Över hela vårt land går skolungdomar i alla åldrar i kyrkorna och firar Lucia genom att under någon timme lyssna till kristna texter och se vitklädda flickor och pojkar i processioner som är uppenbart sakrala till sin karaktär.
De flesta är barn till sekulariserade föräldrar som på rak fråga skulle svara: "Nej vi är absolut inte troende". I religionsundervisningen som alla dessa ungdomar har i skolan ser vi en förkrossande ateistiskt eller agnostisk majoritet. De få kristna verkar lite efterblivna.
Men i gryningens vintermörker sitter alla i kyrkan, tysta, beskedliga, och lyssnar till det kristna budskapet i en rad olika sånger, gamla och kända, nya och vackra, alla med samma budskap: Jesus är Messias, den vi väntat på, Jungfru Maria "vaggar själva himlen i sin famn" som en nyare melodi uttrycker det.
De "absolut inte troende" ungdomarna sitter i kyrkor där allt fler gamla Marior och Madonnor tagits fram, eftersom man vågar det i vår tid, där stora Damianus-kors hänger med den lidande Kristus, där kyrkofäderna kanske finns på bilder och reliefer uppe i taken, där altartavlorna inte alls är abstrakta och agnostiska utan direkt och kraftfullt kristna. De sitter i ett sakralt sammahang, i en symbolbyggnad där de själva definieras på ett alldeles speciellt sätt - det kristna sättet.
Fredrika Spindler talar om ett "smygkristet Sverige" där vi i själva verket är impregnerade av kristen teologi. Hur kan så många hundra ungdomar sitta i rörande stillhet och vaken uppmärksamhet i gryningsmörkret och till och med se gråtfärdiga ut när O Helga Natt spelas på en bländade trumpet och en stor kör faller ni, ja ni vet var...
Kommer att tänka på Gregorius Nanziansen, då han ser människan som tredelad - med samma struktur som kyrkobyggnaden. En ingångshall, ett nav och det heliga bakom ikonostasen, i tidiga kyrkan en gardin. Ute i hallen kan alla prata om "absolut inte troende", sen tystnar de när de går in i navet och deltar i mysterierna, ser de levande ljusen och hör sången och de heliga orden - de blir något annat än därute i hallen. Och i varje ungdoms hjärta, längst in, darrar det heliga som ingen kan tala om, som är så starkt och underbart att det måste hållas hemligt, trots att tåren hänger lite pinsamt när det är för vackert.
I en sekulär tid sätts det heliga i tryckkammare, det får inte komma ut, det måste gömmas. Det är egentligen en väldigt religiös tid, en undermedveten katakombtillvaro.
3 kommentarer:
Man kan kanske jämföra med Ryssland, där under 70 år den "vetenskapliga ateismen" härskade. Den störtade som bekant samman, av egen inre svaghet, lagom till jul 1991. Och redan 1998 kunde fader Hilarion Alfeyev vid Världskyrkorådets möte berätta att den ryska ortodoxa kyrkan nu hade mer än 100 miljoner medlemmar.
Påpekas bör väl här, att i den ortodoxa kyrkan blir man medlem genom dopet. Dop genom nedsänkning.
Dock: Ateismen har haft sina följder, som fortfarande är klart märkbara. 1988, vid slutet av sovjet-eran, gjordes 4,6 miljoner aborter -- två gånger så många som antalet levande födda. År 2002 gjordes fortfarande 1,7 miljoner aborter -- 1,2 gånger så många som antalet levande födda.
(I Sverige år 2006 utgjorde aborterna 34,8 % av antalet födslar. Vart fjärde påbörjat litet barn togs avdaga.)
http://www.google.se/search?q=Gregorius%20Nanziansen
...1 träff. Du själv. Vardan?
Tror jag hörde just detta Gregorius-citat av Father John McGuckin på sin Turning to the Fathers, under myocn.net - kan rekommendera alla hans podcastar.
Skicka en kommentar