Den kristna in-bildningen

En underbar självaård lyssnade jag till häromdagen. Det var två unga personer, den ena kristen och den andra inte. Jag skrev upp vad jag hörde på datorn jag satt vid i rummet intill.Ungefär så här lät det:

- Men jag är inte troende. Jag tror inte på allt det där du säger.
- Men har du prövat det?
- Nej det kan jag väl inte om jag inte från början tror det minsta på det?
- Jovisst kan du pröva det ändå! Precis som du kan pröva alla andra tankar.
- Nej det kan jag inte, för mig är det bara inbillning!
- Ja det är inbillning ! Du ska inbilla dig -- eller in-bilda dig.
- Va?
- Jo men tänk på någon människa som älskar dig, som tycker om dig, som ställer upp för dig.
- Ok
- Så tänker du på Gud som en större person som älskar dig mer ändå. För alla människor minskar ju sin kärlek om du t ex beter dig väldigt illa. Men Gud kan du tänka dig älskar dig ovillkorligen. Det är bibliskt att tänka så.
- Men det är ju bara inbillning?
- Javisst. Inbilla dig att Gud är närvarande nu och älskar dig oändligt mycket mer än alla andra varelser kan göra. Om du gör den inbildningen under en period av ditt liv, säg ett eller två år, så hamnar du i en tradition av människor som är den mest överlägsna som funnits på jorden.
- Hur då?
- Det är den kristna som inbillat sig detta och de har skapat det mesta i vår civilisation: barnsjukhus, universitet, åldringvård, kyrkor och bibliotek, lyrik och musik osv. En hel kristen kultur har byggts på denna inbillning. Du blir ett med denna tradition när du lever med den inbillningen. Bilden av en Gud som ger dig mer gott än du kan tänka dig bygger upp även ditt liv.
- Men det är ju bara ett påhitt?
- Absolut, men det bygger upp ett andigt liv, det kan du inte förneka. Inbillning och bilder, påtsåenden och påhitt bygger upp högre former av värden. Börja i den änden. Studera Bibeln och lär din inbildningarna.
- Men det har ju inte med fakta att göra !
- Gör inbillningarna några år och sen kan vi tala om trons faktiska innebörd. Först då har du ett eget liv som utgör denna faktiska innebörd. Börja bygg!

Gyllene sidor i Prévosts "Bröderna"

Jean Prévost skildrar i sin roman Bröderna (Les frères Bouquinquant) från 1930 ett liv som är eländigt och vackert på samma gång. Det är en sann skildring, så levande jämfört med de senaste decennierna europeiska skönlitteratur (väldig generalisering där...) med mycket Paris-känsla. Flickan Julie gifter sig med fel bror, blir misshandlad och föga älskad av sin make, medan hans bror utvecklar allt djupare kärlek till henne, en kärlek hon besvarar.

Men mitt i den realistiska skildringen dyker så två vackra och väsentliga sidor upp för varje katolik. Julie är tills vidare häktad för misstanke om mord på sin make. Hennes nyfödda barn är hos Pierre, brodern till hennes döde make. I cellen genomgår Julie kval:

"Hon kramade sina händer än
hårdare: "Min Gud, min Gud, förlåt mig," och
tillade mekaniskt: "att hava brutit mot Dig." Till
en början endast för att pröva sitt minne men
sedan av ett verkligt behov att be, sökte hon erinra
sig för länge sedan glömda böner, men blandade
bara ihop syndabekännelsen och de olika bönerna.
Ave Maria var den enda bön, som hon utan svå-
righet erinrade sig tack vare de otaliga gånger
hon läst den, då hon som liten flicka gått i pro-
cessionerna till den Heliga Jungfruns ära. Hon
ville nu läsa den och begrunda varje ord, men
denna välsignelse var föga avpassad efter hennes
känsla av fruktan och ånger. Då hon kom till
orden "och i vår dödsstund", protesterade hon
med dov stämma: "Nej, nej."

Hon beslöt sig då att för sitt barn läsa tre rosen-
kransar Ave Maria (utan att tänka, bara rabbla dem)
dem) och räkna bönerna på fingrarna. För förs-
ta gången på två dagar var detta det enda, som
skänkte henne ro, varför hon fortsatte att läsa
för sitt barn många Ave Maria utöver dem hon
från början bestämt. Det var nu tid att lägga
sig att sova, och hon kände då behov av att läsa
en bön för egen räkning. Men hon kunde omöj-
ligen påminna sig syndabekännelsen, och hon upp-
repade bara gång på gång: "Detta är min skuld,
min stora skuld, min stora, svåra skuld." Hon
blygdes inför Gud att inte finna de rätta orden
och fruktade att därför gå miste om syndaförlå-
telsen. Hon visste inte hur hon skulle fortsätta
och upprepade därför bara sitt stackars: "Förlåt,
förlåt."

Dagen därpå talade man om för henne, att
Pierre hade fått tillstånd att besöka henne, och
att han skulle komma med barnet. Hon hade
just läst på fingrarna en hel rosenkrans Ave Maria
för den lille. Hon smålog hjälplöst och såg häri
en första bönhörelse."