Balthasars skönhet

När jag dyker in i den engelska översättningen av Hans Urs von Balthasars "Herrlichkeit", andra volymen, slås jag av hans sätt att sammanfatta vad som hände i den första: "The first volume attempted to show that one both can and must consider the revelation of the living God, as the Christian understands it, not only from the point of view of its truth and goodness, but also from that of its ineffable beauty."

Det här faller inte de neo-ortodoxa katolikerna i smaken och Balthasar har blivit för stor för dem. Han skulle kunna kallas 1900-talets andlige lekmannapåve, så omfattande är han i sin teologi. Fortsättningen av texten visar rikedomen i hans tänkande: "If everything in the world that is fine and beautiful is epiphaneia, the radiance and splendour which breaks forth in expressive form from a veiled and yet mighty depth of being, then the event of the self-revelation of the hidden, the utterly free and sovereign God int the forms of this world, in word and history, and finally in the human form itself, will itself form an analogy to that worldly beauty however far it outstrips it."

Denna mening - som naturligtvis är elegantare på tyska - innehåller en hel skola i nivåer av betydelser, baserad på Guds outgrundliga vara. Men Jesus är alltid i centrum för Balthasars tänkande. Han fortsätter: "In Jesus Christ, to whom the revelation in creation and history leads, the 'yet greater unlikness' of God over against all that is not divine is not simply inferred as it were from certain 'signs', nor simply known (in a docta ignorantia), but - no matter how strange the manner of its appearing - read off from the form of the revelation and from nowhere else."

Att Gud är med oss är den största skönheten, enligt Balthasar. Man kan minnas detta när hans omfångsrika texter svallar ut som oceanens vågor ibland.