onsdag, maj 24, 2006

Gertrud von Le Fort

Så hittade jag då till sist efter decenniers förstrött sökande en volym av Gertrude von Le Fort: Veronikas svetteduk. Härlig roman från tjugotalets Rom. Den romantiska sidan av katolicismen: vackra små kyrkor med bedjande nunnor, människor som är på väg till konversion, liksom Le Fort själv då hon skrev romanen 1928, samtal och diskussioner med pittoresk psykologisk analys - sånt som får en att le och trivas med läsningen.

Huvudpersonen Veronika, en 16-årig tysk flicka, får inte påverkas att bli kristen för hennes far.
Och så bor hon i Rom av alla platser, hos sin mormor och moster. Naturligtvis påverkas hon att bli inte bara kristen utan kristen i moderkyrkan. Vad annars kan ske i Rom, särskilt när hennes mormor och moster tar henne till kyrkorna! Jag var själv där som 20-åring och se hur det gick.

De flesta berättelser har ett krångel som utvecklar sig till kris och når ett klimax. Krånglet är att Gud drar henne till sig. Krisen är mormoderns och mosterns komplicerade relationer till varandra och till Veronika -- och till sina egna ouppklarade affärer med Gud. Dessutom dyker en ung man upp och fördjupar krånglet.

Många fina och sanna rader finns att minnas. Här ett fint citat på sid. 117 då mormodern, den nobla hedningen som visar kulturell respekt för katolsk tro:

"Jag har alltid hyst aktning för er kyrkas omvändelsenit, sade hon. Är jag övertygad om att äga ett medel till människor räddning så är det också min plikt att delge andra det. Åskådningar som låter var och en blir salig på sin fason, kan aldrig riktigt övertyga någon."

Här säger den unge diktaren på besök om sig själv, s.235:

"...ty vem är egentligen konstnären? Han har inga konturer. Konstnären är en trollkarl som kan förvandla sig till allt vad han vill och ofta även till det han sälv inte vill; men sedan är han heller inte värd ett ruttet lingon. Och därför är också av alla människor konstnären den som har svårast för att bli frälst -- eller att vara bli en personlighet, nämligen därför att han ständigt har skenfrälsningen och skenpersonligheten i sin konst."

Veronika säger själv s.263:

"Vad jag nu har att beätta om mig själv är egentligen blott en enda sak. Varje människa har en historia: den om hennes själv och hennes liv, men dessutom ännu en: om själen och Gud. Och denna sista är i grund och botten alltid enkel, hurkomplicerad den än förefaller. Ty det är ju när allt kommer omkring inte vi som kämpar oss fram till Gud. Det är Gud som kämpar sig fram till oss."

Mostern, som förnekar Gud till förmån för psykiatrin säger i en bikt, s.303:

"Istället för att fly till Sakramentet flydde jag till läkarkonsten. Jag biktade mig för läkaren och mottog av honom den enda absolution som världen kan ge, nämligen psykiaterns. För honom existerar ingen synd som inte kan förlåtas eftersom det ju inte finns någon själ som kan förneka Gud. Hans absolution gav mig den förfärliga frid vari tusenden i våra daga lever, tusenden vilkas sjukdom består i att de en gång har försmått Guds frid. Ty även de helt gudsfrämmande har ett alternativ till Gud; i annat fall skulle di inte leva. Från den dagen trodde jag inte längre på någonting, intens på Honom i vars våld jag var......Hela världsalltet var ingenting annat än en enda grå, blind materia."

Ska inte berätta hur det det går. Läs denna klassiker från 1928 !

Inga kommentarer: