”Den gamla tråkiga mässan bekräftar inte de tre relationerna: till mig själv, till andra och till Gud… sättet att fira gudstjänst inte var tillräckligt tilltalande…” – så kan man tänka i vår tid.
Den exklusiva humanismens apoteos. Gud får vara med på ett hörn – om han får oss att lämna kyrkan med rakare ryggar, gladare och öppnare mot världen.
Humanismen har rätt. Man klarar sig väldigt bra utan Gud. Det går till och med bättre! En kinesisk missionär lär ha sagt, efter en resa till de stora glada evangeliska församlingarna runtom i Amerika:
”Det är otroligt vad mycket religion man kan göra utan Gud.”
Det handlar om att fira en mänsklig gudstjänst med varandra. Gud får faktiskt anpassa sig till oss. Vilken glädje har vi annars av det hela?
Det geniala med kristendomen är att tvärtom vända på steken och fråga: Vad gott kan Gud få ut av dina 85 år på jorden? Att vi äter nyttigt, tänker ekologiskt, når hög livskvalitet med fokus på relationer och dialog, är trogna varandra i äktenskapet och inordnar Gud i en mänsklig gudstjänstordning där vi skapar mänsklig värme, bryter upp stelheten, arbetar med delaktighetsstrukturer osv. ger honom absolut ingenting. Där finns ingenting att hämta. Det är torrt gräs som man eldar upp.
Men varje lite handling du gör för Hans ära betyder en smula återbetalning av den enorma kärlek han givit dig. Om det blod Han gjutit för oss får tränga ut i någon människa en kort liten stund på jorden, finns det mening med existensen. Annars blir vi som Albert Schweitzer: människoälskande andliga hjältar med stor vördnad för livet i alla dess former (även kackerlackors). Går mycket bra utan Gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar