Man har sångstund på biblioteket och barnen sitter i ring. Mammor och pappor sitter med. Barnen sjunger "När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå".
Då håller en mamma för öronen på sin flicka. Hon håller hårt och bestämt, sången ut. Detsamma händer senare när de sjunger Nu tändas tusen juleljus när andra versen börjar. Åter händer det i Stilla Natt efter de första raderna. Men när Räven raskar och Hej Tomtegubbar går igång är det ren glädje och inga öron hålls för. För att inte tala om Rudolf med röda mulen - nu är det jul!
En sinnebild, kan man tycka, för en hel kultur. Den sekulära kulturen. Den verkliga glädjen med jul - Välkommen hit till jorden Jesus, i signad juletid ! - får inte nämnas. Det är prästers indoktrinering och vi betackar oss för sådan auktoritära knep, inlagda i julens sånger.
Andra versen i sången var helt struken. Den lyder: "Dig Jesus vi behöva, du käre barnavän. Jag vill ej mer bedröva, med synder dig igen." Fullständigt otänkbart för den sekulära familjen. Barnen ska inte behöva höra sådant. De behöver julklappar och resor till fjällen. Och skulle Jesus vara en vän? Se på korstågen. Se hur prästerna skildras i The Midsomer Murders, den ena tokigare än den andre. Och inte är de kärleksfulla heller.
Jeanna Otherdal som försökte göra texten i Det strålar en stjärna lite så där halvsekulär och romantisk, börjar den andra versen så här: "Ty julen är härlig för stora och små". "För där ljuset är, där är det jul", avslutar hon slutversen. Vilket ljus? Det får heller inte sägas.
Johannes skriver - och kanske refererar Otherdal dit med sin slutrad - "Det budskap som Gud har gett oss att föra vidare till er är att Gud är ljus. Det finns inget mörker i honom. Om vi säger att vi är hans vänner, men fortsätter att leva i andligt mörker och i synd, så ljuger vi. Men om vi lever i Guds ljus, så som Kristus gör, har vi en underbar gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd."
Sekulär kultur vill ha vänlighet och behaglig julefrid, inte kristendom. Obehagligt att årets kalender fortfarande är så kristen. Och många sånger och symboler. Ja alla kyrkobyggnader påminner irriterande nog om denne man som är livet från Gud. Sekulär kultur har också en statistik: kring jul sker de flesta självmorden och de flesta skilsmässorna. Julen intensifierar den sekulära ensamheten och längtan efter verklig gemenskap.
Den kristne skulle kunna säga till mamman som höll för öronen på sitt barn för att skydda det från kristendom: ja julen handlar om denne man som är livet från Gud, som är ljuset i våra liv. Och dina barn kommer aldrig att dela julens verkliga gemenskap utan Jesus, som är det eviga livet. Och påsken handlar också om detta. Och pingsten också. Och många av helgdagarna året runt. Lucia är ett kristet helgon från Syrakusa, Lucia handlar om något ! Hallå!
Mamman som håller för öronen på sitt barn vill sitt barn väl. Hav tröst mamma, snart kommer den sekulära skolan. Då är det Transformers och Harry Potter som gäller och det håller gymnasiet ut....
måndag, december 19, 2011
fredag, december 09, 2011
Gy 11 och den klassiska litteraturen
Det nya gymnasiet, GY11, trycker mer på den klassiska skönlitteraturen. Man betonar den stora litteraturens språkliga verkningsmedel - ovanligt bra för Skolverket! Den stora litteraturen verkar ännu för den som ger sig in i den. Tänk om den största klassikern, Bibeln, äntligen får en mer central plats? Eller är det för tidigt?
Och verkningsmedlen - tänk om vi kan gå in på ordens livsavgörande verkningsmedel i skolan i framtiden, försöka se vilka ord som i sanning verkar inom oss, och kunna lägga åt sidan den massvåg av struntlitteratur som väller in i bokaffärerna och all den "information" som dränker pärlorna bland orden. Tänk att eleverna lär sig vaska fram de starka orden, de som direkt tilltalar hjärtats längtan efter den Älskade, orden utan tid. Vissa av dessa ord lyser varmt, andra avskräcker, åter andra binder samman, somliga är bittra men nödvändiga, ja vissa splittrar och manar till strid - men de yttersta orden gör enhet och försoning.
Den kanske största svenska klassikern är Birgitta av Vadstena, ett urval av hennes Revelationes borde vara obligatorisk kanon för varje tonåring. Men Birgitta har dessutom en modern uppfattning om språket och ordens naturliga och övernaturliga verkningsmedel:
"Du kan med största säkerhet veta att varje skrivet ord däri hörrör från mig och har sin egen kraft och verkan, liksom dyrbara stenar i världen har sina naturliga krafter: sålunda utövar magneten sin dragningskraft på järnet, andra stenar maler korn och förvandlar det till mjöl, andra förvandlas till mrubruk som har kraft att förbinda andra stenar, andra slipar järn; och på det sättet har varje slags sten sin kraft. Likaså har varje ord, som härrör från mig, sina krafter , och de står alla med evig fägrinrg i himlen, strålande inför hela min hummelska härskara såsom de dyrbaraste stenar med den skönaste färg i det klaraste guld. Och var och en som är i himmelen känner den särskilda kraften hos dem alla."
Och verkningsmedlen - tänk om vi kan gå in på ordens livsavgörande verkningsmedel i skolan i framtiden, försöka se vilka ord som i sanning verkar inom oss, och kunna lägga åt sidan den massvåg av struntlitteratur som väller in i bokaffärerna och all den "information" som dränker pärlorna bland orden. Tänk att eleverna lär sig vaska fram de starka orden, de som direkt tilltalar hjärtats längtan efter den Älskade, orden utan tid. Vissa av dessa ord lyser varmt, andra avskräcker, åter andra binder samman, somliga är bittra men nödvändiga, ja vissa splittrar och manar till strid - men de yttersta orden gör enhet och försoning.
Den kanske största svenska klassikern är Birgitta av Vadstena, ett urval av hennes Revelationes borde vara obligatorisk kanon för varje tonåring. Men Birgitta har dessutom en modern uppfattning om språket och ordens naturliga och övernaturliga verkningsmedel:
"Du kan med största säkerhet veta att varje skrivet ord däri hörrör från mig och har sin egen kraft och verkan, liksom dyrbara stenar i världen har sina naturliga krafter: sålunda utövar magneten sin dragningskraft på järnet, andra stenar maler korn och förvandlar det till mjöl, andra förvandlas till mrubruk som har kraft att förbinda andra stenar, andra slipar järn; och på det sättet har varje slags sten sin kraft. Likaså har varje ord, som härrör från mig, sina krafter , och de står alla med evig fägrinrg i himlen, strålande inför hela min hummelska härskara såsom de dyrbaraste stenar med den skönaste färg i det klaraste guld. Och var och en som är i himmelen känner den särskilda kraften hos dem alla."
tisdag, november 15, 2011
Albert den Store
Idag den 15 november firar vi katoliker - om vi så vill - Albert den Store. Han var både teolog och mystiker, både politisk diplomat och universitetslärare med stor naturvetenskaplig kunskap. Han var ofta på resande fot mellan platser där han behövde medla mellan stridande. Kyrkan var långt ifrån enad och Albert den Store var en eftersökt diplomat och enhetsskapare. Han är av en av kyrkans största lärare. Thomas Aquinas var hans elev.
Men störst var han i sin mystik. För vår tid är han troligen obegriplig och han skulle säkerligen kallat många av vår moderna katekeser för fantasier. Att vara hos Gud är att lämna allt som föreställningarna ger oss. Att möta Jesus är att lämna den värld som skapas av våra sinnen och våra mentala föreställningar. I det korta verket "De Adhaerendo Deo", kanske "Om att tillhöra Gud" på svenska" mejslar Albert den Store fram en levande mystik för den kristne. Den finns att lyssna till på Librivox.org där den engelska titeln är On Clinging to God.
Gud är det enklaste av alla objekt, säger Albert den Store. Att vara hos denna Enkelhet innebär att lämna alla yttre intryck och inre föreställningar. Först då är Jesus vägen, sanningen och livet.
Men störst var han i sin mystik. För vår tid är han troligen obegriplig och han skulle säkerligen kallat många av vår moderna katekeser för fantasier. Att vara hos Gud är att lämna allt som föreställningarna ger oss. Att möta Jesus är att lämna den värld som skapas av våra sinnen och våra mentala föreställningar. I det korta verket "De Adhaerendo Deo", kanske "Om att tillhöra Gud" på svenska" mejslar Albert den Store fram en levande mystik för den kristne. Den finns att lyssna till på Librivox.org där den engelska titeln är On Clinging to God.
Gud är det enklaste av alla objekt, säger Albert den Store. Att vara hos denna Enkelhet innebär att lämna alla yttre intryck och inre föreställningar. Först då är Jesus vägen, sanningen och livet.
torsdag, augusti 25, 2011
Icke-dualiteten kommenterad
Elever sänder länkar på alltfler icke-dualister, ofta i korta klipp på youtube.com och ofta unga passionerade kvinnor. Det är en intressant tankerörelse, inte riktigt New Age, inte riktigt österländsk spiritualitet, inte riktigt befriande psykoterapi. Allt de säger finns hos kyrkofäderna och ökenfäderna, det är som en modernisering av Philokalia, minus kristen teologisk terminologi. Är det här barnbarnen till Paul Tillich?
Jag tog mig friheten att citera en nyckelparagraf av en av dem, Catherine Ingram (ur boken Passionate Presence) och lägga in parenteser med egna "gammalmodiga" kommentarer. Detta som svar till en elev som ville ha en kommentar. Ingram har just talat om hur vi fångas av filmer men ändå vet att vi endast sitter i en biograf. Bakom engagemanget är vi lugna. Hon fortsätter:
In a similar way there is a field of silent awareness containing all the events of our days.
(Ja, vår Skapare är medveten om allting som sker i Hans skapelse, allt vi gör sker i Hans Försyn).
Although we may sometimes be gripped by emotion or lost in a particular story
(t ex våra egna livsberättelser, särkilt de negativa händelserna, de prövningar som kommer från Herren),
there is throughout each of our dramas a deeper reality of silent presence.
(Guds närvaro såsom t ex Broder Lorens uppfattade den).
This is a silence of the heart rather than an imposed cessation of speech or acitivity
(Den enkelhet som t ex Albert den Store såg som kontemplationens mål).
It is a silence that is, we could say, the background of all activity.
(Guds möjliggörande av tillvaron, Hans Försyn).
We don’t need to find it because it is not lost.
(Men vi är i synden omedvetna om detta och behöver alltså vakna).
If this is so, why is there so much searching and craving?
(Berättelsen om syndafallet försöker gestalta ett svar).
Seeking is compelling
(frestelserna från själafienden är oemotståndligt starka)
because it produces a way for the mind to have a job.
(Ja, självrättfärdigheten dominerar världen)
It seems that we are almost genetically
(en senare natuvetenskaplig beskrivning)
programmed towards relentless mental occupation with desire and avoidance
(synden efter ätandet av kunskapens träd då vi får blygsel inför Gud),
a desperate squirming out of now. Perhaps nature
(Guds skapelse och salighetsordning)
has demanded that we keep on the move in order to stay alive
(Ja, vi behöver vakna för vi lever i syndens dagdröm),
but this is becoming detrimental to life
(Ja, synden är skadlig).
We have evolutionary
(sekundär biologisk term)
outgrown the usefulness of being in a prevailing state of fear and greed in order to compete and
survive.
(Världen fortsätter oförminskat att tävla, konkurrera för att överleva).
We can no longer afford it. It is driving us to disaster
(Ja, till klassisk förtappelse på grund av synden).
*****
Har ännu inte fått svar på denna hutlösa revisionism...
Jag tog mig friheten att citera en nyckelparagraf av en av dem, Catherine Ingram (ur boken Passionate Presence) och lägga in parenteser med egna "gammalmodiga" kommentarer. Detta som svar till en elev som ville ha en kommentar. Ingram har just talat om hur vi fångas av filmer men ändå vet att vi endast sitter i en biograf. Bakom engagemanget är vi lugna. Hon fortsätter:
In a similar way there is a field of silent awareness containing all the events of our days.
(Ja, vår Skapare är medveten om allting som sker i Hans skapelse, allt vi gör sker i Hans Försyn).
Although we may sometimes be gripped by emotion or lost in a particular story
(t ex våra egna livsberättelser, särkilt de negativa händelserna, de prövningar som kommer från Herren),
there is throughout each of our dramas a deeper reality of silent presence.
(Guds närvaro såsom t ex Broder Lorens uppfattade den).
This is a silence of the heart rather than an imposed cessation of speech or acitivity
(Den enkelhet som t ex Albert den Store såg som kontemplationens mål).
It is a silence that is, we could say, the background of all activity.
(Guds möjliggörande av tillvaron, Hans Försyn).
We don’t need to find it because it is not lost.
(Men vi är i synden omedvetna om detta och behöver alltså vakna).
If this is so, why is there so much searching and craving?
(Berättelsen om syndafallet försöker gestalta ett svar).
Seeking is compelling
(frestelserna från själafienden är oemotståndligt starka)
because it produces a way for the mind to have a job.
(Ja, självrättfärdigheten dominerar världen)
It seems that we are almost genetically
(en senare natuvetenskaplig beskrivning)
programmed towards relentless mental occupation with desire and avoidance
(synden efter ätandet av kunskapens träd då vi får blygsel inför Gud),
a desperate squirming out of now. Perhaps nature
(Guds skapelse och salighetsordning)
has demanded that we keep on the move in order to stay alive
(Ja, vi behöver vakna för vi lever i syndens dagdröm),
but this is becoming detrimental to life
(Ja, synden är skadlig).
We have evolutionary
(sekundär biologisk term)
outgrown the usefulness of being in a prevailing state of fear and greed in order to compete and
survive.
(Världen fortsätter oförminskat att tävla, konkurrera för att överleva).
We can no longer afford it. It is driving us to disaster
(Ja, till klassisk förtappelse på grund av synden).
*****
Har ännu inte fått svar på denna hutlösa revisionism...
lördag, augusti 06, 2011
Det är fullbordat
En mycket troende ung elev frågade mig, efter att jag undervisat om att vara kristen i gymnasiet, och särskilt om Rosenkransen (http://humlebo.nu/kristenigymnasiet.pdf): “Varför i all världen tjata så på Maria att hon ska be för oss när hon naturligtvis gör det hela tiden? Det är som att tvivla på att Jesus är uppstånden för oss!”
Och flickan har naturligtvis alldeles rätt. Vi har en tendens att repetera svårigheterna som om Jesus inte räddat oss och gett oss den helig Ande. Det är tryggare och mer sentimentalt att göra så och vi slipper leva trons liv som om allt var fullbordat.
Barnen ska säga sanningen åt oss som låtsas veta.....
Och flickan har naturligtvis alldeles rätt. Vi har en tendens att repetera svårigheterna som om Jesus inte räddat oss och gett oss den helig Ande. Det är tryggare och mer sentimentalt att göra så och vi slipper leva trons liv som om allt var fullbordat.
Barnen ska säga sanningen åt oss som låtsas veta.....
Vakna i Guds hand
På radion hör jag animerade diskussioner om American Catholic Council som hölls i Chicago den 10 juni. Och på sidor av Voice of the faithful, Call to Action och andra liknande förs många diskussioner om förnyelse av katolska kyrkan. Al Kresta gör sig rolig över dessa människor i sitt radioprogram "Al Kresta in the afternoon". Ett stort problem verkar vara att Matthew Fox ibland kallas fader eller reverend.
Skillnaderna påminner om solljusets olika brytningar och schatteringar på stugväggen denna blandväderssommar. De är många, skuggor och nyanser i all oändlighet. Solljuset är ett och detsamma. Vi har lånat dessa kläder av det ljus Jesus talade om och själv var. Våra variationer av rumtiden är sådana kläder. När vi prisar Gud häller vi tillbaka dem i ljuset.
Konflikter inom kyrkan påminner oss alltid om att ignorans är Guds fängelse. Kännandet av Honom är Gud palats. Vi sover (och förlöjligar varandra) i Guds undermedvetna och vaknar i Hans hand.
Skillnaderna påminner om solljusets olika brytningar och schatteringar på stugväggen denna blandväderssommar. De är många, skuggor och nyanser i all oändlighet. Solljuset är ett och detsamma. Vi har lånat dessa kläder av det ljus Jesus talade om och själv var. Våra variationer av rumtiden är sådana kläder. När vi prisar Gud häller vi tillbaka dem i ljuset.
Konflikter inom kyrkan påminner oss alltid om att ignorans är Guds fängelse. Kännandet av Honom är Gud palats. Vi sover (och förlöjligar varandra) i Guds undermedvetna och vaknar i Hans hand.
Vara Josef eller Jakob
Det finns många sätt att använda GT. Ett är att vara gestalter som Josef. Var Josef! Och om du inte kan stå ut med friskheten hos Josef, var Jakob. Brottas med Gud om nätterna och slit i ditt arbete sju år i taget. Gråt och sakna och le mitt bland tårarna! Låtsas inte veta något du inte själv erfarit. Det finns en nödvändig död och Jesus, vår Herre, visar vägen till den. Att vara söndersmulad, att vara mark, vara grund. Då kan vildblommor växa upp ur marken.
Blodsteologi och revisionism
För många år sen (1993 tror jag) gjorde Gavin Bryars en inspelning av en liten fras: "Jesus blood never failed me yet.. ..this one thing I know, that He loves me so..." och han lät denna fras, som en hemlös tiggare sjöng ute på Londons gator, gå runt i en harmonisering med allitfrån några få stråkar, till en stor blåsorkester och Tom Waits tjocka röst mot slutet av den långa inspelningen.
Vi lyssnade mycket på den när den kommit ut på cd och så småningom gick något djupare in i oss - blodsteologin. Alltså inte den pietistiska drypande och sentimentala utan en ren, enkel och kompromisslös teologi. Den som säger: "Det är fullbordat". Och namnet på en bok blev lite nytt för oss: Nya Testamentet. Någon har dött för gott och lämnat ett testamente, som Hebreerbrevet talar om. Det är redan gjort, testamentet har gått i verkställighet, det tillkommande goda är tillkommet, även om mer väntar.
Det fick förstås konsekvenser. Att leva i det gamla förbundet, det gamla testamentet, blir en dubbelmoral, en missuppfattning av Jesus - ofta med modernt teologiskt språk. Att vi över huvudtaget ska syssla med förhandling med nådgivandet blir absurt; eller be om något som redan är fullständigt givet. "Fader vår" är en bön relevant endast innan Jesus dött för oss, inte efter att han gjort det. Eller försöka följa en "nådeordning" som fastläggs av en mänsklig auktoritet. Som om inte endast en nådeordning gäller - den då Jesus fullbordar allt på korset. Fasansfulla perspektiv öppnade sig: all denna interpretation, all denna dogmutveckling, allt som John Henry Newman pratar om i An Essay on the Development of the Christian Doctrine, alla koncilier, alla "själsspeglar" som skrivits, all pastoral provinsialism.....återgång, revisionism.
Ofta svarade vi med Chestertons bild av en ö med stup ner mot klippor i havet. Vi spelar tennis däruppe på öns lilla vackra platå. Vi måste ha stängsel kring spelandet, annars fungerar inte spelet. Hmm....Det är något fel med den bilden.
Vi lyssnade mycket på den när den kommit ut på cd och så småningom gick något djupare in i oss - blodsteologin. Alltså inte den pietistiska drypande och sentimentala utan en ren, enkel och kompromisslös teologi. Den som säger: "Det är fullbordat". Och namnet på en bok blev lite nytt för oss: Nya Testamentet. Någon har dött för gott och lämnat ett testamente, som Hebreerbrevet talar om. Det är redan gjort, testamentet har gått i verkställighet, det tillkommande goda är tillkommet, även om mer väntar.
Det fick förstås konsekvenser. Att leva i det gamla förbundet, det gamla testamentet, blir en dubbelmoral, en missuppfattning av Jesus - ofta med modernt teologiskt språk. Att vi över huvudtaget ska syssla med förhandling med nådgivandet blir absurt; eller be om något som redan är fullständigt givet. "Fader vår" är en bön relevant endast innan Jesus dött för oss, inte efter att han gjort det. Eller försöka följa en "nådeordning" som fastläggs av en mänsklig auktoritet. Som om inte endast en nådeordning gäller - den då Jesus fullbordar allt på korset. Fasansfulla perspektiv öppnade sig: all denna interpretation, all denna dogmutveckling, allt som John Henry Newman pratar om i An Essay on the Development of the Christian Doctrine, alla koncilier, alla "själsspeglar" som skrivits, all pastoral provinsialism.....återgång, revisionism.
Ofta svarade vi med Chestertons bild av en ö med stup ner mot klippor i havet. Vi spelar tennis däruppe på öns lilla vackra platå. Vi måste ha stängsel kring spelandet, annars fungerar inte spelet. Hmm....Det är något fel med den bilden.
Frege och relativisering
Gottlob Frege genomförde på sin tid en tyst revolution som fick stora följder för europeiskt tänkande. Inom filosofin och teologin fick språket nu en avgörande betydelse. Inte många märkte att Frege låg bakom denna förändring. Hans torra grammatiska undersökningar gör inte mycket väsen av sig. Innebörden blev ett jordskred. Att ord, särskilt verb och substantiv, har sin hela existens inom ett språkligt system, betyder att allt vi "vet" eller "tror" hamnar i ett helt nytt perspektiv. Det är genom språket vissa verb, t ex älska, eller frälsa, eller befria, för att ta tre populära ord för de flesta människor, får sin speciella relationella innebörd - det behövs minst två poler emellan vilka verben ska agera sin betydelse. Någon älskar någon annan, annars tappar ordet sin betydelse. Någon befriar någon annan, annars saknar friheten någon djupare innebörd.
Men just denna egenskap hos språket att skapa hela meningen med det tänkta och sagda, är samtidigt en befrielse från en sorts metafysik och övertro som fortfarande spelar spratt för människor. Denna befrielse låter vänta på sig men Frege pekade i alla fall på vägen till den. Wittgenstein är väl den filosof som använt Freges grund allra effektivast. Andra har helt enkelt missuppfattat Frege, som t ex de många skolboksförfattarna i ämnet Filosofi som tror att kärnan i hans filosofi är att definiera fyra konstanter: "och", "eller", "om-så" och ekvivalens.
Många röster höjs idag för att varna för "relativismen" och det förblir oklart exakt vilken relativism det rör sig om. Påven Benedikt XVI talar ofta kritiskt om nutidens relativism men glömmer kanske den långt viktigare relativism som ligger i själva språket - att olika användare helt uppenbart relativiserar koncept redan i själva publicerandet av satser, vare sig det är enbart tankar eller skrivna eller talade satser. Just där är landsmannen Frege väl värd att studera. De konstanter och icke-relativa termer han finner är det endast inom ett språkligt system som i sig utgörs av handlingar, aktiviteter med konsekvenser och regulatirteter . När vi kommunicerar praktiserar vi genast en intentionell partikularisering och relativisering av språket. Inte minst Jesu bruk av centrala termer i den judiska miljön är nyskapande relativiserande händelser, unika för Mästaren. Att göra Fadern till ett konceptuellt absolut är främmande för honom. Jesus vinner i sitt språkspel genom handlingar utifrån en auktoritet som gör hans bruk av orden unika.
Men just denna egenskap hos språket att skapa hela meningen med det tänkta och sagda, är samtidigt en befrielse från en sorts metafysik och övertro som fortfarande spelar spratt för människor. Denna befrielse låter vänta på sig men Frege pekade i alla fall på vägen till den. Wittgenstein är väl den filosof som använt Freges grund allra effektivast. Andra har helt enkelt missuppfattat Frege, som t ex de många skolboksförfattarna i ämnet Filosofi som tror att kärnan i hans filosofi är att definiera fyra konstanter: "och", "eller", "om-så" och ekvivalens.
Många röster höjs idag för att varna för "relativismen" och det förblir oklart exakt vilken relativism det rör sig om. Påven Benedikt XVI talar ofta kritiskt om nutidens relativism men glömmer kanske den långt viktigare relativism som ligger i själva språket - att olika användare helt uppenbart relativiserar koncept redan i själva publicerandet av satser, vare sig det är enbart tankar eller skrivna eller talade satser. Just där är landsmannen Frege väl värd att studera. De konstanter och icke-relativa termer han finner är det endast inom ett språkligt system som i sig utgörs av handlingar, aktiviteter med konsekvenser och regulatirteter . När vi kommunicerar praktiserar vi genast en intentionell partikularisering och relativisering av språket. Inte minst Jesu bruk av centrala termer i den judiska miljön är nyskapande relativiserande händelser, unika för Mästaren. Att göra Fadern till ett konceptuellt absolut är främmande för honom. Jesus vinner i sitt språkspel genom handlingar utifrån en auktoritet som gör hans bruk av orden unika.
Sensationer och sensualism
Jag har alltid fascinerats av Condillac's "Traité des Sensations", det verkar vara något magiskt med denna skapade människa som erfar en värld genom sina mycket begränsade sinnen och det verkar som om man kan tala om objektiva sensationer. Naturligtvis är det inte möjligt, men illusionen som 1700-talet hade är trevlig och lite magisk. Det är ungefär som när Henric Schartau talar visserligt och övertygande om nådeverkets detaljer när Anden får "genomgång", observerbara och diskutabla. Illusion men intressant sådan. Ett effektivt redskap i den "västsvenska kristendomstypen".
Vad är det med sensualismen som filosofisk teori? Det är en komplex fråga. Många tänker på erotisk sensualism så fort de hör ordet. Den är naturligtvis en enväldigt dominerande sjuklig fixering i våra dagar. Boken "The Drug for the New Millenium" (av Mark Kastleman) visar siffornra bakom detta. Som David Bentely Hart uttrycker det i en artikel om sensualism (First Things Aug./Sept. 2011) har samtida erotiska etikett, i alla åldrar, dränerat fysisk sexuell sensualism på dess spännande fördjudna och det pockande ivriga begärets krydda. Det finns inte längre något riskfyllt eller moraliskt tvivelaktigt, något mystiskt darrande och oemotståndligt. Kvar är endast en halvtrist neuorologisk serie av chocker i hjärnan, mer och mer ägnade det pedofila området (som snart hör till HBT-familjen, det blir HBTP) om man får tro en del amerikanska lobbyrörelser för intergenerationell "kärlek". Men trots detta kan vi inte säga att vi lever i en hedonistisk tid, hur gärna t ex filosofer som Torbjörn Tännsjö, vill mena det. Äkta hedonism har en rejäl grund i den filosofiska sensualismen, en hyllning av en nästan helig värdegrund i den skapade animaliska naturen, där dofter, beröringar, sexuell lust, skönhetssensationer, spelar stor roll. Vår tids estetik är snarare den veneriska.
