Evelyn Underhill var på sin tid en tongivande skribent, vad gällde beskrivningen av tron utifrån psykologi och biologi. Hon blir aldrig reduktivist i sin beskrivning utan reserverar ständigt ett stort område åt trons genuina liv. Hon hyllar von Hügel som i början av 1900-talet verkade i England och betraktades med blandade reaktioner från katolska teologer. Vår egen Nathan Söderblom hyllade honom emellertid som "en av vår tids störste religionskännare" i uppsatsen om Sundar Singh.
En grundidé hos Underhill är att det mänskliga (biologiska) psyket är som ett stort rum med många värdefulla ting men ett ganska litet fönster ut mot yttervärlden. Detta fönster är vår medvetna liv.
Vi ser implikationen här. Det är inte bra om vi ständigt stirrar ut genom det lilla fönstret och glömmer allt vi har i rummet. Och Kristus själv som är Gäst hos oss, som vill tala med oss, som har en hel del att säga till oss, som vill lyssna och hjälpa oss - står och väntar tills vi slutar stirra ut genom fönstret.
I detta resonemang finns förstås både Plotinos, Dionysios Aeropagita och Jakob Boehme, Agnes av Foligno, Theresa av Avila, Julian av Norwich och en rad andra kristna. Men är det en utdöende ras? Är det den afrikanska fundamentalismen som är framtidens kristna tro? Den som vuxit med 600% det sista decenniet.
Har inte nyfundamentalismen klivit ut genom det lilla fönstret och börjat leva på savannen där maten och helandet är det centrala i Kristus?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar