Vara katolik 4

Att vara katolik är att leva i Messias, den uppståndne. Vi kommer senare till vad detta innebär som kärleksliv. Här är det väsentligt att vi egentligen inte är "kristna" eftersom den termen användes som nedsättande beskrivning och ingen i den tidiga Messisa-rörelsen någonsin kallade sig själva detta. Vad kallade de sig? Alltid "bröder och systrar". Det handlade alltid om gemenskapen för livet i Messias, den uppståndne. Ordet "kristen" kommer av grekiskans "christos" som betyder smord och syftar på Messias. Men som nedsättande term innebar det att rörelsen inte var en riktig religion, den kallades ibland ateistisk och istället hade man gjord en idol av en människa Christos.

Vid denna tid finns inga i rörelsen längre i Palestina. Alla har flytt under och efter det judiska kriget mot Rom. Man finns spridda över Medelhavsområdet och Jerusalem har ingen som helst central betydelse. Det är en senare ideologisk omskrivning, särskilt i det evangelium som en Lukas skulle ha skrivit. Där pressas historien om Jesus in i en ideologisk idé om Jerusalem som centrum. Lukas placerar viktiga människor där, Jakob bland annat, och påstår att ett viktigt koncilium hölls där. Sanningen är att alla som finns i den messianska rörelsen är utanför Palestina och där skrivs också alla evangelierna.

Att vara katolik är alltså att inte anknyta till någon särskild ort i världen, vare sig Rom, Palestina eller Jerusalem. Det är först på 300-talet genom kejsar Konstantins mor som detta intresse för Jerusalem växer och blir officiellt för den nya religionen som antagits som statsreligion. Pilgrimsresor anordnas med statligt skydd, härbärgen och guidningar ordnas på plats i Palestina. En reseverksamhet utvecklas som snart omfattar stora delar av Europa. Det hör snart till den kristna religionen att pilgrimsvandra. Inget av detta finns i den tidiga rörelsen där livet i Messias är det väsentliga, det gemensamma kärlekslivet i Kristus.

Det gemensamma livet med den uppståndne Messias handlar inte om att tro på vissa föreställningar eller ha en viss bekännelse, såsom det senare blev. Det som Paulus ger vidare till alla han möter är inte "doctrina" som är något senare - men däremot kärnan till denna "doctrina".  Istället visar Paulusbreven en rörelse som inte är först och främst teologisk eller filosofisk till sin karaktär, lika lite som den är först och främst etisk eller politisk. Den är inte ännu ett system för tankar och uttryck.  Att vara katolik enligt Paulus är att leva i Kristus, leva i Messias utan någon referens till religion eller religiös institution eller ort på jorden. Jesus transcenderar allt detta och erbjuder ett nytt sorts liv i honom, den uppståndne som lever. Det är inte en geografiskt eller historiskt placerad rörelse, den kan befinna sig varhelst människor är intresserade av att välja att leva i Messias den uppståndne. Vi är alltså inte kristna, vi är inte bundna till religion, kyrklig organisation eller någon plats. Det är heller inte en "ny" religion, vi helt enkelt lever där vi är och som vi är, men tillsammans och i Kristus, i ett speciellt kärleksliv.

Det finns gott om rörelser som är filosofiska och etiska vid den här tiden, liksom det fanns polititiskt motiverade grupper. Men de som väljer att leva i Kristus tillsammans har inte något sådant engagemang i centrum. Tänk på gestalter som Petrus ! Inte teologi eller filosofi. Istället är det ett nytt kärleksliv där man älskar Gud och sin medmänniska såsosm sig själv, inte gör motstånd mot det onda och delar allt i en jämlik och demokratisk gemenskap. Denna rörelse är flera tusen år före sin tid. Den förefaller anarkistisk för samtiden.  Det är den verkliga katolska kyrkan som överlever alla doktriner och traditioner som senare skapas.

Den uppståndne Messias ger oss kärlek, frihet och en mening i lidandet. Det är inte som i buddhismen en lära som antas upplösa lidandet. Nej, vi ser en realism som inser att allt liv är utsatt för själviskhetens smärta, de biologiska villkoren och ett kort liv på jorden för människan, "allt liv är halm". Genom döden på korset och uppståndelsen upphävs själviskheten och vi kan åter älska. Det är rörelsens grundtema. Det är inte ett moraliskt system, såsom många senare kom att göra kristendomen till. Det är inte ett försök att komma ur livet och lidandet som buddhismen. Det är att lämna självets bild av verkligheten för den uppståndne Kristus tillsammans med bröder och systrar.

För att förstå det gemensamma livet i Kristus måste vi se hur kontexten ser ut. Genom att Gud i Messias uppstår efter sitt offer på korset, tar en massa saker slut. Det är slut med religionen i den gängse meningen. Det är slut med självets försök till bättring och etisk höjning. Livet i Kristus är istället en gåva. Det är slut med spekulerandet i begrepp och idéer, slut med teologi och filosofi som huvudsak för tron. Även tiden i sig har egentligen upphört i den evighet som Messias den uppståndne innebär.

Detta sätt att se livet i Messias borde för oss katoliker idag medföra att vi både tar hand om vår kyrka sådan den ser ut och tar avstånd från den till förmån för det ursprungliga sättet att leva i Herren, som vi finner i de sju äkta Paulusbreven. Vi får nog tänka oss att det finns människor överallt som skulle välja detta katolska liv om de tydligt såg det som ett alternativ till den kyrkoreligion som tyvärr ofta bedrivs i den romerska katolska kyrkan och i de ortodoxa kyrkorna generellt, byggt på ett antikt mönster som inte har med livet i Kristus att göra. 

Vi som litar på att de tidiga vittnena verkligen såg den uppståndne Messias kan alltid bli flera. Men kontexten är ofta det som leder oss dit, alltså det lidande som själviskheten ger oss, begären, fasthållandet vid världens krafter och begär. Den uppståndne vill ge oss det nya livet i Honom. Det ska ersätta självlivet. I den mån detta sker får vi kärlek och frihet tillsammans. Vi får också ett evighetsperspektiv som ökar vår glädje de år vi har att leva på jorden tillsammans.

.