Vi är Hans bostad

Är det inte intressant att NT berättar för oss att « Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom för att den syndiga kroppen skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. » (Rom 6:6) och att « De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med alla dess lidelser och begär. » (Gal 5:24). Ändå försöker vi räkna ut vad korset åstadkommit för oss för två tusen år sedan !!?? Vad är det vi inte fattar?

Inte undra på att Paulus kallar galaterna dumma och förledda när de försöker fullända sig genom självinsats. Och vi liknar dessa galater, de flesta kristna predikar självinsatsen tokiga evangelium. Vad vi behöver är kanske ett nytt tillvägagångssätt för hur denna sanning i Rom 6:6 och Gal 5:24 ska bli en levande verklighet i oss idag.

Först när vi vågar tro på sanningen kan vi säga med David: « Mitt hjärta är redo, Gud mitt hjärta är redo, jag vill sjunga och spela » (Ps 57:7) Kan vi således våga acceptera oss själva som Guds tillgång i stället för hans besvär? Att tro på självinsatsen och att begränsa sig till den rationella förståelsen teologiskt smarta resonemang är att fega ut istället för att acceptera. Är vi inte glada att Gud är smartare än vi ?

En präst på en kurs i meditation ansåg att jag inte var tillräckligt botfärdig inför Herren. Att bara befinna sig i Guds frid är inte tillräckligt. Synden är det första vi står inför. Vi kan inte lita på någonting innan botfärdighet och bot har avklarats. « Tror du verkligen att du är i synd? » frågade jag. « Litar du inte på vår Herre som redan korsfäst vår gamla syndanatur? » Men han tänkte mer på sin brist på botfärdighet än på Skriftens ord om att de som tillhör Kristus redan har korsfäst sitt kött.

Jag undrar hur många av oss som biktar sig enbart därför att de känner sig så fördömda av frestelsen de upplever. Man läser mässans syndabekännelse och tar på sig allvarliga syndakläder som egentligen är den falska skuld vi tar på oss för att vi tror att vi har ett misslyckat jag som behöver förbättras. Men katolsk undervisning gör alltid en tydlig distinktion mellan mellan synd och frestelse. Det är ingen synd att frestas och vi kan aldrig ta bort frestelser ur jordelivet, det är omöjligt. De följer oss till slutet när vi går till Himmelriket och slipper dem.

Sade inte Jesus: « Min själ är ytterst sorgsen intill döden », men vi vet att han aldrig syndade. All frestelse och svaghet och inre mörker är helt rätt att uppleva — vi måste först se det falska jaget för att se friheten i Kristus som får leva i oss och som oss. I den friheten får svagheter komma och gå hur mycket de vill. Vi har redan kastat alla synder och tyngder på Honom och vi har dött med Honom.

Gud har välsignat oss alla med de goda nyheterna att var och en av oss är ett « rätt jag » och att vi är, genom tron, redan fullkomliga i Kristus. « Ty genom ett offer har han för evigt fulländat dem som är helgade" (Heb 10:14). En stor frigörelse kom genom Honom, Hans liv är ett enormt vittnesbörd om Andens uppståndelsekraft, som är vår genom och i tron. Han är den som ÄR.

Vad betyder det i mitt liv? Vad säger Herren själv? Han sade aldrig att han skulle ge oss en liten bit av sig själv, kallad trefaldigt « vägen, sanningen, och livet. » Den unga flicka som en gång puffade mig fram till Jesus påstod alltid att denna utsaga av Jesus var den centrala för henne, särskilt att Jesus är Vägen — dvs den Enda vägen. Men hon visste inte att Han dessutom är Den som lever hennes liv och att hon själv dött med Honom på korset, sam Paulus säger: « Vi vet att vårt gamla jag spikades fast på korset tillsammans med honom, för att synden skulle förlora sin makt över oss. » Men kanske hon fann det senare i sitt liv?

Jesus sade inte att han skulle ge oss lite bröd och det skulle vara livet för oss. Han sa inte att han skulle ge oss uppståndelse, eller liv, eller levande vatten, för att dessa skulle hjälpa oss att ha llite mer av Gud.

Nej, det Han med eftertryck förklarade var detta: « Jag ÄR ordet, Jag ÄR världens ljus, Jag ÄR det levande vattnet, Jag ÄR livets bröd, Jag ÄR uppståndelsen och livet, Jag ÄR vägen, Jag ÄR sanningen och jag ÄR evigt liv. » Guds namn har alltid varit « JAG ÄR », inte att Han har olika saker att ge oss. 

Återigen: vi har inte en avlägsen Gud, som delar ut små bitar av sig själv att leva på, lite lugn, lite helg och lite helighet. Tyvärr är detta den förhärskande erfarenheten i våra kyrkor. Nej, Han har gett oss fullheten av sig själv.

Evangeliets mysterium är « Kristus finns hos er, hoppet om härligheten. » (Kol 1:27) Detta svenska « hos » kan lika gärna vara « i » så att inte avståndet betonas. Han är gudomen inne i templet som är var och en av oss, Han är skålens innehåll, Han är grenens vinstockar, Han är hustruns man, och Han är kroppens huvud. Kan något vara mer uppenbart än detta?

Därför är frälsningen en Person, kärleken är en Person, sanningen är en Person, frid och fred är en Person, rättfärdighet är en Person — och evigt liv är inte bara en « plats » vi går till efter kroppens sista andetag, utan det är en PERSON ! Hans plan från begynnelsen var att skapa en familj av söner och döttrar som fritt skulle innehålla och uttrycka Hans egen gudomlighet. Och vi är den familjen !

Varför fortsätter många med den yttre gudstjänsten, den som har Gud på avstånd? Känns den mer praktisk? Mer överskådlig? Det innebär ju faktiskt ett gruvligt slag mot våra egon att verkligen veta att vi bara är lerkrukorna och inte innehållet. Många är nog ängsliga för detta.

Kristus är innehållet, det är han som fyller templet. Ändå har vi ofta blivit felaktigt undervisade om att vi som individer är de som ska uppfylla lagen, det är vi som individer som ska försöka fylla våra tempel med goda gärningar och med aktiviteter för alla åldrar och sociala engagemang i samhället. Det är lite som att försöka det bara Gud är. Detta är kärnan i aktivismen och i legalismen.

Försöken att vara « bra och goda kristna » ger oss känslan av att vara igång och få något gjort men lämnar våra hjärtan tomma och ropande efter något mer. För det är Kristus som kan uppfylla lagen i oss, och det är han som vill ha härligheten. Vi är Hans bostad, inte vår egen.