Anglokatoliken Alan Watts

Läser de samlade breven av Alan Watts, utgivna och sorterade av döttrarna Joan och Ann och intressanta är särskilt breven från 1940-talet med teologistudier, vigning till diakon och präst i Anglikanska kyrkan i Chicago som bakgrund. Watts är djupt entusiastsk inför den katolska kristna teologin och dess möjlighet till mystik och barnslig tillägnelse — i stark kontrast till legalistisk och fanatiskt tråkig kristen dogmatik, särskilt protestantisk sådan. Många med mig känner nog att detta är höjdperioden i Alan Watts liv som filosofi och teolog, eftersom mycket av det som hände på 50- och 60-talet kan te sig som en glidande bana utför till en rätt utvattnad och förvirrad hippie-tid. Samtidigt är Watts inkörsport för många som är unga på hippie-tiden och liksom jag själv genom honom kom hem till katolska kyrkan.

Mycket intressanta är 40-talsbreven för dagens andliga vurmande inför “non-duality”, olika former av terapilikande “icke-dualismer” och mindfulness-varianter i det oändliga — varav youtube är knökafull. För Watts är det helt poänglöst med en icke-dualistisk Enhet där vi försvinner som individuella subjekt eftersom Gud älskar att skapa subjekt och gå in i dem. Om inte det avskilda subjektet fanns där hade Gud ingen anledning att förena sig med det och leva som det. Jesus, Guds Son, lever oss genom att vara just oss i vår originella individuella form i vardagens handlingar. Att då försöka “vara i nuet” eller “bli ett med det gudomliga” blir som att försöka lyfta sig i håret. Och det blir poänglöst i längden, förutom att det ger trötthet och bekymmer. Gud lever oss från start. Slappna av och njut som ett barn, menar Watts.

Många som levt med Watts’ skrifter från den kristna tiden och senare har undrat varför inte den anglikanska Fader Watts verkade vidare inom den kristna kyrkan. Hans egna förklaringar i “In my own way”, självbiografin från slutet av 1960-talet räcker kanske inte, eftersom den utgörs av ratonaliserande blickar i efterhand.

Breven visar en mer genuin historia. När han började sina teologistudier trodde han att han hade “inside information on the True meaning of Christianity which was just what the Church needed”. Det var hans motivation till att bli präst. Han märkte snart att det var tvärtom: “..in truth the Church had just what I needed”. Detta var Guds nåd säger han, mest kanaliserad genom Thomas Aquinas.

Mer speciellt gällde detta den vaga “new-age-iga” andligheten där det gudomliga finns till på ett panteistiskt sätt, så vanligt idag igen. Watts skriver i ett brev till föräldrarna hemma i England från oktober 1943:

“I used think that the highest conception of God lay in some kind of pantheism. The Meaning of Happiness (1939) is full of the notion of God as a vague force which everything is. I felt that God as a person was a limited and inadequate God, a mere caricature of the unthinkable mystery of reality. But I have found that this reality is still more caricatured by an idea which denies to it even the attributes of man — intelligence, consciousness, personality — and makes God look something like an electric current, a thing undoubtedly inferior to man, a thing which could never have produced man. That which produced me must have at least all my qualities; if it does not, where do those qualities come from? If my cause is a mere law or force, I, as a part or consequence of it, am also a mere law and a mechanism, for which reason my ideas are as meaningless as any other purely mechanical process. But because I did not want to degrade everything to mechanism, I took refuge in vagueness.

Then, too, I said that all things were identical with this God because I felt that our union with God was a given fact and not a product of our own manufacture. I overlooked the truth that in becoming aware of this union one did not become aware of God’s own interior knowledge; and if I am really God you would expect that to happen. Therefore this given-ness of union with God cannot be explained by identity, and if not it must have a more exciting explanation. It is a free gift from another, given out of perfect love and generosity — not something you can take for granted like so much water from a tap. The more I tried to explain away the personal, the free, the spontaneous and living quality in the giver, the more I found I was like a person sawing off the branch of a tree on which he is sitting. In denying the personality of God I was denying my own.

Furthermore I could never explain satisfactorily why the realisation of union with an impersonal God should have certain definite results. A person filled with the power of such a God might become either a saint or a devil, but I maintained in The Meaning of Happiness that such realisation would produce gratitude and love. But why should it if there is just as much wrath, darkness and demonism in the nature of God as there is love and light? If God is not preeminently good, what on earth is the use of making any fuss about him at all? And if he is less personal than I am, could he possibly be very interesting?” One might read The Meaning of H through to the end, and simply comment “So what?” Or, “If there is nothing better than the acceptance of everything just as it is, why did you bother to say so?” It was much to Eleanor’s credit that she pestered me with such comments until I had to be honest, and really think out what I meant.”

Ändå gav han senare upp och lämnade kyrkan. Varför? Mitt okunniga tips är äktenskapsproblem, skilsmässa från Eleanor, ny kärlek, lämnande av barnen. Watts fastnade kanske i den yttre kyrkans värderingar av hands handlingar och han kastade ut barnet med badvattnet.

Troende idag?

Är folk troende idag? Åjo.

Polyteismen håller fortfarande gator och torg. Vi kanske har kristna kyrkor att gå till men på gatan gäller de vanliga många gudarna: Venus, Mars, Narcissus, Mammon, Dionysios.

