En intressant debatt sändes med John Lennox, den engelske matematikern, kring tro och vetenskap, i teve nyligen, på Ur Samtiden. Det var uppfriskande att höra Lennox visa hur integrerat rationellt tänkande är i den kristna tron. Motståndarna, de svenska humanisterna missade som vanligt att argumentera mot rationaliteten i kristendomens historia - om de läste Kierkegaard skulle de kunna hämta argument. Istället valde de fel häst och ville visa att vetenskapligt tänkande skiljer sig från kristen tro. Det blir ju att arbeta i motvind eftersom den kristna traditionen låtit just vetenskapligheten växa fram ur en viss gudsuppfattning. Vill de besegra kristen tro måste de naturligtvis börja i andra ändan - att den aldrig varit rationell. Genom att ensidigt referera till mystiker, tokiga helgon och kättare skulle de kunna få argumenten att något så när fungera en bit på vägen.
Filosofen Whitehead skulle varit nöjd med John Lennox sätt att resonera. Som Whitehead en gång påpekade var kristen teologi huvudansvarig för vetenskapligheten i Europa - i kontrast med det faktum att icke-krista religioner faktiskt hindrade en sådan vetenskaplighet att uppstå. Det största bidraget i medeltidens kristendom var en personlig Gud som gett oss en gåta, en hemlighet att utröna - skapelsen. Hur kan denna idé om rationellt upptäckbar gåta har kommit in i just det europeiska kristna tänkandet? Jo, menar Whitehead, genom munkarnas och teologernas envisa insisterande på att Gud är förnuftig. Denna Person är dessutom energisk i sitt skapande, vill saker med oss, både moraliskt och intellektuellt. Allting i naturen, som Linné tänkte, är ytterst detaljplanerat av denna rationella Person. Att empiriskt och metodiskt rota i denna skapelses minsta detaljer kan endast leda till en allt större tro på gudomlig rationalitet.
Det är detta de sekulära humanisterna alltid missar. En kunskapsmiss. De borde läsa religionhistoria. Jämför vi med de gudsbilder vi finner annorstädes, finner vi att de icke-kristna bilderna är opersonliga eller vimsiga. En vimsig eller irrationell Gud, ungefär som de grekiska eller hinduiska, kan vi inte lita på som en rationalitet. En opersonlig helhet, som i buddhismen, saknar helt enkelt rationalitet - varför skulle vi då söka efter en sådan i skapelsen? En del religioner saknar en rationell skapelse helt och hållet - en irrationellt hjul av födelse och död snurrar utan mening. Universum blir en obegripligt mysterium, inkonsistent, godtyckligt. För sådana religioner - som ju många sekulära humanister flirtar med - finns endast visdomen i att meditera och få insikter. Det finns ingen andledning att fira förnuftet eller den rationella hemligheten i skapelsen.
Ska sekulära humanister och ateister komma nånstans med vår kristendom måste de ta till några sådana icke-kristna visioner av tillvaron. Men kruxet är att då försvinner även den iver och hemliga glädje för vetenskapen som vi så väl behöver i forskningen. Så de hamnar i ett problematiskt läge hur de än gör. Den enda kultur vi känner till som direkt lett till empirisk metod är den kristna. Och det är en troende kultur.
Förr i tiden såg man naturvetenskap som en tjänarinna till teologin. Vi kommer nog dithän igen, ju längre forskningen tränger i skapelsen hemligheter. Var det inte HUGO-projektets ledare Francis Collins som kallade en av sina böcker "Gods language"?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar