I begynnelsen var ordet - tänk bara efter

När vi talar utför vi i själva verket ett märligt bevis för det Absoluta. Talandet är en mekanisk process som sker med en rad organiska instrument, talorganen, som med sina mekaniska rörelser skapar vissa ljudvågor i luften både inne i vårt huvud och utanför i fria atmosfären. Genom ytterligare andra mekaniska processer i lyssnarens organ produceras det vi kallar ljud genom att uppfånga vibrationerna i lufte och omvandla dem till upplevda ljud.

Betyder det att materialisten har rätt, att vårt tal endast är en mekanisk och organisk process? Utesluter denna mekaniska process ett absolut innehåll i ett absolut medvetande som inte har något med de mekaniska instrumenten att göra?

Tänk själv. Tro inte på fördomar. Inte bara är det absoluta innehållet oberoende av de mekaniska talprocesserna, utan dessutom är faktiskt de mekaniska och organiska processerna helt beroende av detta innehåll ! När du talar styrs organen direkt av vad du vill säga. Dina idéer styr valet av de ljud och fonem som ska uttrycka det absoluta innehållet.

När vi ser skådespelare på en scen eller i en film kan vi mycket väl medge att vi ser mekaniska rörelser utföras, hör organiska organ producera ljud som vi omvandlar till begripliga satser. Processerna är determinerade och beroende av mekaniska lagar. Så långt allt rätt. Men dramat som berättas är inte bara något helt annat än de mekaniska processerna utan dessutom helt bestämmande för vilka ljud som ska produceras av organen och vilka rörelser som ska utföras av skådespelarna. Dramats innehåll är absolut, de organiska och mekaniska processera relativa. Information kommer före processerna.

Detta är en vardagligt giltig logik. Alla kan se det när vi tänker efter lite. I begynnelsen är Ordet, det absoluta personliga medvetandet. Platon har fortfarande rätt på den punkten. Innehållet är Kung. Eller som Heidegger en gång skrev: i det egentliga ordet manifesteras alltid ett och detsamma "worauf wir uns einigen".

Solovievs val

Den ryske tänkaren Soloviev ställer i sin Lectures on Divine Humanity oss alla inför ett val: antingen bygger vi samhället på mänsklig vilja eller så bygger vi på gudomlig vilja.

Där emellan finns egentligen inget val. Och 1900-talet visar en politisk provkarta på alternativet mänskliga vilja. Franska revolutionen verkade införa fina mänskliga värden, befriade från Gud. Det tycks dock vara en naturlag, som Chesterton också påpekat, att mänsklig vilja blir totalitär stat. Den som kan sin Bismarck vet att även en kristen nationell vilja blir totalitär.

Poängen med Gud för Soloviev är att historiskt och kosmologiskt visar det sig nödvändigt med teokrati. I våra islamistiska dagar skrämmer ordet teokrati. Men om de viktigaste värdena kollapsar i fascism, återstår alternativet att grunda samhället på Guds vilja.

Hur ska det gå till? Genom att individen ges full frihet att välja Gud som värdegrund. Den friheten finns emellertid inte när religion påtvingas utifrån. Alltså måste definitionen på sann religion börja med den mänskliga personen och dess fria vilja.

En fri person som väljer att förena sig med den gudomliga principen för värden och värdigt liv upptäcker att detta är möjligt bara om vi har del -- redan har del alltså -- i det gudomliga. Det har vi enligt Bibeln. Den som till äventyrs placerar det gudomliga och perfekta utanför oss gör alltså sakligt fel enligt både enligt Bibel och Koran. Som skapade har vi del, vi är delaktiga. Externalisering går alltid fel.

Den mänskliga personen får genom denna teokratiska utgångspunkt ett oändligt värde. Därmed är det otänkbart med fascistiska eller kommunistiska system, vare sig i skarp form eller i någon sorts beta (t. ex. socialdemokrati). Finns det någon form av islamism som är förenlig med detta? Kanske.

Personens oändliga värde innebär en absolutism. En sådan aboslutism garanterar det viktigaste för oss människor, kärleken, den obetingade. Den utesluter förstås sådana halkiga saker som abort, preventivmedel, eutanasi, dödskult, eugenik, sexuell mångfald och konstiga former av samliv.

Man får väl välja vilket som är bäst. Solovievs val är tänkvärt.

Sagan om den onde prinsen

Så berättade Irene:

"Det var en gång en elak prins. Han fick människor runt om i sin stora värld att slåss, ljuga och svika varandra på allehanda sätt. Han låtsades vara smart, modern och välinformerad men ville bara ha människor till att hata och tjäna pengar på varandra. Allt vackert Gud skapat använde han för sin verksamhet. Men några människor såg igenom honom och bildade en rörelse emot honom. Särskilt efter att Gud själv blivit människa under ett kort men intensivt liv växte denna rörelse till en stor motkultur. Då började prinsen arbeta inom rörelsen och lyckades göra den till sin - nästan.
Och där är vi nu."

Irene var en kompis under gymnasietiden. Hon var kristen på ett annorlunda sätt. Medan jag var van vid att kyrkan fanns i samhället som en del av det, berättade Irene om en ond prins som behärskade världen. Hon kunde utveckla den med många exempel och variationer. Hon var inte fanatiskt utan lugn och saklig. Jag tyckte hon var otroligt vacker och hennes världsbild otroligt häftig och när vi hade franska ihop satt jag alltid vid henne och vi fikade efteråt för det var håltimme. Jag ville dela hennes personliga skönhet och hennes fantastiska bild av verkligheten åtminstone en dag i veckan! Resten av veckan var jag som vanligt ytlig och omedveten.

Nu trettio år senare minns jag detta med förundran. Idag delar jag Irenes berättelse på riktigt och ser god teologi i den. Vad gör Irene idag? Vet inte. Det är viktigt att minnas möten.