Att naturvetenskap fungerar som personlig religion är ingenting nytt. Men i vår tid är det en smula roande när vi ser starka uttryck för det. Vic Mansfield berättar i sin "Head and Heart" om en vän som fått den allvarliga formen av Parkinson och avvisar alla sympatiyttringar med: "Snart vet vi hur vi ska bota den!" Jag hörde talas om en man som någon dag innan han dog i cancer sa till sina barn: "Jag ska upplösas i mineraler, underbart! All kärlek borta!"
Nu stöts förstås många bort av den stöddiga och självupptagna attityden hos reduktiv vetenskaplig religiositet. Ofta höggljudd, kaxig och ganska ful i sitt uppträdande, är nog fortfarande denna form av religion ganska vanlig i vår tid. Kanske är den ändå på upphällningen eftersom ny forskning ständigt stöter på andliga faktorer och måste ta dem på allvar.
Men kan man inte tänka sig att Herren på domens dag ser sympatiskt på själva allvaret och hängivelsen hos de religiöst materialistiska? Det är ändå ganska heroiskt. Liksom coolt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar