Tjänande kärlek till Gud

Det är så främmande för människor idag – att vara tjänande istället för självförverkligande. Nästan alla som deltar i den moderna själv-kulturens konversationer ser med misstänksamhet på tjänande. Det är något som förminskar dem, något som sätter dem under annan auktoritet, något som gör oss slavar och inte alls självförverkligar oss.

Så kristen kärlekstjänst till Gud passar inte in. Inte ens i kyrkorna är den populär jämfört med en positiv psykologiskt korrekt kristendom där vi mår bra av tron och förverkligar våra möjligheter genom tron. Den ursprunliga kristna religionen som inte ens kallades kristen utan var en messianism samlade kring den uppståndne Messias, var inriktad på tjänst hos den Uppståndne. Det var inte ett intresse för privat lycka eller ett spännande utforskande av sitt ”verkliga själv” eller försökt att kanske hitta en fri ”tomhet” eller en kärleksfylld ”rymd” eller ett mysigt ”icke-vetande”. Det var tjänande kärlek, en tjänst för Herren som räddat oss.

Varför detta tjänande ter sig så overkligt idag, beror kanske på gamla välkända faktorer som bara fått nya kläder. Några av dem är de följande.

1 Vi vill helst syssla med det som syns och känns verkligt. — Detta innebär att erfarenheten av nuet sätts i centrum, det synliga nuet. Där finns naturligtvis inte Kristus, han är inte ens synlig för oss. Endast genom ord, böner, symboler och sakrament möter vi Honom som något yttre. Allra viktigast där är bönens ord i hjärtat. Dessa bönens ord riktar oss till den osynlige Kristus inom oss, den uppståndne som lovat vara med oss till tidens ände. Vi vänder oss alltså från det som syns här och nu. Vi tjänar den Uppståndne i den osynliga kyrkan och vi tänker som Paulus "Evighetens konung, oförgänglig, osynlig, den ende Guden -- hans är äran och härligheten i verigheters evighet, amen".(1 Tim 1:17)

2 Vi tror att det naturliga människans erfarenhet kan göras fri och lycklig. — Detta leder oss till frenetiskt sökande efter upplysning eller visdom i den naturliga och synliga människans erfarenhet. Somliga finner att även sökandet är futilt och ger upp inför en sorts meditativ självklarhet i den naturliga erfarenheten "här och nu", med allt vad det innebär, och denna självklarhet förs fram som ett önskvärt tillstånd av ataraxi. Detta är den urgamla hedniska och mänskliga cynismen som via grekiska kyniker och stoiker kan kännas fri och klar och som blir en kall ”smart” attityd till sist. Spinoza feltolkas ibland såsom just i denna resignerade anda.

Tjänande kärlek till Gud är inte intresserad av den naturliga människans erfarenhet i första hand. Herren är bortom och över denna naturliga människa liksom kärleken är bortom och över alla erfarenheter som görs av den naturliga människan. Hon räddas av denna gudskärlek snarare än nedlugnas.

Just att tillsammans med andra hängivna vända sig bort och upp mot det himmelska visar den äkta trons rörelse. Det naturliga livets uppmärksamhet, vaksamhet och lugnt iakttagande, fördöms förstås inte men lämnas i sin begränsning för det övernaturliga livet i Herren Jesus. Genom denna tjänande tro helgas det naturliga livet utan att bli naturlig visdom eller upplysning med någon sorts rationell evidens. Begränsningen i den naturliga människan består dessutom till det vi kallar Herrens återkomst och etablerande av Gudsriket.

3 Vi tror att vår moderna beskrivning av verkligheten och den mänskliga hjärnan förändrar villkoren för tjänandet av Gud. — Det stora problemet här är att att den mänskliga kunskapen får en dyrkansvärd roll, alltså bildas en hednisk religion. Att säga saker om kosmos, naturen eller den mänskliga hjärnan och hävda att man kan verifiera dessa påståenden är emellertid något helt annat än att tjäna Herren Jesus Kristus i hängivenhet. Sådana påståenden handlar alltid om objekt och rationell evidens. Detta är spännande i sig, men inte hängivenhet. Hängivenheten till Gud riktar sig till upphovet och källan till alla objekt. Herren är det osynliga upphovet till allt synligt och osynligt i universum, såsom vi säger i trosbekännelsen. Vi tjänar skapelsens Herre, inte skapelsen, honom för vilken och genom vilken allting är till (Heb 2:10). Alla påståenden som handlar om skapelsen eller dess historia faller utanför intresset i själva det kärleksfulla tjänandet.

