud är människa.
Den andra religionen på indisk mark när Tomas kommer med det kristna budskap är buddhismen, en tydligt anti-teistisk lära, eftersom själva föreställningen om Guds kärlek står i konflikt med buddhistisk syn på världen och rollen hos människorna i denna värld. Världens liv är helt enkelt lidande och det viktigaste är att undkomma det. Vare sig vi tror eller inte ttror på Gud kommer lidandet att vara det typiska för liv. Även om Gud finns med kärlek, allmakt, allvetande och välvilja mot alla levande varelser, ändrar detta inte det fundamentala problemet – att vi lider. När Tomas kom med budskapet om att Gud är människa, kände många buddhister att en Världsfrälsare måste finnas och snart uppträdde Amitabha och andra himmelska buddhor i den indiska konsten och i olika mahayana-sutror där det Rena Landet skildrades, i linje med Guds Rike i kristendomen. Men många i den äldre buddhismen lyckades inte se hur lidandet undviks genom denna tro.
”Världens öde beror på orsaker och förutsättningar. Därför kan den vise mannen inte lita på gudar”, skrev Nargarjuna, den indiska buddhistiska filosofen från 200-talet. Men Nagarjua anvisade senare i sitt liv också den enklare vägen med Världsfrälsaren Amitabha som gav tillgång till det Rena Buddha-landet.
Buddhismen genomgick således många teologiska förändringar under den senare perioden. Det började i huvudsak som en materialistisk religion baserad på reinkarnation. För övrigt finns inte begreppet reinkarnation i Veda - inte någon av Vedaböckerna. Det var inte ett arisk tänkesätt överhuvudtaget. Reinkarnationskonceptet kom förmodligen in i det indiska religiösa scenariot genom det grekiska inflytandet i Gandhara. Buddhismen tog nu en ny form i mahayana med teistiska föreställningar. Den sydliga gruppen känd som hinayana-buddhismen är fortfarande starkt ateistisk.
Jainismen, den tredje indiska religion vid Tomas ankomst till Indien, är återigen en materialistisk religion. Man antar universums helhet som evigt beroende och är självupprätthållen med sina egna eviga regler. Det förutsätter ingen gudomlighet bortom existensen av intelligenta varelser och livsväsen. Det finns en hierarki av livsformer i universum. Det är samspelet mellan dessa varelser, både levande och icke-levande, utgör ett pågående liv. Människan bör inte skada någon annan livsform, vare sig för föda eller nöje.
Världen är enligt jainismen oskapad, som tiden själv är, utan början och utan slut. Allt är oskapat och oförstörbart, allt i universum består och det finns högre varelser som kallas arhats i himlen och varelser med större frihet och högre grad av kunskap och intelligens än männisan i kosmos. Dessa är dock inte gudar. Allt liv lever i tvång av sin egen natur, livsformerna är uppdelade i tre dimensioner -- helvetet, jorden och himlen.
Aposteln Tomas kristnade den indiska kontinenten och allt vi kallar "hinduism" har utvecklats under seklerna efter kristendomens ankomst. Det tidigaste sanskrit-dokumentet är från ca 150. Möjligtvis har sanskrit utvecklats ur prakrit för just den kristna gudstjänsten och sedan spritt sig till olika former av indisk andlighet. Även buddhister gick över från pali till sanskrit efter kristendomens ankomst. Den nya formen av buddhism, "mahayana" är starkt påverkad av kristen tro där Buddha blir en himmelsk världsfrälsare, Amitabha. Kerala kallas än idag "the country of the Nazaranis". Det dagliga tåget från Madras till Kerala kallas ibland "the Nazarani Express.Marco Polo sägs ha besökt graven år 1292 och tog med sig lite av den rödfärgade jorden från graven hem till Venedig.
En gammal beteckning på de kristna var Ishanni. Jesus var känd som Isha och flera indiska gudsnamn är sannolikt utvecklade ur Namnet över alla namn, Isha. Senare missionärer från Syrien och Rom ville gärna integrera de tidiga Ishannis i den klerikala strukturen. Man rapporterade hem att Ishannins saknade prästerskap enligt europeisk modell. De levde mer som på apostlarnas tid med Isha, Guds Son som enda verkliga präst.
Denna tendens till alltmer klerikal kristendom har fortsatt under historien. Ju tätare kontakterna med Europa blev, ju tätare blev försöken att inordna de tidiga tomas-kristna i en europeisk klerikalism. Roberto Nobilis öde som missionär i Indien är intressant att studera för den intresserade. Ett lågvattenmärke för den katolska europeiska kyrkan är en synod i Diamper år 1599. Portugisiska ärkebiskopen Alexius Menzes inbjuder alla Ishannis till synoden och ber dem ta med sig alla skriftliga dokument, handböcker, katekeser, teologiska texter osv. När de kommer till synoden omringas de av soldater och alla texter bränns på bål. Kardinalen Tisserant medger att "Det är inte möjligt att skriva en fullständig historia om de kristna i södra Indien eftersom alla kyrkliga dokument brändes på synoden i Diamper 1599."
måndag, september 05, 2022
Ljuset i Ukraina: Rabbi Nahman
Dagens krigshärjade Ukraina får snart se massiva pilgrimståg till Rabbi Nahmans grav. Från Israel kommer ivriga ortodoxa judar som sätter Gud framför rädsla och osäkerhet i ett land under attack. Här kommer några tankar om Rabbi Nahmans budskap. Han var barnbarn till Baal Shem Tov -- egentligen Israel ben Eliezer -- som föddes 1698, dog 22 maj 1760, och grundade chassidismens befriande gudstro. Baal Shem Tov var inte en reformatör så mycket som nyskapare. Denna nya relation till Gud byggde på två principer:
*1* Gud är komplett närvarande "som en fin materia i allt som finns", vilket betyder att vi ser det Gudomliga Ansiktet när vi betraktar någonting materiellt i världen.
*2* Det är en ständig växelverkan mellan Gud och allt som sker i världen. Därför sker allt som Ha-Shems ordning, Gud är aktivt närvarande i allt som sker. Därför är ingenting utanför Gud och ingenting kan vara accidens, ingenting sker slumpmässigt.
För vår perception betyder detta att vi känslomässigt attributerar allt som Guds vilja och försyn och är bekväma och tillitsfulla i detta, även när ont sker. Det betyder också att bön kan pågå hela tiden genom att säga Guds namn och vara känslomässigt medveten om Hans ansikte som är närvarande i allt vi ser och i allt som sker. Detta är att vara hasid, from -- men lycklig och glad, inte nedslagen. Själva glädjen är Andens vittnesbörd. Det är ursprungligen den kommunion med Messias själv, som kristna har i eukaristin, bara utförd på ett enklare sätt i vardagens icke-liturgiska handlingar. Besht var sannolikt inte intresserad av den seriösa rabbinska judendomen och inte heller en institution som den senare ortodoxa chassidismen.
Kombinationen av att Guds ansikte är överallt där vi tittar och att allt sker såsom Hans försyn, gör att vi känslomässigt blir liksom "invaderade" av det gudomliga. Vi är i Hans hand. Besht hade förmodligen tidigt denna grundupplevelse när han befann sig ensam i de karpatiska skogarna och bergen. Detsamma gäller hans barnbarn Rabbi Nahman.
Att vara invaderad av Ha-Shem, Gud Fadern, Abba, som Yeshua kallade Gud, har ingenting med läsa och skriva att göra. Det kan inte finnas någon skriven undervisning därför att Gud är här som det som sker och vill oss något i det som sker. Det finns inget "tag och läs" som hos Augustinus, eller "tag och skriv" som hos Mohammed. Därför skrev Israel Besht ingenting, lika lite som Yeshua. En nedskriven text kan inte utgöra grund för livet i Guds närvaro. Så fort någon skriver ned vad en "närvarande from" säger till sina vänner, försvinner undervisningen, kvar blir något tomt.
Rabbi Nahman av Bratslav, Ukraina, och den judiska sekt som följer Nahman, barnbarn till Besht, fortsätter tanken på att Guds ansikte är överallt där vi tittar och att allt sker som Hans försyn. Glädjen som främsta aktivitet betonas och glädjen ligger i Guds närvaro i alla ting och händelser, i alla tankar och känslor, i allt liv konkret. Dessutom kommer glädjen av att Messias ska återvända och glädjen bli helt genomförd. Denna lyckliga väntan är den högsta formen av glädje.
"Man kan väl inte vara glad för jämnan?" -- jo, säger Rabbi Nahman, vars väg med Gud är "une voie nouvelle dans la hassidout, en insistant sur l’importance de la joie, de la prière, de la foi simple et naïve: «Il ne faut jamais se décourager, il faut toujours se réjouir !» Och i vår kristna Filokalia står det: "De som ackumulerar tristess och missnöje medan de ber, liknar personer som försöker bära vatten med ett såll." I Symeon den Nya Teologen och hans hymner om den gudomliga kärleken finner vi också en besläktad ande i den kristna traditionen: att se den Uppståndne här och nu.
Den som lär sig att ständigt vara lycklig och glad, därför att Gud är närvarande, ser hur detta i själva verket är målet med existensen. Lite daglig gudsglädje ger mer glädje, mycket daglig glädje ger ännu mer av denna troslycka-perception. Detta är den chassidiska betydelsen av Guds vilja med våra liv. "Kom och se!" Och den som lever och dör bitter och negativ, får sannolikt försöka igen. Guds vilja är att alla slutligen når glädjens frälsning, som är Torans fulländning.
När vi börjar ser med egna ögon Faderns närhet och perfekta godhet, förstår vi tristessens overklighet, missnöjets omöjlighet. « Le désespoir n’existe absolument pas! Même si l’homme transgresse toute la Thora des milliers de fois, il doit avoir foi qu’il peut recommencer encore à nouveau. C’est cela la Foi parfaite en Dieu car Ses bontés se renouvellent chaque matin et infinie est sa bienveillance » skriver Rabbi Nahman.
Vi kan säga i kristna termer att glädjen är den ständiga kommunionen, den mest äkta eukaristin, den som handlar om allting i universum. Gud ger glädje och frid som Sig själv. Hans kärlek förstår vi aldrig men vi upplever glädje och frid. Det är tydliga tecken. Du vet alltid att du har det rätt med Honom genom att glädjen är uppenbar i synlig och osynligt. Det finns ingen annan helighet än denna glädje och lycka manifesterad i vår vardag. Mottagande av Helig Ande är helt avhängig glädjetjänsten. Dessutom "kristifierar" eukaristin hela universum och gör allting levande i Honom, ungefär som p Richard Rohr skriver 2017: "Thus Eucharist, like Resurrection, is not a unique event or strange anomaly. Eucharist is the Incarnation of Christ taken to its fina shape and end -- the very elements of the earth itself. It is all one continuum of Incarnation." Här hör vi ett nutida katolskt eko av Baal Shem Tov: Gud är komplett närvarande "som en fin materia i allt som finns". Glädjetjänsten syns också i Rohrs avslutande mening: "Written with great joy on Easter Sunday, 2017". (The Universal Christ)
En buddhist kan säga: livet är lidande. Chassiden säger: Bry dig inte om lidandet, det hindrar dig att vara glad. Buddhisten genmäler: Jag säger inte att vi ska bry oss om lidande, utan vara medvetna om att liv är lidande och att det har en orsak. Chassiden: Syssla inte med lidandet, var glad istället inför Gud som är överallt närvarande framför näsan din, tjäna Honom med glädje och förtjusning. Lidandet är inte verkligt, lika lite som döden är det. Syssla inte med något som inte är hjärtats glädje. Glädje är uppvaknande, upplysning och visdom, allt annat sömn och illusion.
David Feuerwerker menar att den "heliga elden" i vårt andliga liv är denna glädje i vardagens sysslor och situationer. (Se Gallica: L'Unité : semaine religieuse israélite / le rabbin David Feuerwerker, "Servir Dieu avec joie") Vi gör Guds tjänst genom hjärtats glädje. Ingenting skiljer då andligt från profant, världsligt från gudomligt. Vi omfamnar Guds närvaro helt enkelt i allting vi ser och hör och gör. Detta är vad Bibeln i sin djupaste mening säger oss, meningen med Guds folk. Det är inte en nominell eller historisk sak: det är själva Guds närvaro och glädje.
"L'homme doit considérer qu'en tout temps et en tout lieu, il se trouve devant son Seigneur, et par consequént, sa vie entière doit être, de par se mille manifestations, au service de Dieu. Y a-t-il différentes manières spécifiques de le servir? Certes, non!"
Denna eld -- "hitlahavout" -- brinner utan att minska eller brinna färdigt, liksom busken för Moses på berget. Elden är glädjen i vår gudstjänst och den minskar inte med tiden, snarare ökar och sprider sig i vårt liv på många sätt. Glädjen genomtränger både det personliga livet och det interpersonella. Elden är född av vår vilja som Gud ger oss för att tända och hålla levande glädjen inför den allestädes närvarande.
Enligt Rav Kook har Gud som instrument för evolutionen av glädjen och friheten från död och orenhet, människan som kan vilja glädjen i allt högre omfattning. Adam hade glädjen men ville den inte. Evolutionen hän mot Messias innebär att vi som människor i allt högre omfattning vill den oändliga glädjen i Guds allestädes närvaro. Gud ger nytt förkroppsligande åt var och en tills dess denna glädje når en nivå där Messias kommer och fulländar evolutionen av gudsmedvetande.
Rädsla för en död som inte finns är det största hindret för Guds evolution av gudsglädje. Döden är en inbillningssjukdom som avhåller oss från den korrekta glädjen när någon lämnar den kropp han eller hon använt för livet. När någon lämnar kroppen är det en förnyelse och en revitalisering av gudsmedvetande. Särskilt när personen dör bitter eller deprimerad är det en befrielse och förnyelse. Allt handlar om att bli uppfylld av glädje och lycka inför Guds all-närvaro. Det är därför Gud förkroppsligar sig i generation efter generation. Det är en generering av lycka, eller "kamp" för Gud: Isra-el.
Gudsglädje är den kraft vi använder för att återvända till livskänslan i Fadern, "teshuvah", för att regenereras och förkroppsliga återigen för att kämpa för evolutionen av Guds manifestation av glädje. För Kook är inte Israel först och främst en religion med en lära, eller en historisk nation med en politisk framtid. Israel är det folk där alla individer har tagit på sig uppgiften att införa den gudomliga glädjen i allt större omfattning. Att Messias ska komma är just denna viljans evolution som utgör kärnan i Israel.
Denna evolution är att växa bort från illusionen döden och nå det eviga livet i gudsglädje tillsammans med Messias. Döden är en hindrande illusion och Israel kommer att rena oss från den illusionen till slut.
Två levande principer för chassiden:
1 Han ser Gud framför näsan
2 Han väntar på Messias med glädje
Detta förenar judar och kristna i relationen till Gud. Den kristne är dessutom djupt tacksam för den ofantliga nåd som korset innebär och som ledde till uppståndelsen för oss alla.
Rabbi Nahman är radikal: han ser Gud som glädje. Utan glädje kan därför ingen komma nära Gud. Man kan inte, som många religiösa gör, vara fromt neutral, allvarlig, andaktsfull, nedstämd eller ledsen eller orolig eller rädd. Gud är inte nära någon sådan from person. Endast i jubel och glädje kan någon ha Gud intill sig. Glädjetillståndet är återlösningen, säger Nachman. Det är det tillstånd Messias handlar om. Därför är glädjen vägen till Gud direkt i vårt liv. Utan den är all gudstjänst meningslös.
Jesaja 55 och 61 är bra glädjeställen. Sätt inte in glädjen i något historiskt sammanhang. Se den som vägen till Gud, som den enda fungerande gudstjänsten, som den enda rengöringen av den världsliga själen, som den enda bönen. Messias kommer när vi alla är glada och lyckliga. Varför skulle han komma innan dess? Gud är glädjen och lyckan.
"I'm Gods joke!" säger Norman Grubb, en afrikamissionär som ligger nära hasidim. Vi är behållare för Guds glädje, Guds liv, ingenting annat. Kärlet är ingenting i sig själv, bara innehållet är intressant. Är det Messias, glädjen, skämtet? Eller är det själv för själv, den sataniska karriären?
När vi samtalar och berättar vad som "hänt" i våra liv, gör vi efterkonstruktioner med en fiktivt självständig vilja i varje kropp -- medan det som sker alltid är Guds direkta vilja. Det är Hans närvaro som sker, allt sker enligt Ha-Shems liv, kärlek och vilja. Därför ska vi göra så gott vi kan som kristna men framför allt lova den Evige och ropa glädjefullt: Ske Din vilja !
Rabbi Nahman är radikal: han ser Gud som glädje. Själva glädjerörelsen i en människa är att öppna dörren till Guds rike. Det närmaste är det bästa: se Guds ansikte framför näsan. Finn glädjen i det närmaste. Ett litet oskyldigt barn som ser dig i ögonen väcker genast rätt glädje, den som Gud frälser med. Frälsning och återuppståndelse är denna glädje. Ingen frälst har ett långt ansikte eller en bister uppsyn, ingen frälst är missnöjd. Messias kan inte komma då.
Det som händer, det händer -- men en hassid är glad i att Ha-Shem är helt och hållet närvarande i allt som sker och detta gör en människa glad och fridfull. Detta är den djupaste Toran. Som Rabbi Nahman skriver: « Lorsqu’un homme sait que tout ce qui lui arrive est pour son bien, cette qualité est le reflet du Monde Futur! » Denna glädjens lag har vi i vårt hjärta när vi sitter vid vårt tält, eller i vårt hus. Den begrundar vi när vi går på stigen eller när vi far längs vägarna.
Därför, när vi ber Baruch atha Avinu בארוח אראה אבינו ber vi till en Fader som är mycket nära oss. Liksom Besht var ointresserad av rabbinsk judendom, blir vi med denna djupare Tora ljumt intresserade av kyrkornas läror. Räcker inte evangeliet? Jesus, den kommande Messias, andades Faderns närvaro och pekade på den i blommor och fåglar, åkrar och träd. Det är direkt tal, inte metaforiskt. Vi kan alltid se detta Guds Ansikte och känna glädjen. Detta är att födas på nytt, att få del i den Uppståndnes glädje redan innan Messias har kommit i härlighet. Nahman skriver: « La véritable joie est atteinte en ne regardant que ce qu’il y a de bon en nous-mêmes, chez autrui et dans toutes les situations » Denna frid och glädje gör oss orädda. « Le monde entier est un pont très étroit, l’essentiel est de ne pas avoir peur du tout ! »
Omvändelse sker kontinuerligt och består i att se närvaroglädjen i Gud, vilket är det Goda i oss själva: "L'essentiel du repentir, consiste à éveiller le Bien qui est en nous." Om Rabbi Nahman: "Il insiste sur la vie basée sur la foi, la simplicité et la joie. Il encourage ses disciples à applaudir, chanter et danser, pendant ou après leurs prières, dans une relation plus étroite avec Dieu: Le malheur, la souffrance, proviennent d'une incompréhension des événements. Si l'on a foi en Dieu, on comprend que ce qui nous arrive est pour notre bien: on ne souffre plus".
Att invaderas av Ha-Shems närvaro är likt att sitta i varmt vatten och bli uppvärmd in i hjärtat. Många timmar av en dag kan försvinna i denna lycksaliga enkla värme och glädje. Jesusbönen sjunger i kroppen och det nya livet rinner som en flod av Guds glädje. Jordiska motgångar dyker upp, bökar omkring och passerar, sedan återkommer glädjen och ibland ännu härligare än tidigare.
För både judar och kristna kan Maria ses som den första hassiden -- hon fick i verklig mening se Gud, ha Gud växande i sin kropp, föda fram Gud och uppfostra Gud genom en hel barndom. Så nära är Fadern för alla människor, men givetvis alldeles särskilt för den unga judiska flickan. Hennes sorg och lidande blev stort mot slutet av Jesu liv, men hennes glädje var enorm innan dess, även om den var blandad med skräckfylld förundran inför vad Ha-Shem kan ta sig till med en ung kvinna som ännu inte känt en man.
Observera tystnaden för Maria -- man kan inte rätt tala om Guds påtagliga närvaro. Besht skrev ingenting ner. Vi förstår varför. Det räcker att prata bort tio minuter om världsliga ting, så saknar man Guds närvaroglädje. Tjänandet i glädje som David Feuerwerker talar om sker bäst i hemlig tystnad.
När vi tjänar Gud såsom glädje över Hans närvaro lämnar vi naturligt alla jordiska angelägenheter: "...le service de Dieu dans la joie. Alors, passé et présent, passé et avenir, tout se confond dans le présent, présent qui est une eternité, recompense divine a ceux qui savent aimer."
Det blir ett kärleksbud att tjäna glädjen i Faderns närvaro i allting vi ser och hör. Nahman skriver: "C'est une grande mitzva que d'être toujours joyeux". Jesus säger att vi endast såsom ett barn kan ta emot himmelrikets glädje. Nahman säger: "Il est interdit d'être vieux."
Med blicken mot himlen och glädjefull förväntan på Messias erfar vi att Guds närvaro är själva verkligheten. Det är inte ett förnekande av all gräslighet mänskligheten upplever. Men den som tjänar Messias och Uppståndelsen kan med Rabbi Nahman säga: "Le désespoir n'existe pas dans le monde ! Du tout !"
Innan vi accepterar Faderns kärleksnärvaro i allt vi ser, är vår själ och kropp som den galne mannen på gravplatsen, som ibland kedjades fast av bybefolkningen. Jesus befriar honom från demonen och han blir lugn och fridsam. Så blir vi befriade från missnöjets demon inför Guds närvaros kärlek och godhet. Vi gör som den galne mannen, vi ser Messias och tar emot Hans läkande kraft i ande, själ och kropp.
Tills dess vi ser Messias springer också vi som galna bland de döda på en gravplats, världen utan medvetande om Guds kärleksnärvaro i allt som existerar. Men när vi ser Faderns närvaroglädje framför näsan kan vi göra som Jesus säger till honom: gå hem och visa andra Guds barmhärtighet. Tala inte om det, visa det.
Men hur kan Nahman säga att galenskapen och missnöjet inte existerar i världen? Därför att inte ens när man blir fastkedjad av bybefolkningen är denna galenskap mer än en skugga som inför Verkligheten framför sig försvinner i ett ögonblick. Därför: "Le désespoir n'existe pas dans le monde! Du tout !"
Det betyder, märkligt nog, att Gud är med den galne mannen även i hans mörker där på gravplatsen. Han ser det bara inte. Och hur många i världen lever inte så? Först när glädjen i närvaron av Gud är uppenbar, ser vi Messias och kedjorna faller av, kroppen blir lugn och det inre sinnet saligt i den andliga värmen. Men innan dess tror vi att vi är missnöjda, om inte fullt ut galna, och att någon Gud inte finns.
Rabbi Nahman säger att ljuset från Guds kärlek -- schechina -- är fullt synligt i alla ting. Ljuset är samtidigt dolt och fullt synligt. Ingen mängd synd eller bestialitet kan hindra schechina att ständigt levande lysa i allt som finns. Detta är radikal gudsuppfattning som för oss till Messias, ljuset som ska komma, ja som redan är här. Guds rike är nära, säger Jesus. Ordet "nära" är just vad vår perception handlar om. Tack vare sinnena kan vi känna detta "nära" schechina.
Vi ser att allt som lever är i en process av lovsång och lovprisande, alltså i ett konkret tillstånd av glädje. Växter, djur, planeter, ekosystemen är en pågående lovsång till Närvaron. Ja Faderns närvaro och lovsången är detsamma. I Daniels lovsång finns detta budskap dolt för den som har perceptionen och glädjen. Naturlagar är lovsånger, årstider är lovsånger, allt är seende av Gud framför näsan, inte abstraktioner.
Ljuset är som vår verkliga sol, det ljus som lever i "Varde ljus!". Om vi tänker oss att solen skiner en varm dag och vi ligger och solar vid havets strand, och nu tar någon upp ett korsord och koncentrerar sig på det. Du frågar: - Märker du solens ljus som värmer dig? Och personen säger: - Jo, men jag måste ha något att fokusera på, det blir för tråkigt annars. Detta är vår situation. Den andliga Schechina-solen skiner men i ljuset finns Guds kärlek i kommunikation med dig. Fadern vill i sitt ljus tala med oss utan avbrott. Att fokusera på ett korsord blir att ignorera Guds kärleksfulla vilja att tala i kärlek direkt till sina barn.
Baal Shem Tov såg också hur allt liv och all existens är en enda kropp, en enda Person, vår Fader i vilkens hand allt är till. Att vi inte distraherar oss allt för mycket i Hans ljus utan tar medvetet emot Hans kärlek genom ljuset i allt, blir den verkliga och enda gudstjänst Gud ständigt föredrar in sin skapelse.
Efter fem års undervisning i Bratzlaw, Ukraina, kände Rabbi Nahman att hans jordiska liv närmade sig sitt slut, 39 år gammal. Martin Buber skriver: "Es wurde ihm bald offenbar, dass er sterben müsse, aber sein Tod war nie ein Ding der Angst und überhaupt kein erhebliches Ereignis für ihn gewesen. 'Wer das wahre Wissen erlangt, das Gottwissen, dem ist keine Scheidung zwischen Leben und Tod, denn er hangt an Gott und umfasst ihn und lebt das ewige Leben wie Gott allein'." (Se Die Geschichten ees Rabbi Nachman, ihm nacherzaelt von Martin Buber, s 30) Till Uman, drygt tio mil från Bratzlaw, och hans grav där kommer årligen många pilgrimer, judar och kristna, vare sig det är krig eller inte.
*1* Gud är komplett närvarande "som en fin materia i allt som finns", vilket betyder att vi ser det Gudomliga Ansiktet när vi betraktar någonting materiellt i världen.
*2* Det är en ständig växelverkan mellan Gud och allt som sker i världen. Därför sker allt som Ha-Shems ordning, Gud är aktivt närvarande i allt som sker. Därför är ingenting utanför Gud och ingenting kan vara accidens, ingenting sker slumpmässigt.
För vår perception betyder detta att vi känslomässigt attributerar allt som Guds vilja och försyn och är bekväma och tillitsfulla i detta, även när ont sker. Det betyder också att bön kan pågå hela tiden genom att säga Guds namn och vara känslomässigt medveten om Hans ansikte som är närvarande i allt vi ser och i allt som sker. Detta är att vara hasid, from -- men lycklig och glad, inte nedslagen. Själva glädjen är Andens vittnesbörd. Det är ursprungligen den kommunion med Messias själv, som kristna har i eukaristin, bara utförd på ett enklare sätt i vardagens icke-liturgiska handlingar. Besht var sannolikt inte intresserad av den seriösa rabbinska judendomen och inte heller en institution som den senare ortodoxa chassidismen.
Kombinationen av att Guds ansikte är överallt där vi tittar och att allt sker såsom Hans försyn, gör att vi känslomässigt blir liksom "invaderade" av det gudomliga. Vi är i Hans hand. Besht hade förmodligen tidigt denna grundupplevelse när han befann sig ensam i de karpatiska skogarna och bergen. Detsamma gäller hans barnbarn Rabbi Nahman.
Att vara invaderad av Ha-Shem, Gud Fadern, Abba, som Yeshua kallade Gud, har ingenting med läsa och skriva att göra. Det kan inte finnas någon skriven undervisning därför att Gud är här som det som sker och vill oss något i det som sker. Det finns inget "tag och läs" som hos Augustinus, eller "tag och skriv" som hos Mohammed. Därför skrev Israel Besht ingenting, lika lite som Yeshua. En nedskriven text kan inte utgöra grund för livet i Guds närvaro. Så fort någon skriver ned vad en "närvarande from" säger till sina vänner, försvinner undervisningen, kvar blir något tomt.
Rabbi Nahman av Bratslav, Ukraina, och den judiska sekt som följer Nahman, barnbarn till Besht, fortsätter tanken på att Guds ansikte är överallt där vi tittar och att allt sker som Hans försyn. Glädjen som främsta aktivitet betonas och glädjen ligger i Guds närvaro i alla ting och händelser, i alla tankar och känslor, i allt liv konkret. Dessutom kommer glädjen av att Messias ska återvända och glädjen bli helt genomförd. Denna lyckliga väntan är den högsta formen av glädje.
"Man kan väl inte vara glad för jämnan?" -- jo, säger Rabbi Nahman, vars väg med Gud är "une voie nouvelle dans la hassidout, en insistant sur l’importance de la joie, de la prière, de la foi simple et naïve: «Il ne faut jamais se décourager, il faut toujours se réjouir !» Och i vår kristna Filokalia står det: "De som ackumulerar tristess och missnöje medan de ber, liknar personer som försöker bära vatten med ett såll." I Symeon den Nya Teologen och hans hymner om den gudomliga kärleken finner vi också en besläktad ande i den kristna traditionen: att se den Uppståndne här och nu.
Den som lär sig att ständigt vara lycklig och glad, därför att Gud är närvarande, ser hur detta i själva verket är målet med existensen. Lite daglig gudsglädje ger mer glädje, mycket daglig glädje ger ännu mer av denna troslycka-perception. Detta är den chassidiska betydelsen av Guds vilja med våra liv. "Kom och se!" Och den som lever och dör bitter och negativ, får sannolikt försöka igen. Guds vilja är att alla slutligen når glädjens frälsning, som är Torans fulländning.
När vi börjar ser med egna ögon Faderns närhet och perfekta godhet, förstår vi tristessens overklighet, missnöjets omöjlighet. « Le désespoir n’existe absolument pas! Même si l’homme transgresse toute la Thora des milliers de fois, il doit avoir foi qu’il peut recommencer encore à nouveau. C’est cela la Foi parfaite en Dieu car Ses bontés se renouvellent chaque matin et infinie est sa bienveillance » skriver Rabbi Nahman.
Vi kan säga i kristna termer att glädjen är den ständiga kommunionen, den mest äkta eukaristin, den som handlar om allting i universum. Gud ger glädje och frid som Sig själv. Hans kärlek förstår vi aldrig men vi upplever glädje och frid. Det är tydliga tecken. Du vet alltid att du har det rätt med Honom genom att glädjen är uppenbar i synlig och osynligt. Det finns ingen annan helighet än denna glädje och lycka manifesterad i vår vardag. Mottagande av Helig Ande är helt avhängig glädjetjänsten. Dessutom "kristifierar" eukaristin hela universum och gör allting levande i Honom, ungefär som p Richard Rohr skriver 2017: "Thus Eucharist, like Resurrection, is not a unique event or strange anomaly. Eucharist is the Incarnation of Christ taken to its fina shape and end -- the very elements of the earth itself. It is all one continuum of Incarnation." Här hör vi ett nutida katolskt eko av Baal Shem Tov: Gud är komplett närvarande "som en fin materia i allt som finns". Glädjetjänsten syns också i Rohrs avslutande mening: "Written with great joy on Easter Sunday, 2017". (The Universal Christ)
En buddhist kan säga: livet är lidande. Chassiden säger: Bry dig inte om lidandet, det hindrar dig att vara glad. Buddhisten genmäler: Jag säger inte att vi ska bry oss om lidande, utan vara medvetna om att liv är lidande och att det har en orsak. Chassiden: Syssla inte med lidandet, var glad istället inför Gud som är överallt närvarande framför näsan din, tjäna Honom med glädje och förtjusning. Lidandet är inte verkligt, lika lite som döden är det. Syssla inte med något som inte är hjärtats glädje. Glädje är uppvaknande, upplysning och visdom, allt annat sömn och illusion.
David Feuerwerker menar att den "heliga elden" i vårt andliga liv är denna glädje i vardagens sysslor och situationer. (Se Gallica: L'Unité : semaine religieuse israélite / le rabbin David Feuerwerker, "Servir Dieu avec joie") Vi gör Guds tjänst genom hjärtats glädje. Ingenting skiljer då andligt från profant, världsligt från gudomligt. Vi omfamnar Guds närvaro helt enkelt i allting vi ser och hör och gör. Detta är vad Bibeln i sin djupaste mening säger oss, meningen med Guds folk. Det är inte en nominell eller historisk sak: det är själva Guds närvaro och glädje.
"L'homme doit considérer qu'en tout temps et en tout lieu, il se trouve devant son Seigneur, et par consequént, sa vie entière doit être, de par se mille manifestations, au service de Dieu. Y a-t-il différentes manières spécifiques de le servir? Certes, non!"
Denna eld -- "hitlahavout" -- brinner utan att minska eller brinna färdigt, liksom busken för Moses på berget. Elden är glädjen i vår gudstjänst och den minskar inte med tiden, snarare ökar och sprider sig i vårt liv på många sätt. Glädjen genomtränger både det personliga livet och det interpersonella. Elden är född av vår vilja som Gud ger oss för att tända och hålla levande glädjen inför den allestädes närvarande.
Enligt Rav Kook har Gud som instrument för evolutionen av glädjen och friheten från död och orenhet, människan som kan vilja glädjen i allt högre omfattning. Adam hade glädjen men ville den inte. Evolutionen hän mot Messias innebär att vi som människor i allt högre omfattning vill den oändliga glädjen i Guds allestädes närvaro. Gud ger nytt förkroppsligande åt var och en tills dess denna glädje når en nivå där Messias kommer och fulländar evolutionen av gudsmedvetande.
Rädsla för en död som inte finns är det största hindret för Guds evolution av gudsglädje. Döden är en inbillningssjukdom som avhåller oss från den korrekta glädjen när någon lämnar den kropp han eller hon använt för livet. När någon lämnar kroppen är det en förnyelse och en revitalisering av gudsmedvetande. Särskilt när personen dör bitter eller deprimerad är det en befrielse och förnyelse. Allt handlar om att bli uppfylld av glädje och lycka inför Guds all-närvaro. Det är därför Gud förkroppsligar sig i generation efter generation. Det är en generering av lycka, eller "kamp" för Gud: Isra-el.
Gudsglädje är den kraft vi använder för att återvända till livskänslan i Fadern, "teshuvah", för att regenereras och förkroppsliga återigen för att kämpa för evolutionen av Guds manifestation av glädje. För Kook är inte Israel först och främst en religion med en lära, eller en historisk nation med en politisk framtid. Israel är det folk där alla individer har tagit på sig uppgiften att införa den gudomliga glädjen i allt större omfattning. Att Messias ska komma är just denna viljans evolution som utgör kärnan i Israel.
Denna evolution är att växa bort från illusionen döden och nå det eviga livet i gudsglädje tillsammans med Messias. Döden är en hindrande illusion och Israel kommer att rena oss från den illusionen till slut.
Två levande principer för chassiden:
1 Han ser Gud framför näsan
2 Han väntar på Messias med glädje
Detta förenar judar och kristna i relationen till Gud. Den kristne är dessutom djupt tacksam för den ofantliga nåd som korset innebär och som ledde till uppståndelsen för oss alla.
Rabbi Nahman är radikal: han ser Gud som glädje. Utan glädje kan därför ingen komma nära Gud. Man kan inte, som många religiösa gör, vara fromt neutral, allvarlig, andaktsfull, nedstämd eller ledsen eller orolig eller rädd. Gud är inte nära någon sådan from person. Endast i jubel och glädje kan någon ha Gud intill sig. Glädjetillståndet är återlösningen, säger Nachman. Det är det tillstånd Messias handlar om. Därför är glädjen vägen till Gud direkt i vårt liv. Utan den är all gudstjänst meningslös.
Jesaja 55 och 61 är bra glädjeställen. Sätt inte in glädjen i något historiskt sammanhang. Se den som vägen till Gud, som den enda fungerande gudstjänsten, som den enda rengöringen av den världsliga själen, som den enda bönen. Messias kommer när vi alla är glada och lyckliga. Varför skulle han komma innan dess? Gud är glädjen och lyckan.
"I'm Gods joke!" säger Norman Grubb, en afrikamissionär som ligger nära hasidim. Vi är behållare för Guds glädje, Guds liv, ingenting annat. Kärlet är ingenting i sig själv, bara innehållet är intressant. Är det Messias, glädjen, skämtet? Eller är det själv för själv, den sataniska karriären?
När vi samtalar och berättar vad som "hänt" i våra liv, gör vi efterkonstruktioner med en fiktivt självständig vilja i varje kropp -- medan det som sker alltid är Guds direkta vilja. Det är Hans närvaro som sker, allt sker enligt Ha-Shems liv, kärlek och vilja. Därför ska vi göra så gott vi kan som kristna men framför allt lova den Evige och ropa glädjefullt: Ske Din vilja !
Rabbi Nahman är radikal: han ser Gud som glädje. Själva glädjerörelsen i en människa är att öppna dörren till Guds rike. Det närmaste är det bästa: se Guds ansikte framför näsan. Finn glädjen i det närmaste. Ett litet oskyldigt barn som ser dig i ögonen väcker genast rätt glädje, den som Gud frälser med. Frälsning och återuppståndelse är denna glädje. Ingen frälst har ett långt ansikte eller en bister uppsyn, ingen frälst är missnöjd. Messias kan inte komma då.
Det som händer, det händer -- men en hassid är glad i att Ha-Shem är helt och hållet närvarande i allt som sker och detta gör en människa glad och fridfull. Detta är den djupaste Toran. Som Rabbi Nahman skriver: « Lorsqu’un homme sait que tout ce qui lui arrive est pour son bien, cette qualité est le reflet du Monde Futur! » Denna glädjens lag har vi i vårt hjärta när vi sitter vid vårt tält, eller i vårt hus. Den begrundar vi när vi går på stigen eller när vi far längs vägarna.
Därför, när vi ber Baruch atha Avinu בארוח אראה אבינו ber vi till en Fader som är mycket nära oss. Liksom Besht var ointresserad av rabbinsk judendom, blir vi med denna djupare Tora ljumt intresserade av kyrkornas läror. Räcker inte evangeliet? Jesus, den kommande Messias, andades Faderns närvaro och pekade på den i blommor och fåglar, åkrar och träd. Det är direkt tal, inte metaforiskt. Vi kan alltid se detta Guds Ansikte och känna glädjen. Detta är att födas på nytt, att få del i den Uppståndnes glädje redan innan Messias har kommit i härlighet. Nahman skriver: « La véritable joie est atteinte en ne regardant que ce qu’il y a de bon en nous-mêmes, chez autrui et dans toutes les situations » Denna frid och glädje gör oss orädda. « Le monde entier est un pont très étroit, l’essentiel est de ne pas avoir peur du tout ! »
Omvändelse sker kontinuerligt och består i att se närvaroglädjen i Gud, vilket är det Goda i oss själva: "L'essentiel du repentir, consiste à éveiller le Bien qui est en nous." Om Rabbi Nahman: "Il insiste sur la vie basée sur la foi, la simplicité et la joie. Il encourage ses disciples à applaudir, chanter et danser, pendant ou après leurs prières, dans une relation plus étroite avec Dieu: Le malheur, la souffrance, proviennent d'une incompréhension des événements. Si l'on a foi en Dieu, on comprend que ce qui nous arrive est pour notre bien: on ne souffre plus".
Att invaderas av Ha-Shems närvaro är likt att sitta i varmt vatten och bli uppvärmd in i hjärtat. Många timmar av en dag kan försvinna i denna lycksaliga enkla värme och glädje. Jesusbönen sjunger i kroppen och det nya livet rinner som en flod av Guds glädje. Jordiska motgångar dyker upp, bökar omkring och passerar, sedan återkommer glädjen och ibland ännu härligare än tidigare.
För både judar och kristna kan Maria ses som den första hassiden -- hon fick i verklig mening se Gud, ha Gud växande i sin kropp, föda fram Gud och uppfostra Gud genom en hel barndom. Så nära är Fadern för alla människor, men givetvis alldeles särskilt för den unga judiska flickan. Hennes sorg och lidande blev stort mot slutet av Jesu liv, men hennes glädje var enorm innan dess, även om den var blandad med skräckfylld förundran inför vad Ha-Shem kan ta sig till med en ung kvinna som ännu inte känt en man.
Observera tystnaden för Maria -- man kan inte rätt tala om Guds påtagliga närvaro. Besht skrev ingenting ner. Vi förstår varför. Det räcker att prata bort tio minuter om världsliga ting, så saknar man Guds närvaroglädje. Tjänandet i glädje som David Feuerwerker talar om sker bäst i hemlig tystnad.
När vi tjänar Gud såsom glädje över Hans närvaro lämnar vi naturligt alla jordiska angelägenheter: "...le service de Dieu dans la joie. Alors, passé et présent, passé et avenir, tout se confond dans le présent, présent qui est une eternité, recompense divine a ceux qui savent aimer."
Det blir ett kärleksbud att tjäna glädjen i Faderns närvaro i allting vi ser och hör. Nahman skriver: "C'est une grande mitzva que d'être toujours joyeux". Jesus säger att vi endast såsom ett barn kan ta emot himmelrikets glädje. Nahman säger: "Il est interdit d'être vieux."
Med blicken mot himlen och glädjefull förväntan på Messias erfar vi att Guds närvaro är själva verkligheten. Det är inte ett förnekande av all gräslighet mänskligheten upplever. Men den som tjänar Messias och Uppståndelsen kan med Rabbi Nahman säga: "Le désespoir n'existe pas dans le monde ! Du tout !"
Innan vi accepterar Faderns kärleksnärvaro i allt vi ser, är vår själ och kropp som den galne mannen på gravplatsen, som ibland kedjades fast av bybefolkningen. Jesus befriar honom från demonen och han blir lugn och fridsam. Så blir vi befriade från missnöjets demon inför Guds närvaros kärlek och godhet. Vi gör som den galne mannen, vi ser Messias och tar emot Hans läkande kraft i ande, själ och kropp.
Tills dess vi ser Messias springer också vi som galna bland de döda på en gravplats, världen utan medvetande om Guds kärleksnärvaro i allt som existerar. Men när vi ser Faderns närvaroglädje framför näsan kan vi göra som Jesus säger till honom: gå hem och visa andra Guds barmhärtighet. Tala inte om det, visa det.
Men hur kan Nahman säga att galenskapen och missnöjet inte existerar i världen? Därför att inte ens när man blir fastkedjad av bybefolkningen är denna galenskap mer än en skugga som inför Verkligheten framför sig försvinner i ett ögonblick. Därför: "Le désespoir n'existe pas dans le monde! Du tout !"
Det betyder, märkligt nog, att Gud är med den galne mannen även i hans mörker där på gravplatsen. Han ser det bara inte. Och hur många i världen lever inte så? Först när glädjen i närvaron av Gud är uppenbar, ser vi Messias och kedjorna faller av, kroppen blir lugn och det inre sinnet saligt i den andliga värmen. Men innan dess tror vi att vi är missnöjda, om inte fullt ut galna, och att någon Gud inte finns.
Rabbi Nahman säger att ljuset från Guds kärlek -- schechina -- är fullt synligt i alla ting. Ljuset är samtidigt dolt och fullt synligt. Ingen mängd synd eller bestialitet kan hindra schechina att ständigt levande lysa i allt som finns. Detta är radikal gudsuppfattning som för oss till Messias, ljuset som ska komma, ja som redan är här. Guds rike är nära, säger Jesus. Ordet "nära" är just vad vår perception handlar om. Tack vare sinnena kan vi känna detta "nära" schechina.
Vi ser att allt som lever är i en process av lovsång och lovprisande, alltså i ett konkret tillstånd av glädje. Växter, djur, planeter, ekosystemen är en pågående lovsång till Närvaron. Ja Faderns närvaro och lovsången är detsamma. I Daniels lovsång finns detta budskap dolt för den som har perceptionen och glädjen. Naturlagar är lovsånger, årstider är lovsånger, allt är seende av Gud framför näsan, inte abstraktioner.
Ljuset är som vår verkliga sol, det ljus som lever i "Varde ljus!". Om vi tänker oss att solen skiner en varm dag och vi ligger och solar vid havets strand, och nu tar någon upp ett korsord och koncentrerar sig på det. Du frågar: - Märker du solens ljus som värmer dig? Och personen säger: - Jo, men jag måste ha något att fokusera på, det blir för tråkigt annars. Detta är vår situation. Den andliga Schechina-solen skiner men i ljuset finns Guds kärlek i kommunikation med dig. Fadern vill i sitt ljus tala med oss utan avbrott. Att fokusera på ett korsord blir att ignorera Guds kärleksfulla vilja att tala i kärlek direkt till sina barn.
Baal Shem Tov såg också hur allt liv och all existens är en enda kropp, en enda Person, vår Fader i vilkens hand allt är till. Att vi inte distraherar oss allt för mycket i Hans ljus utan tar medvetet emot Hans kärlek genom ljuset i allt, blir den verkliga och enda gudstjänst Gud ständigt föredrar in sin skapelse.
Efter fem års undervisning i Bratzlaw, Ukraina, kände Rabbi Nahman att hans jordiska liv närmade sig sitt slut, 39 år gammal. Martin Buber skriver: "Es wurde ihm bald offenbar, dass er sterben müsse, aber sein Tod war nie ein Ding der Angst und überhaupt kein erhebliches Ereignis für ihn gewesen. 'Wer das wahre Wissen erlangt, das Gottwissen, dem ist keine Scheidung zwischen Leben und Tod, denn er hangt an Gott und umfasst ihn und lebt das ewige Leben wie Gott allein'." (Se Die Geschichten ees Rabbi Nachman, ihm nacherzaelt von Martin Buber, s 30) Till Uman, drygt tio mil från Bratzlaw, och hans grav där kommer årligen många pilgrimer, judar och kristna, vare sig det är krig eller inte.
torsdag, juni 30, 2022
Ingen teolog har i högre grad än Lars Levi Laestadius försökt klargöra hur Golgatadamat, psykologiskt sett, kan åstadkomma människans förvandling och försoning med Gud. Detta är en tanke jag stötte på hos Hjalmar Sundén i hans uppsats om Freud och Laestadius, när jag läste religionshistoria i Nathan Söderbloms gamla bibliotek ovan Domtrappskällaren i min födelsestad Uppsala. Och grunden till denna tankegång är att Freud faktiskt, fast många helt förbisett det, visar fram en segerviss kännedom om den mänskliga skuldkänslan. Segerviss, därför att den tidigare så populära teorin om kristen tro, nämligen att tro är en sorts önskedröm, därigenom helt övervinns. Feuerbach och marxisterna hade fel. Skulden sitter djupare än de trodde. Och därigenom också erfarenheten av estatisk glädje inför friheten från skuld genom tron på Den korsfäste och hans befriande blod som försonar oss helt med Alltings verkliga grund. Vår egen August Strindberg sökte sig omsider också till denna existentiella sanning.
Freud, som tidig efterföljare till Feuerbach tänkte sig att den fysiska kärleken mellan man och kvinna var den starkaste kraften, men insåg mot slutet av sitt liv att den ännu stakrare drivkraften är behovet av gudomlig förlåtelse, tröst och upprättelse. Kanske spelar incesten i Freuds eget liv en viss roll som inre väckarklocka. I dessa dagar när polyamorösa förhållanden och ett utvidgat monogamisk synsätt börjar sprida sig i Europa, även bland präster i Svenska Kyrkan, efter vad det verkar, är det kanske värt att återknyta till Lars Levi Laestadius och hans dynamiska upplevelse av Jesu blods befrielse från skulden, och hans ibland våldsamma polemik i predikans form.
Laestdius deltog i sin ungdom i friska kärlekslekar, i "ras och sänglag" berättar han i självbiografin "Om första anledningen till väckelsen i Tore lappmark". Dock var hedersdjävulen över lag starkare än hordomsdjävulen, för att använda Laestadii termer, och ofta löste han sin seuella längtan med självtilfredsställelsen, en utväg som hör till var mans psykologi. Men en ung flicka i lappmarken fick hans liv att vända sig helt om. Han insåg det som en väckt kvinna i Ångermanland uttryckte med orden: « Jag har korsfäst Frälsaren » alltså ett djupt personligt mottagande av befrielsen i Jesu blod. (Kvinnan cieterades i en tidning av en präst och kallades förryckt…) Laestadius skrev senare att « den som inte kan komma till denna insikt är både blind och döv ». (Dårhushjonet 1416) Vad gäller insikten? Att den djupa känslan av skuld nu är urtvättad i blodet på Golgata, den befriande insikten om att vi faktiskt mördat vår Herre och Frälsare — och blir förlåtna, då och nu och i evighet.
När så Freud så mycket senare gör teori av denna djupa skuld och skam (och klär det i termer av grekiska myter) och hur stort människans behov är av försoning och rening, kan vi ser inte bara hur modern Laestadius är utan även hur värdefull denna senare del av Freuds religionspsykologi visar sig vara. Denna del av den freudska religionspsykologin är faktiskt som en pendang till Andrew Murrays « The Power of the Blood of Christ ».
Freud, som tidig efterföljare till Feuerbach tänkte sig att den fysiska kärleken mellan man och kvinna var den starkaste kraften, men insåg mot slutet av sitt liv att den ännu stakrare drivkraften är behovet av gudomlig förlåtelse, tröst och upprättelse. Kanske spelar incesten i Freuds eget liv en viss roll som inre väckarklocka. I dessa dagar när polyamorösa förhållanden och ett utvidgat monogamisk synsätt börjar sprida sig i Europa, även bland präster i Svenska Kyrkan, efter vad det verkar, är det kanske värt att återknyta till Lars Levi Laestadius och hans dynamiska upplevelse av Jesu blods befrielse från skulden, och hans ibland våldsamma polemik i predikans form.
Laestdius deltog i sin ungdom i friska kärlekslekar, i "ras och sänglag" berättar han i självbiografin "Om första anledningen till väckelsen i Tore lappmark". Dock var hedersdjävulen över lag starkare än hordomsdjävulen, för att använda Laestadii termer, och ofta löste han sin seuella längtan med självtilfredsställelsen, en utväg som hör till var mans psykologi. Men en ung flicka i lappmarken fick hans liv att vända sig helt om. Han insåg det som en väckt kvinna i Ångermanland uttryckte med orden: « Jag har korsfäst Frälsaren » alltså ett djupt personligt mottagande av befrielsen i Jesu blod. (Kvinnan cieterades i en tidning av en präst och kallades förryckt…) Laestadius skrev senare att « den som inte kan komma till denna insikt är både blind och döv ». (Dårhushjonet 1416) Vad gäller insikten? Att den djupa känslan av skuld nu är urtvättad i blodet på Golgata, den befriande insikten om att vi faktiskt mördat vår Herre och Frälsare — och blir förlåtna, då och nu och i evighet.
När så Freud så mycket senare gör teori av denna djupa skuld och skam (och klär det i termer av grekiska myter) och hur stort människans behov är av försoning och rening, kan vi ser inte bara hur modern Laestadius är utan även hur värdefull denna senare del av Freuds religionspsykologi visar sig vara. Denna del av den freudska religionspsykologin är faktiskt som en pendang till Andrew Murrays « The Power of the Blood of Christ ».
fredag, november 26, 2021
Gregorius Sinaiten
Efter ett par år av nästan daglig bekantskap med Gregorius Sinaiten, så som han syns i Filokalia, måste jag medge med beundran hur vid och djup denne andlige fader är. Han berör många praktiska områden för den som vill leva i bönen och är ibland överdrivet pigg på att dela in saker i ett visst antal faktorer. Pegagogens frestelser. Men efter sådana utflykter återvänder han ständigt till det centrala i den pågående bönen av Jesu Namn.
Gregorius Sinaiten eller på serbiska och bulgariska Grigorije Sinaita, är verksam under början av 1300-talet. Han föddes i Klazomenai på 1260-talet och tillfångatogs av Seljuk-turkarna som en ung man. Korstågsriddare befriade honom men satte honom i slavtjänst. När förbipasserande munkar hörde hans fina sångröst, utverkade man frisläppande av honom och han tog sig till Cypern, där han munkvigdes och senare till Kreta, där han träffade Arsenius och fick starka impulser till rent böneliv. Senare tog han sig till Egypten och St:a Katarinaklostret vid Sinaiberget. Efter en lång tid på Athos, tjugofem år, där han verkade starkt för Jesusbönens centrala betydelse, begav han sig till de bulgariska bergen nära Svarta Havet för att där grunda ett litet kloster. Islamiska attacker på Athos gjorde en flytt till Bulgarien nödvändig. Den bulgariske kejsaren Ivan Alexander gav 1335 tillstånd och skydd för honom att bygga kloster i Strandzha-bergen nära Paroria i sydöstra Bulgarien. Han levde där till sin död 27 nov. 1346.
Gregorius är fascinerad av själen, denna Guds skapelse som är centrum av oss. Själen är som vattnet, ständigt i rörelse men ändå detsamma. Dess olika former av moraliska tillstånd, olika energier, goda och onda, olika insikter, olika läror, har själen inom sig som en del av sitt eget liv; men när den lär sig genom att lyssna på andra blir den mer medveten om dem, förutsatt att den lyssnar med tro och förutsatt att läraren undervisar med kärlek och talar utan fåfänga eller självupptagenhet.
Genom bönen och undervisningen blir själen disciplinerad, den får daglig näring genom att läsa, genom Jesusbönens hjärtbaserade praxis får den ljus av den Helige Ande som förenar Sig med själen och fyller henne med glädje med "...varje ord som går ut ur Guds mun "(Matt. 4:4) -- men det är en inspiration som inte ges till alla utom bara för dem som är värdiga. För även om alla intelligenta varelser njuter av kunskap, är väldigt få i denna värld medvetet fyllda av glädje i Andens visdom; de flesta av oss känner bara ytligt till det andliga livet och får därför delta genom kraften i minnet, i bilder, föreställningar och reflektioner.
Jesusbönen i hjärtat ger själen det sanna celestiala brödet, det himmelska bröd som Frälsaren är enligt Sig själv i Joh. 6. Men i det kommande livet är detta bröd den enda maten, utgiven i sådant överflöd att det aldrig uttöms, säger Gregorius.
Att välja att leva i ständig bön av Namnet är som att döpas i Namnet, menar Gregorius. Alla som har blivit döpta i Kristi Namn, får del av många händelser i Jesu liv. Hans tillblivelse motsvarar Andens garanti för oss, Hans födsel motsvarar glädjens energi inom oss, Hans dop i Jordan motsvarar kraften och energin i rening och läkande, Hans förvandling på Förklaringsberget motsvarar vår kontemplativa erfarenhet av Hans Ljus, Hans korsfästelse och död motsvarar vårt offer av oss själva och allt vi har, Hans uppståndelse motsvarar vår exstas i bönelivet och vår andes upplyftande till Honom och vår själs rening. När vi genomgått dessa stadier är vi Guds barn och vi blir förhärligade och gudomliggjorda tillsammans med Honom (Rom 8:17)
Gregorius förbinder Jesusbönen med dopet, man kan säga att bönen gör "dopet manifesterat" som han säger. Han förbinder också bönen med eukaristin, bönen är den inre liturgin som sker i hjärtats kyrkorum. Själen är då ett altare. Men framför allt är det dopet som han framhäver. Jesusbönen är att göra medvetet och dynamiskt den Helige Andes energi som vi redan på ett omedvetet sätt mottagit i dopet. Vi går från en dold energi till en fullt medveten och tydlig närvaro i oss. Gregorius är också noga med att andningen följer orden i bönen, fördelade på inandning och utandning, ungefär som Nikephoros och Simeon den Nya Teologen gör i Filokalia.
Gregorius menar att utan andlig uppfattning av verkligheten genom bönens liv, kan vi inte medvetet uppleva glädjen i gudomliga ting. Om du är bortkopplad från dina fysiska sinnen blir du okänsliga för sensoriska intryck, säger han och du varken ser, hör eller känner lukt; vi är snarare förlamade eller halvdöda. På samma sätt är det med själens liv. Om du genom passioner och begär dödar din själs naturliga krafter, gör du dem okänsliga för Andens mysterier och du kan inte delta i dem. Om vi är andligt blinda, döva och okänsliga, är vi som döda: Kristus lever inte inom oss, vi lever inte och handlar inte i Kristus.
Gregorius Sinaiten eller på serbiska och bulgariska Grigorije Sinaita, är verksam under början av 1300-talet. Han föddes i Klazomenai på 1260-talet och tillfångatogs av Seljuk-turkarna som en ung man. Korstågsriddare befriade honom men satte honom i slavtjänst. När förbipasserande munkar hörde hans fina sångröst, utverkade man frisläppande av honom och han tog sig till Cypern, där han munkvigdes och senare till Kreta, där han träffade Arsenius och fick starka impulser till rent böneliv. Senare tog han sig till Egypten och St:a Katarinaklostret vid Sinaiberget. Efter en lång tid på Athos, tjugofem år, där han verkade starkt för Jesusbönens centrala betydelse, begav han sig till de bulgariska bergen nära Svarta Havet för att där grunda ett litet kloster. Islamiska attacker på Athos gjorde en flytt till Bulgarien nödvändig. Den bulgariske kejsaren Ivan Alexander gav 1335 tillstånd och skydd för honom att bygga kloster i Strandzha-bergen nära Paroria i sydöstra Bulgarien. Han levde där till sin död 27 nov. 1346.
Gregorius är fascinerad av själen, denna Guds skapelse som är centrum av oss. Själen är som vattnet, ständigt i rörelse men ändå detsamma. Dess olika former av moraliska tillstånd, olika energier, goda och onda, olika insikter, olika läror, har själen inom sig som en del av sitt eget liv; men när den lär sig genom att lyssna på andra blir den mer medveten om dem, förutsatt att den lyssnar med tro och förutsatt att läraren undervisar med kärlek och talar utan fåfänga eller självupptagenhet.
Genom bönen och undervisningen blir själen disciplinerad, den får daglig näring genom att läsa, genom Jesusbönens hjärtbaserade praxis får den ljus av den Helige Ande som förenar Sig med själen och fyller henne med glädje med "...varje ord som går ut ur Guds mun "(Matt. 4:4) -- men det är en inspiration som inte ges till alla utom bara för dem som är värdiga. För även om alla intelligenta varelser njuter av kunskap, är väldigt få i denna värld medvetet fyllda av glädje i Andens visdom; de flesta av oss känner bara ytligt till det andliga livet och får därför delta genom kraften i minnet, i bilder, föreställningar och reflektioner.
Jesusbönen i hjärtat ger själen det sanna celestiala brödet, det himmelska bröd som Frälsaren är enligt Sig själv i Joh. 6. Men i det kommande livet är detta bröd den enda maten, utgiven i sådant överflöd att det aldrig uttöms, säger Gregorius.
Att välja att leva i ständig bön av Namnet är som att döpas i Namnet, menar Gregorius. Alla som har blivit döpta i Kristi Namn, får del av många händelser i Jesu liv. Hans tillblivelse motsvarar Andens garanti för oss, Hans födsel motsvarar glädjens energi inom oss, Hans dop i Jordan motsvarar kraften och energin i rening och läkande, Hans förvandling på Förklaringsberget motsvarar vår kontemplativa erfarenhet av Hans Ljus, Hans korsfästelse och död motsvarar vårt offer av oss själva och allt vi har, Hans uppståndelse motsvarar vår exstas i bönelivet och vår andes upplyftande till Honom och vår själs rening. När vi genomgått dessa stadier är vi Guds barn och vi blir förhärligade och gudomliggjorda tillsammans med Honom (Rom 8:17)
Gregorius förbinder Jesusbönen med dopet, man kan säga att bönen gör "dopet manifesterat" som han säger. Han förbinder också bönen med eukaristin, bönen är den inre liturgin som sker i hjärtats kyrkorum. Själen är då ett altare. Men framför allt är det dopet som han framhäver. Jesusbönen är att göra medvetet och dynamiskt den Helige Andes energi som vi redan på ett omedvetet sätt mottagit i dopet. Vi går från en dold energi till en fullt medveten och tydlig närvaro i oss. Gregorius är också noga med att andningen följer orden i bönen, fördelade på inandning och utandning, ungefär som Nikephoros och Simeon den Nya Teologen gör i Filokalia.
Gregorius menar att utan andlig uppfattning av verkligheten genom bönens liv, kan vi inte medvetet uppleva glädjen i gudomliga ting. Om du är bortkopplad från dina fysiska sinnen blir du okänsliga för sensoriska intryck, säger han och du varken ser, hör eller känner lukt; vi är snarare förlamade eller halvdöda. På samma sätt är det med själens liv. Om du genom passioner och begär dödar din själs naturliga krafter, gör du dem okänsliga för Andens mysterier och du kan inte delta i dem. Om vi är andligt blinda, döva och okänsliga, är vi som döda: Kristus lever inte inom oss, vi lever inte och handlar inte i Kristus.
söndag, oktober 10, 2021
Strödda anteckningar om Jesu namn
Sedan jag hade en kurs i Jesusbönen i Eskilstuna 1985 i den lilla församlingsgården invid Fors kyrka, har det gått snart fyra decennier. Många nya och överraskande upptäckter har jag gjort angående denna pärla i bönelivet. Här är några spridda anteckningar på några olika språk, som jag ofta återkommer till i min dagliga läsning.
Gospodi Isuse Christe, syne bozhije, pomiluj mia, greshnago - My Lord Jesus Christ, son of God, have mercy on me --
*** Bozhe milostif bude mnye grieshniku -- Gud var barmhärtig mot mig, en syndare ! Ο θεος, Έλεος μου τω αμαρτωλω !
Ὁ Θεός ἱλάσθητί μοι τῷ ἁμαρτωλῷ
För Hilarion har denna bön en oerhörd andlig kraft. Du måste repetera Guds namn med läpparna, förståndet och hjärtat tills det blir Guds verklighet, sammansmältandet med Jesus. Då är allt liv Jesus, Ordet före all manifestation, Alpha och Omega. Det är det som är "tro på Mig och du får evigt liv om än du dör". Och Evangeliet är endast en bok om Jesu Namn och därför en helig bok. Allt annat är underordnat. NT är en Jesus-bok, inget annat. Den säger "Jesus Kristus, Jesus Kristus...." och din Jesus-bön är samma sak. Den gudomliga kraften i Hans Namn är det gemensamma för din bön och Evangeliet.
***
Bibelställen i Na Gorach Kavkaza: Mat 5:7 Mat 7:7 Joh 1:4 Joh 10:7 Joh 10:9 Joh 14:6 Joh 15:5 Joh 16:22 Joh 17:3 Joh 17:21-23 2 Peter 1:4 Apg 3:16 Apg. 4:24 1 Kor 8:3 1 Kor 13:12 2 Kor 3:5 2 Kor 5:7 2 Kor 5:16 2 Kor 6:16 2 Kor 13:5 1 Phil 1:6 1 Thess 5:16 1 Joh 5:12 Jak 4:3
***
What is more natural, in union life with Christ, than letting the Father will and do what He most wants to do and loves to do: think of His Son, saying His Son's Name? The prodigal son, as Jesus tells us, is loved by his Father, who thinks of Him all the time and says His Name ! In union life we do not merely let Christ do whatever we want to do, we let Him choose ! What does He choose? What the Fathers does, of course. And the Father loves the Son, says His Name in loving attention. That is what Na gorach Kavkaza is all about.
Is the prodigal son a sinner when he sees his loving Father welcoming him home? Of course, but a saved sinner, a happy sinner, a sinner in union with Jesus who shed his blood for all his past, present and future sins. We are sinners in love, loving and loved. So the Fathers prayer of the Name of the Son is not declaring us sinners but saved and loved. We are not there anymore, because Jesus is the one living us. That is what "saved sinner" is. Saved sinner means we are gone, Jesus lives through the Jesus prayer in our heart and mind at all times - because the Father loves the Son at all times.
Living in this prayer of the Name, however, will meet resistance within ourselves, because the mind shall not willingly die from its talking and chattering and speculation. So periods of resistance to the saying of the Name will occur, as Hilarion warns us in Na gorach Kavkaza. It is like bicycling -- you will loose balance in the beginning. Keeping going will give steadiness and balance. So when we long to do what the Father does towards the Son, our Lord, to say the Name in love, then we soon see the loving face of Jesus and we recieve Light and Peace -- we partake in the Eternal life that comes through Him in His Name.
It is like meeting a person: more or less your full awareness is naturally focused on that person. We are neurologically shaped that way. With another person this focus is on something that will change and die -- our earthly bodies and body persons on this changing voyage to eternity. But here is a radical difference. When Jesus Christ is the Person you are aware of in prayer, this is for ever. It is an eternal Person and we recieve a fullness of grace and more grace. (John 1:16) This is a wonderful way of living, always praying, always recieving love beyond life and death. This is the light that gives all human beings light. (John 1:9)
In the John prologue the Word was in the beginning. This Word is Jesus, and for us the Name Jesus, since the two cannot be separated, is our very salvation process and salvation life.
To walk in Jesus is to walk in His Name, and this being is the Mystery before all time. The best service you can do to mankind and yourself is to let the prayer of the Heart be ongoing, whatever you do, night and day, all days of your life. That way everything is brought to the Mystery in God, and nothing can be better for anything alive on this earth.
Another way of saying this is of course that the Name of Jesus is Allmighty, everything depends on Him, not only our salvation and redemption. This adoration of His Name is partly forgotten among Christians. Habitually many add "this we say in the Name of Jesus" but it is just a formula. One does not live in His Allmighty Name.
Everyone who wishes a more pure and holy life will encounter our inability to produce it. We realize John 15:5 -- "Whithout me you cannot do anything!" As Hilarion says, everyone who has tried himself know this to be true (p 169). The mind and the heart knows this in the prayer of the Name. It is HE that prays, not we. Only in union with the Son of God can salvation take place.
***
Y todo lo que de palabra o de obra realicéis, sea todo en nombre de Jesús (Col 3:17)
***
Evigt liv är detsamma som Jesus, som 1 Joh 5:11, skriver. För att få evigt liv måste vi gå genom Jesus och Hans Namn, för Han är dörren genom vilken vi blir räddad. Hans Namn räddar oss. Vi är som skepp som måste ankra mitt i havet. Vårt ankare är Jesus i Namnets form. Så vi ber Namnet med kropp, själ och ande. Bara när vi "har" Sonen, alltså har Namnet i vårt hjärta, har vi evigt liv som 1 Joh 5:12 säger. När Namnet i hjärtat och med hjärtats kraft förenar sig med Herren, har vi evigt liv och Jesus kan vara livets träd i oss. Så skriver Hilarion (s 164-65) och menar att detta är trädet som nämns i Uppenbarelseboken 22:2. Så som Adam genom livets träd skulle ha kunnat leva det eviga livet, kan vi leva detta eviga liv genom Namnet Jesus på våra läppar, i vårt sinne och tänkande och i vår ande, i vårt hjärta. Men många kristna, även munkar och eremiter, liksom "glömmer" bort att be ständigt Jesu Namn. Hilarion tror att det beror på att sinnet i början gör motstånd. Man vill inte ha motstånd.
***
"Der Name Jesus Christus ist Wurzel und Grund, Mittelpunkt und innere Kraft des Evangeliums..." (s 118 Auf den Bergen des Kaukasus) Slå upp Nya Testamentet ! Se på sidan och märk hur du reagerar så fort du ser Namnet eller pronomina som syftar hon Honom ! Där är kraften. Boken handlar om Honom ! Allt annat blir perifert, den tillfälliga kontexten är plötsligt mindre intressant, för du går in i Jesusbönen så fort du känner kraften i Namnet eller pronominat som syftar på det. HAN SJÄLV är det centrala, "ist Wursel und Grund, Mittelpunkt und innere Kraft des Evangeliums..." Evangeliet blir därmed just "den goda nyheten" för det påminner oss om Jesus och att vi i bönemötet med Honom får evigt liv, eftersom Han ÄR evigt liv. i början av troslivet är det en mångfald av bruk och texter, men när vårt hjärta "...sich mit den Geist vereinigt, gelangt er immer mehr zur Einheit und schliesslich vereinigt er mit dem Namen Gottes zu einem untrennbaren Einheit." (s 119) Situationen blir då snarare: "In der ganzen geistige und materielle Welt sehe Ich nun zwei Wörte: Jesus Christus..." (s 119)
***
"Dann muss man Seinen Heiligen Namen zu jeder Zeit anrufen, bei jeder Beschäftigung und an jedem Ort: mit den Lippen, mit dem Verstand und mit dem Herz.
Das Atmen der Luft ist für das Leben des Körpers nötig, das Herbeirufen des allmächtigen Göttlichen Namens oder das unaufhörliche Gebet benötigt man unbedingt zum Leben des Geistes."
(Auf den Bergen des Kaukasus, p. 163)
***
Here I will describe in brief (more explicit account is in biography section) this discussion. It has been started by recluse schimonach ILLARION which wrote a book Na gorach Kavkaza about his mystical experience during his prayer. He wrote, that the prayer of Jesus  (gospodi Isuse Christe, syne bozhije, pomiluj mia, greshnago - my Lord Jesus Christ, son of God, have mercy on me -- repeated many thousands of times) helps to make the Name of Jesus to rest in one's heart, and this Name is divine and it is the Jesus itself, that is not separable from Him. In this Name is present whole Jesus, in all His essence and all His traits. The eremites of Athos then formed two parties: some were enthusiastic about it and devised a simple and clear formulas "The Name of God is God itself" (onomatodoxai), whereas the other (onomatclastai) called them heretics and onomatolatrois. This controversy was very hard for the contemporary Orthodox Church which was then in a deep crisis and was degenerated into a simply departments of Orthodox states. Especially idiotic was the so called Synod of Russian Church, which showed its total incompetence in philosophy and theology, and applied the severe repressions to onomatodoxes. All open discussions has been banned and dissemination of ideas canonically repressed, though a majority of Orthodox monachs silently continued to be the adherents of onomatodoxy. Many of the russian philosophers were defending the onomatodoxes: S. BULGAKOV, V. ERN, P. FLORENSKIJ, A. LOSEV, also archiepiscopes THEOPHAN and THEODOR, mathematician D. EGOROV, and others.
***
Voy a hablar un poco del Nombre de Jesús. No se trata ahora de un nombre historico pero el Nombre sobre todas nombres, sagrado en Si Mismo. No se trata de orar personalmente un oracion con Su Nombre, no no. Se trata de entrar en la realidad de Jesus mismo, Su esencia, Su naturaleza divina, Su amor y Su paz. Entrar a través de el Nombre sagrado de Jesus, que contiene Jesucristo mismo, todo de Su realidad y salvación. He vivido doce años en esta realidad y puedo hablar infinamente de esta joya y sagrada paz.
Pues, aquí describiré brevemente una discusión en Rúsia. Ha sido iniciado por el recluso schimonach ILLARION, que escribió un libro Na gorach Kavkaza sobre su experiencia mística durante su oración. Él escribió que la oración de Jesús --gospodi Isuse Christe, syne bozhije, pomiluj mia, greshnago; mi Señor Jesucristo, hijo de Dios, ten piedad de mí -- repetida miles de veces, ayuda a hacer que el Nombre de Jesús descansar en el corazón de uno, y este Nombre es divino y es el mismo Jesús, que no es separable de Él. En este nombre está presente todo Jesús, en toda su esencia y todos sus rasgos.
Los eremitas de Athos formaron dos partidos: algunos se entusiasmaron y diseñaron una fórmula simple y clara "El nombre de Dios es el Dios mismo" (onomatodoxai), mientras que el otro (onomatclastai) los llamó herejes y onomatolatrois. Esta controversia fue muy dura para la Iglesia Ortodoxa en los 1913 -- 1918. Todas las discusiones abiertas eran prohibidas y la difusión de ideas reprimidas canónicamente, aunque la mayoría de los monach ortodoxos en silencio seguían siendo adherentes a la onomatodoxia. Muchos de los filósofos seculares eran para las onomatodoxas: S. BULGAKOV, V. ERN, P. FLORENSKIJ, A. LOSEV, también los arzobispos THEOPHAN y THEODOR, el matemático D. EGOROV, y otros.
Pero cómo es posible que Jesucristo sea presente en Su Nombre? Bueno, el nombre es una energía humana, de la humanidad como persona soltera, energía de la humanidad que se desarrolla a través de una personalidad. Pero un sujeto de un nombre o su contenido, hablando exactamente, no es esta energía: el nombre como una actividad de conocimiento, lleva la mente más allá de una subjetividad y hace que toque un mundo que está fuera de nuestros estados psíquicos. Psicofisiológico , el nombre no se dispersa en él como un humo, sino que nos hace enfrentar una realidad, por lo que, al tocar su objeto, en el mismo grado se puede considerar que revela este objeto en nosotros y en nosotros, por y antes de eso. Hemos llegado aquí al principio, inseparable del pensamiento humano, de la conexión entre Oysia y su energía. Esta doctrina está detrás de cualquier pensamiento realista, fue la base de la perspectiva mundial en todo momento y para todos los pueblos. Filosóficamente fue detallado por el idealismo antiguo, luego por el neoplatonismo, alabado por el realismo medieval, estudiado en profundidad por el saeculo 14 de la Iglesia Ortodoxa, en relación con las controversias teológicas sobre la Luz de Thabor.
Así, el alma humana puede en fe realizarse como un amado de Dios cuando repetir el Nombre de Jesús. Está presente en Jesucristo mismo por Su Nombre sagradao.
Así, el Apóstol San Pablo nos dice:
"Por eso, Dios lo exaltó y le dio el Nombre que está sobre todo nombre, para que al nombre de Jesús, se doble toda rodilla en el cielo, en la tierra y en los abismos, y toda lengua proclame para gloria de Dios Padre: 'Jesucristo es el Señor'." (Filipenses 2: 9-11)
En el libro de los Hechos leemos:
"Porque en ningún otro hay salvación, ni existe bajo el cielo otro Nombre dado a los hombres, por el cual podamos salvarnos." (Hechos, 4: 12)
El Evangelio según San Juan, por su parte, nos recuerda estas palabras del propio Jesús:
"Aquel día no me harán más preguntas.
Les aseguro que todo lo que pidan al Padre, él se lo concederá en mi Nombre. Pidan y recibirán, y tendrán una alegría que será perfecta." (Juan 16: 23-24)
****
Sergei Bulgakov, siguiendo la línea de transmisión de su propia Iglesia dijera estas sencillas pero brillantes palabras respecto de la oración del Santo Nombre:
"La fuerza de su oración no reside en su contenido, que es simple y claro, sino en el nombre muy dulce de Jesús. Los ascetas testimonian que ese nombre encierra la fuerza y la presencia de Dios. No solamente Dios es invocado mediante ese nombre, sino Él es ya presente en esa invocación.
Se puede afirmar ciertamente de todo nombre de Dios, pero es necesario decirlo sobre todo del nombre divino y humano de Jesús, que es el nombre propio de Dios y del hombre.
En resumen, el nombre de Jesús, presente en el corazón humano, le comunica la fuerza de la deificación que el Redentor nos ha acordado... La luz del Nombre de Jesús ilumina - a través del corazón - todo el universo.
Ese estado no puede ser descrito por la palabra, pero es ya el prototipo de "Dios será todo en todos"... La aplicación práctica de la oración de Jesús ha llevado naturalmente a discusiones teológicas sobre el Nombre de Dios y su poder, sobre el sentido de la veneración del Nombre de Dios y sobre su fuerza activa. Esos problemas no han recibido todavía solución, teniendo fuerza de dogma para toda la Iglesia; no son, por otra parte, suficientemente tenidas en consideración por la literatura teológica.
Por el momento, existen dos tendencias diferentes. Los unos (que se designan a sí mismos como "glorificadores del Nombre de Dios") son partidarios del realismo en la comprensión del sentido del nombre en general; ellos creen que el Nombre de Dios, invocado en la oración, contiene ya la presencia de Dios (Padre Juan de Cronstadt y otros).
Otros prefieren un punto de vista más racionalista y más nominalista: el Nombre de Dios sería un medio humano, instrumental, para expresar el pensamiento y el movimiento del alma hacia Dios.
Aquellos que practican la oración de Jesús, y los místicos en general, son partidarios de la primera opinión, lo mismo que ciertos teólogos; el segundo punto de vista es característico de la teología ortodoxa de escuela, que ha reflejado la influencia del racionalismo europeo." [6]
Cont.: In any event the theological doctrine of the name of God is a problem of the present time, a problem essential to the expression and comprehension of Orthodoxy, a problem that our epoch bequeaths to future generations. This problem indicates the principal path that lies open before contemporary theological thinking.
***
-- Är du kristen?
-- Ja, fast jag tillhör en rörelse inom kristendomen som betonar Jesu Namn.
-- Jesu namn?
-- Ja vi inom denna rörelse ser inte bara att Jesus är frälsaren, Guds Son, Han som levde i Palestina som Messias och som dog för våra synden och uppstod. Vi ser framför allt att Jesus är levande i sitt gudomliga Namn.
-- Så ni ber till Jesu Namn? Jesusbönen?
-- Ja men mer riktigt är att säga vi lever av Hans Namn, i Hans Namn och som Hans Namn. Jesu Namn är en kraft, den gudomliga kraften, som vi lever i direkt kontakt med.
