Den stora förödmjukelsen och dess kritiker

När Gibsons film The Passion visas (och den visas uppenbarligen titt som tätt bland kristna och i skolorna)är det ofta några som reagerar: så ytterst förödmjukande ! Så fruktansvärt !

De menar att just på grund av att Jesus är Guds son är det så otroligt svårt att se lidandet, inte bara det fysiska utan själva det gigantiskt sjuka i att göra så med Gud.

Det är en sund reaktion. Alla blir liksom troende i den.

Men kritiker av filmen, även katolska skribenter, har klagat på att just det mänskliga framträder så starkt i skildringen. Det är på något sätt opassande att skildra det pinsamma. Förmodligen är det lite för magstarkt, lite för smärtsamt att se Gud förödmjukas så som sker i Gibsons film. Och så gör man om det till kritik av filmen. Man missar poängen.

Jag kommer att tänka på Balthasars ord: "The humiliation is precisely the passing over from being in the one actual form to being in the other....which means more than a simple addition of a second nature to a first. It would be no humiliation if, in passing over to the being of a slave, he ceased to be God..."

Den stora förödmjukelsen hos vår Herre och hos själva Inkarnationen skulle försvinna om Gud bibehöll alla sina egenskaper eller förlorade alla sina egenskaper som Gud. Just därför att Gud har en begränsad mänsklig form känner vi så starkt inför det som sker i Herrens Passion.