Icke-dualiteten kommenterad

Elever sänder länkar på alltfler icke-dualister, ofta i korta klipp på youtube.com och ofta unga passionerade kvinnor. Det är en intressant tankerörelse, inte riktigt New Age, inte riktigt österländsk spiritualitet, inte riktigt befriande psykoterapi. Allt de säger finns hos kyrkofäderna och ökenfäderna, det är som en modernisering av Philokalia, minus kristen teologisk terminologi. Är det här barnbarnen till Paul Tillich?

Jag tog mig friheten att citera en nyckelparagraf av en av dem, Catherine Ingram (ur boken Passionate Presence) och lägga in parenteser med egna "gammalmodiga" kommentarer. Detta som svar till en elev som ville ha en kommentar. Ingram har just talat om hur vi fångas av filmer men ändå vet att vi endast sitter i en biograf. Bakom engagemanget är vi lugna. Hon fortsätter:

In a similar way there is a field of silent awareness containing all the events of our days.

(Ja, vår Skapare är medveten om allting som sker i Hans skapelse, allt vi gör sker i Hans Försyn).

Although we may sometimes be gripped by emotion or lost in a particular story

(t ex våra egna livsberättelser, särkilt de negativa händelserna, de prövningar som kommer från Herren),

there is throughout each of our dramas a deeper reality of silent presence.

(Guds närvaro såsom t ex Broder Lorens uppfattade den).

This is a silence of the heart rather than an imposed cessation of speech or acitivity

(Den enkelhet som t ex Albert den Store såg som kontemplationens mål).

It is a silence that is, we could say, the background of all activity.

(Guds möjliggörande av tillvaron, Hans Försyn).

We don’t need to find it because it is not lost.

(Men vi är i synden omedvetna om detta och behöver alltså vakna).

If this is so, why is there so much searching and craving?

(Berättelsen om syndafallet försöker gestalta ett svar).

Seeking is compelling

(frestelserna från själafienden är oemotståndligt starka)

because it produces a way for the mind to have a job.

(Ja, självrättfärdigheten dominerar världen)

It seems that we are almost genetically

(en senare natuvetenskaplig beskrivning)

programmed towards relentless mental occupation with desire and avoidance

(synden efter ätandet av kunskapens träd då vi får blygsel inför Gud),

a desperate squirming out of now. Perhaps nature

(Guds skapelse och salighetsordning)

has demanded that we keep on the move in order to stay alive

(Ja, vi behöver vakna för vi lever i syndens dagdröm),

but this is becoming detrimental to life

(Ja, synden är skadlig).

We have evolutionary

(sekundär biologisk term)

outgrown the usefulness of being in a prevailing state of fear and greed in order to compete and
survive.

(Världen fortsätter oförminskat att tävla, konkurrera för att överleva).

We can no longer afford it. It is driving us to disaster

(Ja, till klassisk förtappelse på grund av synden).

*****

Har ännu inte fått svar på denna hutlösa revisionism...

Det är fullbordat

En mycket troende ung elev frågade mig, efter att jag undervisat om att vara kristen i gymnasiet, och särskilt om Rosenkransen (http://humlebo.nu/kristenigymnasiet.pdf): “Varför i all världen tjata så på Maria att hon ska be för oss när hon naturligtvis gör det hela tiden? Det är som att tvivla på att Jesus är uppstånden för oss!”

Och flickan har naturligtvis alldeles rätt. Vi har en tendens att repetera svårigheterna som om Jesus inte räddat oss och gett oss den helig Ande. Det är tryggare och mer sentimentalt att göra så och vi slipper leva trons liv som om allt var fullbordat.

Barnen ska säga sanningen åt oss som låtsas veta.....

Vakna i Guds hand

På radion hör jag animerade diskussioner om American Catholic Council som hölls i Chicago den 10 juni. Och på sidor av Voice of the faithful, Call to Action och andra liknande förs många diskussioner om förnyelse av katolska kyrkan. Al Kresta gör sig rolig över dessa människor i sitt radioprogram "Al Kresta in the afternoon". Ett stort problem verkar vara att Matthew Fox ibland kallas fader eller reverend.

Skillnaderna påminner om solljusets olika brytningar och schatteringar på stugväggen denna blandväderssommar. De är många, skuggor och nyanser i all oändlighet. Solljuset är ett och detsamma. Vi har lånat dessa kläder av det ljus Jesus talade om och själv var. Våra variationer av rumtiden är sådana kläder. När vi prisar Gud häller vi tillbaka dem i ljuset.

