Jean Prévost skildrar i sin roman Bröderna (Les frères Bouquinquant) från 1930 ett liv som är eländigt och vackert på samma gång. Det är en sann skildring, så levande jämfört med de senaste decennierna europeiska skönlitteratur (väldig generalisering där...) med mycket Paris-känsla. Flickan Julie gifter sig med fel bror, blir misshandlad och föga älskad av sin make, medan hans bror utvecklar allt djupare kärlek till henne, en kärlek hon besvarar.
Men mitt i den realistiska skildringen dyker så två vackra och väsentliga sidor upp för varje katolik. Julie är tills vidare häktad för misstanke om mord på sin make. Hennes nyfödda barn är hos Pierre, brodern till hennes döde make. I cellen genomgår Julie kval:
"Hon kramade sina händer än
hårdare: "Min Gud, min Gud, förlåt mig," och
tillade mekaniskt: "att hava brutit mot Dig." Till
en början endast för att pröva sitt minne men
sedan av ett verkligt behov att be, sökte hon erinra
sig för länge sedan glömda böner, men blandade
bara ihop syndabekännelsen och de olika bönerna.
Ave Maria var den enda bön, som hon utan svå-
righet erinrade sig tack vare de otaliga gånger
hon läst den, då hon som liten flicka gått i pro-
cessionerna till den Heliga Jungfruns ära. Hon
ville nu läsa den och begrunda varje ord, men
denna välsignelse var föga avpassad efter hennes
känsla av fruktan och ånger. Då hon kom till
orden "och i vår dödsstund", protesterade hon
med dov stämma: "Nej, nej."
Hon beslöt sig då att för sitt barn läsa tre rosen-
kransar Ave Maria (utan att tänka, bara rabbla dem)
dem) och räkna bönerna på fingrarna. För förs-
ta gången på två dagar var detta det enda, som
skänkte henne ro, varför hon fortsatte att läsa
för sitt barn många Ave Maria utöver dem hon
från början bestämt. Det var nu tid att lägga
sig att sova, och hon kände då behov av att läsa
en bön för egen räkning. Men hon kunde omöj-
ligen påminna sig syndabekännelsen, och hon upp-
repade bara gång på gång: "Detta är min skuld,
min stora skuld, min stora, svåra skuld." Hon
blygdes inför Gud att inte finna de rätta orden
och fruktade att därför gå miste om syndaförlå-
telsen. Hon visste inte hur hon skulle fortsätta
och upprepade därför bara sitt stackars: "Förlåt,
förlåt."
Dagen därpå talade man om för henne, att
Pierre hade fått tillstånd att besöka henne, och
att han skulle komma med barnet. Hon hade
just läst på fingrarna en hel rosenkrans Ave Maria
för den lille. Hon smålog hjälplöst och såg häri
en första bönhörelse."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar