Ljuset på avstånd

Det verkar som många kristna inom olika denominationer aldrig kommer längre än till en erfarenhet av syndernas förlåtelse och ett hopp om en framtida härlighet i Herren. Men trons löfte gäller mycket mer än så. Kristus vill sätta bo inom oss här och nu och medleva våra liv. Vi ska bli ett såsom Sonen är ett med Fadern och det handlar inte om en enbart intellektuell tro på kateketiska påståenden. Att leva med saknaden av full glädje i Kristus är som att bära med sig ett tomt hål och vänja sig vid denna rätt låga livskänsla. Knappast vad Paulus berättar om i sina brev.

Troligen lär sig människor, som är troende och duktiga kyrkobesökare, att känsla av saknad och framskjutet hopp är ett religiöst liv de vill leva. Naturligtvis är det inte så. De vill leva i stor glädje med Kristus, de vill dela den härlighet som givits åt dem på korset och genom uppståndelsen. Faktum är att många som vet sig helt förlåtna av Kristus, renade och rättfärdiggjorda, ändå lever i elände, andligt sett. Det religiösa livet blir gester och riter som inte ändrar detta elände. Man är inte säker i sin frälsning, man upplever inte att Jesus Kristus är med i livet utan lyser endast på avstånd.

Detta blir ett misstroende emot Herren. Det är som om man säger: Ja tack för allt du gjort Herre, men det räcker inte. Jag är inte nöjd.