St Barbara

I dessa tider då sekulär fundamentalism blir allt aggressivare i många länder får vårt helgon Sankta Barbara välsigna City-Tunneln i Malmö ! Vi ropar av glädje. I Älvros gamla kyrka i Härjedalen göms hon undan tillsammans med Sankta Cecilia och andra helgon. Fortfarande.

Dessutom väljer reportern i Sydsvenskan, Britt-Marie Bergström, att inte ironisera eller driva med vare sig helgon eller arbetarna i tunneln. Gud vare lov. Ibland blir det en paus i raljerandet. Heder åt tidningen. Se artikeln. Läs om Sankta Barbara.

Gertrud von Le Fort

Så hittade jag då till sist efter decenniers förstrött sökande en volym av Gertrude von Le Fort: Veronikas svetteduk. Härlig roman från tjugotalets Rom. Den romantiska sidan av katolicismen: vackra små kyrkor med bedjande nunnor, människor som är på väg till konversion, liksom Le Fort själv då hon skrev romanen 1928, samtal och diskussioner med pittoresk psykologisk analys - sånt som får en att le och trivas med läsningen.

Huvudpersonen Veronika, en 16-årig tysk flicka, får inte påverkas att bli kristen för hennes far.
Och så bor hon i Rom av alla platser, hos sin mormor och moster. Naturligtvis påverkas hon att bli inte bara kristen utan kristen i moderkyrkan. Vad annars kan ske i Rom, särskilt när hennes mormor och moster tar henne till kyrkorna! Jag var själv där som 20-åring och se hur det gick.

De flesta berättelser har ett krångel som utvecklar sig till kris och når ett klimax. Krånglet är att Gud drar henne till sig. Krisen är mormoderns och mosterns komplicerade relationer till varandra och till Veronika -- och till sina egna ouppklarade affärer med Gud. Dessutom dyker en ung man upp och fördjupar krånglet.

Många fina och sanna rader finns att minnas. Här ett fint citat på sid. 117 då mormodern, den nobla hedningen som visar kulturell respekt för katolsk tro:

"Jag har alltid hyst aktning för er kyrkas omvändelsenit, sade hon. Är jag övertygad om att äga ett medel till människor räddning så är det också min plikt att delge andra det. Åskådningar som låter var och en blir salig på sin fason, kan aldrig riktigt övertyga någon."

Här säger den unge diktaren på besök om sig själv, s.235:

"...ty vem är egentligen konstnären? Han har inga konturer. Konstnären är en trollkarl som kan förvandla sig till allt vad han vill och ofta även till det han sälv inte vill; men sedan är han heller inte värd ett ruttet lingon. Och därför är också av alla människor konstnären den som har svårast för att bli frälst -- eller att vara bli en personlighet, nämligen därför att han ständigt har skenfrälsningen och skenpersonligheten i sin konst."

Veronika säger själv s.263:

"Vad jag nu har att beätta om mig själv är egentligen blott en enda sak. Varje människa har en historia: den om hennes själv och hennes liv, men dessutom ännu en: om själen och Gud. Och denna sista är i grund och botten alltid enkel, hurkomplicerad den än förefaller. Ty det är ju när allt kommer omkring inte vi som kämpar oss fram till Gud. Det är Gud som kämpar sig fram till oss."

Mostern, som förnekar Gud till förmån för psykiatrin säger i en bikt, s.303:

"Istället för att fly till Sakramentet flydde jag till läkarkonsten. Jag biktade mig för läkaren och mottog av honom den enda absolution som världen kan ge, nämligen psykiaterns. För honom existerar ingen synd som inte kan förlåtas eftersom det ju inte finns någon själ som kan förneka Gud. Hans absolution gav mig den förfärliga frid vari tusenden i våra daga lever, tusenden vilkas sjukdom består i att de en gång har försmått Guds frid. Ty även de helt gudsfrämmande har ett alternativ till Gud; i annat fall skulle di inte leva. Från den dagen trodde jag inte längre på någonting, intens på Honom i vars våld jag var......Hela världsalltet var ingenting annat än en enda grå, blind materia."

Ska inte berätta hur det det går. Läs denna klassiker från 1928 !

Lars Levi - igen !

Laestadius vill (Predikan 8:e söndagen efter Trefaldighet) dela in människor i tre kategorier: sovande, väckta och benådade. Sovande och väckta är lätta att beskriva. De flesta i världen sover och går miste om riket - förmodligen. Några är väckta och tar korset på sig och lider av sin orenhet hela tiden och längtar efter Brudgummen.

Men den tredje kategorin är svår att beskriva för Laestadius. Det verkar som benådningen dels är tillfällig -- vilket är katolskt och realistiskt -- dels är den osäker även när den faktiskt sker. Här är Laestadius sund ! All väckelse och exstas till trots ser han att benådning säkrast bör vänta till Domen och Hemkonsten, hur den nu blir. Låt oss koncentrera oss på sovandet i världen och väckandet av de Några.