Jag kommer att tänka på den sensualism de tillfälliga besökarna i himlen upplever, i C.S. Lewis The Great Divorce. Solens ljus i den kristallinska marken är för stark, för hälsosam, för vital för besökarna från det grå Helvetet. De icke-troende människorna får ont i fötterna av att försöka gå omkring, får huvudvärk av de starka ljuset. Den äkta sensuella himlen är obehaglig, ungefär som Narnia är obehagligt för Eustace när han dyker upp på skeppet Gryningen. Som Hart skriver i sin artikel: "As far as the actual senses are concerned, ours is in many ways a culture of peculiar poverty, evident even - perhaps especially - in its excess."
Så när jag återvänder till Condillacs "Traité ses Sensations" och även Toussaints "Essai sur la manière dont les sensations se transforment en idées", är det med en känsla av att komma hem till den verkliga sensualismen. Där är sensualismen rotad i sensationer som är primitiva, grundade i Guds skapade natur, magiska och fascinerande. Fast de försvinner i saliga döden, följer en ny himmelsk fortsättning på sensationerna. Ännu mer spännande.
Vad är det med sensualismen som filosofisk teori? Det är en komplex fråga. Många tänker på erotisk sensualism så fort de hör ordet. Den är naturligtvis en enväldigt dominerande sjuklig fixering i våra dagar. Boken "The Drug for the New Millenium" (av Mark Kastleman) visar siffornra bakom detta. Som David Bentely Hart uttrycker det i en artikel om sensualism (First Things Aug./Sept. 2011) har samtida erotiska etikett, i alla åldrar, dränerat fysisk sexuell sensualism på dess spännande fördjudna och det pockande ivriga begärets krydda. Det finns inte längre något riskfyllt eller moraliskt tvivelaktigt, något mystiskt darrande och oemotståndligt. Kvar är endast en halvtrist neuorologisk serie av chocker i hjärnan, mer och mer ägnade det pedofila området (som snart hör till HBT-familjen, det blir HBTP) om man får tro en del amerikanska lobbyrörelser för intergenerationell "kärlek". Men trots detta kan vi inte säga att vi lever i en hedonistisk tid, hur gärna t ex filosofer som Torbjörn Tännsjö, vill mena det. Äkta hedonism har en rejäl grund i den filosofiska sensualismen, en hyllning av en nästan helig värdegrund i den skapade animaliska naturen, där dofter, beröringar, sexuell lust, skönhetssensationer, spelar stor roll. Vår tids estetik är snarare den veneriska.
Jag kommer att tänka på den sensualism de tillfälliga besökarna i himlen upplever, i C.S. Lewis The Great Divorce. Solens ljus i den kristallinska marken är för stark, för hälsosam, för vital för besökarna från det grå Helvetet. De icke-troende människorna får ont i fötterna av att försöka gå omkring, får huvudvärk av de starka ljuset. Den äkta sensuella himlen är obehaglig, ungefär som Narnia är obehagligt för Eustace när han dyker upp på skeppet Gryningen. Som Hart skriver i sin artikel: "As far as the actual senses are concerned, ours is in many ways a culture of peculiar poverty, evident even - perhaps especially - in its excess."
Så när jag återvänder till Condillacs "Traité ses Sensations" och även Toussaints "Essai sur la manière dont les sensations se transforment en idées", är det med en känsla av att komma hem till den verkliga sensualismen. Där är sensualismen rotad i sensationer som är primitiva, grundade i Guds skapade natur, magiska och fascinerande. Fast de försvinner i saliga döden, följer en ny himmelsk fortsättning på sensationerna. Ännu mer spännande.
måndag, juli 25, 2011
Schelling
Tre flickor från Afrika redovisar kring temat "Vad är tro?" De har inte bra svenska, de har inte en europeisk värderingsskala, de har inte sekularismens grundhållning till filosofiska frågor. De vill såklart inte presentera sitt arbete inför stora klassen.
Det som sägs är genialiskt, som rent vatten ur en urgammal källa av klart vatten. Tro är helt nödvändigt för livet. Tro genomtränger allt. Tro är att lita på. Tro är hörande och följande. Enda alternativet till tro är meningslöshet. Tro har ingenting med rationella bevis att göra. De båda berör inte ens varandra.
Var hittar man formen för det dessa ärliga flickor uttrycker? Nyevangelisk kristendom? Knappast. Schellings lära kommer snarare till överraskande aktualitet: Ande är potentialitet, tro, förhoppning, tillit. Förnuftets omedelbara innehåll är av tvivelaktig natur. Potensen, sålänge den är detta, är utsatt för övergåendet till vara. Om den övergår är den inte längre varats makt. Istället förlorar den sig i varat, förlorar sin makt. Tro är bibehållandet av det möjliga inför det omöjliga, miraklet, den verkliga tron. Den helande makten över allt vara.
På mina frågor om vad som händer när bevis eller förnuftskunskaper ändå träder fram (vetenskap, teologi, filosofi) får jag till svar att det gör ingenting. Hur mycket som än begrips eller blir "kunskap" uttöms inte det oändliga innehållet i tron - i Schellings potentialitet, vars frihet och oändlighet består just däri att på en gång kunna vara "das ins Seyn Uebergehende und das ins Seyn nicht Uebergehende". Potens utesluter ingenting och tillåter två kontradiktoriska motsatser. Båda möjligheterna är i denna "Gleich-Möglichkeit" ännu inte åtskilda.
Flickorna pratar länge och engagerat. Och ljuv musik uppstår.
Det som sägs är genialiskt, som rent vatten ur en urgammal källa av klart vatten. Tro är helt nödvändigt för livet. Tro genomtränger allt. Tro är att lita på. Tro är hörande och följande. Enda alternativet till tro är meningslöshet. Tro har ingenting med rationella bevis att göra. De båda berör inte ens varandra.
Var hittar man formen för det dessa ärliga flickor uttrycker? Nyevangelisk kristendom? Knappast. Schellings lära kommer snarare till överraskande aktualitet: Ande är potentialitet, tro, förhoppning, tillit. Förnuftets omedelbara innehåll är av tvivelaktig natur. Potensen, sålänge den är detta, är utsatt för övergåendet till vara. Om den övergår är den inte längre varats makt. Istället förlorar den sig i varat, förlorar sin makt. Tro är bibehållandet av det möjliga inför det omöjliga, miraklet, den verkliga tron. Den helande makten över allt vara.
På mina frågor om vad som händer när bevis eller förnuftskunskaper ändå träder fram (vetenskap, teologi, filosofi) får jag till svar att det gör ingenting. Hur mycket som än begrips eller blir "kunskap" uttöms inte det oändliga innehållet i tron - i Schellings potentialitet, vars frihet och oändlighet består just däri att på en gång kunna vara "das ins Seyn Uebergehende und das ins Seyn nicht Uebergehende". Potens utesluter ingenting och tillåter två kontradiktoriska motsatser. Båda möjligheterna är i denna "Gleich-Möglichkeit" ännu inte åtskilda.
Flickorna pratar länge och engagerat. Och ljuv musik uppstår.
Sökandet efter Kungen
I boken Looking for the King, (http://www.amazon.co.uk/Looking-King-Inklings-David-Downing/dp/1586175149/ref=sr_1_1?ie=UTF8&qid=1311583261&sr=8-1) säger en av karaktärerna, C.S. Lewis om andra världskriget "War does not create funamentally new conditions. It simply underscores the permanent human condition. There is really no such thing as "normal" life." Det slår mig att detta gäller mördaren som avrättade över 90 ungdomar på en ö i Norge. Kommentatorer försöker göra det till något nytt, en ny epok i terrorismens utveckling. Terrorism? Vilket nonsens, det är ju den gamla galenskapen. Låt den gamla galenskapen leva i en kultur där relativismen gör det möjligt med Individuella Projekt där en mediasmart hjärna fritt får utveckla sin "handling". Den norske mördaren är symbol för vår sekulära mediareligion. På liknande sätt fungerar skolskjutningarna I USA och mailbombarens "handling".
Det finns, tycks Lewis (karaktären i boken) mena, inget "normalt" liv. När som helst kan våldet göra sin piruetter på vardagsscenen. Det följs av medias piruetter i tevesoffor och bloggar och Facebook. Det är ett enda sammanhang - det mänskliga, den fallna versionen. Denna version fanns på medeltiden också. Lev i vilket decennium som helst, där finns ondskan, den nyckfulla avrättningen av en grupp människor, välplanerat eller inte. Varje tid har samma fasanfulla kriser, olyckliga omständigheter, sina bisarra våldshandlingar. En man från Nasaret kom med ett helt nytt liv - men hur ska det få fäste i oss fallna? Inget för media precis.
Vi söker alla den rätta Kungen.
Det finns, tycks Lewis (karaktären i boken) mena, inget "normalt" liv. När som helst kan våldet göra sin piruetter på vardagsscenen. Det följs av medias piruetter i tevesoffor och bloggar och Facebook. Det är ett enda sammanhang - det mänskliga, den fallna versionen. Denna version fanns på medeltiden också. Lev i vilket decennium som helst, där finns ondskan, den nyckfulla avrättningen av en grupp människor, välplanerat eller inte. Varje tid har samma fasanfulla kriser, olyckliga omständigheter, sina bisarra våldshandlingar. En man från Nasaret kom med ett helt nytt liv - men hur ska det få fäste i oss fallna? Inget för media precis.
Vi söker alla den rätta Kungen.
fredag, juli 08, 2011
The Sunset Limited
När människor hellre väljer sitt eget elände än går till tron och tar emot Jesus uppstår en mycket intressant retorik. Den är väl inbäddad i kulturella koder och till synes rationella förhållningssätt. Det är nästa som att gå museum med animationer. Den rationella ateisten känns historisk och passé men är fascinerande i sitt uttryck. Och de finns mitt ibland oss och skilddras ibland i avhandlingar eller romaner. Cormac MacCarthy's pjäs (och roman) Sunset Limited har spelats flitigt i USA sedan 2006 och Tommy Lee Jones har 2011 skapat film av texten. Under en dryg timmes tid hör vi en relativt låmäld dialog mellan en svart man (spelad av Samuel Jackson) och en vit man (spelad av Tommy Lee Jones). Den senare har just försökt ta sitt liv i tunnelbanan och blivit räddad och hemförd av den svarte mannen som nu försöker tala om vad Jesus egentligen betyder.
Det är en märklig upplevelse. Den tomma retoriken hos den intellektuelle "med rätt att avsluta sitt liv när han vill" - påminner om Hedenius argument i Tro och Vetande som ut i Sverige på 1950-talet. Som tonåring beundrade jag argumenterandet som en sökare beundrar en magiker på en kringfarande cirkus. Tänk att välja mörkret och stolheten! Tänk att sinnrikt håna Gud ! Wow ! Jag har mött en man som hela sitt vuxna liv hånskrattande berättat om ungdomar i hembyn som "äkt dit" på något laestadianskt bönemöte. Friheten är att få håna både Gud och människor...
I Tommy Lee Jones filmatisering av The Sunset Limited kommer förstås en rad amerikanska kännetecken, särskilt i språket hos den svarte mannen, som är en outbildad fattig "neger" från Lousiana. När Samuel Jackson vräker på mest kan det vara bra med svensk textremsa. Men budskapet är internationellt och förmodligen giltigt världen över. MacCarthy är en mästare på dialog och visar hur den intellektuelle otroende mörkermannen smiter runt alla hörn som går för att att inte behöva prata om det jobbiga med Jesus. Som en anmälare i Wahsington Post (Hans Stuever) skriver, rör dialogen vid något som de flesta gör vad som helst för att undvika - både troende och otroende.
Och detta sista gör filmen rätt bra. Den bör ses några gånger för att hänga med i alla turer. Hur ofta sitter man inte i sällskap där livets bekymmer dryftas helt fritt men där det helt enkelt är förbjudet att tala om Jesus och om Guds wnvisa tal till oss. Hur oanständigt och "irrelevant" vore det inte att börja tala om den Helige Ande, hur besvärade skulle inte tolk titta bort och byta samtalsämne så fort som möjligt! Vi måste ha institutioner och avstånd för talet om Gud. Då är det lättare att ta avstånd och håna, lättare att bibehålla stoltheten som väljer eländet före lyckan. Då är det lättare för ateisten att "följa med" på olika förrättningar som passar sig i livets passager.
Höjdpunkten i The Sunset Limited kan kanske vara när den intellektuelle fritänkaren (skickligt spelad av Tommy Lee Jones) inser trons möjlighet till det goda äventyrets liv men tvingas hävda: JAG KAN INTE ! Självrättfärdigheten har släppt sin hånfulla attityd en stund och visar mer naket hur egot hålls fast till varje pris. Det är som en surfare som nöjer sig med att hålla sig på land med brädan. Och prata argument till vågornas brus.
Precis som med Hedeniusdebatten handlar det mer om att kunna surfa än om ateism kontra tro. Om språk är praktisk hantering av livet, liksom vårt kognitiva beteende är det, finns det ingen egentlig retorisk fixering vid nihilism eller ateism utan en praktisk upplevelse av att inte surfa, inte ta emot Jesus, inte ge upp fasthållandet. Vi är alla ateister men en del av oss omfamnas av något Annat.
Det är en märklig upplevelse. Den tomma retoriken hos den intellektuelle "med rätt att avsluta sitt liv när han vill" - påminner om Hedenius argument i Tro och Vetande som ut i Sverige på 1950-talet. Som tonåring beundrade jag argumenterandet som en sökare beundrar en magiker på en kringfarande cirkus. Tänk att välja mörkret och stolheten! Tänk att sinnrikt håna Gud ! Wow ! Jag har mött en man som hela sitt vuxna liv hånskrattande berättat om ungdomar i hembyn som "äkt dit" på något laestadianskt bönemöte. Friheten är att få håna både Gud och människor...
I Tommy Lee Jones filmatisering av The Sunset Limited kommer förstås en rad amerikanska kännetecken, särskilt i språket hos den svarte mannen, som är en outbildad fattig "neger" från Lousiana. När Samuel Jackson vräker på mest kan det vara bra med svensk textremsa. Men budskapet är internationellt och förmodligen giltigt världen över. MacCarthy är en mästare på dialog och visar hur den intellektuelle otroende mörkermannen smiter runt alla hörn som går för att att inte behöva prata om det jobbiga med Jesus. Som en anmälare i Wahsington Post (Hans Stuever) skriver, rör dialogen vid något som de flesta gör vad som helst för att undvika - både troende och otroende.
Och detta sista gör filmen rätt bra. Den bör ses några gånger för att hänga med i alla turer. Hur ofta sitter man inte i sällskap där livets bekymmer dryftas helt fritt men där det helt enkelt är förbjudet att tala om Jesus och om Guds wnvisa tal till oss. Hur oanständigt och "irrelevant" vore det inte att börja tala om den Helige Ande, hur besvärade skulle inte tolk titta bort och byta samtalsämne så fort som möjligt! Vi måste ha institutioner och avstånd för talet om Gud. Då är det lättare att ta avstånd och håna, lättare att bibehålla stoltheten som väljer eländet före lyckan. Då är det lättare för ateisten att "följa med" på olika förrättningar som passar sig i livets passager.
Höjdpunkten i The Sunset Limited kan kanske vara när den intellektuelle fritänkaren (skickligt spelad av Tommy Lee Jones) inser trons möjlighet till det goda äventyrets liv men tvingas hävda: JAG KAN INTE ! Självrättfärdigheten har släppt sin hånfulla attityd en stund och visar mer naket hur egot hålls fast till varje pris. Det är som en surfare som nöjer sig med att hålla sig på land med brädan. Och prata argument till vågornas brus.
Precis som med Hedeniusdebatten handlar det mer om att kunna surfa än om ateism kontra tro. Om språk är praktisk hantering av livet, liksom vårt kognitiva beteende är det, finns det ingen egentlig retorisk fixering vid nihilism eller ateism utan en praktisk upplevelse av att inte surfa, inte ta emot Jesus, inte ge upp fasthållandet. Vi är alla ateister men en del av oss omfamnas av något Annat.
tisdag, maj 31, 2011
Om livet efter detta - och om detta
En elev gjorde mig uppmärksam på en artikel i Signum om livet efter detta. Jag minns inte själv publiceringen av den. Men, men. Ord i sanden. Eller som bokförlaget Åsaks redaktör sa strax innan publiceringen av mitt manus "Tro och Misstro", strax innan konkursen av förlaget och försvinnandet av mitt manus....Ord i sanden.
En annan elev gav mig denna nya blogg om Detta livet i förklarad form. Den ska jag följa! Att hitta delar av paradiset redan här på jorden rekommenderar redan Broder Lorens. Denna blogg är tydligen anpassad till det moderna avkristnade samhället och språket är i stort sett helt sekulariserat. Men i bakgrunden finns Kristus, han som vi kastar alla våra bördor på enl. 1 Pet 5,7. Sanningen kan ta sig fram överallt!
En annan elev gav mig denna nya blogg om Detta livet i förklarad form. Den ska jag följa! Att hitta delar av paradiset redan här på jorden rekommenderar redan Broder Lorens. Denna blogg är tydligen anpassad till det moderna avkristnade samhället och språket är i stort sett helt sekulariserat. Men i bakgrunden finns Kristus, han som vi kastar alla våra bördor på enl. 1 Pet 5,7. Sanningen kan ta sig fram överallt!
söndag, april 24, 2011
KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN !
På påskdagens morgon satt Maria Magdalen utanför graven. Hon sökte en död man och fann där två levande änglar. Hon var otröstlig. "Varför gråter du?" säger änglarna.
Den episoden är intressant: Sålänge någon differentiering sker i tänkandet blir det problem i själen. Sålänge endast det naturliga livet föreställs i själen - levande och död - finns ingen sanning och vi gråter som Maria. Därför måste uppståndelsen ske. Det övernaturliga måste hitta hem till oss. Vi måste möta den Uppståndne.
Påskens mening.
Den episoden är intressant: Sålänge någon differentiering sker i tänkandet blir det problem i själen. Sålänge endast det naturliga livet föreställs i själen - levande och död - finns ingen sanning och vi gråter som Maria. Därför måste uppståndelsen ske. Det övernaturliga måste hitta hem till oss. Vi måste möta den Uppståndne.
Påskens mening.
söndag, april 17, 2011
Leva i kyrkoåret
När jag frågade Alice, som en gång faddrade mig in i kyrkan, hur läget var, kunde svaret bli: Det är påsk! Vid något annat tillfälle: Det är snart Advent! Eller i maj månad: Nu är det Pingst! Inför sommarlovet sa man: Vi ses till St Lars om inte förr!
En katolik lever sitt kyrkoår därför att livets viktigaste händelser kan organiseras genom kyrkoåret. Det som händer i våra liv hör ofta hemma i någon av händelserna som kyrkans år firar - födelse, död och de viktiga händelserna där emellan.
Filmaren Erik Eriksson gjorde en gång en film om Fader Jean i Cevennerna, en fantastisk dokumentär om livet som kyrkoherde i sekularismens Frankrike. Fader Jean säger vi ett tillfälle: allt mänskligt liv handlar om långfredag, påskafton och påskdag.
Vad menade han? Vissa människor har många långfredagar i sitt liv. Det finns mening i smärtan även om det inte går att uppleva just då. Efter långfredagens förtvivlan kommer tystnaden på påskaftonen. Allt är dött men ändå inte. Något väntar i mörkret. En mycket bra skildring av detta mörker ges i C.S. Lewis A Grief Observed. I svartaste tomhet efter hustruns död, finns det plötsligt något i mörkret. Ett liv. På påskdagens morgon är det uppenbart: nytt liv, jublande liv, saligt liv.
Fader Jean gjorde det klart att du inte har någon påskmorgon utan en långfredag, På så sätt är den tokiga vilda kristendomen på ett obegripligt sätt livets bästa skildring. Men det är på påskmorgonen detta syns. Du kan inte prata med någon om det förrän dess, om ens då.
En katolik lever sitt kyrkoår därför att livets viktigaste händelser kan organiseras genom kyrkoåret. Det som händer i våra liv hör ofta hemma i någon av händelserna som kyrkans år firar - födelse, död och de viktiga händelserna där emellan.
Filmaren Erik Eriksson gjorde en gång en film om Fader Jean i Cevennerna, en fantastisk dokumentär om livet som kyrkoherde i sekularismens Frankrike. Fader Jean säger vi ett tillfälle: allt mänskligt liv handlar om långfredag, påskafton och påskdag.
Vad menade han? Vissa människor har många långfredagar i sitt liv. Det finns mening i smärtan även om det inte går att uppleva just då. Efter långfredagens förtvivlan kommer tystnaden på påskaftonen. Allt är dött men ändå inte. Något väntar i mörkret. En mycket bra skildring av detta mörker ges i C.S. Lewis A Grief Observed. I svartaste tomhet efter hustruns död, finns det plötsligt något i mörkret. Ett liv. På påskdagens morgon är det uppenbart: nytt liv, jublande liv, saligt liv.
Fader Jean gjorde det klart att du inte har någon påskmorgon utan en långfredag, På så sätt är den tokiga vilda kristendomen på ett obegripligt sätt livets bästa skildring. Men det är på påskmorgonen detta syns. Du kan inte prata med någon om det förrän dess, om ens då.
söndag, januari 30, 2011
Rent vin
Fasta och påsk närmar sig. En persisk kristen sa: "Kristendomen handlar om det vin Jesus bjuder på under skärtorsdagskvällen - det rena vinet. Man kan bli salig på alla möjliga viner i världen. Men välj som en Konung. Välj det renaste vinet, det "skära" vinet. Välj inte de som är associerade med rädsla eller de som någon anser att vi "behöver".
Hegel och den helige Ande
En kollega utropade ibland förvirrad: Det här är som den helige ande, inget vet var den är!!
Jag påminde honom en dag om hans eget marxistiska förflutna - den ideologin bygger på Hegel, inte minst tanken på en en världsande som genom förnuft och konflikt driver utvecklingen framåt. Denna ande är vad Hegel menar med helig ande, den protestantiske Hegel som ju äldre han blev alltmer identifierade historien med andens kamp för ljusets kommande seger.
I vår tid, då materialistisk marxism har torkat som en död gren, kanske den hegelska andligheten kan återvända och hyfsa till vänsterideologin till en andlig och upplyst kommunistisk strävan? Då skulle pingsten få en politisk betydelse som inte låter sig begränsas av en så subjektiv läsning som varit populär alltför länge.
Min kollega kände inte till Hegel och skulle nog inte förstått vad Marx såg i den hegelska "dialektiken". Men kanske en mer utbildad framtida vänster kan förstå historisk kamp i kristna termer utan att fastna i en platt "befrielseteologi" som knappast befriar någon. Det vore intressant.
En sådan nyorientering av hegelsk helig ande skulle kanske - nu ryser många - innebära en förnyad uppskattning av det "germanska". När Hegel ser tillbaka på historien märker han att hednisk kultur låter EN vara fri, det är Gud. Grekiska och romerska civilisationen låter NÅGRA vara fria, de som är äkta medborgare i Athensk demokrati eller i romarriket. Slaveriet är föruttsätningen för denna frihet. Med kristendomen kommer i princip tron att ALLA är fria men detta förverkligas först i germansk teologisk miljö, med sådana män som Staupitz, Biel och Luther. "De germanska nationerna inom kristendomen var först i att förstå att människan såsom människa är fri och att frihet är själva essensen i att vara människa" skriver Hegel i sitt föredrag på 300-årsdagen av Augsburgska bekännelsen 1830, då han var rektor för universitetet i Berling.
Naturligtvis kommer en med en sådan utveckling också en förnyad kanonad emot typiskt katolska företeelser som eukaristin och klosterväsendet. Men efter Vatikanum II finns säkerligen en beredvillighet att diskutera friheten på ett sätt som Hegel skulle gilla.
Jag påminde honom en dag om hans eget marxistiska förflutna - den ideologin bygger på Hegel, inte minst tanken på en en världsande som genom förnuft och konflikt driver utvecklingen framåt. Denna ande är vad Hegel menar med helig ande, den protestantiske Hegel som ju äldre han blev alltmer identifierade historien med andens kamp för ljusets kommande seger.
I vår tid, då materialistisk marxism har torkat som en död gren, kanske den hegelska andligheten kan återvända och hyfsa till vänsterideologin till en andlig och upplyst kommunistisk strävan? Då skulle pingsten få en politisk betydelse som inte låter sig begränsas av en så subjektiv läsning som varit populär alltför länge.
Min kollega kände inte till Hegel och skulle nog inte förstått vad Marx såg i den hegelska "dialektiken". Men kanske en mer utbildad framtida vänster kan förstå historisk kamp i kristna termer utan att fastna i en platt "befrielseteologi" som knappast befriar någon. Det vore intressant.
En sådan nyorientering av hegelsk helig ande skulle kanske - nu ryser många - innebära en förnyad uppskattning av det "germanska". När Hegel ser tillbaka på historien märker han att hednisk kultur låter EN vara fri, det är Gud. Grekiska och romerska civilisationen låter NÅGRA vara fria, de som är äkta medborgare i Athensk demokrati eller i romarriket. Slaveriet är föruttsätningen för denna frihet. Med kristendomen kommer i princip tron att ALLA är fria men detta förverkligas först i germansk teologisk miljö, med sådana män som Staupitz, Biel och Luther. "De germanska nationerna inom kristendomen var först i att förstå att människan såsom människa är fri och att frihet är själva essensen i att vara människa" skriver Hegel i sitt föredrag på 300-årsdagen av Augsburgska bekännelsen 1830, då han var rektor för universitetet i Berling.
Naturligtvis kommer en med en sådan utveckling också en förnyad kanonad emot typiskt katolska företeelser som eukaristin och klosterväsendet. Men efter Vatikanum II finns säkerligen en beredvillighet att diskutera friheten på ett sätt som Hegel skulle gilla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)