Du gör vad du tror på, vilket är din gud. Och det enda som spelar roll i livet är vilken gud du tillber. Din gud är vad du lever för och du måste leva för någon eller något, om det så är endast Dagens Lunch, vilket är magens gud och en väldigt vanligt gud sedan många sekler. 

En verklig ateist behöver inte begå självmord, han eller hon är redan död. En verklig ateist är som gamla soldater som inte dör, bara tynar bort. Om du lever måste du leva för något och det du lever för är din gud. Dina dagliga handlingar baseras på denna gud, på det du tror på, din verkliga tro. Narcissus är den vanliga guden för de flesta som tror sig vara ateister, ihop med ett halvdussin andra gudar.

Den som dricker har en verklig gud. Trosbekännelsen är: Jag tror på en Allsmäktig alkohol som skänker frid, helar och läker minnenas sår, ger styrka åt den svage, får den stumme att tala -- in vino veritas -- torkar alla tårar och och ger den trötte vila.

Den som spelar krigsspel på datorn eller i verkligheten har en verklig gud. Trosbekännelsen är: Jag tror på en Allsmäktig strid, en kamp i fantasin och i den fysiska verkligheten som ger liv åt mig, skänker energi och rörelseförmåga, förenklar tillvaron till att göra så många "kills" som möjligt, nedgöra så många fiender som möjligt, ger rörelsens fascination tillbaka till den passive, skapar identifikation åt den som inte vet vem han eller hon är.

Människor är naturligt polyteister. Det var så det började. De tenderar dyrka allt som rör dem, som engagerar dem, som får dem att känna sig "levande". Det som upplyfter dem en smula ur vardagen. Reklamen för mat och spel är en god provkarta på gudarna.

Den som gör det som skapar trivsel har en verklig gud med sig själv i centrum. Vi må har rivit Bacchus tempel men på gatorna och i hemmen tillbes  denna gud: "Ta ett glas vin och ha det lite trevligt nu !" Eller som jag hörde på en camping: "En stor stark på förmiddan gör hela dagen bra !"

Vi må ha rivit de flesta Venus-tempel men på gatorna och i klubbarna över hela världen, i var och varannan film eller roman, i den alltmer omfattande trafficking-industrin, dyrkas lusten utan större inskränkningar. Ibland tillbes lusten även av kyrkans tjänare som då lever ett liv i lögn.

Den som ser en kraft i att ha pengar och öka inflödet och omsättningen har en verklig gud. Vi må ha rivit Mammons tempel och glömt namnet Krösus, men den nya internationella starka kapitalismen är Herren på täppan i de flesta länder och antalet fattiga ökar.

Vi må ha rivit Mars-templen och förvandlar Tors hammare till smycken, men gudens hesa röst når många i varje generation till kriget framför datorn eller i fysisk verklighet -- samma mentala scen. Vapentillverkning och vapenförsäljning sker alltid i tjänst hos Mars och krigsfeber är en vanligt förekommande sjukdom idag. Denna gud har vunnit överraskande många tjänare bland de unga i vår tid, inte bara under islams täckmantel. Varje julklappsutdelning innehåller termer som "strike", "war", "battle" plus namn på vapen. Rasterna på skolan visar ibland marsianska ritualer där barnen föreställer figurer ut Star Wars. Denna gud är inte nöjd förrän människor är krigsmaskiner.

De flesta människor är fortfarande polyteister och sålänge vi är det förblir vi genomsnittliga konformister som gör vad andra gör, säger vad andra säger, tänker vad andra tänker och lyssnar girigt på varje ny liten innegrej som dyker upp, varje upptäckt av ett personligt behov, varje spännande projekt, varje kittling till dyrkan av någon av den vanliga gudarna.

Jakobsbrevet, den mest buddhistiska skriften i Bibeln, har en intressant diskussion: "Varifrån kommer all kamp och strid ibland er? Är det inte från begären som för krig i era lemmar? Ni vill ha, men får ingenting." Det är den utbredda polyteismens dilemma.

Var bor du?

Dagens evangelium (4 januari) skildrar första mötet med de första efterföljarna där Han frågar: Vad söker ni? Och istället för ett trevligt teologiskt svar frågar de: Var bor du?

Två bra frågor. Folk vet i regel inte vad de söker. De kollar på nätet och på teve. Ingenting håller. Bättre svara med frågan: Var bor du? Eller: var är du?

Filosofen Louis Lavelle ser tillvaron för oss som ett intervall. En osäkerhet, en passage. Vi vill hem och omedvetet frågar vi: Var bor du? De svårigheter vi har är enligt Lavelle ett motstånd vi behöver för att mogna.

Tre former av verklighet möter oss, menar Lavelle, i detta intervall: de materiella tingen, tankarnas värld och det individuella medvetandet. Både tingen och idéerna separerar saker, liksom särar på det som är ett helt. Medvetandet däremot är ett med Gud som är själva det absoluta medvetandet.

Det är detta vårt individuella medvetande, atman som indierna säger, som ställer frågan: Var bor du? Vi kan det där med separation, nu vill vi hem till Honom. Och han svarar enkelt: Kom och se !