Får mig att tänka på Lukas 13: Och någon frågade honom: »Herre, är det allenast få som blir frälsta?» Då svarade han dem:»Kämpa för att komma in genom den trånga dörren; ty många, säger jag eder, försöker att komma in och ska dock inte förmå det.

Thomas Hobbes

Filosofen Thomas Hobbes är fascinerad av att människan erfar föremål.

Wow! Det är jag också. En härlig filosofisk fråga. Hobbes säger: "Antag att alla ting förintas. Då kan man fråga sig vad en människa skulle ha kvar att filosofera om. Och veta något om. " (De Corpore II,7)

Här ser vi barnet som förundras över skapelsen. Hobbes har en kristen realism när han förundrar sig över den Artefakt som Gud erbjuder oss, naturen, skapelsen. Att erfara föremål i ett stort tum: Guds första mirakel för varje levande skäl.

Men vad är föremålen för Hobbes? Inte i första hand mentala fenomen utan realistiska yttre föremål, fakta som "naturen erbjuder oss" (ibid. IX,25) Orden "naturen erbjuder oss" handlar om en ytterverklighet, objektiv och med absoluta värden genom liv och död. När Hobbes också talar om "fantasmata" menar han de inryck vi får, de idéer vi på sant eller falskt sätt får om verkligheten runt omkring oss.

Efter att vi fått kunskap om naturen kan "alla föremålen förintas" och kvar blir då förstås minnen och fantasmata att filosofera över. Men det är ett tänkt efteråt. Därför kan också rummet i sig för Hobbes vara accidentalt utanför medvetandet som föreställer sig det. Accidentalt -- det är avgörande, alltså det är realistiskt där utanför oss men måste inte vara det. Det är inte heller privat accidentalt utan på ett universellt och allmänt sätt.

Alla föremål har någon sorts struktur och därför finns det sanna och falska definitioner av dem. Kunskap är se generering som leder till verkning eller tvärtom se en verkning som leder oss till dess generering. Två vägar till kunskap alltså. Någon verkar i naturen - Gud - och denna verkan kan vi veta något om på ett sant sätt. Kan vi veta något om Generatorn? Ja, det som verkan ger vid handen.

Denna Generator, eller som Hobbes kallar honom i Leviathan: Artefaktor. Denna Generator arbetar med en biomekanisk verklighet som vi ser i våra kroppar och i naturen. Big Bang sker enligt mekaniska fysiska lagar - dvs själva lagen är inte mekanisk men genereringen och dess verkan är det. Det är alltid samma princip: actio och reactio.

Detsamma gäller människans organiska passioner -- biomekanisk generering och synd som verkan. Synd? Ja det skadliga och smärtsamma erfarenheter vi ständigt gör. Hobbes är mycket medveten om dessa, liksom den kristna realismen.

All organisk-mekanisk generering av passioner utifrån Hobbes är en modifiering av motus vitalis i blodet och i hjärnan som sedan projicerar modifieringen på yttervärlden. Motus vitalis brukar översättas med vitalkraft eller liknande. Men vi kan säga Livet i oss (bios) och vara medvetna om det Nya Livet (zoe) i kontrast och i underbar frälsning genom Jesus Kristus. Men observera: bios är grunden för zoe. Gud älskar sin biomekaniska maskin människan och hatar synden våra passioner producerar dagligen och stundligen.

Guds skapelse är ett mirakel -- även enligt Hobbes. Varför? Jo, det mest mirakulösa han känner till är människosjälens erfarenhet av föremål. Hur kan fysiska föremål bli mentalt liv i oss? Endast ordet mirakel passar där enligt Hobbes.

Genereringen av denna erfarenhet -- alltså Generatorns Acitio -- är nämligen totalt obegriplig. Helt i enlighet med kristen realism och en god utgångspunkt för att ta emot uppenbarelsen som fulländar förnuftet i kunskapen om verkligheten.

Hobbes tar fram syndens verkningar: lust, olust, drifter, laster, begär, affekter, viljeakter -- alla är de retningar från föremålen i det yttre rummet, kombinerat med egenrörelser i kroppen. Här finns både en objektiv en subjektiv sida av synden. Det leder dock inte till frånvaron av absoluta värden som någon kanske tror. Hobbes pekar på det absoluta negativa värdet -- döden. I kristen realism målar Jesus ut detta med kraft: elden som brinner i Gehenna. Hobbes pekar på det maximalt positiva värdet -- livet, livskraften. I kristen realism är detta det Nya Livet (zoe).

Se mer på katolskmission.com/psykofysiskkristendom.html -- om någon vecka eller så.

Polynesiskt

När jag kom hem från tre månaders arbete på Hawaii var min tro "polynesisk". Omedelbart märkte jag skillnaden: hemma i det kalla Norden njuter man inte lika självklart av den stora Gåvan - skapelsen. Vi kämpar mer än polyneserna, tror vi. Men det är en illusion. Att leva i skönheten Gud skapat och där livet är enkelt som på Hawaii blir nödvändigheten av äkta tacksamhet ännu större. Hawaii är den stat som kanske spårat ur mest, tillsammans med Californien, i träsken där relativism och likgiltighet frodas. Samtidigt vet vi att många församlingar runt om i Polynesisen är mycket kyrkliga och kyska i jämförelse med Europa.

