Ska man verkligen tro på ”avlad av den helige Ande”? säger en ung kanske-kristen. Kan inte det få vara en ”öppen” fråga? Är det inte min upplevelse som är viktigast? Min relation till Gud?
Det har vid konceptionen av vår Herre inte gått till såsom de går till då en mänsklig existens börjar. Jesu jordiska existens börjar i friheten hos Gud själv, den frihet i vilken Fadern och Sonen är ETT genom kärlekens band, i den helige Ande.
Men varför vill en kanske-kristen, eller en liberal biskop för den delen, inte behöva tro så exakt här? Och hade inte Jesus biologiska bröder? Är det inte lite väl dogmatiskt?
Skälen till halvtro är väl enkla – inte att man vill vara otrogen den tidiga kyrkan utan att man inte riktigt vet vad det är att Herren var ”avlad av den helige Ande”. Att förstå innebörden är öppna dörren till Kristi kyrka. Sålänge det inte finns nån kunskap är det förstås inte så lätt.
Så – tillbaks till skolbänken. Hur var det nu? ”Jag tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande….” Vad betyder det? Hjälp nån!
Att stava på läxan som Anders Piltz en gång sa i en oförglömlig predikan i Västerås (för länge sen).
lördag, mars 21, 2009
Torrt gräs
”Den gamla tråkiga mässan bekräftar inte de tre relationerna: till mig själv, till andra och till Gud… sättet att fira gudstjänst inte var tillräckligt tilltalande…” – så kan man tänka i vår tid.
Den exklusiva humanismens apoteos. Gud får vara med på ett hörn – om han får oss att lämna kyrkan med rakare ryggar, gladare och öppnare mot världen.
Humanismen har rätt. Man klarar sig väldigt bra utan Gud. Det går till och med bättre! En kinesisk missionär lär ha sagt, efter en resa till de stora glada evangeliska församlingarna runtom i Amerika:
”Det är otroligt vad mycket religion man kan göra utan Gud.”
Det handlar om att fira en mänsklig gudstjänst med varandra. Gud får faktiskt anpassa sig till oss. Vilken glädje har vi annars av det hela?
Det geniala med kristendomen är att tvärtom vända på steken och fråga: Vad gott kan Gud få ut av dina 85 år på jorden? Att vi äter nyttigt, tänker ekologiskt, når hög livskvalitet med fokus på relationer och dialog, är trogna varandra i äktenskapet och inordnar Gud i en mänsklig gudstjänstordning där vi skapar mänsklig värme, bryter upp stelheten, arbetar med delaktighetsstrukturer osv. ger honom absolut ingenting. Där finns ingenting att hämta. Det är torrt gräs som man eldar upp.
Men varje lite handling du gör för Hans ära betyder en smula återbetalning av den enorma kärlek han givit dig. Om det blod Han gjutit för oss får tränga ut i någon människa en kort liten stund på jorden, finns det mening med existensen. Annars blir vi som Albert Schweitzer: människoälskande andliga hjältar med stor vördnad för livet i alla dess former (även kackerlackors). Går mycket bra utan Gud.
Den exklusiva humanismens apoteos. Gud får vara med på ett hörn – om han får oss att lämna kyrkan med rakare ryggar, gladare och öppnare mot världen.
Humanismen har rätt. Man klarar sig väldigt bra utan Gud. Det går till och med bättre! En kinesisk missionär lär ha sagt, efter en resa till de stora glada evangeliska församlingarna runtom i Amerika:
”Det är otroligt vad mycket religion man kan göra utan Gud.”
Det handlar om att fira en mänsklig gudstjänst med varandra. Gud får faktiskt anpassa sig till oss. Vilken glädje har vi annars av det hela?
Det geniala med kristendomen är att tvärtom vända på steken och fråga: Vad gott kan Gud få ut av dina 85 år på jorden? Att vi äter nyttigt, tänker ekologiskt, når hög livskvalitet med fokus på relationer och dialog, är trogna varandra i äktenskapet och inordnar Gud i en mänsklig gudstjänstordning där vi skapar mänsklig värme, bryter upp stelheten, arbetar med delaktighetsstrukturer osv. ger honom absolut ingenting. Där finns ingenting att hämta. Det är torrt gräs som man eldar upp.
Men varje lite handling du gör för Hans ära betyder en smula återbetalning av den enorma kärlek han givit dig. Om det blod Han gjutit för oss får tränga ut i någon människa en kort liten stund på jorden, finns det mening med existensen. Annars blir vi som Albert Schweitzer: människoälskande andliga hjältar med stor vördnad för livet i alla dess former (även kackerlackors). Går mycket bra utan Gud.
Emotioner
-Men är inte frälsning en känslomässig process, hur mycket du än kommer dragandes med Laestadius? säger en vän (efter att ha läst ett tidigare blogginlägg och blivit lite konsternerade, om inte direkt missnöjd). Och vad är det för fel med poesi?
Jo men då ska vi ta det som Evagrius gör i sann Origenesanda där han sätter vissa tankar som källan till känslolivet:
”De mest allmänna tankarna som innehåller alla andra tankar, är åtta tillsammans. Först tanken på matens och dryckens njutningar, sedan tanken på sexuell lust, därefter tanken på girigt ägande, den fjärde tanken på oro,den femte tanken på irritation, ilska och vrede, sedan tanken på depression, den sjunde tanken på det fåfängliga och den åttonde tanken på stoltheten. Det är inte upp till oss att avgöra huruvida dessa tankar stör vår själ eller inte. Men det gäller för oss att välja huruvida dessa ska dröja (gr. khronizein) eller inte, huruvida dessa ska utveckla känslor eller inte.”
Laestadius kallar det ”djeflaren som bo uti hjärtegropen” och det är väl en oerhört träffande beskrivning av emotioner som är mycket mer än känslomässiga processer. Och poesin – ja när Simon den Nya Teologen skriver sina hymner till den gudomliga erotiken eller när Dante skriver sin komedi några sekel senare kan vi tala om poesi – det är sant.
Jo men då ska vi ta det som Evagrius gör i sann Origenesanda där han sätter vissa tankar som källan till känslolivet:
”De mest allmänna tankarna som innehåller alla andra tankar, är åtta tillsammans. Först tanken på matens och dryckens njutningar, sedan tanken på sexuell lust, därefter tanken på girigt ägande, den fjärde tanken på oro,den femte tanken på irritation, ilska och vrede, sedan tanken på depression, den sjunde tanken på det fåfängliga och den åttonde tanken på stoltheten. Det är inte upp till oss att avgöra huruvida dessa tankar stör vår själ eller inte. Men det gäller för oss att välja huruvida dessa ska dröja (gr. khronizein) eller inte, huruvida dessa ska utveckla känslor eller inte.”
Laestadius kallar det ”djeflaren som bo uti hjärtegropen” och det är väl en oerhört träffande beskrivning av emotioner som är mycket mer än känslomässiga processer. Och poesin – ja när Simon den Nya Teologen skriver sina hymner till den gudomliga erotiken eller när Dante skriver sin komedi några sekel senare kan vi tala om poesi – det är sant.
Amistad
I filmen Amistad, som har några år på nacken, finns en underbar scen där en av av slavarna sitter i rättssalen och bläddrar i en bibel han fått av goda vita människor i 1839 års USA. Senare visar han denna bibel för sina vänner och de kan endast förstå bilderna, troligen etsningar som tryckts på pappret. De bläddrar fascinerade förbi bilder på Jesu födelse, han botande av människor till favoritbilden – Jesus går på vattnet. Med en hänfört gillande studerar de Vår Herre på väg ut mot båten.
Just denna bild är och detta mirakel är provocerande på rätt sätt i vår tid. Det är därför roligt att regissören Spielberg tar fram den och betonar den så starkt. Desssutom får filmen en koncentrerad brytpunkt här. Medan den svarta mannen talar till sina vänner om denna Jesus-handling går filmen över i den den ”köpte” domaren i en katolsk kyrka, bedjande Gud om råd inför domen av de anklagade 44 slavarna. Det klipps fram och tillbaka mellan domarens samtal med Gud nedanför korset och bilderna som slavarna studerar i bibeln. Mycket verkningsfullt. Medan de svarta i fängelset talar om korset ber domaren rosenkransen. Domarens viskande bön blandar sig med de svartas röster när de bläddrar i bibeln.
Tack för sådana filmer och sådana episoder Hollywood! Vi skulle ha en lista på sådana verk att konsultera. Decentfilms.com och Stephen Greydanus är en bit på väg.
Just denna bild är och detta mirakel är provocerande på rätt sätt i vår tid. Det är därför roligt att regissören Spielberg tar fram den och betonar den så starkt. Desssutom får filmen en koncentrerad brytpunkt här. Medan den svarta mannen talar till sina vänner om denna Jesus-handling går filmen över i den den ”köpte” domaren i en katolsk kyrka, bedjande Gud om råd inför domen av de anklagade 44 slavarna. Det klipps fram och tillbaka mellan domarens samtal med Gud nedanför korset och bilderna som slavarna studerar i bibeln. Mycket verkningsfullt. Medan de svarta i fängelset talar om korset ber domaren rosenkransen. Domarens viskande bön blandar sig med de svartas röster när de bläddrar i bibeln.
Tack för sådana filmer och sådana episoder Hollywood! Vi skulle ha en lista på sådana verk att konsultera. Decentfilms.com och Stephen Greydanus är en bit på väg.
onsdag, mars 18, 2009
Av och på
Flera bekanta har i någon sorts samlad tropp – utan att själva veta det – påvisat en svensk ”påkristning” som pågått flera år. Hade ingen aning, helt ignorant. Visserligen har jag noterat Skyttes upptäckt av Gud och blivit glad av en intervju om sin konvertering, efter vilken vi brevväxlade lite. Men nu får man läsa en hel hög artiklar, bla a denna om Elisabeth Sandlund kring hennes bok ”Drabbad av det oväntade”.
Det är underbart när människor i en sekulär och exklusivt humanistisk kultur vänder sig till Honom. När man lyssnar på Marcus Grodi’s oändliga intervjuer med katolska konvertiter (The Journey Home) är det alltid lika märkligt hur krokiga och oväntade stigar bär till fjällets topp. Även om det oftast handlar om vandringen från avsöndrade kyrkor hem till första kyrkan, den katolska.
Men ”den svenska påkristningen” – om den finns - har en märklig sida. Den verkar sekulär med kristna termer. Gudstron passas in som alternativ psykologi, alternativt engagemang, en spännande känslomässighet, poetiska tankesamlingar - hammarsköldska vägmärken så att säga. Eller som som en homiletisk terapi på eggehornska. Man får en känsla av att det egentligen är utflykter i symbol och metafor, inte en bekännande tro på att Jesus faktiskt är världens Herre - över samhälle och historia. Det verkar handla mer om att våga ett personligt självförverkligande. Rätt långt från Laestadius tänker mitt hemska hjärta. Var är nådevalparna?
Lagom häftigt alltså. På radiostationen New Dimensions (finns på Itunes) är detta med den poetiska påreligiositeten huvudtemat - ungefär som i romanen The Shack som just nu är trend i det intellektuella USA. Efter Hedeni fåniga svenska 50-talsdebatt om Tro och vetande är väl allt sådant mod trevligt och välbehövligt, åtminstone i trygga och ironiska intellektuella kretsar där det inte är rumsrent att vara kristen. ”Tron på vaggsånger får man respektera” som professor Hedenius sa en gång till mig på sitt ämbetsrum på Villavägen.
Men till kristen realism tycks det vara långt och Gamla Testamentet funkar nog inte för de flesta nypåkristnade – annat än väl valda humana bitar som i högmässorna (någon skrev i någon artikel: ”skildringen i Ps 22 är inte heller så "vacker"”). Jesu helvetspåminnelser i Bergspredikan och hans insisterande i Johannes 6 om brödets verklighet, blir kanske lite väl prövande saker för svensk påkristning på 2000-talet – liksom det faktum att ingen kvinna ännu blivit präst i den kristendom som helt dominerar världen och historien och ännu inte anpassat sig efter den moderna upplysta tiden (härlig kulturell motkraft där!).
En gång gjorde goda teologer en intressant skillnad på två olika uppfattningar om ”vår Herre”. Att Messias är vår Herre, det vet man i kyrkan. Men sanningen i uttrycket ”vår Herre” beror då inte på att vi vet om den, eller upptäcker den och erkänner den och upptäcker att det finns en kyrka som har insikt i den och förkunnar den.
Istället är det på grund av att Messias objektivt och realistiskt är vår Herre som det över huvud taget kan bli möjligt att erkänna och förkunna Honom. Vilket är något ganska annorlunda, helt avgörande annorlunda. Vi talar plötsligt om världens Herre, suveränt oberoende av en avkristning eller en påkristning. Hemma igen alltså.
Det är underbart när människor i en sekulär och exklusivt humanistisk kultur vänder sig till Honom. När man lyssnar på Marcus Grodi’s oändliga intervjuer med katolska konvertiter (The Journey Home) är det alltid lika märkligt hur krokiga och oväntade stigar bär till fjällets topp. Även om det oftast handlar om vandringen från avsöndrade kyrkor hem till första kyrkan, den katolska.
Men ”den svenska påkristningen” – om den finns - har en märklig sida. Den verkar sekulär med kristna termer. Gudstron passas in som alternativ psykologi, alternativt engagemang, en spännande känslomässighet, poetiska tankesamlingar - hammarsköldska vägmärken så att säga. Eller som som en homiletisk terapi på eggehornska. Man får en känsla av att det egentligen är utflykter i symbol och metafor, inte en bekännande tro på att Jesus faktiskt är världens Herre - över samhälle och historia. Det verkar handla mer om att våga ett personligt självförverkligande. Rätt långt från Laestadius tänker mitt hemska hjärta. Var är nådevalparna?
Lagom häftigt alltså. På radiostationen New Dimensions (finns på Itunes) är detta med den poetiska påreligiositeten huvudtemat - ungefär som i romanen The Shack som just nu är trend i det intellektuella USA. Efter Hedeni fåniga svenska 50-talsdebatt om Tro och vetande är väl allt sådant mod trevligt och välbehövligt, åtminstone i trygga och ironiska intellektuella kretsar där det inte är rumsrent att vara kristen. ”Tron på vaggsånger får man respektera” som professor Hedenius sa en gång till mig på sitt ämbetsrum på Villavägen.
Men till kristen realism tycks det vara långt och Gamla Testamentet funkar nog inte för de flesta nypåkristnade – annat än väl valda humana bitar som i högmässorna (någon skrev i någon artikel: ”skildringen i Ps 22 är inte heller så "vacker"”). Jesu helvetspåminnelser i Bergspredikan och hans insisterande i Johannes 6 om brödets verklighet, blir kanske lite väl prövande saker för svensk påkristning på 2000-talet – liksom det faktum att ingen kvinna ännu blivit präst i den kristendom som helt dominerar världen och historien och ännu inte anpassat sig efter den moderna upplysta tiden (härlig kulturell motkraft där!).
En gång gjorde goda teologer en intressant skillnad på två olika uppfattningar om ”vår Herre”. Att Messias är vår Herre, det vet man i kyrkan. Men sanningen i uttrycket ”vår Herre” beror då inte på att vi vet om den, eller upptäcker den och erkänner den och upptäcker att det finns en kyrka som har insikt i den och förkunnar den.
Istället är det på grund av att Messias objektivt och realistiskt är vår Herre som det över huvud taget kan bli möjligt att erkänna och förkunna Honom. Vilket är något ganska annorlunda, helt avgörande annorlunda. Vi talar plötsligt om världens Herre, suveränt oberoende av en avkristning eller en påkristning. Hemma igen alltså.
måndag, mars 16, 2009
De facto och realiter
Dagens text om Naaman (2 Kung 5) får mig att minnas en nyfrälst kollega som vid lunchbordet påpekade att Jesus botade alla han såg. - Inte då, sa jag, det fanns många som var sjuka som inte nåddes av något botande. Kollegan blev förvånad och sur och räknade mig inte till de pånyttfödda.
Denna krävande funktionalism - Messias botar alla, annars förstår du inte. Men Jesus säger själv i dagens evengelium (Luk 4) att änkor och leprasjuka inte blev botade på profeten Elisas tid. För detta vill judarna i synagogan ha ihjäl honom ute vid stupet i Nasaret.
Ändå kanske denna botar-alla-attityd är bättre än något jag såg på svenskakyrkan.se's forum: det där med undrens fakticitet får var och en ta ställning till själv, det är ganska likgiltigt för tron.
Det är som att gudsverksamheten i världen bara inte får accepteras såsom den skildras. Endera är den inte tillräckligt moralisk (tänka sig att Gud straffar?? Eller att Jesus hotar med att inte bota när han inte accepteras i hembyns synagoga??) eller så är det likgiltigt om den är faktisk eller inte.
Trösterikt nog antydde en ung kvinna som arbetar som präst i Svenska kyrkan i en predikan att ordet "arvsynd" faktiskt har sin viktiga plats i en diskussion om ondskan, trots att det hör till en förgången teologi.
Wow.
Tänk om den förgångna teologin om gudsskeendet som bryter in i världen alltifrån Abraham till Messias också kan återupptäckas! Ett skeende som inte kan fattas men är mer faktiskt än något annat.
Som det hette förr: de facto och realiter är detta Guds uppenbarelse i världen.
Denna krävande funktionalism - Messias botar alla, annars förstår du inte. Men Jesus säger själv i dagens evengelium (Luk 4) att änkor och leprasjuka inte blev botade på profeten Elisas tid. För detta vill judarna i synagogan ha ihjäl honom ute vid stupet i Nasaret.
Ändå kanske denna botar-alla-attityd är bättre än något jag såg på svenskakyrkan.se's forum: det där med undrens fakticitet får var och en ta ställning till själv, det är ganska likgiltigt för tron.
Det är som att gudsverksamheten i världen bara inte får accepteras såsom den skildras. Endera är den inte tillräckligt moralisk (tänka sig att Gud straffar?? Eller att Jesus hotar med att inte bota när han inte accepteras i hembyns synagoga??) eller så är det likgiltigt om den är faktisk eller inte.
Trösterikt nog antydde en ung kvinna som arbetar som präst i Svenska kyrkan i en predikan att ordet "arvsynd" faktiskt har sin viktiga plats i en diskussion om ondskan, trots att det hör till en förgången teologi.
Wow.
Tänk om den förgångna teologin om gudsskeendet som bryter in i världen alltifrån Abraham till Messias också kan återupptäckas! Ett skeende som inte kan fattas men är mer faktiskt än något annat.
Som det hette förr: de facto och realiter är detta Guds uppenbarelse i världen.
måndag, mars 02, 2009
Levande dogmatik
- Men jösses så dogmatisk du låter! Värsta inkvisitonen ju! Är det här en konfessionell kurs???
Man hör detta ibland. För mig senast i samband med "rätten" att döda foster och konstruktionen av en etisk teori bakom denna. Ordet inkvisition är hett. Folk som läser Populär Historia och lär sig vad den spanska inkvisitionen höll på med - kunde kyrkan inte förstå det liberala multikulturella samhället?
Jag brukar svara: dogmatisk? Inkvisitorisk? Javisst. Och?? Vad är det för fel med att undersöka (vara inkvisitiv) och med dogmatik? Om det över huvud taget finns en kritisk och inkvisitorisk inställning som ständigt har att börja på nytt igen så är det just dogmatiken. Vi behöver dogmatiken och den kritiska inkvisitionen just därför att alla förkunnelser, även (kanske särskilt) kyrkans, riskerar att bli falska. Den liberala förkunnelsen om preventivemedel och abort är t ex höggradigt riskfyllda. I dogmatiken prövas kulturens och kyrkans lära och förkunnelse, inte godtycklig och utifrån en fritt vald - liberal - ståndpunkt, utan utifrån kyrkns ståndpunkt, som ju är den enda sakliga. Det sekulära samhället får finna sig i att ständigt bli bedömt dogmatiskt. Uppslutningen kring begravningen av JPII kanske antyder att det behövs och erkänns.
Konkret betyder detta att dogmatiken mäter alla förkunnelser, särskilt de kristna, med den heliga Skrift, alltså Bibeln, som måttstock. Bibeln är grunddokkumentet för vår civilisation - även den sekulära och relativistiska - och detta dokument anger kyrkans innersta liv, det enda dokumentet om kyrkans livsgrund.
Där kyrkan lever måste den därför alltid låta sig mätas med denna måttstock. Dogmatik kan inte bedrivas utan att denna måttstock kommer till synes. När elever ska tolka Deuteronomium eller Jesu liknelser, blir det ofta tokigt och förvirrat,men det är nödvändigt att möta Skriften, även i dagens skola. Frågan om vad vittnesbördet gäller måst ständigt på nytt ställas. Det gäller inte mina privata tankar eller mitt privata samvetes vittnesbörd utan apostlarnas och profeternas och Torans vittnesbörd om Guds vittnande om sig själv. Den sekulära exklusiva humanismen kan inte fälla omdömen eftersom den svävar i fria luften. Dogmatiken kan göra det eftersom det finns en saklig livsgrund i Skriften.
Detta i klar barthsk anda, förstås. Man får ta till den när ordet "dogmatisk" och "inkvisition" slängs omkring på det vanliga slarviga sättet.
Man hör detta ibland. För mig senast i samband med "rätten" att döda foster och konstruktionen av en etisk teori bakom denna. Ordet inkvisition är hett. Folk som läser Populär Historia och lär sig vad den spanska inkvisitionen höll på med - kunde kyrkan inte förstå det liberala multikulturella samhället?
Jag brukar svara: dogmatisk? Inkvisitorisk? Javisst. Och?? Vad är det för fel med att undersöka (vara inkvisitiv) och med dogmatik? Om det över huvud taget finns en kritisk och inkvisitorisk inställning som ständigt har att börja på nytt igen så är det just dogmatiken. Vi behöver dogmatiken och den kritiska inkvisitionen just därför att alla förkunnelser, även (kanske särskilt) kyrkans, riskerar att bli falska. Den liberala förkunnelsen om preventivemedel och abort är t ex höggradigt riskfyllda. I dogmatiken prövas kulturens och kyrkans lära och förkunnelse, inte godtycklig och utifrån en fritt vald - liberal - ståndpunkt, utan utifrån kyrkns ståndpunkt, som ju är den enda sakliga. Det sekulära samhället får finna sig i att ständigt bli bedömt dogmatiskt. Uppslutningen kring begravningen av JPII kanske antyder att det behövs och erkänns.
Konkret betyder detta att dogmatiken mäter alla förkunnelser, särskilt de kristna, med den heliga Skrift, alltså Bibeln, som måttstock. Bibeln är grunddokkumentet för vår civilisation - även den sekulära och relativistiska - och detta dokument anger kyrkans innersta liv, det enda dokumentet om kyrkans livsgrund.
Där kyrkan lever måste den därför alltid låta sig mätas med denna måttstock. Dogmatik kan inte bedrivas utan att denna måttstock kommer till synes. När elever ska tolka Deuteronomium eller Jesu liknelser, blir det ofta tokigt och förvirrat,men det är nödvändigt att möta Skriften, även i dagens skola. Frågan om vad vittnesbördet gäller måst ständigt på nytt ställas. Det gäller inte mina privata tankar eller mitt privata samvetes vittnesbörd utan apostlarnas och profeternas och Torans vittnesbörd om Guds vittnande om sig själv. Den sekulära exklusiva humanismen kan inte fälla omdömen eftersom den svävar i fria luften. Dogmatiken kan göra det eftersom det finns en saklig livsgrund i Skriften.
Detta i klar barthsk anda, förstås. Man får ta till den när ordet "dogmatisk" och "inkvisition" slängs omkring på det vanliga slarviga sättet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)