Vår nye påve, Franciskus I, har ett favoritcitat i Jobs bok: "Tidigare kände jag dig endast via hörsägen, men nu ser jag dig Herre!" och Jorge Bergoglio, som är hans argentiska namn, menar att detta är det viktigaste i gudstron - att verkligen i sitt hjärta SE ansiktet hos Gud. På en fråga om tron på Gud verkligen fungerar i vår moderna sekulariserade tid, svarar han att det alltid handlar om hjärtats spegel. Vi måste se in i vårt hjärtas spegel för att finna tron.
Han är en folklig påve, Franciskus I och han ser på tron som en vandring, en väg med sökande och upptäckter. Alla människor har i sitt hjärta denna impuls att vandra för att hitta det stora, det viktiga, säger han i den lilla boken Sobre el Cielo y la Tierra, som bygger på samtal med rabbinen Abraham Skorka.
Han säger om religiöst ledarskap att endast ödmjukhet fungerar inför Gud, inte självsäkerhet eller en föreskrivande attityd. Att ge plats för hjärtats rörelse mot Gud är det viktigaste hos en andlig ledare. Det handlar inte om att alltid ha svar på frågor och kritik, det handlar inte om att argumenterande försvara tron utan om att visa ödmjukhet för det som rör sig i hjärtat hos medmänniskorna. Den självsäkra slagfärdigheten är, säger han, ett tecken på att Gud inte när närvarande.
Något för alla självsäkra apologeter att tänka på, kanske särskilt de lätt aggressiva amerikanska nyortodoxa katolikerna. Vi har fått en påve som behövs i vår tid verkar det som. En man som likt Franciskus ser heligheten som det väsentligaste i hjärtats dynamik, inte argumentationen eller anpassningen till den sekulära diskursen. Bergoglio säger på ett ställe att ordet "helighet" är en trampolin till Gud, ett instrument som vi fått att använda istället för ideologi eller apologetik. Denna helighet är det första mandatet, det som Abraham fick när Gud kallade på honom.
Mot denna bakgrund är det begripligt att Franciskus I inför problemet med de sexuella skandalerna inom kyrkan säger: se till heligheten i kyrkan istället för att fokusera helt på synderna eller försvaret mot anklagelserna.
Vår nye påve har en intressant kyrkosyn. Han ser inte kyrkan som en karriär där någon väljer att börja som präst för att sedan ta sig uppåt. Istället handlar det återigen om helighet. Det första som gäller är det andliga livet, att lära sig leva i bön. Innan någon svarar på kallet till prästvigning är detta liv i bön det viktiga. Det pastorala ansvaret kan inte tas om inte livet i bön först är utvecklat hos individen. Det är när många väljer att göra kyrklig karriär som vi får en kyrka i synd och inre självmotsägelse. Det är också vad vi har idag. Vi måste återvända till den första heligheten, livet i bön.
Detta liv i bön är en första av fyra pelare som den religiösa utbildningen bygger på enligt Franciskus I. Den andra är gemenskapen. Livet med Gud är inte ett solitärt liv utan ett liv med andra, en kommunitet, ett folk, folkets gemenskap. Det är intressant att han från balkongen på kvällen den 13 mars hade en önskan till alla människor på St Petersplatsen, och även alla människor i världen, att under några tysta minuter be för honom och hans kollegor, under det att han bugade stilla för alla under tystnad.
När heligheten som finns i det bedjande livet finns i en person kan han lära sig vara ledare för en religiös gemenskap; i den tidiga paulinska messianismen var många kvinnor i denna ledande andliga ställning. Men det väsentliga är att bönelivets helighet leder till ett äkta ledarskapt. Franciskus I har mycket att säga om falskt ledarskap, där folk på grund av dålig utbildning väljer fel ledare. I militärjuntornas Argentina finns säkerligen mycket som kardinal Bergoglio kan hänvisa till för att exemplifiera detta.
Den tredje pelare i den religiösa utbildningen menar Franciskus I vara studier i filosofi som grund för teologin. Som jesuit har han minst sex års filosofisk och teologisk utbildning. Det handlar, tycks han mena, om att med språket och de filosofiska begreppen kunna förklara talet om Gud, talet om evangeliet, om Kristus och frälsningen genom Honom.
Den fjärde pelaren är församlingslivet, att kunna leda en församling med alla de sociala frågor som dyker upp i den levande organism som en församling inför Gud utgör. Också här, menar Franciskus I, är heligheten det viktigaste för den karisma som prästen behöver ha för att leda församlingen. Den som tänker bli präst måste i församlingslivet praktiskt förstå vad som kan utvecklas i hans eget böneliv så att denna äkta karisma växer fram alltmer. Det är en prövning so visar både styrkor och svagheter som han kanske inte tidigare känt till hos sig själv.
1 kommentar:
Skicka en kommentar