-- Hur stämmer detta med de kyrkor som finns?
-- Nästan inga kyrkor talar om att Gud finns i Jesu Namn, vad jag vet. Det tas ibland upp som en meditationsform. Det är allt.
-- Men hur har denna form av kristendom vuxit fram?
-- Det är en utveckling av andra artikeln i niceanska bekännelsen, Jesus är Ordet genom vilket allting är till, alltså kraften i Ordet finns i hans Namn som Gud gav honom åt Maria. Särskilt den bysantinska kyrkan och ryska ortodoxa kyrkan har bevarat denna form av kristendom. Men många enskilda i väst har funnit hans Namn och levt i hängivenhet inför det och i förening med det.
-- Hur gör man?
-- Du ber konstant Hans Namn, eller så mycket du kan i din vardag. Du litar endast på kraften i Hans Namn. Du kan använda Jesusbönen eller bara Hans Namn Jesus Kristus. Låt Namnet bli vokalt först, sedan mentalt, sedan med hela din varelse, med hela ditt förstånd och med hela din ande, ditt hjärta och bortom det.
-- Och det leder till?
-- Kom och se !
***
Hesychios vom Bathoskloster, Sinai: "Die Sonne umkreist die Erde und erleuchtet den Tag ; wenn der heilige un verehrungswürdige Name des Herrn Jesus unaufhörlich im Verstand leuchtet, gebiert er zahllose sonnenstrahlende Gedanken."
***
Symeon:
"Zuerst bemühe dich um volkomme Sorglosigkeit gegenüber erlaubten und nicht erlaubten Dinge. Du muss wie tot für sie sein....löse dich von jeden Leidenschaft, die dich zu dieser gegenwärtigen Welt oder zu deinem Körper hinzieht. Dann gibt es keine Gedankenbilder und Vorstellungen die nicht durch die Anrufung Jesu vertrieben oder vernichtet werden."
***
Illarion: "Der Herr ist ein von Gedanken erfasstes geistiges Wesen, vom Verstand betrachtet, und so ist auch sein Name; solcherart sind ja auch unsere Seelen geistige Wesen, nur in Gedanken fassbar..."
"Unsere Beziehung und Annäherung zu Ihm erreignet sich im Geiste, für die Augen des Körpers unsichtbar, durch die inneren Kräfte der Seele."
"Mit einem Wort, alles geschiet im Bereich des Geistes, wo das Körperliche nirgendwo einen Platz hat. Nun von so einem Betrachtungspunkt aus, ist es jedem einsichtig, das man den Namen des Herrn Christus nicht von seiner heiligstens Person trennen kann..." (s. 81 Auf den Bergen)
***
Mann kan nicht einen Christen sein ohne Seinen Name aktiv im Herzen:
"Wenn wir den Namen Jesu Christe von uns fernhielten, dann würde alles entschwinden: der christliche Glaube, die Kirche, die Liturgie, alle Sakramenten und Riten, jeglicher geistliche Dienst, und schliesllich das Evangelium Selbst" (s. 97 Auf den Bergen)
Alltså -- alltid be !
När en människa säger bönen med läppar, förstånd och hjärta, befinner hon sig så närma det går. Är hon tvivlande och ovan, sjuk eller frisk, trött eller pigg, det är ändå så nära det går för just den människan i just den stunden. Resten sköter Herren Frälsaren själv. Han går och och är Den som ber till slut. Men människan själv kan endast låta bönen vara aktiv med läppar, förstånd och hjärta. Enkel tjänst i kärlek till Jesus Kristus.
"Immer diese rettende Einheit unserer Seelen mit den Herrn zu bewahren..." (s 135 Auf den Bergen)
Är det besvärligt att be? Nej, "...bequem immer von uns ausgesprochen werden kann..."
Involveras hela du? Ja för "Es ist wie ein goldene Schnur, die unsere Seele mit all ihren Kräften, Wünschen und Gefühlen mit dem Herrn vereint hält...."
Det är nästan som om bönen är Gud? -- Ja, Gregorius Sinaiten kallade faktisk bönen för Gud. Det är som att bönen öppnar grinden som är Jesus, och då behöver man ständigt öppna grinden !
****
"Den tro som kommer genom detta Namn...."
Det är Petrus som talar (Apg. 3:16) och vi blir förvånade -- är Petrus en bedjare av Jesu Namn? Tidigaste exemplet kanske, efter död och uppståndelse av Herren. Vi tackar Petrus för de orden och tar honom på orden, vår första påve. Vi kan alltså säga till otroende: -- Du får tro genom att säga Namnet ! Om du är svag i tron -- Du får starkare tron genom att bedja Namnet !
Petrus ger oss alltså en variant av bönen:
Kyrie Iesu Christe
Ἀρχηγὸν
the Author
τῆς
of
ζωῆ
Life
Eleos mou tou amartalos !
***
Jesu Namn är heliggörande, så varje gång du säger bönen, helgas fyra materiella saker: luften, läpparna, tungan och hela din kropp. Eftersom allt är skapat genom Honom ger uttalandet av hans Heliga Namn också helighet år dessa fyra materiella fenomen. (s 152 Auf den Bergen)
En världslig syn på bönen accentuerar alltid den psykologiska intentionen i bönen, allvaret i bedjandet, emotionella effekter osv. Men Jesu Namn heliggör allt i dess manifestation, för Namnet är Källan till heligheten Själv. Säg därför alltid Namnet, natt och dag, i fysiskt arbete med vad som helst, eller i vila. Du helgar på så vis tillvaron genom Jesus Själv. Du är nu medlem i den kyrka som helgar allt i manifestationen.
Att leva så med Jesusbönen betyder att hålla rent från demoner på just denna plats där bönen förverkligas. Luft, tunga, läppar, kropp sprider helighet från Frälsarens Namn och platsen blir ren. Andra känner det, fast de inte vet hur det hela fungerar.
Som Den Svenska Tidegärden säger På Måndagen under dagen:
Ej finns i himmel, ej på jord
Så tröstrikt Namn, så dyrbart Ord
som Jesu Namn; dess salighet
Når över tid och evighet.
I Jesu Namn i dopets stund
Gud gjort med oss ett livsförbund.
I detta Namn i all vår tid
Vi vinna seger, äga frid.
Det Namnet över alla namn
Oss lede till en salig hamn,
O Fader vår, av nåd oss giv
I Jesu Namn ett evigt liv.
****
La Croix 30 janvier 1914:
"Si l'on en croit les rapporteurs du Saint-Synode, Hilarion et Boulatovich auraient enseingé la divinité du nom de Jésus. Divinité au sans strict. Ce nom ne serait pas seulement "trois fois saint et divin", il serait Dieu lui-même.
C'est entre ce Nom et la Personne du Verbe qu'aurait été réalisée l'union hypostatique. Tout un langage théologique découlerait de cette consubstantialité de Dieu et du Nom de Jésus, notamment une nouvelle "communication des idiomes" qui permettrai de dire: la divinité est un Nom, Dieu est un Nom, et cent autres propositions qui prêtent à toutes les équivoques de langage. Les preuves de l'heresiarque seraient tirées des Conciles anciens et de l'Ecriture. Tous les canons de Chalcédoine, d'Ephèse our de Nicée, les textes des Pères ou il est dit Jésus est Dieu, sont des arguments pour Boulatovich, et surtout le texte de saint Paul interprété puérilement: "En ce Nom, tout genou fléchit au ciel, sur la terre et dans les enfers."
****
Le Messager orthodoxe 1 janvier 1994:
"En introduisant la notion de Sophia, dont le sens a beaucoup évolué à mesure de son évolution intellectuelle et sa maturation spirituelle, Boulgakov projette dans sa philosophie du Nom les difficultés propres à un système bâti syr un monisme sophiologique inconnu de la tradition théologique orthodoxe. Dans la sophiologie de Boulgakov, le Nom divin relie en une union indissociable le caractère personnel, l'hypostase, avec l'essence divine, l'ousia, dans cette auto-révélation que constitue la Sagesse divine. Le Nom divin correspond à la fois au "sujet hypostatique" et "au prédicat sophianique".
Par cette défintion, le père Boulgakov souligne le caractère antinomique et unitaire du Nom qui se rapporte à la Personne, mais aussi à la Sophia divine, puisque'il "exprime l'être de Dieu, non seulement hypostatique, mais aussi sophianique. Ainsi le Nom de Jésus indique la personnalité de la Seconde Hypostase, mais il marque aussi la puissance de la Révélation divine manifestée dans la Sagesse: "L'une des deux significations, celle de nom propre et personnel, est indvisiblement liée à l'autre, celle de l'ousia, dans la puissance et la plénitude de la Divinité". Dans ces conditions, pour Boulgakov, la valeur sophianique du Nom divin traduit l'expression absolute de la réalité du "tout-un": c'est le Nom universellement symbolique de la Sophia divine."
De ce fait, nous trouvons ici l'écueil commun aux différents courants de pensée onomatodoxe qui oscillent entre une interprétation du Nom de Dieu comme manifestation énergétique de la Divinité ou bien encore comme une expression hypostatique traduite chez le père Boulgakov (à la suite du hiéromoine Antoine Boulatovitch et du père Pavel Florenski) sous le concept de la Sophia, qui réunit la nature divine et le crée....
En abordant la théologie du Nom d'un point de vue cosmologique, les onomatodoxes, fortement influencés par l'idealisme platonicien, avaient introduit la nécessité impérieuse d'un lien placé entre l'Absolu et l'univers, lien représenté par un principe organique auquel ils accordaient une existence autonome. Cette puissance intermédiare, en qui les uns voyaient "une essence spirituelle", les autres "une ousia sophianique" correspondait en quelque sorte au "metaxu" platonicien.
Chez le père Boulatovich, cette relation était constituée par le Nom de Dieu lui-même, alors que chez les penseurs moscovites Florenski et Boulgakov, inspirés des idées de Vladimir Soloviev, ce lien était plutôt confié à la Sophia, dont l'expression parfaite était représentée par le Nom de Dieu.
...Cette dernière (Palamas) enseigne en effet qu'il n'existe pas de réalité autonome entre Dieu et la Création, mais que c'est la Divinité elle-même qui constitue cette realité."
La Lumière sans déclin, 1918, trad. francaise 1990, p426: " Le Nom de Dieu est comme le croisement des deux mondes, du transcendant dans l'immanent...La connaisance empirique de Dieu est réalisé à travers la prière...
...Il accepte le Nom comme le sien et est réellement présent en lui."
A. Boulatovich, 1907 at Athos:
John of Kronstadt writes:
"...I saw before my eyes the following words: "When you say to yourself in your heartor pronounce the name of God, of the Lord, of the Holy Trinity, of the Lord of Sabaoth,or of the Lord Jesus Christ, then in this name you have the whole essence of the Lord:init is his endless goodness, infinite wisdom, unapproachable light [etc.] ... That is why God's commandment so sternly forbids taking God's name in vain, i.e. because his name is he himself -- one God in three persons, a simple essence, represented in one word and at the same time not contained, i.e. not limited, by it or by anything that exists. The great names: Holy Trinity; or Father, Son and Holy Spirit; Word; and Holy Spirit; invokedwith living, heartfelt faith and reverence, or imagined in the soul, are God himself and bring into our soul God himself in three persons." (p. 46) I was amazed,crossed myself, and, thanking God for granting understanding, immediately tore up my letter to Fr. Ilarion and burned it. And right away that inconsolable heaviness of heart that had burdened me after writing the letter went away, and I returned to my former spiritual condition. (659-60)
****
Osip Mandelstam:
Au Mont Athos jusqu'à présent
L'arbre miraculeux grandit,
Et sur l'abrupt vert du versant
Le Nom de Dieu, loué, se dit.
Dans chaque cellule, ravis,
Les zélateurs le glorifient :
Le Verbe est guérison d'ennui,
Il est la joie qui purifie.
Tonitruant, le peuple entier
A condamné la confrérie ;
Mais nous devons nous préserver
De fuir cette belle hérésie.
Toutes les fois que nous aimons,
Nous sombrons en elle toujours?
Et nous ruinons ainsi le Nom
Ainsi que l'indiscible amour
1923
****
När någon säger Namnet med det troende hjärta, förenas Yeshua med den som ber. Föreningen fanns redan innan, men nu aktualiseras den. Vi kan säga med Hilarion (Auf den Bergen, s. 85) att föreningen är som den Nya Edens lustgård. Bedjaren träder med Namnet in i trädgården och föredrar att vara där under dagarna och även ibland nätterna.
Uttryckt på ett praktiskt sätt: jag spenderar dagen sägande Namnet. Aktiviteter som inte tillåter sägandet av bönen, gör jag endast sällan. Även när jag talar med någon gör jag mentalt « HaShem Yeshua, HaMaschiach rechem alay » eller bara « Yeshua HaMaschiach »
****
Tre aspekter på bönen:
1 Lugna pauser
2 Dörren till Yeshuas ljus öppnas med orden
3 Orden är i själva verket Han som öppnar
1 — Livet i bön ger regelbundna vilopauser under dagen och ofta planeras dagens sysslor efter dessa tillfällen till vila och kontemplation i Gud.
2 — Vi kan vara trötta, tomma och obekväma när vi börjar säga orden till andningen, men efter hand öppnas dörren och Yeshuas milda ljus bestrålar oss för att snart ingå i oss och Yeshua lever som oss genom detta andliga ljus. Tills dess vi blir avbrutna och måste lämna bönen för en stund har vi detta ljus inom oss. Snart nog är vi dock tillbaka.
3 — Dessa två första aspekter är de väsentliga för var och en som väljer bönens liv. Men somliga av oss kommer underfund med att orden som öppnar dörren i själva verket är Gud, det är Yeshuas hand som är handtaget, vi tar tag i den och Han öppnar dörren, inte vi. Detta leder till att vi måste indetifiera orden, särskilt Namnet, med Honom vi vänder oss till.
****
Johannes av Kronstadt:
« When you say to yourself in your heart or pronounce the Name of God, of the Lord, of the Holy Trinity, of the Lords of Sabaoth — or of the Lord Jesus Christ, then in this Name you have the whole essence of the Lord: in its endless goodness, infinite wisdom, unapproachable ligth….
That is why God’s commandment so sternly forbids taking God’s Name in vain, i.e. because his Name is he himself — One God in thre persons, a simple essence, represented in ine word and at the same time not contained, i.e. not limited by or by anything that exists. The great Name, invoked with living heartfelt faith and reverence, or imagined in the soul, are God himself, and bring into our soul God himself in three persons. »
(Thoughts of a Christan)
****
« Le Nom de Dieu est Dieu Lui-même, mais Dieu Lui-même n’est ni le Nom de Dieu, ni le nom en général » (Florenski et Boulgakov)
« …mais l’énergie de l’essence de Dieu, différente de l’essence-même, mais inséparable d’elle. L’énergie passant à la créature et la sanctifiant, ne devient pas, par là, elle-même créature, mais continue à rester inséparable de Dieu, c’est-à-dire Dieu lui-même. » (Alekseï Losev)
« 34 Therefore say to the house of Israel, "Thus says the Lord Yahweh, 'It is not for your sake, O house of Israel,that I am about to act, but for my holy name, which you have profaned among the nations where you went.And I will vindicate the holiness of my great name ... Then the nations will know that I am Yahweh,' declaresthe Lord Yahweh, 'when I prove myself holy among you in their sight.'" (Hezekiel 36:22-3)
****
.. the Father as it were says thus: "I have already glorified my Son, who is my name, by a multitude ofmiracles which revealed his divinity and glorified my name among men, but I also will again reveal the divinity of Jesus by raising him from the dead, and having glorified my Son, will glorify my name." (explanation of Jn 12:28)
Jn17:26: "I have made known to them your name and I will make itknown, that the love with which you loved me may be in them and I in them." As Fr. Antony notes,here the very requirement for God's love, for Christ himself, to "be in" the believer is knowledgeof God's name -- which is ultimately knowledge of Christ himself.
****
St. Maximus the Confessor ascribes trinitarian significance to the Lord's Prayer: "For the name of the God and Father essentially subsisting, is the only-begotten Son; and the kingdom of the God and Father essentially subsisting is the Holy Spirit."(Patrologia Graeca 90:884)
St. Basil the Great's "The thought of God established in us by means of the memory is the installation (vselenie) in us of God himself."
Only Father, Son, and Holy Spirit are God by essence; all creatures are called into being by his energies, maintained in existence by his energies, and share in his lifethrough his energies. It is thus through the "energies" that the Christian knows the unknowable God and is "deified"; i.e., "becomes God" by grace, though not by essence.
So when I know that the Name is God in His divine energy, I long to say it, pray it, be with it and in it — all my waking hours ! And the Holy Spirit knows this constantly in me. God's name as knowledge of him is equated with his energies which are he himself insofar as they are inseparable from his essence.
http://pravoslav.de/imiaslavie/english/dykstra/ch_2.pdf
"No one can say 'Jesus is Lord' except by the Holy Spirit." (1 Kor 12:3)
"You blind men, which is greater -- the giftor the altar that sanctifies the gift?" (Mt 23:19) Is it not God's name in prayer that sanctifies the wholeprayer?! If each word in prayer is recognized as having divine power as a verbal action of divinity, then muchmore God himself is the name of God and the name of the Lord Jesus Christ in prayer!
****
Allt det I bedjen Fadren i mitt Namn, skall han gifva eder. Härtill hafven I icke bedit i mitt Namn; beder, och I skolen få, att edor glädje må varda fullkommen. Detta hafver jag talat till eder med förtäckt ord; den tid skall komma, att jag icke skall tala med eder med förtäckt ord; utan uppenbarliga skall jag förkunna eder om min Fader. På den dagen skolen I bedja i mitt Namn; och jag säger icke eder, att jag skall bedja Fadren för eder. Ty Fadren sjelf hafver eder kär, efter det I haden mig kär, och trodden, att jag är utgången af Gudi. (Joh 16: 23-27)
Så vi blir Namn-medvetna, och Namnet är Kristus så vi blir ett med Honom inför Fadern.
Jag hafver uppenbarat ditt Namn (Joh 17:5)
****
Au Mont Athos jusqu'à présent
L'arbre miraculeux grandit,
Et sur l'abrupt vert du versant
Le Nom de Dieu, loué, se dit.
Dans chaque cellule, ravis,
Les zélateurs le glorifient :
Le Verbe est guérison d'ennui,
Il est la joie qui purifie.
Tonitruant, le peuple entier
A condamné la confrérie ;
Mais nous devons nous préserver
De fuir cette belle hérésie.
Toutes les fois que nous aimons,
Nous sombrons en elle toujours?
Et nous ruinons ainsi le Nom
Ainsi que l'indiscible amour
(Ossip Mandelstam, 1923)
****
D.S. Likhatchev:
"Les hésychastes voyaient, dans le mot, l'essence du phénomène qu'il signifiait, dans le Nom de Dieu - Dieu Lui-même. C'est pourquoi le mot, le mot en tant que phénomène sacré et signifiant, est, pour les hésychastes, aussi sacré que le phénomène lui-même."
****
Nil Sorski et ses disciples se retirent du monde et s'installent dans des ermitages au-delà de la Volga. Ils deviennent les Zavolžcy (Les moines d'au-delà de la Volga) . Ils transportent dans le grand Nord une spiritualité dont les origines se trouvent dans l'extrême Sud du bassin méditerranéen.
Simultanément, la spiritualité s'intériorise, s'adoucit ; elle reste moins dépendante des formes extérieures. Si le Nom de Jésus continue à être invoqué, une importance moins grande est accordée à la technique psychosomatique et à la rythmisation de la respiration qui accompagnaient cette prière chez les moines du Mont Athos, au XIVème siècle. L'essentiel, maintenant, c'est la concentration intérieure sur le Nom divin.
"L'hésychia, écrit Nil Sorski, c'est de rechercher le Seigneur dans son coeur, c'est-à-dire de garder son coeur dans la prière."
****
Pavel Florenski:
« Vous avez raison d'écrire que "la question sur le Nom de Dieu est la plus importante question de l'Orthodoxie, englobant par elle-même tout le Christianisme" et que la prière de Jésus - et même le Nom de Jésus tout seul - contient en résumé tout l'Evangile" (juin 1923)
« …le Nom est inséparable du Seigneur (...). Le Nom ne peut pas agir contre le Seigneur parce qu'il ne peut pas agir contre Lui-même »
« Ils sont inséparables mais ils ne doivent pas fusionner (nerazdel'ny, no i neslijanny). Le Nom est inséparable du Seigneur, mais cela ne signifie pas qu'il est impossible de le distinguer du Seigneur. »
« Le Nom de Dieu est Dieu, mais Dieu n'est pas le nom. L'être de Dieu est au-dessus de Son énergie, bien que son énergie exprime l'être du Nom de Dieu. »
« Le Christianisme est l'enseignement du Nom de Jésus Christ et de l'Evangile. Il demande à ce que l'on confesse le Nom du Christ. Et nous remplaçons cette confession du Nom par la confession de Jésus Christ Lui-même. Nous ne comprenons pas l'importance, la signification énorme du Nom de Dieu qui, dans la Bible et, en particulier, dans l'Ancien Testament, apparaît avec une grande clarté. »
****
« My whole desire was fixed on one thing alone, to say the Jesus Prayer, and, as soon as I devoted myself to it, I was filled with joy and consolation. » — Detta citat ur Ryska Pilgrimen visar hur begäret efter att säga bönen är väsentlig. Att längta efter och längtande se fram emot att be är lika väsentligt som själva bönen. Längtan efter Namnet är så att säga att be Namnet.
****
Lev Gillet:
https://archive.org/details/jesusprayer00gill/page/40/mode/2up?q=Jesus
****
— Kan det vara så att fienden använder vänliga men Gudsignoranta själar till att störa Yeshuas närvaro hos den som ber Hans Namn utan uppehåll?
— Javisst ! Varför inte? Som Philotheos av Sinai skriver: »20. Con todas nuestras fuerzas retengámonos a Cristo, porque siempre hay quienes luchan por privar a nuestra alma de Su presencia; y cuidemos para que Jesús no se retire debido a los malos pensamientos que atestan nuestra alma (cf. Juan 5:13). »
— Det behöver alltså inte vara Guds fiender utan endast goda själar men utan Gud, som används av fienden för att röva bort Yeshua från vårt hjärta?
— Así es. Var vänlig och kärleksfull tillbaks i samtal och samvaro men ge inte upp ditt sägande av Hans Namn och så gott det går erfar friden i Hans närvaro. Tänk på apostlarna i båten på stormfullt innanhav ! Yeshua är där.
****
Jean Hamon (1618-1687):
« Il est donc clair, par de que nous venons de dire, que la plus grande assurance que nous puissions avoir de notre salut, consiste dans la prière continuelle.
Car comme nous avons un ennemi qui ne se lasse point, & qui nous affiége continuellement avec un violent desir de nous perdre,& une haine implacable, (d’où vient qu’il est appellé par les Peres, insatiabilis homicida); nous ne pouvons nous lasser dans cette guerre spirituelle, & mettre les armes bas en cessant de veiller sur nous & d’avoir recours à Dieu, que nous ne nous exposions nous-mêmes à un grand péril.
C’est notre perseverance qui fait notre victoire; & c’est notre relâchement qui fait que nous sommes vaincus. »
(p 18-19 Traité de la prière continuelle, babel.hathitrust.org)
Saint Leon: « Incessabilis devotio ».
« Il ne faut qu’invoquer le nom de Dieu pour être sauvé, selon ce qui est dit: Omnis qui invocaverit nomen Domini, salvus erit. Mais il faut l’invoquer toujours, afin que notre salut soit en assurance, & que nous pussions passer au travers de nos ennemis sans rien craindre…»
« Dieu, au contraire, accorde bien plutôt ses grandes graces à ceux, qui ne cessent point de prier, qu’à ceux qui ne le prient que par intervalles… »
« Une grande Sainte avoit donc beaucoup de raison de dire que Dieu se plait peu aux prières qui finissent… »
« …cet humble état de dependance & de prière »
« Comme la force est de demeurer uni avec Dieu, il ne s’affoiblit qu’en ne priant plus. »
« Pourquoi nous mettons-nous en danger de mourir, en nous éloignant si souvent de notre vie? » [La vie est en Son Nom]
« Peut-on remédier à ses blessures d’une manière plus délicate qu’en parlant a Dieu, & en l’entendant parler? »
« La grande honneur de prier toujours. »
« On ne vit qu’en priant. »
« Vivet anima mea & laudabit te. »
La prière est ce qu’il ya de plus intérieur dans le coeur de l’homme; d’ou vient qu’il y faut rentrer pour prière: Intra in cubiculum tuum. (Mat. 6:6)
Han själv och Hans Namn är detsamma. Så vare sig jag ber Hans Namn eller Han bara är i mig som mig, är det Hans kärlek, « ce qui est une faveur infinie; car ce qu’il nous fait faire, il le fait en nous. » (p 29, Traité de la prière continuelle)
Så snart jag upptäcker att nuet är alltid och alltid är nu blir Yeshuas Namn all verklighet. Namnet och evigheten sammanfaller i Hans person som älskar mig.
« C’est pourquoi ce simple desir de la prière que nous pouvons même avoir dans les plus grandes occupations, & dans les temps oú il semble que nous sommes les moins disposés à la prière, sera une véritable prière & unde prière continuelle, s’il n’est point interrompu par un autre desir, & qui règne toujours en nous… »
Varför be utan uppehåll till den Enda Personen ? För att världen är korrupt.
« Si le monde est tellement corrompu & dangereux, que jusqu’à la poussière même qu’on ne peut éviter en y passant, nous infecte & nous corrompt, si on n’y prend gard; que sera.-ce du monde même? »
« …mais dans les actions particulières, Qui minoratur actu, étant persuadés qu’ils ne peuvent rien, sont aussi bien-aise de ne mêler de rien, & d’eviter, par le repos, de grandes fautes dans lesquelles ils tomberoient par l’action. » (p 43-44)
(cont.) « Et voilà sans doute la meilleure disposition pour acquerir l’habitude permanente de la sagesse, en demeurant toujours uni à Dieu dans la priére : car il est impossible de demeurer véritablement sage, quand on se détourne de lui ; ou de ne l’être pas, quand il nous parle & qu’on l’écoute. »
« …de penser à Dieu : ce qui doit être l’occupation continuelle des Solitaires dans toutes leurs autres occupations, qui seroient languissantes & toutes mortes devant Dieu, si elles n’étoient animées par cet éxercise intérieur & vivifiant du coeur régéneré par Jesus-Christ. » (p 45)
Jesus Kristus är den Älskande som räddar oss. Hans perfekta verk är också Hans perfekta vila och stillhet. Jean Hamon:
« C’est qu’en effet elle est épouse, en travaillant de même qu’en se reposant ; parceque son travail & son repos est consacré par son amour. »
« Fili, ne in multis sint actus tui : Mon fils, ne vous engagez pas dans une multiplicité d’actions. » (p 48)
****
Ps 118:
55 « La nuit je me rappelle ton nom, ô Éternel! »
132 « Tourne vers moi ta face, et aie pitié de moi, Selon ta coutume à l'égard de ceux qui aiment ton nom! »
145 « Je t'invoque de tout mon coeur: exauce-moi, Éternel… »
146 « Je t'invoque: sauve-moi ! »
***
Origèn, De oración:
XII
I. Además, sostengo que las palabras de la oración de los santos están llenas de poder, especialmente cuando oran con el espíritu oran con el entendimiento también. (1 Cor 14:15.) Este último es como una luz que brilla de la mente de aquel que está orando, y sale de su boca, para debilitar por el poder si Dios la posión espiritual inyectada por poderes hostiles en la razón de aquellos que descuidan la oración, y no observan el dicho « orad sin cesar » (1 Ts 5, 17), hablado por Pablo en conformidad con las exhortaciones de Jesús.
Sale la oración como un dardo del alma del santo que ora, enviado en su camino por el conocimiento y la razón o por la fe, e inflige una herida para la destrucción y el derrocamiento de los espíritus que están en enemistad con Dios, y desean echar a nuestro alrededor los lazos del pecado.
II. El hombre ora sin cesar (las obras virtuosas o los mandamientos cumplidos se incluyen como parte de la oración) así que combina con la oración las obras necesarias y la oración con las acciones adecuadas. Porque solo así podemos aceptar "orar sin cesar" como un dicho practicable, si hablamos de toda la vida del santo como una gran oración ininterrumpida: de la cual la oración que comúnmente se llama oración es una parte.
Esto debe ser ocupado en no menos de tres veces todos los días, como se desprende del caso de Daniel, que cuando un gran peligro se cierne sobre él " oraba tres veces al día ". (Dan 6:10) Pedro también, subiendo a la azotea sobre la hora sexta para orar (Hechos 10:11) cuando vio el vaso bajado del cielo, bajado por las cuatro esquinas, es evidencia para el medio uno de los tres orantes, mientras que el que está delante de él es hablado por David, "Por la mañana oirás mi" oración, "por la mañana ordenaré [mi oración] a ti y miraré hacia arriba" (Sal 5:3). De hecho, no pasaremos adecuadamente ni siquiera la noche sin esta oración: porque David dice: "A medianoche me levanté para darte gracias por los juicios de tu justicia" (Sal 119, 62); y "Pablo", como se dice en los Hechos de los Apóstoles, "hacia la medianoche" en compañía de Silas en Filipos, " estaba orando y cantando himnos a Dios, de modo que incluso los prisioneros los escuchaban ". (Hechos 16:25)
XIII.
I. Ahora bien, si Jesús ora y no ora en vano, obteniendo a través de la oración lo que pide (y tal vez no lo habría recibido sin oración), ¿quién de nosotros puede descuidar la oración? Porque Marcos dice: "Por la mañana, mucho tiempo antes del amanecer, se levantó, salió y se fue a un lugar desierto, y allí oró. "(Marcos 1:35) Y Lucas: "Y aconteció que estando él orando en cierto lugar, cuando terminó, le dijo uno de sus discípulos" (Lucas 11:1). Y en otra parte: "Y permanecía toda la noche en oración a Dios" (Lucas 6:12) Y Juan registra su oración así: "Estas cosas habló Jesús; y alzando los ojos al cielo, dijo: Padre, la hora ha llegado; glorifica a tu Hijo, para que también tu Hijo te glorifique a ti ". (Juan 17:1)
También el dicho del Señor "Sabía que siempre me oyes" (Juan 11:42), registrado por el mismo escritor, muestra que orar "siempre" es "siempre" escuchado.
***
Yeshua är en Person, säg Jesusbönen till Honom, stå framför Honom, låt Hans Person vara ditt fokus, just som en människas. Han är Människosonen, en Person. Repetera inte orde mekaniskt, fokusera inte på orden utan på Personen Yeshua. Allting annat får träda i bakgrunden. Du har fullt upp med Honom, och Han är den som lever dig.
Naturligtvis hör Han dig i alla fall, även då du ber distraherat. Men du behöver vara inför Honom, ja, vilken annan person skulle gilla att du med bortvänt huvud talar till den personen ??!
***
Gospodi Isuse Christe, syne bozhije, pomiluj mia, greshnago - My Lord Jesus Christ, son of God, have mercy on me --
*** Bozhe milostif bude mnye grieshniku -- Gud var barmhärtig mot mig, en syndare ! Ο θεος, Έλεος μου τω αμαρτωλω !
Ὁ Θεός ἱλάσθητί μοι τῷ ἁμαρτωλῷ
För Hilarion har denna bön en oerhörd andlig kraft. Du måste repetera Guds namn med läpparna, förståndet och hjärtat tills det blir Guds verklighet, sammansmältandet med Jesus. Då är allt liv Jesus, Ordet före all manifestation, Alpha och Omega. Det är det som är "tro på Mig och du får evigt liv om än du dör". Och Evangeliet är endast en bok om Jesu Namn och därför en helig bok. Allt annat är underordnat. NT är en Jesus-bok, inget annat. Den säger "Jesus Kristus, Jesus Kristus...." och din Jesus-bön är samma sak. Den gudomliga kraften i Hans Namn är det gemensamma för din bön och Evangeliet.
***
Bibelställen i Na Gorach Kavkaza: Mat 5:7 Mat 7:7 Joh 1:4 Joh 10:7 Joh 10:9 Joh 14:6 Joh 15:5 Joh 16:22 Joh 17:3 Joh 17:21-23 2 Peter 1:4 Apg 3:16 Apg. 4:24 1 Kor 8:3 1 Kor 13:12 2 Kor 3:5 2 Kor 5:7 2 Kor 5:16 2 Kor 6:16 2 Kor 13:5 1 Phil 1:6 1 Thess 5:16 1 Joh 5:12 Jak 4:3
***
What is more natural, in union life with Christ, than letting the Father will and do what He most wants to do and loves to do: think of His Son, saying His Son's Name? The prodigal son, as Jesus tells us, is loved by his Father, who thinks of Him all the time and says His Name ! In union life we do not merely let Christ do whatever we want to do, we let Him choose ! What does He choose? What the Fathers does, of course. And the Father loves the Son, says His Name in loving attention. That is what Na gorach Kavkaza is all about.
Is the prodigal son a sinner when he sees his loving Father welcoming him home? Of course, but a saved sinner, a happy sinner, a sinner in union with Jesus who shed his blood for all his past, present and future sins. We are sinners in love, loving and loved. So the Fathers prayer of the Name of the Son is not declaring us sinners but saved and loved. We are not there anymore, because Jesus is the one living us. That is what "saved sinner" is. Saved sinner means we are gone, Jesus lives through the Jesus prayer in our heart and mind at all times - because the Father loves the Son at all times.
Living in this prayer of the Name, however, will meet resistance within ourselves, because the mind shall not willingly die from its talking and chattering and speculation. So periods of resistance to the saying of the Name will occur, as Hilarion warns us in Na gorach Kavkaza. It is like bicycling -- you will loose balance in the beginning. Keeping going will give steadiness and balance. So when we long to do what the Father does towards the Son, our Lord, to say the Name in love, then we soon see the loving face of Jesus and we recieve Light and Peace -- we partake in the Eternal life that comes through Him in His Name.
It is like meeting a person: more or less your full awareness is naturally focused on that person. We are neurologically shaped that way. With another person this focus is on something that will change and die -- our earthly bodies and body persons on this changing voyage to eternity. But here is a radical difference. When Jesus Christ is the Person you are aware of in prayer, this is for ever. It is an eternal Person and we recieve a fullness of grace and more grace. (John 1:16) This is a wonderful way of living, always praying, always recieving love beyond life and death. This is the light that gives all human beings light. (John 1:9)
In the John prologue the Word was in the beginning. This Word is Jesus, and for us the Name Jesus, since the two cannot be separated, is our very salvation process and salvation life.
To walk in Jesus is to walk in His Name, and this being is the Mystery before all time. The best service you can do to mankind and yourself is to let the prayer of the Heart be ongoing, whatever you do, night and day, all days of your life. That way everything is brought to the Mystery in God, and nothing can be better for anything alive on this earth.
Another way of saying this is of course that the Name of Jesus is Allmighty, everything depends on Him, not only our salvation and redemption. This adoration of His Name is partly forgotten among Christians. Habitually many add "this we say in the Name of Jesus" but it is just a formula. One does not live in His Allmighty Name.
Everyone who wishes a more pure and holy life will encounter our inability to produce it. We realize John 15:5 -- "Whithout me you cannot do anything!" As Hilarion says, everyone who has tried himself know this to be true (p 169). The mind and the heart knows this in the prayer of the Name. It is HE that prays, not we. Only in union with the Son of God can salvation take place.
***
Y todo lo que de palabra o de obra realicéis, sea todo en nombre de Jesús (Col 3:17)
***
Evigt liv är detsamma som Jesus, som 1 Joh 5:11, skriver. För att få evigt liv måste vi gå genom Jesus och Hans Namn, för Han är dörren genom vilken vi blir räddad. Hans Namn räddar oss. Vi är som skepp som måste ankra mitt i havet. Vårt ankare är Jesus i Namnets form. Så vi ber Namnet med kropp, själ och ande. Bara när vi "har" Sonen, alltså har Namnet i vårt hjärta, har vi evigt liv som 1 Joh 5:12 säger. När Namnet i hjärtat och med hjärtats kraft förenar sig med Herren, har vi evigt liv och Jesus kan vara livets träd i oss. Så skriver Hilarion (s 164-65) och menar att detta är trädet som nämns i Uppenbarelseboken 22:2. Så som Adam genom livets träd skulle ha kunnat leva det eviga livet, kan vi leva detta eviga liv genom Namnet Jesus på våra läppar, i vårt sinne och tänkande och i vår ande, i vårt hjärta. Men många kristna, även munkar och eremiter, liksom "glömmer" bort att be ständigt Jesu Namn. Hilarion tror att det beror på att sinnet i början gör motstånd. Man vill inte ha motstånd.
***
"Der Name Jesus Christus ist Wurzel und Grund, Mittelpunkt und innere Kraft des Evangeliums..." (s 118 Auf den Bergen des Kaukasus) Slå upp Nya Testamentet ! Se på sidan och märk hur du reagerar så fort du ser Namnet eller pronomina som syftar hon Honom ! Där är kraften. Boken handlar om Honom ! Allt annat blir perifert, den tillfälliga kontexten är plötsligt mindre intressant, för du går in i Jesusbönen så fort du känner kraften i Namnet eller pronominat som syftar på det. HAN SJÄLV är det centrala, "ist Wursel und Grund, Mittelpunkt und innere Kraft des Evangeliums..." Evangeliet blir därmed just "den goda nyheten" för det påminner oss om Jesus och att vi i bönemötet med Honom får evigt liv, eftersom Han ÄR evigt liv. i början av troslivet är det en mångfald av bruk och texter, men när vårt hjärta "...sich mit den Geist vereinigt, gelangt er immer mehr zur Einheit und schliesslich vereinigt er mit dem Namen Gottes zu einem untrennbaren Einheit." (s 119) Situationen blir då snarare: "In der ganzen geistige und materielle Welt sehe Ich nun zwei Wörte: Jesus Christus..." (s 119)
***
"Dann muss man Seinen Heiligen Namen zu jeder Zeit anrufen, bei jeder Beschäftigung und an jedem Ort: mit den Lippen, mit dem Verstand und mit dem Herz.
Das Atmen der Luft ist für das Leben des Körpers nötig, das Herbeirufen des allmächtigen Göttlichen Namens oder das unaufhörliche Gebet benötigt man unbedingt zum Leben des Geistes."
(Auf den Bergen des Kaukasus, p. 163)
***
Here I will describe in brief (more explicit account is in biography section) this discussion. It has been started by recluse schimonach ILLARION which wrote a book Na gorach Kavkaza about his mystical experience during his prayer. He wrote, that the prayer of Jesus  (gospodi Isuse Christe, syne bozhije, pomiluj mia, greshnago - my Lord Jesus Christ, son of God, have mercy on me -- repeated many thousands of times) helps to make the Name of Jesus to rest in one's heart, and this Name is divine and it is the Jesus itself, that is not separable from Him. In this Name is present whole Jesus, in all His essence and all His traits. The eremites of Athos then formed two parties: some were enthusiastic about it and devised a simple and clear formulas "The Name of God is God itself" (onomatodoxai), whereas the other (onomatclastai) called them heretics and onomatolatrois. This controversy was very hard for the contemporary Orthodox Church which was then in a deep crisis and was degenerated into a simply departments of Orthodox states. Especially idiotic was the so called Synod of Russian Church, which showed its total incompetence in philosophy and theology, and applied the severe repressions to onomatodoxes. All open discussions has been banned and dissemination of ideas canonically repressed, though a majority of Orthodox monachs silently continued to be the adherents of onomatodoxy. Many of the russian philosophers were defending the onomatodoxes: S. BULGAKOV, V. ERN, P. FLORENSKIJ, A. LOSEV, also archiepiscopes THEOPHAN and THEODOR, mathematician D. EGOROV, and others.
***
Voy a hablar un poco del Nombre de Jesús. No se trata ahora de un nombre historico pero el Nombre sobre todas nombres, sagrado en Si Mismo. No se trata de orar personalmente un oracion con Su Nombre, no no. Se trata de entrar en la realidad de Jesus mismo, Su esencia, Su naturaleza divina, Su amor y Su paz. Entrar a través de el Nombre sagrado de Jesus, que contiene Jesucristo mismo, todo de Su realidad y salvación. He vivido doce años en esta realidad y puedo hablar infinamente de esta joya y sagrada paz.
Pues, aquí describiré brevemente una discusión en Rúsia. Ha sido iniciado por el recluso schimonach ILLARION, que escribió un libro Na gorach Kavkaza sobre su experiencia mística durante su oración. Él escribió que la oración de Jesús --gospodi Isuse Christe, syne bozhije, pomiluj mia, greshnago; mi Señor Jesucristo, hijo de Dios, ten piedad de mí -- repetida miles de veces, ayuda a hacer que el Nombre de Jesús descansar en el corazón de uno, y este Nombre es divino y es el mismo Jesús, que no es separable de Él. En este nombre está presente todo Jesús, en toda su esencia y todos sus rasgos.
Los eremitas de Athos formaron dos partidos: algunos se entusiasmaron y diseñaron una fórmula simple y clara "El nombre de Dios es el Dios mismo" (onomatodoxai), mientras que el otro (onomatclastai) los llamó herejes y onomatolatrois. Esta controversia fue muy dura para la Iglesia Ortodoxa en los 1913 -- 1918. Todas las discusiones abiertas eran prohibidas y la difusión de ideas reprimidas canónicamente, aunque la mayoría de los monach ortodoxos en silencio seguían siendo adherentes a la onomatodoxia. Muchos de los filósofos seculares eran para las onomatodoxas: S. BULGAKOV, V. ERN, P. FLORENSKIJ, A. LOSEV, también los arzobispos THEOPHAN y THEODOR, el matemático D. EGOROV, y otros.
Pero cómo es posible que Jesucristo sea presente en Su Nombre? Bueno, el nombre es una energía humana, de la humanidad como persona soltera, energía de la humanidad que se desarrolla a través de una personalidad. Pero un sujeto de un nombre o su contenido, hablando exactamente, no es esta energía: el nombre
Así, el alma humana puede en fe realizarse como un amado de Dios cuando repetir el Nombre de Jesús. Está presente en Jesucristo mismo por Su Nombre sagradao.
Así, el Apóstol San Pablo nos dice:
"Por eso, Dios lo exaltó y le dio el Nombre que está sobre todo nombre, para que al nombre de Jesús, se doble toda rodilla en el cielo, en la tierra y en los abismos, y toda lengua proclame para gloria de Dios Padre: 'Jesucristo es el Señor'." (Filipenses 2: 9-11)
En el libro de los Hechos leemos:
"Porque en ningún otro hay salvación, ni existe bajo el cielo otro Nombre dado a los hombres, por el cual podamos salvarnos." (Hechos, 4: 12)
El Evangelio según San Juan, por su parte, nos recuerda estas palabras del propio Jesús:
"Aquel día no me harán más preguntas.
Les aseguro que todo lo que pidan al Padre, él se lo concederá en mi Nombre. Pidan y recibirán, y tendrán una alegría que será perfecta." (Juan 16: 23-24)
****
Sergei Bulgakov, siguiendo la línea de transmisión de su propia Iglesia dijera estas sencillas pero brillantes palabras respecto de la oración del Santo Nombre:
"La fuerza de su oración no reside en su contenido, que es simple y claro, sino en el nombre muy dulce de Jesús. Los ascetas testimonian que ese nombre encierra la fuerza y la presencia de Dios. No solamente Dios es invocado mediante ese nombre, sino Él es ya presente en esa invocación.
Se puede afirmar ciertamente de todo nombre de Dios, pero es necesario decirlo sobre todo del nombre divino y humano de Jesús, que es el nombre propio de Dios y del hombre.
En resumen, el nombre de Jesús, presente en el corazón humano, le comunica la fuerza de la deificación que el Redentor nos ha acordado... La luz del Nombre de Jesús ilumina - a través del corazón - todo el universo.
Ese estado no puede ser descrito por la palabra, pero es ya el prototipo de "Dios será todo en todos"... La aplicación práctica de la oración de Jesús ha llevado naturalmente a discusiones teológicas sobre el Nombre de Dios y su poder, sobre el sentido de la veneración del Nombre de Dios y sobre su fuerza activa. Esos problemas no han recibido todavía solución, teniendo fuerza de dogma para toda la Iglesia; no son, por otra parte, suficientemente tenidas en consideración por la literatura teológica.
Por el momento, existen dos tendencias diferentes. Los unos (que se designan a sí mismos como "glorificadores del Nombre de Dios") son partidarios del realismo en la comprensión del sentido del nombre en general; ellos creen que el Nombre de Dios, invocado en la oración, contiene ya la presencia de Dios (Padre Juan de Cronstadt y otros).
Otros prefieren un punto de vista más racionalista y más nominalista: el Nombre de Dios sería un medio humano, instrumental, para expresar el pensamiento y el movimiento del alma hacia Dios.
Aquellos que practican la oración de Jesús, y los místicos en general, son partidarios de la primera opinión, lo mismo que ciertos teólogos; el segundo punto de vista es característico de la teología ortodoxa de escuela, que ha reflejado la influencia del racionalismo europeo." [6]
Cont.: In any event the theological doctrine of the name of God is a problem of the present time, a problem essential to the expression and comprehension of Orthodoxy, a problem that our epoch bequeaths to future generations. This problem indicates the principal path that lies open before contemporary theological thinking.
***
-- Är du kristen?
-- Ja, fast jag tillhör en rörelse inom kristendomen som betonar Jesu Namn.
-- Jesu namn?
-- Ja vi inom denna rörelse ser inte bara att Jesus är frälsaren, Guds Son, Han som levde i Palestina som Messias och som dog för våra synden och uppstod. Vi ser framför allt att Jesus är levande i sitt gudomliga Namn.
-- Så ni ber till Jesu Namn? Jesusbönen?
-- Ja men mer riktigt är att säga vi lever av Hans Namn, i Hans Namn och som Hans Namn. Jesu Namn är en kraft, den gudomliga kraften, som vi lever i direkt kontakt med.
-- Hur stämmer detta med de kyrkor som finns?
-- Nästan inga kyrkor talar om att Gud finns i Jesu Namn, vad jag vet. Det tas ibland upp som en meditationsform. Det är allt.
-- Men hur har denna form av kristendom vuxit fram?
-- Det är en utveckling av andra artikeln i niceanska bekännelsen, Jesus är Ordet genom vilket allting är till, alltså kraften i Ordet finns i hans Namn som Gud gav honom åt Maria. Särskilt den bysantinska kyrkan och ryska ortodoxa kyrkan har bevarat denna form av kristendom. Men många enskilda i väst har funnit hans Namn och levt i hängivenhet inför det och i förening med det.
-- Hur gör man?
-- Du ber konstant Hans Namn, eller så mycket du kan i din vardag. Du litar endast på kraften i Hans Namn. Du kan använda Jesusbönen eller bara Hans Namn Jesus Kristus. Låt Namnet bli vokalt först, sedan mentalt, sedan med hela din varelse, med hela ditt förstånd och med hela din ande, ditt hjärta och bortom det.
-- Och det leder till?
-- Kom och se !
***
Hesychios vom Bathoskloster, Sinai: "Die Sonne umkreist die Erde und erleuchtet den Tag ; wenn der heilige un verehrungswürdige Name des Herrn Jesus unaufhörlich im Verstand leuchtet, gebiert er zahllose sonnenstrahlende Gedanken."
***
Symeon:
"Zuerst bemühe dich um volkomme Sorglosigkeit gegenüber erlaubten und nicht erlaubten Dinge. Du muss wie tot für sie sein....löse dich von jeden Leidenschaft, die dich zu dieser gegenwärtigen Welt oder zu deinem Körper hinzieht. Dann gibt es keine Gedankenbilder und Vorstellungen die nicht durch die Anrufung Jesu vertrieben oder vernichtet werden."
***
Illarion: "Der Herr ist ein von Gedanken erfasstes geistiges Wesen, vom Verstand betrachtet, und so ist auch sein Name; solcherart sind ja auch unsere Seelen geistige Wesen, nur in Gedanken fassbar..."
"Unsere Beziehung und Annäherung zu Ihm erreignet sich im Geiste, für die Augen des Körpers unsichtbar, durch die inneren Kräfte der Seele."
"Mit einem Wort, alles geschiet im Bereich des Geistes, wo das Körperliche nirgendwo einen Platz hat. Nun von so einem Betrachtungspunkt aus, ist es jedem einsichtig, das man den Namen des Herrn Christus nicht von seiner heiligstens Person trennen kann..." (s. 81 Auf den Bergen)
***
Mann kan nicht einen Christen sein ohne Seinen Name aktiv im Herzen:
"Wenn wir den Namen Jesu Christe von uns fernhielten, dann würde alles entschwinden: der christliche Glaube, die Kirche, die Liturgie, alle Sakramenten und Riten, jeglicher geistliche Dienst, und schliesllich das Evangelium Selbst" (s. 97 Auf den Bergen)
Alltså -- alltid be !
När en människa säger bönen med läppar, förstånd och hjärta, befinner hon sig så närma det går. Är hon tvivlande och ovan, sjuk eller frisk, trött eller pigg, det är ändå så nära det går för just den människan i just den stunden. Resten sköter Herren Frälsaren själv. Han går och och är Den som ber till slut. Men människan själv kan endast låta bönen vara aktiv med läppar, förstånd och hjärta. Enkel tjänst i kärlek till Jesus Kristus.
"Immer diese rettende Einheit unserer Seelen mit den Herrn zu bewahren..." (s 135 Auf den Bergen)
Är det besvärligt att be? Nej, "...bequem immer von uns ausgesprochen werden kann..."
Involveras hela du? Ja för "Es ist wie ein goldene Schnur, die unsere Seele mit all ihren Kräften, Wünschen und Gefühlen mit dem Herrn vereint hält...."
Det är nästan som om bönen är Gud? -- Ja, Gregorius Sinaiten kallade faktisk bönen för Gud. Det är som att bönen öppnar grinden som är Jesus, och då behöver man ständigt öppna grinden !
****
"Den tro som kommer genom detta Namn...."
Det är Petrus som talar (Apg. 3:16) och vi blir förvånade -- är Petrus en bedjare av Jesu Namn? Tidigaste exemplet kanske, efter död och uppståndelse av Herren. Vi tackar Petrus för de orden och tar honom på orden, vår första påve. Vi kan alltså säga till otroende: -- Du får tro genom att säga Namnet ! Om du är svag i tron -- Du får starkare tron genom att bedja Namnet !
Petrus ger oss alltså en variant av bönen:
Kyrie Iesu Christe
Ἀρχηγὸν
the Author
τῆς
of
ζωῆ
Life
Eleos mou tou amartalos !
***
Jesu Namn är heliggörande, så varje gång du säger bönen, helgas fyra materiella saker: luften, läpparna, tungan och hela din kropp. Eftersom allt är skapat genom Honom ger uttalandet av hans Heliga Namn också helighet år dessa fyra materiella fenomen. (s 152 Auf den Bergen)
En världslig syn på bönen accentuerar alltid den psykologiska intentionen i bönen, allvaret i bedjandet, emotionella effekter osv. Men Jesu Namn heliggör allt i dess manifestation, för Namnet är Källan till heligheten Själv. Säg därför alltid Namnet, natt och dag, i fysiskt arbete med vad som helst, eller i vila. Du helgar på så vis tillvaron genom Jesus Själv. Du är nu medlem i den kyrka som helgar allt i manifestationen.
Att leva så med Jesusbönen betyder att hålla rent från demoner på just denna plats där bönen förverkligas. Luft, tunga, läppar, kropp sprider helighet från Frälsarens Namn och platsen blir ren. Andra känner det, fast de inte vet hur det hela fungerar.
Som Den Svenska Tidegärden säger På Måndagen under dagen:
Ej finns i himmel, ej på jord
Så tröstrikt Namn, så dyrbart Ord
som Jesu Namn; dess salighet
Når över tid och evighet.
I Jesu Namn i dopets stund
Gud gjort med oss ett livsförbund.
I detta Namn i all vår tid
Vi vinna seger, äga frid.
Det Namnet över alla namn
Oss lede till en salig hamn,
O Fader vår, av nåd oss giv
I Jesu Namn ett evigt liv.
****
La Croix 30 janvier 1914:
"Si l'on en croit les rapporteurs du Saint-Synode, Hilarion et Boulatovich auraient enseingé la divinité du nom de Jésus. Divinité au sans strict. Ce nom ne serait pas seulement "trois fois saint et divin", il serait Dieu lui-même.
C'est entre ce Nom et la Personne du Verbe qu'aurait été réalisée l'union hypostatique. Tout un langage théologique découlerait de cette consubstantialité de Dieu et du Nom de Jésus, notamment une nouvelle "communication des idiomes" qui permettrai de dire: la divinité est un Nom, Dieu est un Nom, et cent autres propositions qui prêtent à toutes les équivoques de langage. Les preuves de l'heresiarque seraient tirées des Conciles anciens et de l'Ecriture. Tous les canons de Chalcédoine, d'Ephèse our de Nicée, les textes des Pères ou il est dit Jésus est Dieu, sont des arguments pour Boulatovich, et surtout le texte de saint Paul interprété puérilement: "En ce Nom, tout genou fléchit au ciel, sur la terre et dans les enfers."
****
Le Messager orthodoxe 1 janvier 1994:
"En introduisant la notion de Sophia, dont le sens a beaucoup évolué à mesure de son évolution intellectuelle et sa maturation spirituelle, Boulgakov projette dans sa philosophie du Nom les difficultés propres à un système bâti syr un monisme sophiologique inconnu de la tradition théologique orthodoxe. Dans la sophiologie de Boulgakov, le Nom divin relie en une union indissociable le caractère personnel, l'hypostase, avec l'essence divine, l'ousia, dans cette auto-révélation que constitue la Sagesse divine. Le Nom divin correspond à la fois au "sujet hypostatique" et "au prédicat sophianique".
Par cette défintion, le père Boulgakov souligne le caractère antinomique et unitaire du Nom qui se rapporte à la Personne, mais aussi à la Sophia divine, puisque'il "exprime l'être de Dieu, non seulement hypostatique, mais aussi sophianique. Ainsi le Nom de Jésus indique la personnalité de la Seconde Hypostase, mais il marque aussi la puissance de la Révélation divine manifestée dans la Sagesse: "L'une des deux significations, celle de nom propre et personnel, est indvisiblement liée à l'autre, celle de l'ousia, dans la puissance et la plénitude de la Divinité". Dans ces conditions, pour Boulgakov, la valeur sophianique du Nom divin traduit l'expression absolute de la réalité du "tout-un": c'est le Nom universellement symbolique de la Sophia divine."
De ce fait, nous trouvons ici l'écueil commun aux différents courants de pensée onomatodoxe qui oscillent entre une interprétation du Nom de Dieu comme manifestation énergétique de la Divinité ou bien encore comme une expression hypostatique traduite chez le père Boulgakov (à la suite du hiéromoine Antoine Boulatovitch et du père Pavel Florenski) sous le concept de la Sophia, qui réunit la nature divine et le crée....
En abordant la théologie du Nom d'un point de vue cosmologique, les onomatodoxes, fortement influencés par l'idealisme platonicien, avaient introduit la nécessité impérieuse d'un lien placé entre l'Absolu et l'univers, lien représenté par un principe organique auquel ils accordaient une existence autonome. Cette puissance intermédiare, en qui les uns voyaient "une essence spirituelle", les autres "une ousia sophianique" correspondait en quelque sorte au "metaxu" platonicien.
Chez le père Boulatovich, cette relation était constituée par le Nom de Dieu lui-même, alors que chez les penseurs moscovites Florenski et Boulgakov, inspirés des idées de Vladimir Soloviev, ce lien était plutôt confié à la Sophia, dont l'expression parfaite était représentée par le Nom de Dieu.
...Cette dernière (Palamas) enseigne en effet qu'il n'existe pas de réalité autonome entre Dieu et la Création, mais que c'est la Divinité elle-même qui constitue cette realité."
La Lumière sans déclin, 1918, trad. francaise 1990, p426: " Le Nom de Dieu est comme le croisement des deux mondes, du transcendant dans l'immanent...La connaisance empirique de Dieu est réalisé à travers la prière...
...Il accepte le Nom comme le sien et est réellement présent en lui."
A. Boulatovich, 1907 at Athos:
John of Kronstadt writes:
"...I saw before my eyes the following words: "When you say to yourself in your heartor pronounce the name of God, of the Lord, of the Holy Trinity, of the Lord of Sabaoth,or of the Lord Jesus Christ, then in this name you have the whole essence of the Lord:init is his endless goodness, infinite wisdom, unapproachable light [etc.] ... That is why God's commandment so sternly forbids taking God's name in vain, i.e. because his name is he himself -- one God in three persons, a simple essence, represented in one word and at the same time not contained, i.e. not limited, by it or by anything that exists. The great names: Holy Trinity; or Father, Son and Holy Spirit; Word; and Holy Spirit; invokedwith living, heartfelt faith and reverence, or imagined in the soul, are God himself and bring into our soul God himself in three persons." (p. 46) I was amazed,crossed myself, and, thanking God for granting understanding, immediately tore up my letter to Fr. Ilarion and burned it. And right away that inconsolable heaviness of heart that had burdened me after writing the letter went away, and I returned to my former spiritual condition. (659-60)
****
Osip Mandelstam:
Au Mont Athos jusqu'à présent
L'arbre miraculeux grandit,
Et sur l'abrupt vert du versant
Le Nom de Dieu, loué, se dit.
Dans chaque cellule, ravis,
Les zélateurs le glorifient :
Le Verbe est guérison d'ennui,
Il est la joie qui purifie.
Tonitruant, le peuple entier
A condamné la confrérie ;
Mais nous devons nous préserver
De fuir cette belle hérésie.
Toutes les fois que nous aimons,
Nous sombrons en elle toujours?
Et nous ruinons ainsi le Nom
Ainsi que l'indiscible amour
1923
****
När någon säger Namnet med det troende hjärta, förenas Yeshua med den som ber. Föreningen fanns redan innan, men nu aktualiseras den. Vi kan säga med Hilarion (Auf den Bergen, s. 85) att föreningen är som den Nya Edens lustgård. Bedjaren träder med Namnet in i trädgården och föredrar att vara där under dagarna och även ibland nätterna.
Uttryckt på ett praktiskt sätt: jag spenderar dagen sägande Namnet. Aktiviteter som inte tillåter sägandet av bönen, gör jag endast sällan. Även när jag talar med någon gör jag mentalt « HaShem Yeshua, HaMaschiach rechem alay » eller bara « Yeshua HaMaschiach »
****
Tre aspekter på bönen:
1 Lugna pauser
2 Dörren till Yeshuas ljus öppnas med orden
3 Orden är i själva verket Han som öppnar
1 — Livet i bön ger regelbundna vilopauser under dagen och ofta planeras dagens sysslor efter dessa tillfällen till vila och kontemplation i Gud.
2 — Vi kan vara trötta, tomma och obekväma när vi börjar säga orden till andningen, men efter hand öppnas dörren och Yeshuas milda ljus bestrålar oss för att snart ingå i oss och Yeshua lever som oss genom detta andliga ljus. Tills dess vi blir avbrutna och måste lämna bönen för en stund har vi detta ljus inom oss. Snart nog är vi dock tillbaka.
3 — Dessa två första aspekter är de väsentliga för var och en som väljer bönens liv. Men somliga av oss kommer underfund med att orden som öppnar dörren i själva verket är Gud, det är Yeshuas hand som är handtaget, vi tar tag i den och Han öppnar dörren, inte vi. Detta leder till att vi måste indetifiera orden, särskilt Namnet, med Honom vi vänder oss till.
****
Johannes av Kronstadt:
« When you say to yourself in your heart or pronounce the Name of God, of the Lord, of the Holy Trinity, of the Lords of Sabaoth — or of the Lord Jesus Christ, then in this Name you have the whole essence of the Lord: in its endless goodness, infinite wisdom, unapproachable ligth….
That is why God’s commandment so sternly forbids taking God’s Name in vain, i.e. because his Name is he himself — One God in thre persons, a simple essence, represented in ine word and at the same time not contained, i.e. not limited by or by anything that exists. The great Name, invoked with living heartfelt faith and reverence, or imagined in the soul, are God himself, and bring into our soul God himself in three persons. »
(Thoughts of a Christan)
****
« Le Nom de Dieu est Dieu Lui-même, mais Dieu Lui-même n’est ni le Nom de Dieu, ni le nom en général » (Florenski et Boulgakov)
« …mais l’énergie de l’essence de Dieu, différente de l’essence-même, mais inséparable d’elle. L’énergie passant à la créature et la sanctifiant, ne devient pas, par là, elle-même créature, mais continue à rester inséparable de Dieu, c’est-à-dire Dieu lui-même. » (Alekseï Losev)
« 34 Therefore say to the house of Israel, "Thus says the Lord Yahweh, 'It is not for your sake, O house of Israel,that I am about to act, but for my holy name, which you have profaned among the nations where you went.And I will vindicate the holiness of my great name ... Then the nations will know that I am Yahweh,' declaresthe Lord Yahweh, 'when I prove myself holy among you in their sight.'" (Hezekiel 36:22-3)
****
.. the Father as it were says thus: "I have already glorified my Son, who is my name, by a multitude ofmiracles which revealed his divinity and glorified my name among men, but I also will again reveal the divinity of Jesus by raising him from the dead, and having glorified my Son, will glorify my name." (explanation of Jn 12:28)
Jn17:26: "I have made known to them your name and I will make itknown, that the love with which you loved me may be in them and I in them." As Fr. Antony notes,here the very requirement for God's love, for Christ himself, to "be in" the believer is knowledgeof God's name -- which is ultimately knowledge of Christ himself.
****
St. Maximus the Confessor ascribes trinitarian significance to the Lord's Prayer: "For the name of the God and Father essentially subsisting, is the only-begotten Son; and the kingdom of the God and Father essentially subsisting is the Holy Spirit."(Patrologia Graeca 90:884)
St. Basil the Great's "The thought of God established in us by means of the memory is the installation (vselenie) in us of God himself."
Only Father, Son, and Holy Spirit are God by essence; all creatures are called into being by his energies, maintained in existence by his energies, and share in his lifethrough his energies. It is thus through the "energies" that the Christian knows the unknowable God and is "deified"; i.e., "becomes God" by grace, though not by essence.
So when I know that the Name is God in His divine energy, I long to say it, pray it, be with it and in it — all my waking hours ! And the Holy Spirit knows this constantly in me. God's name as knowledge of him is equated with his energies which are he himself insofar as they are inseparable from his essence.
http://pravoslav.de/imiaslavie/english/dykstra/ch_2.pdf
"No one can say 'Jesus is Lord' except by the Holy Spirit." (1 Kor 12:3)
"You blind men, which is greater -- the giftor the altar that sanctifies the gift?" (Mt 23:19) Is it not God's name in prayer that sanctifies the wholeprayer?! If each word in prayer is recognized as having divine power as a verbal action of divinity, then muchmore God himself is the name of God and the name of the Lord Jesus Christ in prayer!
****
Allt det I bedjen Fadren i mitt Namn, skall han gifva eder. Härtill hafven I icke bedit i mitt Namn; beder, och I skolen få, att edor glädje må varda fullkommen. Detta hafver jag talat till eder med förtäckt ord; den tid skall komma, att jag icke skall tala med eder med förtäckt ord; utan uppenbarliga skall jag förkunna eder om min Fader. På den dagen skolen I bedja i mitt Namn; och jag säger icke eder, att jag skall bedja Fadren för eder. Ty Fadren sjelf hafver eder kär, efter det I haden mig kär, och trodden, att jag är utgången af Gudi. (Joh 16: 23-27)
Så vi blir Namn-medvetna, och Namnet är Kristus så vi blir ett med Honom inför Fadern.
Jag hafver uppenbarat ditt Namn (Joh 17:5)
****
Au Mont Athos jusqu'à présent
L'arbre miraculeux grandit,
Et sur l'abrupt vert du versant
Le Nom de Dieu, loué, se dit.
Dans chaque cellule, ravis,
Les zélateurs le glorifient :
Le Verbe est guérison d'ennui,
Il est la joie qui purifie.
Tonitruant, le peuple entier
A condamné la confrérie ;
Mais nous devons nous préserver
De fuir cette belle hérésie.
Toutes les fois que nous aimons,
Nous sombrons en elle toujours?
Et nous ruinons ainsi le Nom
Ainsi que l'indiscible amour
(Ossip Mandelstam, 1923)
****
D.S. Likhatchev:
"Les hésychastes voyaient, dans le mot, l'essence du phénomène qu'il signifiait, dans le Nom de Dieu - Dieu Lui-même. C'est pourquoi le mot, le mot en tant que phénomène sacré et signifiant, est, pour les hésychastes, aussi sacré que le phénomène lui-même."
****
Nil Sorski et ses disciples se retirent du monde et s'installent dans des ermitages au-delà de la Volga. Ils deviennent les Zavolžcy (Les moines d'au-delà de la Volga) . Ils transportent dans le grand Nord une spiritualité dont les origines se trouvent dans l'extrême Sud du bassin méditerranéen.
Simultanément, la spiritualité s'intériorise, s'adoucit ; elle reste moins dépendante des formes extérieures. Si le Nom de Jésus continue à être invoqué, une importance moins grande est accordée à la technique psychosomatique et à la rythmisation de la respiration qui accompagnaient cette prière chez les moines du Mont Athos, au XIVème siècle. L'essentiel, maintenant, c'est la concentration intérieure sur le Nom divin.
"L'hésychia, écrit Nil Sorski, c'est de rechercher le Seigneur dans son coeur, c'est-à-dire de garder son coeur dans la prière."
****
Pavel Florenski:
« Vous avez raison d'écrire que "la question sur le Nom de Dieu est la plus importante question de l'Orthodoxie, englobant par elle-même tout le Christianisme" et que la prière de Jésus - et même le Nom de Jésus tout seul - contient en résumé tout l'Evangile" (juin 1923)
« …le Nom est inséparable du Seigneur (...). Le Nom ne peut pas agir contre le Seigneur parce qu'il ne peut pas agir contre Lui-même »
« Ils sont inséparables mais ils ne doivent pas fusionner (nerazdel'ny, no i neslijanny). Le Nom est inséparable du Seigneur, mais cela ne signifie pas qu'il est impossible de le distinguer du Seigneur. »
« Le Nom de Dieu est Dieu, mais Dieu n'est pas le nom. L'être de Dieu est au-dessus de Son énergie, bien que son énergie exprime l'être du Nom de Dieu. »
« Le Christianisme est l'enseignement du Nom de Jésus Christ et de l'Evangile. Il demande à ce que l'on confesse le Nom du Christ. Et nous remplaçons cette confession du Nom par la confession de Jésus Christ Lui-même. Nous ne comprenons pas l'importance, la signification énorme du Nom de Dieu qui, dans la Bible et, en particulier, dans l'Ancien Testament, apparaît avec une grande clarté. »
****
« My whole desire was fixed on one thing alone, to say the Jesus Prayer, and, as soon as I devoted myself to it, I was filled with joy and consolation. » — Detta citat ur Ryska Pilgrimen visar hur begäret efter att säga bönen är väsentlig. Att längta efter och längtande se fram emot att be är lika väsentligt som själva bönen. Längtan efter Namnet är så att säga att be Namnet.
****
Lev Gillet:
https://archive.org/details/jesusprayer00gill/page/40/mode/2up?q=Jesus
****
— Kan det vara så att fienden använder vänliga men Gudsignoranta själar till att störa Yeshuas närvaro hos den som ber Hans Namn utan uppehåll?
— Javisst ! Varför inte? Som Philotheos av Sinai skriver: »20. Con todas nuestras fuerzas retengámonos a Cristo, porque siempre hay quienes luchan por privar a nuestra alma de Su presencia; y cuidemos para que Jesús no se retire debido a los malos pensamientos que atestan nuestra alma (cf. Juan 5:13). »
— Det behöver alltså inte vara Guds fiender utan endast goda själar men utan Gud, som används av fienden för att röva bort Yeshua från vårt hjärta?
— Así es. Var vänlig och kärleksfull tillbaks i samtal och samvaro men ge inte upp ditt sägande av Hans Namn och så gott det går erfar friden i Hans närvaro. Tänk på apostlarna i båten på stormfullt innanhav ! Yeshua är där.
****
Jean Hamon (1618-1687):
« Il est donc clair, par de que nous venons de dire, que la plus grande assurance que nous puissions avoir de notre salut, consiste dans la prière continuelle.
Car comme nous avons un ennemi qui ne se lasse point, & qui nous affiége continuellement avec un violent desir de nous perdre,& une haine implacable, (d’où vient qu’il est appellé par les Peres, insatiabilis homicida); nous ne pouvons nous lasser dans cette guerre spirituelle, & mettre les armes bas en cessant de veiller sur nous & d’avoir recours à Dieu, que nous ne nous exposions nous-mêmes à un grand péril.
C’est notre perseverance qui fait notre victoire; & c’est notre relâchement qui fait que nous sommes vaincus. »
(p 18-19 Traité de la prière continuelle, babel.hathitrust.org)
Saint Leon: « Incessabilis devotio ».
« Il ne faut qu’invoquer le nom de Dieu pour être sauvé, selon ce qui est dit: Omnis qui invocaverit nomen Domini, salvus erit. Mais il faut l’invoquer toujours, afin que notre salut soit en assurance, & que nous pussions passer au travers de nos ennemis sans rien craindre…»
« Dieu, au contraire, accorde bien plutôt ses grandes graces à ceux, qui ne cessent point de prier, qu’à ceux qui ne le prient que par intervalles… »
« Une grande Sainte avoit donc beaucoup de raison de dire que Dieu se plait peu aux prières qui finissent… »
« …cet humble état de dependance & de prière »
« Comme la force est de demeurer uni avec Dieu, il ne s’affoiblit qu’en ne priant plus. »
« Pourquoi nous mettons-nous en danger de mourir, en nous éloignant si souvent de notre vie? » [La vie est en Son Nom]
« Peut-on remédier à ses blessures d’une manière plus délicate qu’en parlant a Dieu, & en l’entendant parler? »
« La grande honneur de prier toujours. »
« On ne vit qu’en priant. »
« Vivet anima mea & laudabit te. »
La prière est ce qu’il ya de plus intérieur dans le coeur de l’homme; d’ou vient qu’il y faut rentrer pour prière: Intra in cubiculum tuum. (Mat. 6:6)
Han själv och Hans Namn är detsamma. Så vare sig jag ber Hans Namn eller Han bara är i mig som mig, är det Hans kärlek, « ce qui est une faveur infinie; car ce qu’il nous fait faire, il le fait en nous. » (p 29, Traité de la prière continuelle)
Så snart jag upptäcker att nuet är alltid och alltid är nu blir Yeshuas Namn all verklighet. Namnet och evigheten sammanfaller i Hans person som älskar mig.
« C’est pourquoi ce simple desir de la prière que nous pouvons même avoir dans les plus grandes occupations, & dans les temps oú il semble que nous sommes les moins disposés à la prière, sera une véritable prière & unde prière continuelle, s’il n’est point interrompu par un autre desir, & qui règne toujours en nous… »
Varför be utan uppehåll till den Enda Personen ? För att världen är korrupt.
« Si le monde est tellement corrompu & dangereux, que jusqu’à la poussière même qu’on ne peut éviter en y passant, nous infecte & nous corrompt, si on n’y prend gard; que sera.-ce du monde même? »
« …mais dans les actions particulières, Qui minoratur actu, étant persuadés qu’ils ne peuvent rien, sont aussi bien-aise de ne mêler de rien, & d’eviter, par le repos, de grandes fautes dans lesquelles ils tomberoient par l’action. » (p 43-44)
(cont.) « Et voilà sans doute la meilleure disposition pour acquerir l’habitude permanente de la sagesse, en demeurant toujours uni à Dieu dans la priére : car il est impossible de demeurer véritablement sage, quand on se détourne de lui ; ou de ne l’être pas, quand il nous parle & qu’on l’écoute. »
« …de penser à Dieu : ce qui doit être l’occupation continuelle des Solitaires dans toutes leurs autres occupations, qui seroient languissantes & toutes mortes devant Dieu, si elles n’étoient animées par cet éxercise intérieur & vivifiant du coeur régéneré par Jesus-Christ. » (p 45)
Jesus Kristus är den Älskande som räddar oss. Hans perfekta verk är också Hans perfekta vila och stillhet. Jean Hamon:
« C’est qu’en effet elle est épouse, en travaillant de même qu’en se reposant ; parceque son travail & son repos est consacré par son amour. »
« Fili, ne in multis sint actus tui : Mon fils, ne vous engagez pas dans une multiplicité d’actions. » (p 48)
****
Ps 118:
55 « La nuit je me rappelle ton nom, ô Éternel! »
132 « Tourne vers moi ta face, et aie pitié de moi, Selon ta coutume à l'égard de ceux qui aiment ton nom! »
145 « Je t'invoque de tout mon coeur: exauce-moi, Éternel… »
146 « Je t'invoque: sauve-moi ! »
***
Origèn, De oración:
XII
I. Además, sostengo que las palabras de la oración de los santos están llenas de poder, especialmente cuando oran con el espíritu oran con el entendimiento también. (1 Cor 14:15.) Este último es como una luz que brilla de la mente de aquel que está orando, y sale de su boca, para debilitar por el poder si Dios la posión espiritual inyectada por poderes hostiles en la razón de aquellos que descuidan la oración, y no observan el dicho « orad sin cesar » (1 Ts 5, 17), hablado por Pablo en conformidad con las exhortaciones de Jesús.
Sale la oración como un dardo del alma del santo que ora, enviado en su camino por el conocimiento y la razón o por la fe, e inflige una herida para la destrucción y el derrocamiento de los espíritus que están en enemistad con Dios, y desean echar a nuestro alrededor los lazos del pecado.
II. El hombre ora sin cesar (las obras virtuosas o los mandamientos cumplidos se incluyen como parte de la oración) así que combina con la oración las obras necesarias y la oración con las acciones adecuadas. Porque solo así podemos aceptar "orar sin cesar" como un dicho practicable, si hablamos de toda la vida del santo como una gran oración ininterrumpida: de la cual la oración que comúnmente se llama oración es una parte.
Esto debe ser ocupado en no menos de tres veces todos los días, como se desprende del caso de Daniel, que cuando un gran peligro se cierne sobre él " oraba tres veces al día ". (Dan 6:10) Pedro también, subiendo a la azotea sobre la hora sexta para orar (Hechos 10:11) cuando vio el vaso bajado del cielo, bajado por las cuatro esquinas, es evidencia para el medio uno de los tres orantes, mientras que el que está delante de él es hablado por David, "Por la mañana oirás mi" oración, "por la mañana ordenaré [mi oración] a ti y miraré hacia arriba" (Sal 5:3). De hecho, no pasaremos adecuadamente ni siquiera la noche sin esta oración: porque David dice: "A medianoche me levanté para darte gracias por los juicios de tu justicia" (Sal 119, 62); y "Pablo", como se dice en los Hechos de los Apóstoles, "hacia la medianoche" en compañía de Silas en Filipos, " estaba orando y cantando himnos a Dios, de modo que incluso los prisioneros los escuchaban ". (Hechos 16:25)
XIII.
I. Ahora bien, si Jesús ora y no ora en vano, obteniendo a través de la oración lo que pide (y tal vez no lo habría recibido sin oración), ¿quién de nosotros puede descuidar la oración? Porque Marcos dice: "Por la mañana, mucho tiempo antes del amanecer, se levantó, salió y se fue a un lugar desierto, y allí oró. "(Marcos 1:35) Y Lucas: "Y aconteció que estando él orando en cierto lugar, cuando terminó, le dijo uno de sus discípulos" (Lucas 11:1). Y en otra parte: "Y permanecía toda la noche en oración a Dios" (Lucas 6:12) Y Juan registra su oración así: "Estas cosas habló Jesús; y alzando los ojos al cielo, dijo: Padre, la hora ha llegado; glorifica a tu Hijo, para que también tu Hijo te glorifique a ti ". (Juan 17:1)
También el dicho del Señor "Sabía que siempre me oyes" (Juan 11:42), registrado por el mismo escritor, muestra que orar "siempre" es "siempre" escuchado.
***
Yeshua är en Person, säg Jesusbönen till Honom, stå framför Honom, låt Hans Person vara ditt fokus, just som en människas. Han är Människosonen, en Person. Repetera inte orde mekaniskt, fokusera inte på orden utan på Personen Yeshua. Allting annat får träda i bakgrunden. Du har fullt upp med Honom, och Han är den som lever dig.
Naturligtvis hör Han dig i alla fall, även då du ber distraherat. Men du behöver vara inför Honom, ja, vilken annan person skulle gilla att du med bortvänt huvud talar till den personen ??!
***
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)