Om det finns en yttervärld - vilket inte är säkert alls - så måste den vara en transient utsträckt själlös substans med ständiga lokala konfigurationer - menar Descartes i sin femte mediation.
Det märkliga är att utvecklingsläran på 1800-talet hakar på här. Man glömmer Descartes tvivel på att den över huvud taget existerar. Man glömmer att det är själens och Gud som är det enda verkliga. Istället tar man fasta på en ständig utsträckning som måste vara i ständig omformation. Alla arter är lokala konfigurationer. Tiden är trollspöt som låter allt möjligt konfigureras ur allt möjligt.
Märklig felläsning av Descartes där. Man fastnar för själlösheten, utsträckningen och konfigurationerna. Hmmm. Varför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar