Att yttervärlden ter sig stabil framför oss är ett tämligen märkvärdigt faktum. De flesta empiriska metoder visar på ett eller annat sätt att så inte är fallet. Världen försvinner snabbt när sinnesintryck, observationer, samband och hyptoteser fyller vårt medvetande. Men likväl vet varje naiv realist att världen och tingen tycks vara där utanför oss, väldigt stabil dessutom.
Är man filosofiskt anstucken (särskilt med det husserlianska viruset) blir denna apparenta stabilitet ett viktigt moment i betraktelsen av livet. Om den stabila yttervärlden görs till absolut verklighet får vi endast naiv realism och den är lätt att knäcka. Men i husserlsk anda kan vi sätta parentes kring ontologisk absolutism och istället verkligen intressera oss för den apparenta stabiliteten, skåda dess märkvärdighet så att säga. Den är verkligen inte bara ett fenomen vi är med om genom ett givet förstånds former, utan är istället "tingen sådana de är". Men för att upptäcka detta måste vi se med ögon som tittar ut från en lite annorlunda vinkel.
Denna vinkel ligger faktiskt närma kontemplationen, den kristna i synnerhet, eftersom vi i kristen tradition har en realism i grunden. Hela medeltiden arbetar kristna teologer med en filosofisk realism: inkarnationen är verkligen där, på ett realistiskt sätt. Sakramenten är verkligen där på ett realpresent sätt. Men genom den husserlianska vinkeln blir det möjligt att undvika naiv realism som ju stannar i tänkandet, och istället nå en enkel - och tacksam - kontemplativ tillit. Skaparen har faktiskt givit oss denna stabilitet att vila i. Tack för denna kreativa vilja, Fader, denna primära uppenbarelse.
2 kommentarer:
Jag tänker alltså är jag skrev Descartes, och så långt håller de flesta med honom. Men när han, i sin rädsla att bli lurad av en ond demon, blandade in den gode Gud i leken föll genast hans filosofiska trovärdighet ihop som ett korthus i en tornado. När filosofiska frågor blir för svåra kan vi antingen fundera vidare eller vända oss till den gode Gud. Gör vi det alltför ofta är risken stor att de redan få filosoferna och filosofin försvinner.
Just Descartes väcker känslor, särskilt bland katoliker. Ibland hör man på t ex EWTN att Descartes är en skurk som inför egoismen....Förstår inte alls. Han älskar ju Gud och vill inkarnera Gud i vårt medvetande. Skeptiker utan Gud gillar inte att han över huvud drar in Gud som garant för systemet, liksom Berkeley gör med världen som andlig uppfattning i något medvetande och kanske G.Moore med det goda värdet. Men jag tycker det är charmigt, en sorts västerländsk förtjusning, en-theosiasm.
Skicka en kommentar