Lysande utsikter för Gud

Det är några rader som de här, hämtade från D'Souza (What's so great about Christianity?) som svenska regeringstjänstemän och fackföreningsfolk borde får träna in utantill och använda som mantra. Kanske den sekulära ångesten för konfessionelt liv måste öka ett tag till? Så här skriver i alla fall D'Souza:

"God has come back to life. The world is witnessing a huge explosion of religious conversion and growth and Christianity is growing faster than any oterh religion. Nietzsche's proclamation "God is deaW in now proven false. Nietzsche is dead. The ranks of the unbelievers are shrinking as a proportion of the world's population. Secularism has lost its identification with progress and modernity, and consequently it has lost the main source of its appeal. God is very much alive, and His future prospects look to be excellent. This is the biggest comeback story of the twenty-first century."

Vi kommer väl att se den sega avvecklingen av det sekulära projektet framöver, segast här i Europa förstås. Desto mer glädje att se de andra stora kontinterna rycka fram även här i Sverige, som under en härlig konfirmationsmässa i Sundsvall den 28 oktober, då biskop Anders krismerade 16 nya kristna.

Vi älskar er, sa biskopen till konfirmanderna.

Ja vi älskar de nya framväxande kristna. Sekularismens grepp släpper, isen smälter, våren kommer. Det är lite Narnia över det hela.

Den sekulära inkvisitionen

Idag har det blivit populärt att jaga konfessionella element i skolan. Hela skolor ska kunna stängas om dessa konfessionella inslag är för många. Någon form av prickning ska kunna göras mot skolor som här och där verkar ha konfessionella element i undervisningen.

Idén är ganska ny, vi finner den populär under upplysningen och bland de entusiaster under franska revolutionen som snart införde en inhuman och förödande statsideologi. Är vi på väg till samma sak igen? Nyligen skrev tidningen Skolvärlden om inspektioner och ämnet är ganska hett i andra media också.

Naturligtvis finns inte det konfessionslösa samhället eller den konfessionslösa skolan. Det är en politisk myt som är farlig på längre sikt. Själv brukar jag använda Karl Barth som utgångspunkt för religionsstudiet och även filosofistudiet i skolan. Då utgår man från att apostlarna och deras Mästare är objektiva storheter i världens verklighet och historia. Det handlar inte om konfessionella element i ens världsbild. Stor skillnad.

Efter att ha utgått från en objektiv historisk existens av evangeliet går vidare till den Gud det talas om. Vi finner då en Gud som redan från start är med alla människor, sekulära eller inte. Möjligheten att vara utan Gud eller att vara konfessionslös finns helt enkelt inte. Sakernas natur är inte sådan att den föreställningen fungerar. Vi är med Gud hur vi än gör.

Frågan som kommer nu är förstås hur vi reagerar på detta. Att försöka vara emot Gud eller emot talet om Gud eller emot konfessionsfylld undervisning blir en av flera möjliga reaktioner. Det vanliga är att substitut för Gud införs i detta läge. Att enskilda som inte kommer till tro kan ha denna reaktion vet vi naturligtvis mycket om. Mycket pastoralt arbete ägnas dagligen åt detta och konsten skildrar ofta den kampen hos individen, tänk på Dostojevskij till exempel. Men att statsledningen i ett land väljer denna reaktion är rätt knepigt, för att inte säga fatalt. Sådana ideologier brukar leda käpprätt åt ett håll som beskrivs i konfessionella sammanhang.


Att undervisa i skolan om detta är konfessionellt men samtidigt objektivt och historiskt riktigt. Denna undervisning berikas av att det finns divergerande åsikter om vilken historiesyn som är den rätta. Här argumenterar man så rationellt som möjligt för det vi tror på men samtidigt ger vi inte upp själva sanningskriteriet. Att göra det blir nämligen att svika hela saken, svika eleverna, svika den mänskliga naturens sökande efter verklighet och sanning. Man hamnar då i ett gungfly som har flera namn: relativism, postmodernism, pessimism. Detta gungfly ska skolan undvika eftersom det gör ungdomar ordentligt ledsna.

Antikatolicism

Här är några intressanta rader från The Eclectic Review, som visar en antikatolicism som fortfarande lever och frodas i Europa, även om den inte är lika självklar som 1864, det år som denna tidskriftsida trycktes. Så sent som år 2005 hörde jag svenska besökare i Assisi säga om flera målningar som grafiskt visade korsfästelsen: hu så hemskt ! Hur kan man vilja visa grymma detaljer på detta sätt? Är inte det väldigt hedniskt?

Ungefär samma reaktioner fick Mel Gibson's Kristusfilm för några år sedan. Det kan inte vara särskilt kristet att skildra de hemskheter Jesus utsattes för på ett så grafiskt ingående sätt, menade många. Det är så katolskt och - hedniskt! Ja, så var vi där igen.

Men det ska noteras att ortodoxa kyrkan i kanske ännu högre grad drabbas av den här typen av kritik. Jag glömmer aldrig en kommentar på båten från Talinn till Stockholm. Vi hade firat ortodox helig liturgi i den ryska katedralen i Talinn. Kring matbordet på båten var flera upplysta svenska lärare överens om följande: den ortodoxa liturgin har mer gemensamt med ett kräftkalas än det kristna evangeliet.

Och vad svarade jag? Tja, jag överreagerade som vanligt och fällde kommentarer om att helighet inte når in i hjärtat på vissa människor och att protestantism är en andefattig snöpning av både kultur och konst och andlig fest.....förlåt.

Det kosmiska intellektet

Det är skönt att Gud låter folk komma på olika sätt till Honom. Min konfirmationspräst såg oss ligga och läsa böcker om astronomi och satte sig ner för att prata med oss på lägret i Sunne, sommaren 1964. Han sa ungefär så här:

Människan gör ett kort besök på jorden, i bästa fall 80-90 år. Men händelser i tiden koncentreras i hennes känslor för nutid, förgången tid och framtid. Det är ett väldigt egocentrtiskt perspektiv. När vi tittar ut på stjärnhimlen tittar vi bakåt i tiden. Tid och rum är en enda process. Ska vi prata nutid, alltså lokal mänsklig tid, så finns inte många av de stjärnor vi tittar på. Det är ju konstigt att säga att saker inte finns bara för att vår lokala tid ska bestämma vad existens är. I själva verket har vi fyra dimensioner i rumtiden och ingenting i världen "händer" utan är ett enda vara i Fadern, som vi kan se som det kosmiska intellektet.

När vi därför säger "Fader vår..." så tänk på att den verkliga världen inte ordnar sig efter våra lokala känslor utan är ett evigt medvetande, en evig kärlek och en evig frälsning av allt liv. När Fadern skapar och är medveten om sin skapelse händer inte först A och sedan B. Det är våra egocentriska "förseningar" som skapar detta förlopp. Hos Fadern är allt mycket verkligare än så. Och när vi kommer till Fadern får vi vara med om detta. Hos honom sammanfaller total kärlek med total kunskap. Då får ni lära er den verkliga astrologin, pojkar.

Tack pastor Thorvald !

Naturen - platsen för återställelsen

När en gammal elev dyker upp och vi tar en promenad i solnedgången med hundarna, kommer gamla minnen tillbaka, särskilt ett minne. Vi ser ut över ett fantastiskt Ångermanland och min vän säger: Den här naturen är verkligen underbar, hit vill man ständigt återvända! Varför är det så vackert?

Minnet är ett konfirmationsläger för över fyrtio år sedan. Djupt inne i de värmländska skogarna har vår präst dragit oss ut på en lång vandring mitt i sommarnatten. Jag står bredvid prästen och ser ut över ett fantastiskt nattlandskap i slutet av juni. Jag säger något liknande det min egen elev säger om skönheten i landskapet. Varför är det så vackert. Min präst säger: Därför att det handlar om vår synd och återställelsen i Jesus Kristus!

Han menade att naturen inte är något därutanför oss. Allt vi ser i landskapet är en plats för min synd och befrielsen i Jesus Kristus. Naturen är den plats där vår Herre undervisade apostlarna och skapade sin kyrka. Det finns ingen annan "sekulär" natur som är vacker isolerad och oberoende av religionen. Världen och naturen är platsen för vår Frälsares process för vår redemptiva omvandling, vår frälsning.

Jag förstod inte ett jota av detta. Inombords skakade jag bara på huvudet åt en gammal gråhårig präst som inte kunde skilja naturen från hans religiösa tankar.

Men idag sa jag detsamma till min gamla elev som dykt upp och ville prat om livet. Skönheten i en natur utanför oss och oberoende av Guds frälsning är helt ointressant. Fåfänga försök att göra naturen intressant som en sak för sig pågår ständigt men är alltid lika patetiska. Att göra en linneansk vandring bland de rara örterna ger ingenting när vi inser att allt handlar om frälsningsdramat. Naturen är den process där frälsning undan synden sker. Först då är det intressant.

Att försöka göra en yttre natur geologiskt eller biologiskt eller zoologiskt intressant kommer alltid att falla på att det inte är ytterst angeläget såsom vår räddning undan synden är ytterst angelägen. Att skilja på en neutral natur och vårt religiösa intresse för frälsning fungerar inte. Verkligheten är en. Det är i denna natur som Maria föder Gud. Det är i denna värld vi ser framför oss som den Helige Ande fyller våra bröst. Det är i naturen vår synd tvättas ren av Herrens operation på korset. Världen är platsen för den heliga liturgin.

Jag tror dock inte min elev insåg vad jag menade. Det går bra ändå.

Det absurda

På sid. 288 i Marcus Grodi's roman How firm a foundation försöker en protestantisk pastor förklara hur absurt det låter i Joh. 6 att Jesus verkligen är i brödet och vinet när det delas ut i mässan -- men hur oundvikligt det är, vi måste tro på det. För det är lika absurt att Jesus är Gud eller att Gud är tre eller att Maria är gudaföderska.

Det absurda -- eller det uppochnedvända som Chesterton kallar det -- är verkligen en "hård lära". Det finns all anledning att gå ifrån Jesus när han ska tvinga oss till att tro på det. Det är vad som sker i Joh. 6. Många går därifrån och skakar på huvudet. Precis detsamma gör många dissidenter genom historien. Man protesterar, blir protestant. "Mänskliga påfund" kallar de alla absurda saker som Jesus gör och säger, i synnerhet den oandliga materialiseringen i Joh. 6. Bröd och vin -- ja, det är djupa symboler, inget annat. Vi är väl inte vidskepliga. Svenska kyrkans bekännelseskrifter är tydliga på den punkten.

Men vi kan också lita på kyrkan. Just det uppochnedvända som stöter det naturliga förnuftet har en befriande verkan. Det tidiga kyrkan var inte vidskeplig. Ignatius av Antiokia är ingen fanatiker. Paulus menar allvar i ! Kor. 11 när han varnar för fel uppfattning om Joh. 6. Man drar en dom över sig.

Men Marcus Grodi's roman visar hur problematisk vägen till den befrielsen är. "Detta är mitt blod" säger Jesus. Kan vi inte få tänka metaforiskt här???? Snälla !! Kan vi inte få avgöra själva ?!