Återställa perspektivet i hednatider

Morgonteve, för ovanlighetens skull.

Göran Greider reagerar på Göran Skyttes bok : den faller in i en högertradition som är någon sorts kvardröjande reaktion på en ny andlighet som vuxit fram. En sorts otidsenlig kristendom.

Där har vi temat. Vi som varit med ett tag (60-talet och framåt...) vet vad den nya andligheten är. Det är den urgamla hedniska känslan av att vilja bestämma själv. Man ska kunna ta Bibeln som en mycket intressant text, delvis fruktansvärd i våld och rasism, delvis sublim i sin kärlekspoesi, delvis inkrökt i tidens sedvänjor och fördomar, delvis universell i sin visdom. Men vi ska inte låsa fast oss vid texten, inte låta oss styras av den eller använda den för våra maskerade politiska agendor. Vi ska helt enkelt vara öppna och demokratiska. Jesus är bara en röst och vi kan diskutera det han säger!

När man undervisar i religion är detta en självklar utgångspunkt. Det beror på att ungdomar idag kommer från hedniska hem. Sekulariseringen är inte öppen utan sluten. Likadant med Göran Greider. Han vill vara öppen och inbjuda Tomas-evangeliets gnostiska budskap. Men han är vänligt stängd i dogmatisk vänstertänkande eftersom han inte vill gå in i kristendomen och se den inifrån. Utifrån går det alltid bra att hantera kristendomen, vara så att säga klok domare av den - och av bekännare som Göran Skytte. Och det går jättebra att använda vänster-höger-positioneringen, den blir nästan universell. Man kan skarpsinnigt "förstå" folk som omvänder sig. En stor ängslan ligger bakom denna dogmatik: tänk om jag blir högerkristen om jag skulle pröva att se kristendom inifrån! Huvva!!

Göran Skytte tog snabbt hand om denna reaktion. Han visade på det självklara i perspektivet: detta är en text som de bästa huvudena i Europa ägnat tvåtusen år att tolka, älska, begrunda och meditera över. Han kunde ha tillagt: och som vi byggt vår värdegrund på, våra sjukhus och universitet, vårt familjeliv. Texten är tidlös och unik därför att den bär på en sanning som är betydligt mer radikal än politik, livsåskådning, etik, visdom eller spännande andlighet i allmänhet. Dess radikalism skakar om den som går in i kristendomen och ser den inifrån. Den är specifik och existentiell på ett sätt som är bjudande och utmanande. Det är omskakande, inte så andligt eller kulturellt gångbar.

Skytte pekade på att Jesus fortfarande är den mest kända enskilda gestalten i historien som väldigt många människor, oavsett politisk färg, kan citera relativt mycket av. Jag ser det dagligen. Inbitna anti-kristna citerar Frälsaren för att bevisa det storhetsvansinne killen lider av. Jag svarar: ja, antingen är han en dåre eller så talar han sanning.

Det korta samtalet mellan Greider och Skytte visar hur obehagligt allt blir när kristendomen tas på allvar. Det är problematiskt. Det blir strid. Samma sak i skolan: det går gesvint att djupdyka i varje annan religion, det är såååå intressant tycker de flesta elever och lärare. Men vad gör vi med kristendomen?? Han har verkligen kommit med ett svärd, Jesus.

Och så skönt att någon i tevesoffan en vanlig lördagmorgon återställer perspektivet, om än för några få minuter.