onsdag, april 01, 2009

Ont om tid

De flesta har ont om tid och även på sin fritid är det ont om tid, även efter pensioneringen är det förvånansvärt ont om tid säger pensionerade vänner.

Hmm. ”Ont om tid”.

Det har kanske med synd att göra? "Det är synd att man har så ont om tid!" Minns hur jag i en utländsk biktstol (passar alltid på att bikta mig för präster utomlands, många lokala pratar så mycket strunt, försöker anpassa sig och vara "pastorala") ärligt bekände mig till en annan tid än världens – av rent inre nödtvång. Att det är på liv och död man måste välja rätt tid. Att byta ”ont om tid” till Hans tid torde vara biktens inre mening.

Den verkliga tiden är hos Messias, sittande på Faderns högra sida.Vi människor däremot, lever den overkliga, ändlösa tiden i vilken vi aldrig har tid. Klippa du som brast för mig, får jag gömma mig i Dig? – vi får gömma oss i Hans tid som inte är vår, inte har egenskapen ”ont-om-tid”.

Vi kan också tala om ond tid och god. Den goda är Hans tid. Den onda står det om i tidningen. Minns en storskäggig ortodox präst-munk på ett kloster på den lilla ön Simi. Han hade gårdagens tidning i knät, som just kommit med båten från Rhodos. ”Det här är ondskan” sa han och pekade på tidningen.

Ond tid. Ont om tid.

Prästen i bikstolen lyssnade förvirrat på mina utläggningar om tid på knackig spanska – fanns det nån synd i detta? Eller har bikten redan skett i den goda tiden?

1 kommentar:

Leffe sa...

Augustinus hade en intressant relativistisk teori om tid; varken det förflutna eller framtiden är något verkligt, det är endast fallet med nuet.

Om vi lägger till att nuet är en illusion ser vi hur lätt det är att svepas med i det skeptiska resonemanget att ingenting är verkligt!