Konflikter inom kyrkan påminner oss alltid om att ignorans är Guds fängelse. Kännandet av Honom är Gud palats. Vi sover (och förlöjligar varandra) i Guds undermedvetna och vaknar i Hans hand.

Vara Josef eller Jakob

Det finns många sätt att använda GT. Ett är att vara gestalter som Josef. Var Josef! Och om du inte kan stå ut med friskheten hos Josef, var Jakob. Brottas med Gud om nätterna och slit i ditt arbete sju år i taget. Gråt och sakna och le mitt bland tårarna! Låtsas inte veta något du inte själv erfarit. Det finns en nödvändig död och Jesus, vår Herre, visar vägen till den. Att vara söndersmulad, att vara mark, vara grund. Då kan vildblommor växa upp ur marken.

Blodsteologi och revisionism

För många år sen (1993 tror jag) gjorde Gavin Bryars en inspelning av en liten fras: "Jesus blood never failed me yet.. ..this one thing I know, that He loves me so..." och han lät denna fras, som en hemlös tiggare sjöng ute på Londons gator, gå runt i en harmonisering med allitfrån några få stråkar, till en stor blåsorkester och Tom Waits tjocka röst mot slutet av den långa inspelningen.

Vi lyssnade mycket på den när den kommit ut på cd och så småningom gick något djupare in i oss - blodsteologin. Alltså inte den pietistiska drypande och sentimentala utan en ren, enkel och kompromisslös teologi. Den som säger: "Det är fullbordat". Och namnet på en bok blev lite nytt för oss: Nya Testamentet. Någon har dött för gott och lämnat ett testamente, som Hebreerbrevet talar om. Det är redan gjort, testamentet har gått i verkställighet, det tillkommande goda är tillkommet, även om mer väntar.

Det fick förstås konsekvenser. Att leva i det gamla förbundet, det gamla testamentet, blir en dubbelmoral, en missuppfattning av Jesus - ofta med modernt teologiskt språk. Att vi över huvudtaget ska syssla med förhandling med nådgivandet blir absurt; eller be om något som redan är fullständigt givet. "Fader vår" är en bön relevant endast innan Jesus dött för oss, inte efter att han gjort det. Eller försöka följa en "nådeordning" som fastläggs av en mänsklig auktoritet. Som om inte endast en nådeordning gäller - den då Jesus fullbordar allt på korset. Fasansfulla perspektiv öppnade sig: all denna interpretation, all denna dogmutveckling, allt som John Henry Newman pratar om i An Essay on the Development of the Christian Doctrine, alla koncilier, alla "själsspeglar" som skrivits, all pastoral provinsialism.....återgång, revisionism.

Ofta svarade vi med Chestertons bild av en ö med stup ner mot klippor i havet. Vi spelar tennis däruppe på öns lilla vackra platå. Vi måste ha stängsel kring spelandet, annars fungerar inte spelet. Hmm....Det är något fel med den bilden.

Frege och relativisering

Gottlob Frege genomförde på sin tid en tyst revolution som fick stora följder för europeiskt tänkande. Inom filosofin och teologin fick språket nu en avgörande betydelse. Inte många märkte att Frege låg bakom denna förändring. Hans torra grammatiska undersökningar gör inte mycket väsen av sig. Innebörden blev ett jordskred. Att ord, särskilt verb och substantiv, har sin hela existens inom ett språkligt system, betyder att allt vi "vet" eller "tror" hamnar i ett helt nytt perspektiv. Det är genom språket vissa verb, t ex älska, eller frälsa, eller befria, för att ta tre populära ord för de flesta människor, får sin speciella relationella innebörd - det behövs minst två poler emellan vilka verben ska agera sin betydelse. Någon älskar någon annan, annars tappar ordet sin betydelse. Någon befriar någon annan, annars saknar friheten någon djupare innebörd.

Men just denna egenskap hos språket att skapa hela meningen med det tänkta och sagda, är samtidigt en befrielse från en sorts metafysik och övertro som fortfarande spelar spratt för människor. Denna befrielse låter vänta på sig men Frege pekade i alla fall på vägen till den. Wittgenstein är väl den filosof som använt Freges grund allra effektivast. Andra har helt enkelt missuppfattat Frege, som t ex de många skolboksförfattarna i ämnet Filosofi som tror att kärnan i hans filosofi är att definiera fyra konstanter: "och", "eller", "om-så" och ekvivalens.

