Genom Honom, i Honom

Den lilla kyrkan eller trånga kyrkan syns i bloggen Mariaslamm.se där vi finner en rörande längtan efter "Kristi lag". Läs t ex dessa rader:

”Ett rent hjärta ge oss o Gud”, fritt från tvetydighet. Att tjäna Herren och samtidigt tjäna världen går inte. Världen regeras av dess prins som tjänar sig själv och sitt eget, han har inte skapat någonting förutom osämja och han leder människan till fångenskap och fördömelse."

Håller helt med, världen styrs av jag-för-mig-demonen. Jesus ger oss ett liv där Han lever oss i jag-för-andra-kärlek.

"Men, säger Jesus, vi kan leva i den här världen och använda oss av den för att nå Gud och hans rike, inte genom att bli som den men genom att välja bort dess korrupta värderingar."

Så gott sagt, men det är genom Honom det sker, han väljer i oss.

"Saliga de fattiga, renhjärtade, barmhärtiga, de som sörjer, de som är förföljda…för de använder sig av världen genom att vända sig bort från dess frestelser. Dessa kommer att få riktiga vänner som hjälper dem över tröskeln till evigt liv, och de själva blir dessutom de allra bästa vänner till dem som söker sig igenom världens labyrinter för att nå evigt liv."

Också en god tanke. I evighetens hyddor väntar de som kan hjälpa oss när vi lämnar jordelivet.

"Men evigt liv, är det så svårt att nå? Vi vill nå Gud men vi vill inte göra mycket för att nå Honom."

Här börjar det dra ihop sig. "Göra mycket" lovar en utläggning av "Kristi lag".

"Genom tiderna och allra mest i våra tider, tappar man mer och mer konceptet och innebörden av Jesu lidande, inte bara att man inte längre betänker Hans lidande för oss, men inte heller söker vi finna vår egen plats i Hans stridande och lidande kropp; Kyrkan."

Nu sägs ordet "Kyrkan" som om det gäller en monolitisk institution. Menas den första stora östliga kyrkan, den som spreds till Persien, Indien och Kina de första århundradena? Den som sammanfattar sin lära på en inskription i centrala Kina på 600-talet, innan det finns ett kristet Europa, innan Karl den Store och kristnandet av franker, alemanner eller saxare, en tid då förkristna tempel restaureras i Essex. Den östliga kyrkan talar om Jesus som en ljusets gudomliga gestalt som räddar alla troende till ljusets rike, en tro som tilltalar både indier och kineser under flera sekler. Eller menas kanske den senare romerska medeltida kyrkan i Europa som är djupt delad mellan fraktioner och ordnar och fribrytare, en kyrka som många samtida, t ex. Birgitta från Sverige, djupt misstror och hårt kritiserar.

"Att tala om ett av Guds Gudomliga egenskaper;  Rättvisa, ses som något onödigt, ibland rent av omänskligt, nämner man något om Guds rättvisa anses man kall och hård, ”för Gud är kärlek”.  Så förstår man nu kärlek som något som rättvisa inte har något att göra med, kärlek blir en känsla av ständigt välbefinnande, tolerans blir likvärdigt med kärlek. Men kärlek till ens nästa består först i att älska Gud enligt Kristi lag - för det är bara enligt Hans lag och med Hans nåd, som vi kan älska vår nästa."

Nu är redan framme vid "lag" och det gick undan. Juridiska ord som "rättvisa" ställs emot tolerans. Kärlek ställs emot välbefinnande. Det har blivit smått och trångt. Att leva för andra genom Jesu liv i oss blir nu "enligt Hans lag och med Hans nåd". Vi "har sanningen".

"Att säga att man tror sig ha sanningen - än mindre, att man har sanningen, - anses vara fascistiskt. De flesta Katoliker tror inte längre att den Katolska tron är den enda sanna tron, att enbart Jesus är sann Gud och att enbart Han kan frälsa. De flesta tror inte att Hans - nu gamla - lära går att leva, än mindre lära ut."

Resten av inlägget blir nu välkänd klagan över hur få som följer "lagen", väldigt likt moderna messianister som ser Jesus som Torans stora försvarare. Med stöd från några citat från Basilius den Store blir det en klagan och längtan efter "rätt":

"Så många är det som försöker förnya den och piffa upp den här och där. Att Han skulle vara Vägen, den enda vägen till Fadern, är en oförskämd tanke. Sanning som sådan finns inte, och därmed har Kyrkan haft fel i århundraden efter århundraden.  Följden är att Ecklesiologin och det Kristologiska är förbi, utsuddat, och förkastat. Kyrkan förenar sig nu med världens otåliga suckar över att synden skulle vara något så negativt att det definitivt för oss bort från Gud. Så orättvis är inte Gud!"

Broderskap och enhet med alla människor (och deras religiösa sökande i olika kulturer) som påven Franciskus ofta betonar, blir för löst och oklart, det blir som att sitta till bords med syndare och publikaner:

"Vi uppmanas till en broderlig dialog där  synd inte får nämnas, sanningens ord får  inte sägas, troendes övertygelser får inte delges. Evangelisering får en negativ klang därför att den helt sonika och felaktigt förlikas med  proselytism som ses på med mer förakt än heresier - för såna finns inte längre."

Kommer osökt att tänka på Matthew Fox som tystades av Rom för länge sen, men som idag har det kanske viktigaste kristna budskapet sedan Thomas Merton, Teilhard de Chardin och Henri Lubac. Vi får hoppas på flera sådana otystade missionärer i framtiden! Och att vi får fler påvar som Franciskus.

Gamla frågor och svar (1)

 1

- Finns det något slut på personliga problem och besvär?

 - Om du är nöjd med "Jag är" spelar det ingen roll om det är obehag eller motigheter i livet.  De är precis vad de är.  De blandas i alla fall med mer nöjaktiga erfarenheter.

 - Så, löser detta "Jag är" alla problem?

 - Nej, det enkla och gudomliga "Jag är" gör alla problem exakt vad de är och du bryr dig inte längre.

 - Vi måste ha tålamod, det är vad du säger.

 - Tja, inte riktigt tålamod, bara vara medveten om "Jag är", och utan att dramatisera någon misshällighet eller något obehag.  Alla mentala och emotionella tillstånd går vidare till något annat.  Det slutar aldrig.  "Jag är" är alltid sig Själv hela tiden.

 - Så hur hittar man frid och fred?

 - Du märker exakt hur "Jag är" utgör det aktuella faktum av allt som finns.  Inget mer.

 - Men behöver man inte vara ensam med detta?  Så länge folk pratar med dig, finns det ingen chans att märka "Jag är"?

- Det hjälper att vara ensam.  Men i verkligheten är det ingen skillnad. Jag bor med en bråkig stad runt mig.  Det är ingen skillnad från ett eremitage uppe i bergen. "Jag är" finns där på alla platser.  Observera bara.

 - Men människor förväntar dig att du minskar din medvetenhet till vad som sägs?  Det världsliga pratet.

- Det är sant, men bara älska dem, le och lägg märke till "Jag är". De vänjer sig vid att du tycks vara sådan.  De kan kalla dig lat, men vem bryr sig?

- Kanske.

- De kan till och med upptäcka din enkla livsstil, din avkoppling i Gud.  Det kan bli en gåva, tror du inte det?

 - På något sätt verkar det slöseri med tid att märka att "Jag är".  Jag kan höra min far säga: Gör något, inte bara sitta där!

 - Men du kan göra många saker, medan du ger akt på och inser att "Jag är", eller hur?  Du noterar "jag arbetar" eller "jag är upptagen med det här" och så fort det finns en paus, "Jag är" och inget annat.  Naturligtvis är detta möjligt?

 - Hoppas det.  Jag föredrar att tänka på metafysik kring detta "Jag är", inte bara märka det så där trivialt!

 - Ja, du kan göra det, men notera bara helt enkelt "Jag gör metafysik" och sedan helt enkelt lägga till "Jag är".  Den viktiga saken är att vara nöjd med bara "Jag är". Annars kommer ingen mängd metafysik att få dig att må bra.  Frid kommer inte, inte heller kärlek.

 - Är det här en disciplin?  Lägga märke till och säga mentalt "Jag är"?

 - Nej, nej, du kopplar helt enkelt upp dig med Gud på detta sätt. Ingen disciplin.  Han ger dig liv, "Jag är".  Det är ett sätt att vara tacksam.  Men det blir verkligen också ditt sätt att leva.

 - Men jag tror också att det är ett metafysiskt eller teologiskt uttalande.  Det viktigaste är Varat i sig själv.

 - Ja, och det är Gud, en person, inte bara varat i allmänhet.  Kom ihåg Jesu ord: JAG ÄR INNAN ABRAHAM VAR.  Det är inte metafysik, det är själva verkligheten, för dig och för mig och för alla.

 - Det är en varelse helt enkelt.

 - Ja, men också en process, som Paulus säger: "Eftersom i honom är allting till, det som är i himlen och det som är på jorden, synligt och osynligt."

 - Jag tror dock detta är metafysik!

 - Ja, men närvaron av "Jag är" bekräftar att du är här i den evige "Jag är". Med Paulus ord: ”allt skapades genom honom och för honom.  Och han är före allt, och allt kvarstår i honom...för det behagade Fadern att i honom bodde all fullhet... ”

 - Så vi tackar Gud för att det finns ett "Jag är"?

 - Ja, att vara och tacka blir samma handling, "pistis".

 - Jag hörde några kristna tala om Jesus som levande i oss och som oss.  Hur kan detta verkligen fungera?

 - Detta är den rena sanningen, eller som Paulus säger: ”Jesu liv manifesteras i vår kropp.  Eftersom vi som lever ständigt överlämnas till döds på grund av Jesus, så att Jesu liv också kan manifesteras i vår dödliga kropp. ”(2 Kor 4:11) Detta betyder att "Jag är" gäller oss alla, när som helst.  Den kristne vet helt enkelt detta i hjärtat och lever med den kunskapen, denna "pistis".

 - Men hur är det med lyckan i livet?  Är detta "Jag är" den lycka vi söker?

 - Nej, det är inte lyckligt eller eländigt, bara faktum om den gudomliga verkligheten i ditt liv som det är.  Men naturligtvis kan ingenting i världen ge lycka, bara osäkerhet och att inte veta vad som kommer att hända om en timme.  Vi vet aldrig om vi kommer att leva imorgon.  Vi vet aldrig vad som kommer att hända inom några år.  Det enda säkra är detta "Jag är".  Ingen erfarenhet, ingen relation, ingen attityd till livet kommer att ge lycka.  Guds vilja genomförs kontinuerligt och den stora gåvan för oss är att vara medveten om närvaron av "Jag är".  Och Gud är den enda personen som kan göra det och uppleva det.  Han är då skapare och mottagare på samma gång, den som handlar och den som erfar.