Det första budet

Dagens evangelium, Markus 12:28-33 handlar om tjänande gudskärlek, bhakti som det heter på den indiska kontinenten och som de thomaskristna genast kände igen när de kom till södra Indien på 100-talet. Denna tjänande kärlek är inte endast att tro på en levande Gud eller tro på de skrifter som så säger. Det handlar mer om en tillit och ett viljans beslut att tjäna Gud med den sortens kärlek som uppstår när detta beslut tas av en människa.

Denna speciella sorts kärlek tar sin utgångspunkt i att det är för Hans skull, inte vår egen, som tjänandet utförs. Livets mening är att vilja rikta sin kärlek till just Honom för Hans egen skull. Att vara vänd mot Gud med avsikten att ge Honom sitt liv med alla till buds stående medel är verklig befrielse. Ingen världslig aktivitet kan komma i närheten av denna frihet.

Det spelar sedan ingen roll i vilket hörn av världen eller universum den tjänande befinner sig - hon eller han är upptagen av kärleken. Det gör den hängivne lycklig att när som helst och var som helst få den största nåden: förmågan att tänka, vilja, känna, andas, arbeta, leva och dö för den Högste.

Det första budet: älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, leder också till en viss bibelläsningen - det enda som intresserar henne eller honom är Herren själv, inte regler, liturgiska bruk, historiska fakta, berättelser eller beskrivningar som bara har ett sekundärt intresse. Och de saker som angår människornas värld är inte i centrum utan Herren själv. De som inte ägnar sig åt det första budet fäster sig däremot vid läropunkter, historiska fakta, "textredaktioner", tolkningar i det oändliga av uttalanden och metaforer, möjligheten till "nya teologier".

Den hängivna tjänsten är speciell. Vad menas med orden "att tjäna Herren"? Det är en gradvis invigning, först med hela kroppen och det medvetna tänkandet, senare med viljan. I början är det sökande, senare blir det enkel intention och vilja. I början är det att följa bud, senare är det insikten om vad Kristus gjort i det han födde den Nya Skapelsen inom oss. Detta är Guds kraft som gör den hängivnes hjärta och tänkande istånd att tjäna, älska och förstå. Det blir mindre att fullborda Guds bud och mer att högst personligt tjäna Herren. Hängivenheten består i en spontan längtan att tjäna i kärlek.

Allteftersom hängivna blir alltmer absorberade av att tjäna Gud tänker de mindre eller inte alls på väckelser, uppvaknanden eller mystikens förening med Gud. Populär mystik får ofta för sig att föreningen med Gud är något som själen bör eftersträva. Men i det kärleksfulla tjänandet glöms hela tanken på att jaget ska upplösas i Gud bort. Att nå en viss nivå av andlig utveckling är inte intressant för blicken är alltid lockad till det mest attraktiva som finns, Herren själv. Att komma till Herrens rike sker först när själen lämnar kroppen, sinnet och ego-individualiteten, vilket endast är en välsignelse - på Guds villkor.

Motivet eller drivkraften i vårt religiösa liv är inte att erfara glädjen av att se Gud, utan att tjäna Honom på det sätt som Han anbefaller genom de omständigheter vi faktiskt erfar. Om Herren väljer att hålla en människa kvar i världen, ser vi det som Hans välsignelse, Hans försyn. Det innebär en tillåtelse att tjäna Honom här i världen, i de omständigheter vi har.

Allt vi säger om kristen gudskärlek är bristfälligt, endast om vi hade Hans egen kraft av gudskunskap skulle vi veta vad vi säger. Sanningar om det kärleksfulla tjänandet är svårbegripliga för oss eftersom det står i motsats till det vi i vår själviskhet väntar oss av teologi, religion och filosofi, trots att den oroliga tanken, som Benedikt XVI säger, är ett redskap för vår pilgrimsvandring på väg hem till Gud.

Alltså måste vi låta Skriften locka oss till rätt hängivenhet. Om vi läser Bibeln genom att öppna oss i bedjande sinneshållning kan vi fokusera på Herrens kraft av intelligens och kärlek, alltså Guds egen hållning. Herren vet nämligen själv vad Han är. Genom läsningen tar vi emot hängiven kraft till att förstå något av Herrens självkunskap.

I Markus 12:28-34 ser vi således Guds självkunskap uttryckas i det viktigaste budet. Jesus säger där: Älska Herren din Gud med hela hjärtat, hela förståndet, hela din kraft. Detta bud skulle kunna sändas ut med högtalare över hela jorden alla timmar på dygnet och det skulle inte hjälpa - endast några få lyssnar på rätt sätt. Först när det andra budet: älska din nästa såsom dig själv, får vi en större skara intresserade därför att de kan översätta detta bud i pragmatiska handlingar, sociala regler, etik och moral, samhällsansvar. Det första budet går ibland förlorat och en allmän utilitarism med kristen touch etablerar sig.