Genom Honom, i Honom

Den lilla kyrkan eller trånga kyrkan syns i bloggen Mariaslamm.se där vi finner en rörande längtan efter "Kristi lag". Läs t ex dessa rader:

”Ett rent hjärta ge oss o Gud”, fritt från tvetydighet. Att tjäna Herren och samtidigt tjäna världen går inte. Världen regeras av dess prins som tjänar sig själv och sitt eget, han har inte skapat någonting förutom osämja och han leder människan till fångenskap och fördömelse."

Håller helt med, världen styrs av jag-för-mig-demonen. Jesus ger oss ett liv där Han lever oss i jag-för-andra-kärlek.

"Men, säger Jesus, vi kan leva i den här världen och använda oss av den för att nå Gud och hans rike, inte genom att bli som den men genom att välja bort dess korrupta värderingar."

Så gott sagt, men det är genom Honom det sker, han väljer i oss.

"Saliga de fattiga, renhjärtade, barmhärtiga, de som sörjer, de som är förföljda…för de använder sig av världen genom att vända sig bort från dess frestelser. Dessa kommer att få riktiga vänner som hjälper dem över tröskeln till evigt liv, och de själva blir dessutom de allra bästa vänner till dem som söker sig igenom världens labyrinter för att nå evigt liv."

Också en god tanke. I evighetens hyddor väntar de som kan hjälpa oss när vi lämnar jordelivet.

"Men evigt liv, är det så svårt att nå? Vi vill nå Gud men vi vill inte göra mycket för att nå Honom."

Här börjar det dra ihop sig. "Göra mycket" lovar en utläggning av "Kristi lag".

"Genom tiderna och allra mest i våra tider, tappar man mer och mer konceptet och innebörden av Jesu lidande, inte bara att man inte längre betänker Hans lidande för oss, men inte heller söker vi finna vår egen plats i Hans stridande och lidande kropp; Kyrkan."

Nu sägs ordet "Kyrkan" som om det gäller en monolitisk institution. Menas den första stora östliga kyrkan, den som spreds till Persien, Indien och Kina de första århundradena? Den som sammanfattar sin lära på en inskription i centrala Kina på 600-talet, innan det finns ett kristet Europa, innan Karl den Store och kristnandet av franker, alemanner eller saxare, en tid då förkristna tempel restaureras i Essex. Den östliga kyrkan talar om Jesus som en ljusets gudomliga gestalt som räddar alla troende till ljusets rike, en tro som tilltalar både indier och kineser under flera sekler. Eller menas kanske den senare romerska medeltida kyrkan i Europa som är djupt delad mellan fraktioner och ordnar och fribrytare, en kyrka som många samtida, t ex. Birgitta från Sverige, djupt misstror och hårt kritiserar.

"Att tala om ett av Guds Gudomliga egenskaper;  Rättvisa, ses som något onödigt, ibland rent av omänskligt, nämner man något om Guds rättvisa anses man kall och hård, ”för Gud är kärlek”.  Så förstår man nu kärlek som något som rättvisa inte har något att göra med, kärlek blir en känsla av ständigt välbefinnande, tolerans blir likvärdigt med kärlek. Men kärlek till ens nästa består först i att älska Gud enligt Kristi lag - för det är bara enligt Hans lag och med Hans nåd, som vi kan älska vår nästa."

Nu är redan framme vid "lag" och det gick undan. Juridiska ord som "rättvisa" ställs emot tolerans. Kärlek ställs emot välbefinnande. Det har blivit smått och trångt. Att leva för andra genom Jesu liv i oss blir nu "enligt Hans lag och med Hans nåd". Vi "har sanningen".

"Att säga att man tror sig ha sanningen - än mindre, att man har sanningen, - anses vara fascistiskt. De flesta Katoliker tror inte längre att den Katolska tron är den enda sanna tron, att enbart Jesus är sann Gud och att enbart Han kan frälsa. De flesta tror inte att Hans - nu gamla - lära går att leva, än mindre lära ut."

Resten av inlägget blir nu välkänd klagan över hur få som följer "lagen", väldigt likt moderna messianister som ser Jesus som Torans stora försvarare. Med stöd från några citat från Basilius den Store blir det en klagan och längtan efter "rätt":

"Så många är det som försöker förnya den och piffa upp den här och där. Att Han skulle vara Vägen, den enda vägen till Fadern, är en oförskämd tanke. Sanning som sådan finns inte, och därmed har Kyrkan haft fel i århundraden efter århundraden.  Följden är att Ecklesiologin och det Kristologiska är förbi, utsuddat, och förkastat. Kyrkan förenar sig nu med världens otåliga suckar över att synden skulle vara något så negativt att det definitivt för oss bort från Gud. Så orättvis är inte Gud!"

Broderskap och enhet med alla människor (och deras religiösa sökande i olika kulturer) som påven Franciskus ofta betonar, blir för löst och oklart, det blir som att sitta till bords med syndare och publikaner:

"Vi uppmanas till en broderlig dialog där  synd inte får nämnas, sanningens ord får  inte sägas, troendes övertygelser får inte delges. Evangelisering får en negativ klang därför att den helt sonika och felaktigt förlikas med  proselytism som ses på med mer förakt än heresier - för såna finns inte längre."

Kommer osökt att tänka på Matthew Fox som tystades av Rom för länge sen, men som idag har det kanske viktigaste kristna budskapet sedan Thomas Merton, Teilhard de Chardin och Henri Lubac. Vi får hoppas på flera sådana otystade missionärer i framtiden! Och att vi får fler påvar som Franciskus.