Det går förstås inte att jämföra filosofen Charles Taylor med biskopen John Shelby Spong - men båda har något gemensamt i sin uppfattning om sekularism. Taylor har en filosofisk fantasi om en demokrati där kristendomen är en av många utgångspunkter i en samhällelig lagstiftning, en motivation så att säga, men inte en explicit religion i lagtexterna eller styrtexterna för ett samhälle. Spong är mer en naivt sekulariserad kristen men en roande framställningskonst, väl värd att lyssna till på fora.tv på nätet.
Men båda har gemensamt en blindhet inför vad sekularisering är för något. Sekularisering är ett förnekande av verkligheten. Det är sant att via sekulariseringen kan människor av "annan tro", tillhörande andra "stora religioner" förstå vissa motiv för mänskligt handlande och tänkande, utan vilka kristendomen inte kan höras. Det är också sant, som Alexander Schmemann en gång påpekade, att under sin historiska utveckling har kristenheten återvänt till en för-kristen och i grunden icke-kristen klyvning mellan "heligt" och "profant", snarare än att en "disenchantment" har ägt rum under 1700-talet i Europa, som Taylor tycks anta.
Men framför allt innebär sekulariseringen en tragedi och en lögn. Tragedi därför att människan efter att ha tagit emot Frälsarens ljus likväl väljer bort det för det rationella människoförnuftets ljus. Detta är inte en neutral historisk utveckling med upplysningstidens framsteg i centrum utan en destruktiv händelse i den mentala utvecklingen. Liberal teologi har hjälpt till här. Man har förkunnat en "sekulariserad kristendom" som ska kunna omfattas av den moderna människan med naturvetenskaplig världsbild och modern smak.
Och sekulariseringen innebär en lögn genom att den ljuger om världen. Den antar att människan kan och bör leva som om Gud inte fanns, eller som om Gud var en valbar livsåskådning bland andra. Men det som läser NT ser strax att ingen sådan kristendom finns. Evangeliet och den kristna kyrkan kräver det rakt motsatta: att vi ska leva i världen och se allt som en uppenbarelse av Gud, se alla händelser som tecken på Hans närvaro, se alla processer som moment i den Stora Dansen som är Guds verk. Sedan pingstdagen finns en stråle ljus, ett tecken på helig Ande över alla som sker inom och utom oss i universum. Kristus är världens Liv.
Att filosofiskt eller liberalteologiskt börja med att acceptera sekulariseringen som ett faktum och som en sanning om världen är därför att förändra den kristna tron så djupt och radikalt att det sannolikt inte handlar om samme Kristus längre. När Taylor håller långa föredrag om The Future of the Secular, så skaver något i själva förutsättningarna. Nya Testamentet handlar inte om en religion som kan "sekulariseras". Tvärtom.
Om vi accepterar sekularisering som en historisk utveckling som säger något sant om verkligheten så reduceras kristendom till endera "en tro i tiden" eller en etisk motivation, en "kristen tjänst för världen". Man tänker sig att en anpassning måste ske, en reformering av en antik föråldrad bild av världen. Med andra ord utgår man från ett sorts kristet godtagande av sekularismen. Då blir det möjligt att "arbeta fram" en liturgi, en katekes, en tro som känns "relevant" för vår tid.
Lögnen i detta är att påstå att kristen tro är något som ska tillfredsställa mänskliga behov - en tjänst bland andra tjänster för att få oss att må bra och världen att bli trevligare än den är. Buddhismen och Islam är troligen mycket bättre på att utföra denna tjänst, för att inte tala om New Age. Sekularismen är ofta en form av kristendom som återgått till en för-kristen inställning till mäniskan och verkligheten - i kontrast till de nytestamentliga kristna texterna. Som Charles Taylor tycks se framför sig: ateisten och muslimen pratar tillsammans med kristna och buddhister om hur vi ska respektera mänskliga rättigheter i det moderna pluralistiska samhället. De har alla sekularismen som gemensam "tro". Vilket knappast handlar om Jesus Kristus eller den kyrka som skildras i NT.
Själva kategorin "kristen tro i vår tid" avslöjar en inre motsättning. Det är ett förnekande av "homo adorans", alltså den människa som ser Guds verk i alla händelser och processer. Sekularisering är alltså ett ljugande och det är en tragedi att detta pågår lika mycket inom kristenheten som utanför den. Hur många biskopar och präster tänker inte att sekulariseringen egentligen gör det enklare att predika: man talar högst 10 min. om jämlikhet och mänskliga rättigheter och slipper pracka på någon en antik dogmatik som ändå ingen förstår idag. Min egen kyrka är full av dem.
Kanske finns en strimma hopp i tanken bakom den ryska filmen Ostrov The Island (finns på youtube.com i tolv avsnitt) - huvudpersonens tro är inte en sekund "i tiden" eller "modern" och det utgör räddningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar