Det är högsommar på torpet. Alla är lediga. I goda vänners sällskap pratar vi om Totta Näslund. Han har gått genom pärleporten alldeles nyligen, tagit någon genväg kanske. Någon i sällskapet säger att det finns en annan port också, mindre trevlig. Dit går några - hur många? Det är fullt av folk där, säger en annan. Nej, jag tror alla kommer till himlen säger min ängel till fru.
På det rangliga träbordet ligger André Rousseaux's bok om Péguy. Vi låter Péguy göra sitt inlägg.
Péguy: var fruktansvärt klar över mannen som öppnar pärleporten! En man, en enda, går från himmel till jord, öppnar himlen på jorden, skriver in himlen i köttet och i naturen och i folkens historia. Den mannen är nu man. Han har en mans kropp. Feminismen måste falla på knä. Han är man. Just nu är han man och Gud. Han gör livet på jorden himmelskt mitt i smärtan, särskilt livet i familjen och i fattigdomen, i maktlösheten mot terrorism och storpolitik. Han är inte spirituell, han säger inte "det här är egentligen himlen". Han gör blodet och chocken över våldet till pärleport, han gör misslyckandet och den skamfulla förlusten till pärleport. Jesus är pärleporten i den mänskliga kroppens liv, i den mänskliga historiens liv, i vårt land, vår hembygd, vår familj. Han inkarnerar evighet i vår historiska tid.
Och så kan vi på detta péguyianska sätt sjunga med Totta:
Han har öppnat pärleporten
Så att jag kan komma in.
Genom blodet har han frälst mig
Och bevarat mig som sin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar