Dagens text om Naaman (2 Kung 5) får mig att minnas en nyfrälst kollega som vid lunchbordet påpekade att Jesus botade alla han såg. - Inte då, sa jag, det fanns många som var sjuka som inte nåddes av något botande. Kollegan blev förvånad och sur och räknade mig inte till de pånyttfödda.
Denna krävande funktionalism - Messias botar alla, annars förstår du inte. Men Jesus säger själv i dagens evengelium (Luk 4) att änkor och leprasjuka inte blev botade på profeten Elisas tid. För detta vill judarna i synagogan ha ihjäl honom ute vid stupet i Nasaret.
Ändå kanske denna botar-alla-attityd är bättre än något jag såg på svenskakyrkan.se's forum: det där med undrens fakticitet får var och en ta ställning till själv, det är ganska likgiltigt för tron.
Det är som att gudsverksamheten i världen bara inte får accepteras såsom den skildras. Endera är den inte tillräckligt moralisk (tänka sig att Gud straffar?? Eller att Jesus hotar med att inte bota när han inte accepteras i hembyns synagoga??) eller så är det likgiltigt om den är faktisk eller inte.
Trösterikt nog antydde en ung kvinna som arbetar som präst i Svenska kyrkan i en predikan att ordet "arvsynd" faktiskt har sin viktiga plats i en diskussion om ondskan, trots att det hör till en förgången teologi.
Wow.
Tänk om den förgångna teologin om gudsskeendet som bryter in i världen alltifrån Abraham till Messias också kan återupptäckas! Ett skeende som inte kan fattas men är mer faktiskt än något annat.
Som det hette förr: de facto och realiter är detta Guds uppenbarelse i världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar