När John Henry Newman ska beskriva en typisk evangelisk teologi i sin utmärkta roman Loss and Gain använder han sig av en person vid namn Freenborn. Vi får möta Freeborn i endast två kapitel men tack vare Newman genialiska förmåga och teologiska insikter skisserar han ett mycket imponerande och attraktivt porträtt av den evangeliska trosuppfattningen – så bra att åtminstone jag vinns för den !! Vilket inte var avsikten förstås. Newman vill visa att den är ogenomtänkt. Men även om Freeborns uppfattning om tro inte är tillräcklig så är den bra, den är mycket bra och man kan önska många protestanter och katoliker att ha den som grund i sitt liv. Vad går den ut på? En kort exhortation.
Du befinner dig i kungens trädgård, säger Freeborn. Du jobbar som dräng där, du sköter ditt jobb så gott du kan men är inte framgångsrik på något sätt. Du mår inte särskilt bra, befinner dig inte i några överdrivet heliga tillstånd. Du är sömnig när du är sömnig och hungrig när du är hungrig. Du uppför dig halvhyfsat mot andra, upplever lust ibland, olust ibland, har det någorlunda acceptabelt som andra. Men som för andra har tillvaron inte så mycket mening förutom en viss trevlighet, att ”ha det bra”. Du söker lyckan men den flyr undan så fort du försöker gripa den. Du vet att kungen finns men du har ingen möjlighet att göra något annat än jobba i trädgården. Så hör du ett rykte att kungen ska passera förbi, vilket han gör ibland. Du har ingen förväntan att han ska prata med dig eller ens se dig men du har god möjlighet att se honom passera. Han brukar aldrig stanna men du kan se honom köra förbi.
Så kommer verkligen kungen. Det finns gott om plats längs vägen att stå och du står där när kungen passerar. Du ser hans ansikte och kropp och du glömmer allt annat. Han kanske ger dig en kort blick men det räcker. Hans majestät är enormt, överväldigande. Kungen är enormt attraktiv på ett sätt som överstiger all annan attraktion. Du hinner bara få en glimt och kungens vagn är borta. Men du är full av Honom och allt annat har försvunnit. Han har borttagit dina synder. Du har hört att Han borttager alla världens synder. Men vad du vet är att han borttagit dina synder.
Han har också borttagit en massa andra saker. Borta är momentant ditt minne, din framtid, din bedömnng av dig själv och din siutation i livet. Borta är momentant alla dina realtioner till andra än Honom. Och när du tänker på andra under dagarna som kommer och går är det egentligen Honom du tänker på. Då blir relationerna plötsligt rätt, fast du egentligen tänker på Honom och inte någon människa. Men du förändrar inte ditt liv. Du blir inte helig eller kallad till något speciellt. Du fortsätter som dräng i trädgården. Inga meriter hos dig har ökat eller minskat. Enda skilnaden är att du vet att Han genom ett enda ögonblick tagit bort din synd, räddat dig och tagit sig till dig. Du fortsätter vara syndare som förut men dina handlingar bär nu frukt på ett osynligt sätt. Andra kanske säger att du är en god människa. Själv vet du att bara kungen är god, att du är precis som förut fast med borttagen synd. Du har tron.
Ungefär så skildrar Freeborn vad tron handlar om. Det finns ingen merit i tron, egentligen ingen helighet heller fast den är ett gripande av kungens helighet. Själva den korta anblicken av kungen är det avgörande. Du kommer aldrig högre, blir aldrig djupare, slutar inte vara syndare. Men du såg Honom och Han tog bort din synd. Även om du inte tänker på det så tog han bort din skuld – dimitte nobis debita nostra, säger latinet, vilket är bättre än den svenska översättningen om förlåtelse. Ta bort tyngd och skuld är vad kungen gör i ett enda moment. Och det är egentligen allt som sker. Alla handlingens eventuella frukter är just detta.
På teknisk kristianska heter detta appropiering utan meritering. Det betyder egentligen det som Laestadius och många andra kallar oskrymtad tro. Det är ursprunglig katolsk kristendom vill jag påstå. Vi är alla den blinde tiggaren som reagerar på ett rykte och ropar på Davids son att förmarma sig över honom. Vi är alla Freeborns trädgårdsjobbare som endast får en glimt av kungen när Han passerar. Allt annat blir skrymt. Själva ordet ”skrymt” har en moralisk innebörd men också en rent faktisk: det är osant. När vi tror gör vi ingenting själv utan griper som den blinde tiggaren efter anblicken av kungen som passerar. Skillnaden mellan oss och de tiggare som struntar i ryktet om att kungen ska komma förbi är naturligtvis helt avgörande. Den ena är kallad, den andra inte. Den ena söker livet, den andra inte. Det är en grym skillnad. Men den är faktisk.
Om någon gör det till en egen merit att vara frälst och hävdar en gång frälst alltid frälst, blir det osanning. Det är detta den katolska läran vill förbjuda. Varför? Jo det skadar dig och andra och det är osant. Det är aldrig någon merit hos dig att kungen for förbi och du såg honom. Inte heller efteråt finns någon merit hos dig, endast hos Honom. Tron är alltså, menar Freeborn, inte någon meriterande akt. Däremot förvandlar den hela ditt liv för din synd är borttagen. En operation har skett som är så omvandlande att ingenting annat kan jämföras med det.
Den oskrymtade tron är den effektiva borttagningen, skulle man kunna säga i Freeborns anda. Kungen är qui tollis peccata mundi. Ditt liv är alltid världens horisotn, du ser världen genom dig själv. Synden är borttagen i världen och dig. Att gå i kyrkan eller be eller utföra goda handlingar är ju allt tämligen meningslöst utan tro – det är det dagliga vanliga jobbet i kungens trädgård, det som hedningar gör lika bra om inte bättre än den kristne, ofat med större iver och pliktkänsla. Som en tjänsteman på RFHL sa en gång till mig: Det spelar ingen roll vem som gör arbetet, det får gärna vara djävulen själv.
Men det specifika händelseförloppet att du hör ryktet om att kungen kommer och du går till vägen för att se Honom passera och girigt griper anblicken av Honom under ett kort ögonblick, leder inte alls till att du blir ivrigare i trädgåren eller skickligare som hantverkare eller framgångsrik i världen. Det är snarare troligt att du föredrar ensamhet, gärna sitter i tystnad och adoration, gärna är tystlåten. Det stora har nämligen hänt dig och det är inte så lätt att tala om det. Det är något helt annat än ordrik framgångsteologi. Det är också i rätt tydlig kontrast till hurtig och käck apologetik, hur ärlig och spontan den än verkar vara.
Newman vill gärna få fram den oklarhet som Freeborns uppfattning om tro lider av. Det har han rätt i. Utan Jesu kyrka och tradition fungerar nämligen inte tron. Men grundinställningen hos Freeborn går ändå fram som riktig och kristen. Newman försöker också påvisa tvetydigheten i folk som anser sig frälsta men senare lämnar tron för gott. Det skulle inte vara möjligt om Freeborn hade rätt. Men detta är ett litet knep som är lätt att gå förbi. Folk som anser sig frälsta skrymtar nämligen. Det är inte tro. Den som förblir fattig arbetare i trädgården utan all framgång, skrymtar inte om sin anblick av kungen som for förbi. Han bara märker att synden är borttagen och måste därför prisa Honom närhelst han orkar.
Det finns mer kritik som Newman aldrig tar upp. Många skulle säga att det är en pessimistisk syn på människan. Hon är och förblir syndare, trots att kungen tar bort synden. Men det finns samtidigt en djup frid i det som Jeremia säger i lördagens tidegärd: ”Ett falskt och fördärvat ting är hjärtat framför allt annat. Vem kan förstå det?” I synnerhet förstår inte människor som vill meritera sig andligt, vinna någon sorts framgång och tillhöra rätt läger. Av samma skäl leder den oskrymtade tron till platser utan framgång, till aktiviteter med låg profil och relativ anonymitet. Det är egentligen det enda ett falskt och fördärvat hjärta kan göra. Och det är också där glädjen och lovprisningen blir störst.