Så hur fungerar då en polynesiskt färgad tro och världsbild? Först och främst: glädjen över den stora Gåvan. Därefter vördnaden och fruktan inför Givaren. Dessa två premisser är den polynesiska grunden. När vi sen förstår att Jesus Kristus är den genom vilket allt detta blivit till och dessutom den som räddar mig till det himmelska Riket, den enda Sonen, som lever i sin egen kyrka genom apostlarna - då är vi framme vid den polynesiska tron. Kännetecken: "laid back" i jämförelse med europeisk puritanism, lyssnande och sjungande, leende och medkännande. Kärleken på korset och uppståndelsens ljus fulländar den stora Gåvan.

Gaugain är ett bra exempel på hur det inte ska gå till. Man tar inte med sig den europeiska själen och försöker hitta ett paradis på Tahiti. Det fungerar inte. Man byter istället. Efter att ha sett bergen, blommorna, ljuset, vågorna, valarna, stränderna, folket och den hedniska upptakten till kristendomen med alla vilda gudar och krafter så älskar man allt detta i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Därmed får vi på något vis den nya polynesiska själen.

När jag kom hem till Sverige läste jag mycket missionshistoria. Det ger en hel del. Uppenbart var att katolsk tro passar polynesisk livsstämning bra mycket bättre än protestantisk. Det sinnliga, det försonliga i synden, den goda skapelsen och friheten från arvssynd i dopet. Precis vad man vill ha efter en lång och tabufylld hedendom med godtycke och våldsam makt. Något av det mest intressanta jag läste mig till var att den gamla monoteismen i Polynesien är mycket lik den judiska ! Hade jag aldrig tänkt mig när jag kom dit. Men det stämmer på något sätt.

Ändå behöver man inte sakna det polynesiska. Istället går det att ta med sig ljuset till andra delar av planeten. Vågbruset från skapelsen kan höras överallt om man har en polynesisk själ.

Ikonostasen

Kyrkan måste andas med två lungor, sa JPII och menade att östkyrkan måste befrukta västkyrkan i vår tid. Det begriper inte alla kristna. Många i väst är irriterade på arrogans och självsäkerhet hos ortodoxa och bysantinska katoliker. En sorts spirituell hybris. Men det gäller att gå in bakvägen till ortodoxin, genom Gud och genom Skriften och Traditionen. Det är verkligen två lungor, men jag vill använda en annan bild: hjärtat och hjärnan. Hjärtat är mysteriet, hjärnan analysen. Båda behövs men analysen vilar till slut i hjärtat.

Östkyrkan är ikonostasen. Vad är det? Dels är det den skiljevägg i kyrkorummet som skiljer lekmännen från de apostoliskt vigda. Nuförtiden är denna ikonostas full av ikoner kring och över de tre portarna i väggen. Men ikonostas är också ett förhållningssätt till Guds tillvaro på jorden och i himlen. När man ser hela kosmos som ikonostas, Guds levande bild, andas man med den östra lungan. Då vilar dynamiken som finns mer i den latinska traditionen med aristotelisk tanke bakom den kristna filosofin. I den gudomliga liturgin som egentligen täcker in hela skapelsen, skrivs dynamiken in i en större ikon - Guds vara och skapelse. Det oskapade omskriver det skapade.

När det påpekas i NT att vi ska se det osynliga -- allt vad synligt och osynligt är, som vi säger i bekännelsen -- handlar det om ikonostasen. Det heliga vilar och inom sig finns all dynamik och förändring. Vår theosis, vår växt i Gud, leder oss till allt större vila i den gudomliga ikonen och den gudomliga liturgin. Lovprisningen övergår till lyssnande och seende. Lyssnandet till Ordet som också är tyst, seendet av det som osynligt är.

Det nio mysterierna - Herrens bön

Den levande Anden gör mysteriet i all liv till erfarenhet i oss. Vi glömmer så lätt. Som JP II sa måste vi låta båda lungorna i Kyrkan andas -- den västliga formulerade och den östliga mysteriebevarande. All vår tillvaro är nuptial -- det älskande mysteriet. St Bernard skrev mycket om det i sina Sermones över Höga Visan. Men även Herrens bön saknar den rationella självklarhet vi ofta tar för given.

Herren bön har egentligen nio mysterier:

1 Pater noster - märkligt, underbart, vad är det?
2 qui est in caelis - märkligt, underbart, vad är det?
3 santificetur nomen tuum - märkligt, underbart, vad är det?
4 advenitat regnum tuum - märkligt, underbart, vad är det?
5 fiat voluntas tua sicut in caelo et in terra - märkligt, underbart, vad är det?
6 panem nostrum supersubstantialem da nobis hodie - märkligt, underbart, vad är det?
7 et dimitte nobis debita nostra sicut et nos dimittimus debitoribus nostris - märkligt, underbart, vad är det?
8 ne nos inducas in tentationem - märkligt, underbart, vad är det?
9 sed libera nos a malo - märkligt, underbart, vad är det?