Ersätta ordet "Gud"?

I Helen Joy Davidsons utmärkta text från 1940-talets slut “Smoke on the mountain: an interpretation of the Ten Commandments” beskriver hon angående det tredje budet i dekalogen hur det blev populärt att undvika ordet “Gud” bland teologer och sökare av andlig utveckling under mitten av 1900-talet. Många hade sökt en tro, en fördjupning av sitt andliga liv, kanske blivit prästvigda men inte kunnat stå ut med smärtsamma associationer kring ordet “Gud” eller “Jesus Kristus” såsom de användes i församlingarna. Och så började de i sin teologi ersätta namnet “Gud” och “tro på Gud” med allsköns mer allmänna termer — det Högst Angelägna, Det Djupast Angelägna, Kraften, Översjälen, Tomheten, Upplysningen, Buddhanaturen osv. Problemet var förstås att dessa idoler inte har så mycket att göra med rättfärdighet, rättvisa, godhet, medkänsla, kärlek till nästan, kärlek till Gud, att vara Guds barn, att leva i Kristus. Satori, Kensho, Sunyata, Upplysning etc. tycks inte bry sig så mycket om dina lägre passioner och ovanor, bristen på förlåtelse, beteenden du borde ångra, andlig omognad och självrättfärdighet, köttets begärelser och trivial materialistisk girighet.

Många präster teologer även i Sverige sökte sig till olika japanska eller vietnamesiska zen-lärare för att på så sätt undvika “Gud” och få något annat istället — zazen, yoga, koan, vipassana, satori, sati mm. Den ena “gurun” efter den andra kom till Europa för att flyga hem med en fårskock som byggde tempel och ashrams både i Asien och i Europa och Amerika. Kvaliten på dessa lärare var si så där. Glömmer aldrig hur jag förklarade för Hans Hof att den japanske "mästaren" Deshimaru var inbiten alkoholist och flitig horkarl bland de yngre kvinnliga efterföljarna från Europa. Som präst i Tornedalen hade han förstås snabbt sett igenom denna skumma marknadsföring av “satori" eller “vara mer människa”. Men nu var det teologi i Uppsala och det var viktigt att inte dra in "Gud", trång församlingstukt eller konventionell moral i sin andliga utveckling eller i sina akademiska uppsatser. Han försvarade Deshimaru så gott det gick.

Så stor var ofta blindheten under det glada 70-talet, och för övrigt under senare decennier också, särskilt i katolska kyrkan. Många andliga "mästare" fick en underlig gräddfil för sina laster. Roshi Robert Aitken berättade för mig i Honolulu hur föregångaren, en japansk upplyst mästare, förföljde alla vackra flickor i församlingen (Diamond Sangha) och situationen blev helt olidlig. Med ordet “Gud”, säger Davidson i “Smoke on the mountain”, följer en påtaglig verklighet bakom ordet och den tar på konkret allvar det heliga i båd’ handel och vandel, i både tankar, ord och gärningar. Ingen får frispel, kanske man kan säga.

Som Davidson skriver: “When we drop the word “God” we are on the way to losing touch with the truth behind it.”