Den levande filosofin - och den döda

När jag började med filosofi i Uppsala hösten 1969 hamnade jag i ett gäng av unga kvinnor och män som skrattade ut akademiska filosofer, liksom akademiska karriärister över huvud taget. Vi lyssnade noggrant på deras föreläsningar men log åt deras öden. Ingen av oss trodde att filosofi hade med akademin att göra - den akademi Platon hade handlade om livet, inte om en profession eller en akademisk karriär.

Det var inte så att den enskilda lärarna var platta typer (Stig Kanger och Thorild Dahlqvist var INTE platta personligheter). Platt var istället hela idéen om vad en filosof gör och vad en filosofi är ägnad att göra i människors liv. Det var som Alistair MacIntyre säger i början av sin Edith Stein-bok - filosofi handlar om den skillnad på ens livspraktik som filosofistudiet åstadkommer i jämförelse med ett liv där filosofistudier inte ingår.

När vi i vårt gäng möttes för att diskutera den senaste veckans lektioner och läsningar var inte filosofi inte en specialiserad eller professionaliserad diciplin och filosofer var inte alls socialt och kulturellt definierade av något statusbärande socialt spel på några universitet eller några filosofiska institutioner. Tvärtom betraktade vi med misstänksamhet den "borgerliga" tendensen att knyta filosofi till någon statlig eller kommunal institution. På väggen hade vi bilden av Arne Naess läsande Spinoza i ett tält någonstans på ett berg han besteg. Filosofi görs på berg och kanske nån gång på ett kafé som Sartre och Camus.

Drygt fyrtio år senare, nära pensionen, är det fortfarande sant och gott. Filosofi handlar om livsavgörelse, ingenting annat. De ungdomar jag undervisat under trettio år känner detsamma - livsavgörelse eller så kan det kvitta. Grymt besvikna blir några elever som prövar universitets kurser i filosofi där fjantig topologisk exercis fortfarande pågår med någon ny smart "-ism" som etikett. Filosofi kräver sin man - det handlar om vårt liv.

Egentligen handlar det om vad Platon och Konfutse före honom hävdade, och som uttrycks underbart roligt i Iris Murdocks "platonska" dialog Above the Gods - att filosofera är att direkt utöva kritik mot vardagens alla handlingar och välja Korsets väg, för att använda kristet språk, och därmed välja bort den borgerliga världen, eller den slappa världen, eller universitetsfilosofins värld, eller karriärismens väg.

Och varför? Varför blir aldrig verklig filosofi akademisk? Det är nog så att våra dagliga aktiviteter inklusive våra politiska handlingar ofta förutsätter och ger ofta uttryck för tron på vissa föreställningar som redan har en uppenbar filosofisk karaktär.

Det normala är ju att vi följer livspraktiska regler som endera är underförstådda eller explicita och uttryckta regler som leder oss till att dra slutsatser från det förflutna till framtida förväntningar och som utgör grunder som vi litar på när vi beskriver vad andra tänker och gör, tankar och handlingar och känslorsom vi reagerar emot eller stödjer och dessa regler blir till ramverk inom vilka vi ordnar våra erfarenheter inom vilka vi ger auktoritet till vissa moraliska hållningar eller förnekar vissa moraliska hållningar, livsfilosofiska ramverk inom vilka vi stödjer eller avvisar politiska och religiösa påståenden och relationerna mellan dessa hållningar som vi endera stödjer och efterlever eller avvisar och kämpar emot.

Vårt språk, vårt vardagliga språk och de idiom vi dagligen använder är redan i sig själv filosofiskt och inte på ett oskyldigt sätt utan med en signifikant nivå av filosofiskt arv av teorier om verklighet om moral och kunskap vars närvaro vi ofta inte är medvetna om. Det vi kallar sunda förnuftet, som MacIntyre säger, är ofta nog fragment av filosofiska teorier, som fortfarande bär med sig vissa förutsatta uppfattningar
från vissa sammanhang ur vilka de är abstraherade.

Men bland unga människor som jag filosoferar med märks vissa hållningar och anslutningar till teorier och idéer som inte direkt kommer från arv av vissa särskilda filosofier, men som inte desto mindre är operativa i deras personliga liv. Och en sak är säker: det spelar roll, det är seriöst (även om dagens ungdomar skrattar mycket mer än vi gjorde....)

De akademiska filosofer vi ibland bjuder in missar i regel detta helt och hållet och blir först positivt förvånade över hur aktiva ungdomarna är: "Oj då så intresserade de är!" Sen återgår de till något helt annat ("utvecklar ett problem") och folk smiter snart ut om de kan, helt
ointresserade av de "svårigheter" eller "paradoxer" som presenteras och kallas för filosofi. Har de laptopen framför sig slår de kanske på den utmärkta radiostationen The Guerrilla Radio Show.