Jesus - hybriden framför alla andra?

Jochen Hörisch skriver så underbart i volymen "Religionens framtid" (2006):

"Människor överskrider systematiskt gränserna mellan arter och kategorier. De är ändliga och drömmer om ändlöshet, de är fulla med skavanker, instinktsstyrda varelser som drömmer om att bli felfria, de har fått ligga i vaggor och kämpa för att lära sig stå upprätt, de är härvor av känslor på jakt efter det rena förnuftet. Människan är en korsning dömd att bära sitt kors. Det är ingen slump att vår kultur som ju utvecklat en särskilt intim relation med hybris fått benämningen "Västerländskt kristen". Jesus Kristus är hybriden framför alla andra. Han överskred gränserna mellan det timliga och det eviga; han är både Guds Son och människosonen. Hur mycket hybris skall det till för en man att hävda att hans far är ingen mindre än Den Ende Guden, och att han själv är vägen, sanningen och ljuset? Även här finns ett uppenbart problem vad gäller osynlighet: i strikt överensstämmelse med det teologiska systemet borde Jesus Kristus bli betraktad som den som offrade sig själv för en hybridartad, syndig mänsklighet och inte som själva inkarnationen av hybris. Det krävs att man (som då man med Goethes hjälp följer Fausts världsliga karriär) slår om till ett diaboliskt, hybridartat iakttagande, för att inse hur övermåttan anspråksfullt det kan vara att utse sig själv."

Ja just det. Var Jesus en övermåttan anspråksfull galning eller kan han faktiskt ha rätt i det han säger? Det är samma fråga C.S. Lewis ställde sig (som ateist) och insåg realismen i själva frågeställningen. Antingen eller. Upp till bekännelse Hörisch!