Minoror i julnatten

En religiös institution i Sundsvall lyser i julnatten med inte mindre än 65 minoror, förkunnande att det Heliga inte bara finns i templet utan har kommit till oss i Messias. Det är glädjerikt när man går på hundpromenaden, sista för dagen.

Och namnet är underbart : Mitt Hem. Jag Messias är i Jesus Kristus verkligen vårt hem -- om vi låter det komma till oss. Men vänta nu….de har dragit samman orden till Mitthem. Är inte det ett bostadsföretag?

Hittade en fin text på bloggen Hållplats 2013 som säkert ställde om mina ögon så att jag såg sanningen i den mörka staden:

"Kring advent och jul är vi omgivna av traditioner, kristna traditioner. Men de allra flesta vet inte ens om det. Vi tänder våra adventsljusstakar på bordet och i fönstren, hänger upp stjärnor och inväntar julen. Men hur många vet varför adventsljusstaken egentligen pryder våra fönster? Här kan man verkligen fråga sig hur det kommer sig att kyrkan är så dålig på att berätta. Här finns något som alla har hemma i sin vardag, det borde vara ett guldläge för berättelsen. För den där sjuarmade ljusstaken i våra fönster är ju mer än bara vacker och mysig, den bär en berättelse med sig. Den sjuarmade ljusstaken har sin bakgrund i den ljusstake som fanns i templet i Jerusalem. Den brann där för att vittna om det heligas närvaro i det judiska templet. Den sjuarmade ljusstaken, Menorah, hör hemma i templet och judarna väntar på att få tända den där igen när templet är återuppbyggt och Messias har kommit. Vi som är kristna, vi menar att Messias redan har kommit i Jesus. Därför tänder vi våra ljusstakar i fönstren för att alla ska veta och få del av det glada budskapet. Adventsljusstaken är ju bara en av de saker som bär en berättelse värd att berättas, adventsstjärnan, Lucia, stjärngossarna, tomten är andra exempel."

Ljuset på avstånd

Det verkar som många kristna inom olika denominationer aldrig kommer längre än till en erfarenhet av syndernas förlåtelse och ett hopp om en framtida härlighet i Herren. Men trons löfte gäller mycket mer än så. Kristus vill sätta bo inom oss här och nu och medleva våra liv. Vi ska bli ett såsom Sonen är ett med Fadern och det handlar inte om en enbart intellektuell tro på kateketiska påståenden. Att leva med saknaden av full glädje i Kristus är som att bära med sig ett tomt hål och vänja sig vid denna rätt låga livskänsla. Knappast vad Paulus berättar om i sina brev.

Troligen lär sig människor, som är troende och duktiga kyrkobesökare, att känsla av saknad och framskjutet hopp är ett religiöst liv de vill leva. Naturligtvis är det inte så. De vill leva i stor glädje med Kristus, de vill dela den härlighet som givits åt dem på korset och genom uppståndelsen. Faktum är att många som vet sig helt förlåtna av Kristus, renade och rättfärdiggjorda, ändå lever i elände, andligt sett. Det religiösa livet blir gester och riter som inte ändrar detta elände. Man är inte säker i sin frälsning, man upplever inte att Jesus Kristus är med i livet utan lyser endast på avstånd.

Detta blir ett misstroende emot Herren. Det är som om man säger: Ja tack för allt du gjort Herre, men det räcker inte. Jag är inte nöjd.

Säkerheten i Gud

När vi säger att det finns en Kristi rike som väntar på oss, eftersom Han räddar oss ditt - vad menar vi då? Många judar menar att vi inte ska spekulera för mycket om detta. Andra traditioner spekulerar desto mer, skildringarna av Sukhavati inom Amitabhabuddismen t ex och Bhaktitraditionen med Vrindavan där kärlekslekarna hos Gud skildras med hänförd förtjusning.

Påven Franciskus har en intressant tanke om detta. När vi säger att vi tror på livet hos Gud när döden inträtt, menar vi att vi har säkerhet och trygghet i Gud. Tron är vila i Gud, säkerhet i denna vila. Det är mindre ett teoretiskt teologiskt påstående.

Och så får man intrycket av att Franciskus ser på de flesta av våra viktiga teologiska grunde. Vi menar att vi kan leva i visshet, alltså i Gud. Det är Guds liv i oss i vår tro som är huvudsaken.

Som Gud ser oss

En tanke från påven Franciskus: vad händer med vår värdighet om vi ser oss som Gud ser oss? Gud älskar oss och sätter oss högt i värde. Så ska vi ses oss själva. Franciskus minns hur hans farmor i sin kammare hade en skylt på väggen med dessa ord om att se dig själv såsom Gud ser dig, och att han aldrig glömt de orden.

I våra lutherska nordeuropeiska länder har vi lärt oss något annat. Vi har sett oss identifierade med synden. Även i min kyrka finns ett ganska rättvist rykte om "skuld" som katolikens främsta kännetecken. Därav springandet i biktstolarna för att "bli av" med denna skuld. Men när vi ser oss som Gud ser oss, betänker Hans uppfattning om oss, händer något annat med vår värdighet. Vi erfar den och växer i den.

Franciskus påpekar också att den dom som Kristus ska hålla över oss är en kärleksdom. Vid den domen är det just Guds uppfattning om oss som Hans älskade, som kommer att råda i den kärleksfulle domarens hjärta. Vi kan dö när som helst. Men den kristne som har dessa ord i sinnet kan vara lugn.

Döden som pekare

Gud är liv, inte död, säger påven Franciskus I i skriften "Sobre el cielo y la terra". Det finns ingen död i Guds liv och han ger oss endast liv, inte död. 

Men hur kom då döden in i vår existens? Franciskus säger att det är en reaktion på att vi är perfekta skapelser. Det är mycket intressant - det är själva perfektionen i oss som är orsaken till en reaktion från en avundsjuk demonisk makt. Gud gör oss till sin perfekta avbild och först en demonisk reaktion kan införa döden, fast den från början är besegrad i Kristus.

Sedd så blir döden en pekare på vår perfektion såsom Gud vill ha oss och på vår frihet. Ett väldigt uppfriskande perspektiv från vår biskop i Rom.