Många röster höjs idag för att varna för "relativismen" och det förblir oklart exakt vilken relativism det rör sig om. Påven Benedikt XVI talar ofta kritiskt om nutidens relativism men glömmer kanske den långt viktigare relativism som ligger i själva språket - att olika användare helt uppenbart relativiserar koncept redan i själva publicerandet av satser, vare sig det är enbart tankar eller skrivna eller talade satser. Just där är landsmannen Frege väl värd att studera. De konstanter och icke-relativa termer han finner är det endast inom ett språkligt system som i sig utgörs av handlingar, aktiviteter med konsekvenser och regulatirteter . När vi kommunicerar praktiserar vi genast en intentionell partikularisering och relativisering av språket. Inte minst Jesu bruk av centrala termer i den judiska miljön är nyskapande relativiserande händelser, unika för Mästaren. Att göra Fadern till ett konceptuellt absolut är främmande för honom. Jesus vinner i sitt språkspel genom handlingar utifrån en auktoritet som gör hans bruk av orden unika.

Sensationer och sensualism

Jag har alltid fascinerats av Condillac's "Traité des Sensations", det verkar vara något magiskt med denna skapade människa som erfar en värld genom sina mycket begränsade sinnen och det verkar som om man kan tala om objektiva sensationer. Naturligtvis är det inte möjligt, men illusionen som 1700-talet hade är trevlig och lite magisk. Det är ungefär som när Henric Schartau talar visserligt och övertygande om nådeverkets detaljer när Anden får "genomgång", observerbara och diskutabla. Illusion men intressant sådan. Ett effektivt redskap i den "västsvenska kristendomstypen".

Vad är det med sensualismen som filosofisk teori? Det är en komplex fråga. Många tänker på erotisk sensualism så fort de hör ordet. Den är naturligtvis en enväldigt dominerande sjuklig fixering i våra dagar. Boken "The Drug for the New Millenium" (av Mark Kastleman) visar siffornra bakom detta. Som David Bentely Hart uttrycker det i en artikel om sensualism (First Things Aug./Sept. 2011) har samtida erotiska etikett, i alla åldrar, dränerat fysisk sexuell sensualism på dess spännande fördjudna och det pockande ivriga begärets krydda. Det finns inte längre något riskfyllt eller moraliskt tvivelaktigt, något mystiskt darrande och oemotståndligt. Kvar är endast en halvtrist neuorologisk serie av chocker i hjärnan, mer och mer ägnade det pedofila området (som snart hör till HBT-familjen, det blir HBTP) om man får tro en del amerikanska lobbyrörelser för intergenerationell "kärlek". Men trots detta kan vi inte säga att vi lever i en hedonistisk tid, hur gärna t ex filosofer som Torbjörn Tännsjö, vill mena det. Äkta hedonism har en rejäl grund i den filosofiska sensualismen, en hyllning av en nästan helig värdegrund i den skapade animaliska naturen, där dofter, beröringar, sexuell lust, skönhetssensationer, spelar stor roll. Vår tids estetik är snarare den veneriska.

Jag kommer att tänka på den sensualism de tillfälliga besökarna i himlen upplever, i C.S. Lewis The Great Divorce. Solens ljus i den kristallinska marken är för stark, för hälsosam, för vital för besökarna från det grå Helvetet. De icke-troende människorna får ont i fötterna av att försöka gå omkring, får huvudvärk av de starka ljuset. Den äkta sensuella himlen är obehaglig, ungefär som Narnia är obehagligt för Eustace när han dyker upp på skeppet Gryningen. Som Hart skriver i sin artikel: "As far as the actual senses are concerned, ours is in many ways a culture of peculiar poverty, evident even - perhaps especially - in its excess."

Så när jag återvänder till Condillacs "Traité ses Sensations" och även Toussaints "Essai sur la manière dont les sensations se transforment en idées", är det med en känsla av att komma hem till den verkliga sensualismen. Där är sensualismen rotad i sensationer som är primitiva, grundade i Guds skapade natur, magiska och fascinerande. Fast de försvinner i saliga döden, följer en ny himmelsk fortsättning på sensationerna. Ännu mer spännande.