Alla grundare av de stora historiska religionerna har varit solitärer och andliga personer. Men de etablerade religionerna till vilka de har gett sina namn är alla, i stort sett, sociala och formella. Historien om hur den solitära och andliga religion som Jesus praktiserade blev en social religion, bestående av former och koder, riter, traditionella gester med pompa och ståt, är för de flesta bekant.
Men även buddhismen gick igenom samma historiska procedur av-solitarisering och av-andlighet. Gautama hade utvecklat en både metafysisk och praktiskt förenklad livsstil: hans närmaste lärjungar var munkar och nunnor. Efter hans död var hans religion en ofullständigt organiserad asketism. Under det första århundradet av vår tid blev buddhismen en helt ny religion, med ett pantheon av Bodhisattvas, med fantasifull pompa och ståt i en rik och ädel liturgi. Den gamla möteshallen för de asketiska buddhisterna hade redan förlorat mycket av sin primitiva enkelhet. En symbolisk konst hade invaderat möteshallen. De nya buddhistiska templen var nu lika fantastiska och rika på sinnlig skönhet som de hinduiska. Skulpturer, musik och målningar, symboliska ritualer, rökelser, kläder och banderoller - inget saknades. Senare infördes den tantriska reformationen med sakral sexuell dyrkan av gudinnor, med en rik samling av magiska och erotiska riter.
Hinduismen gav sedan länge generöst de oandliga och sällskapligt intresserade människorna vad de ville ha. Det var hopplöst för buddhismen att konkurrera om själarna. Buddhismen försökte erbjuda gudar, ritual, magi, sexualla gudinnor och erotik. Men hinduismen, med den lugna självsäkerheten hos en Rockefeller på auktion, bara fördubblade budet.
Buddhismen försvann i stort sett från Indien. Dess framgångar har varit i länder där rivaliserande religioner har inte varit så formidabelt rika som hinduismen i allt som köper och distraherar människors själar. Vad kan slå Khumb Mela?
Islams historia har varit ganska annorlunda jämfört med kristendomen och buddhismen. Islam har inte drabbats av så radikala förändringar i riktning mot sällskaplighet och oandlighet. Orsaken tycks vara att islam ursprungligen inte var solitär eller särskilt andlig som de andra världsreligionerna. Mohammad verkar har varit framför allt en praktisk psykolog. Den religion som han erbjöd åt alla var inte en ensamhetens eller andlighetens tro. Därav dess bestående framgång som idag fortsätter med kraft.
Den religion som Jesus, Gautama och Lao-Tze praktiserade, har aldrig tilltalat fler än några få kristna, buddhister, eller taoister. För att tillfredsställa majoriteten av efterföljare har nya och sociala religioner formulerats. Mohammads anhängare har kunnat praktisera utan större modifieringar av den religion han själv utövade. Några mekaniska aktiviteter, som de fem pelarna, upprätthållandet av några få dogmatiska formuleringar, räcker för att göra en person till god muslim.
Naturligtvis uppstår fraktioner och våldsamma sammanstötningar mellan dem, såsom vi ser bland ivriga och militaristiskt aktiva mordiska drömmare om ett enda kalifat. Årliga pilgrimsfärder framkallar också stora känslomässiga massrörelser vilket ger den nödvändiga psykiska spänningen i relationen till Gud.
Det är värt att lägga märke till att de religioner som föraktar ritual, bilder, musik, pompa och ståt, är särskilt benägna till utbrott av väckelse och revival. Väckelserörelser är mycket vanligare i strängt protestantiska områden än i katolska länder. Oregelbundna känslomässiga stimuli verkar behöva ta platsen istället för regelbundna återkommande kyrkoårliga stimuli som tillhandahålls av ritualkalendern.
Den totala mängden känslor som tillhandahålls av olika religioner kan vara samma; men dosen i vilken den ges är annorlunda. Som en vän av ordning och älskare av den europeiska bildkonsten och gregorianska sången, föredrar jag då den katolska metoden.
Den sociala och oandliga formen av religion är av enorm historisk betydelse. All religionshistoria, som någon sa under ett seminarium med Carl-Martin Edsman i Uppsala, verkar undervisa oss i en och samma läxa: att den ursprungliga solitära och rent andliga tron, omfattas av en liten minoritet av hela befolkningen i även de högst utvecklade och skolade samhällena på jorden. Religion i sin sanna mening kan aldrig
bli universell religion. Den måste genomgå radikala transformationer innan mänskligheten kommer att acceptera den.
Protestantismens historia visar hur svårt det är är för en religion, som syftar till att vara övervägande andlig, att få allmän acceptans bland folk som inte dras till det andliga solitära livet. Kväkarna har t ex varit begränsade till relativt få troende. De andra protestantiska religionerna har antingen förfallit eller, om de har hållit sig kvar i sina egna spår, gjort avsevärda eftergifter till oandlig sällskaplighet med kul musik och massor av aktiviteter som distraherar både kropp och själ.
De mest blomstrande protestantiska sekterna är de som satsar på väckelsemetoder och de som, i stil med Svenska Kyrkan, inför ett visst mått katolsk ritual. Just nu verkar det som om kleriker i Svenska Kyrkan inte är helt nöjda med sitt begränsade modicum av ritual. Inom Anglikanska kyrkan har en stor och aktiv sektion “anglokatoliker” sedan länge bett om mer och fått det. Vid ett besök i Church House i London på 1990-talet förklarade en tjänsteman att “the House is practically anglo-catholic”.
I alla fall kan vi nog känna oss säkra på att den anglokatolska anglikanismen inte delar lutheranernas och calvinisternas öde. Alltför respektabel för att göra en vana av väckelse, alltför traditionellt protestantisk för att tillåta särskilt mycket utsmyckning av "bara praxis" förfaller man till obetydlighet. Anhängare har antingen tagit avsked och gått till Rom eller har förfallit till nominell icke-religion, typ mindfulness eller zen coaching som ersättare för deras religiösa känsloutveckling.
Den senaste enorma kristna tillväxten i Afrika och Kina behöver ingen med kunskap om mänsklig natur finna överraskande. Inte heller att 70 000 troende i Kairo sjunger Yeshua tillsammans (finns på youtube.com) Denna tillväxt gäller även katolicismen i Kina och Afrika. Katolicismen är förmodligen den mest realistiska av alla västerländska religioner. Dess utövning bygger på en djup kunskap om mänsklig natur i alla dess variationer och graderingar från tillbedjan av fetisch till thomistisk metafysik, från de trötta affärsmännen med eller utan maffiarelation, till mystiken från Augustinus och framåt, från sentimentalism och sensualism till den rena intellektualismen (respekterad till och med av min lärare Hedenius i Uppsala).
Varje typ av människa kan i katolska kyrkan hitta exakt den andliga näring som han eller hon kräver. För de sällskapliga, oandliga pratande personerna är katolicismen vederbörligen sällskaplig och oandlig. För de solitära och andliga personerna ger kyrkan ett veritabelt eremitage för de grundligaste modeller av religiös meditation ( t ex Jesus-bönen hos Franz Jalicz, SJ). Kyrkan ger klostrets tystnad (t ex Grand Chartreux och kartusianerna) erbjuder den hängivna introspektion (hos t ex Thomas A Kempis och Johannes av Korset), likaså filosofiska subtiliteter ( hos t ex Pascal och kardinal Newman). Kyrkan är som en Moder Maria som ger åt alla barnen vad de tror de absolut måste ha.
