söndag, maj 24, 2009

Brentanos förnyelse

Mäster Brentano skrev på sin tid den revolutionerande satsen, som skulle påverka ett sekel av psykologer, filosofer och teologer:

"Varje psykisk fenomen karaktäriseras av vad skolastikerna på medeltiden kallade den intentionella icke-existensen hos ett objekt, vilket vi skulle vilja kalla - inte helt utan vaghet - referensen till ett innehåll, riktadheten (Richtung) gentemot ett objekt (som i det här sammahanget inte förstås som något verkligt) eller den "immanenta förmålsligheten".

Egentligen är detta ett tema från Thomas av Aquinas och andra kristna tänkare på medeltiden. Att människan siktar och därmed orienterar sig på det kommande eller på det värdefulla i den närmaste eller fjärmaste framtiden - det är intentionalitet i en av dess betydelser.

Varför är denna insikt så revolutionerande? Jo för att det kommande, det tillblivande, den skapande verkligheten är en riktad-het. Översatt till trons dynamik är det maranata - kom Herre! I trosbekännelsens slutord "den kommande världens liv" kan vi se, inte en empirisk exptrapolering som ett sekventiellt
"sedan", vilket vore rätt platt, utan en orientering i nuet, som hjärtats kompassnål mot norr.

En av Brentanos elever var Edmund Husserl, grundare av den "rena" fenomenologin. Husserls sekreterare och elev var Edith Stein, en viktig person för oss katoliker. Genomgående är intentionaliteten en central kvalitet i den heliga verkligheten där våra psyken är inbäddade som projekt. Genom riktadheten skall himmelriket komma, ja det är redan här.

Men hans revolutionerande insikt angår också alla som är intresserade av människans intellektuella och andliga liv. Varje psykisk akt - alltså både vårt vakna medvetna liv och omedvetna drömliv - har ett intentionellt objekt av något slag. När vi föreställer oss något finns objektet där som representation, när vi fäller ett omdöme är det intentionella objektet något som avvisas eller accepteras, när vi begär något så har det intentionella objektet en rad begärsegenskaper. I alla fallen är det fråga om referensens icke-existens.

Alla som har hund, vet hur starka intentionella objekt (en bit stek som fallit på gräsmattan) är för hunden. Genom att vi inte har en ljudlig språklig ridå mellan hundens psyke och begärandet av objektet, syns det tydligare för oss som observerar. Köttbiten är icke-existerande i sin intentionella objektform, långt senare kommer den fysiska köttbiten in i munnen på hunden. Där upphör snarast dess begärsform och nya intentioner dyker upp i hundens intentionalitet, t ex en varm solplats att smälta maten på eller husse som en väg till fler icke-existerande intentionella objekt (köttbitar).

Referensens icke-existens är det som möjliggör handling och kreativitet. Därför kan aldrig empiriometriska metoder säga något om det andliga livet. Eftersom icke-existerande intentionella objekt ännu inte materialiserats (hunden äter upp köttbiten) kan inte observationer av fysiska ting inte säga något om denna centrala verklighet. Eftersom intentioner inte heller är sinnesdata, kan psykologisk empirism inte behandla dessa vitala processer.

Att Brentano lånar från kristen filosofi är väl uppenbart, det är helt ok för mig. Han förnyar ändå intentionalitetsbegreppet och ser till att det inte blir ren psykologi i behandlingen av de fenomen som betyder mest för människans skapande verklighet. Om det icke-existerande intentionella föremålet var helt inbäddat i det mänskliga psyket skulle det bli psykologiskt; frågan är om detta var Thomas tanke. Hos Kant är det säkerligen så. Hos Brentano är det dock inte så, där är fenomenet självständigt och likaså referensen i människans intentioner. Husserl skulle gå vidare på samma väg.

2 kommentarer:

Anonym sa...

lasa hela bloggen, ganska bra

Anonym sa...

I inclination not agree on it. I assume warm-hearted post. Especially the title-deed attracted me to review the intact story.