4 Vi vågar inte låta Gud förföra oss. — De flesta människor med utbildnng idag skäms inför möjligheten att låta den osynlige övernaturlige Herren Jesus Kristus förföra oss i medkänsla och kärlek. Det känns som om vi säljer ut vår naturliga rätt till självständighet, vår egen kontroll och självkänsla. Både i vår ensamhet men särskilt tillsammans med andra, blygs vi för att falla på knä och be i tjänande kärlek. Genom sociala medier och skolverksamhet har en bild av den starka och insiktsfulla naturliga människan fått sådant genomslag att allt annat verkar ganska vidskepligt och nästan svagsint. Man är rädd för att bli identifierad som en person som låtit sig förföras av Gud.

Det här handlar faktiskt om en gigantisk omsvängning från en syn på verkligheten som full av helighet till en syn som koncentrerar blicken på människan och hennes intressen och verksamheter på jorden. Det är en förkrympning som är oerhörd, det verkliga syndafallet som Kristus ger en upprättelse från. Det låter så främmande med kristen gudskärlek, det hängivna tjänandet av Kristus under ständig bön, den värld Filokalia handlar om. Att inom humanismens och intellektualismens postmodernistiska ramar försöka hitta lycka och frihet blir en dramatisk kamp med illusioner. De som i förtvivlan ger upp, ropar på hjälp och låter Gud förföra sig försvinner ofta i beskedlig tystnad och ingen får veta vad som hände. Kanske har detta pågått i alla tider, kanske vår moderna idolatri är legio i alla tider.

5 Frestelsen till en naturlig frälsning via psykologi eller biologi är så stark. — Detta kan kanske sägas vara vår tids kult. Vi startar från något naturligt och för alla tillgängligt. Det kan vara vår hjärna eller det att vi är levande här och nu. Det kan vara sensationerna från våra sinnen. Det kan vara olika tillstånd som finns naturligt hos oss, eller ibland tillstånd inducerade av någon drog. Därefter framställs dessa som mer tillfredsställande än de är. Ungefär som en bildkonstnär talar om ljus och vinklar och färger, talar psykologiska frälsningsläror om den naturliga uppmärksamheten och dess kognitiva möjligheter. Olika metoder för en förändring eller en insikt tas fram och beskrivs som revolutionerande. Det kärleksfulla tjänandet av en osynlig Jesus Kristus framstår i jämförelse med detta som något fjärran, vidskepligt och fantasifullt. Tron kan bara fattas naturligt som en kroppslig och mental händelse och den framstår som onödig, även om julottan är stämningsfull och en kortare kristen retreat nedlugnande för själen.

Som frälsningsläror är dessa egentligen den gamla hedniska materialismen och gudsförnekelsen som omtalas i Psalm 1 i Psaltaren, bara i mer varierade moderna termer som fungerar i den nutida kulturella kontexten. Vad som sätts i centrum är en självtillräcklighet som uppfattas som frihet och lycka. Ibland färgas dessa naturliga frälsningsvägar av religiöst språk och retorik och flera former av kristendom, islam, judendom, buddhism och hinduism går in i dessa psykologiska beskrivningar av den naturliga erfarenheten. Ibland används mystikernas språk för att förstärka denna självtillräcklighet och en entusiasm för karismatiska lärare.

I tjänandet av den osynlige uppståndne Herren är dessa läror praktiskt positiva såtillvida som de får oss att må bra i det naturliga tillståndet. Vi kan t ex lugna ner oss med hjälp av en metod att fokusera på andningen eller några graciösa kroppsrörelser. I yoga missar man då kroppsställningarnas mening för att ta emot den Högste och tar dem som en ovanligt bra gymnastik. Likaledes missar man den mottaglighet för andlig energi som t’ai och qo-gong skapar och får istället en världslig emotionell terapeutisk aktivitet. Vi kan även njuta av ordinära ting genom att lugnt betrakta dem. Men detta är alltihop den skapade världen, inte källan till den, inte den levande gudomliga verkligheten som ger oss evighet och salighet. Det är den verkligheten Herren Jesus Kristus själv är.

De naturliga psykologiska lärorna och diciplinerna är som tröstenappar för de många idag som ännu inte vågat börja tjäna Herren eller fallit offer för självtillräcklighetens lockelser. "Och världen förgås med sina lockelser, men den som gör Guds vilja består för evigt" skriver Johannes med den enkla sanningen i det kristna livet.(1 Joh 2:17) Herren själv säger det än tydligare: "..men världsliga bekymmer och rikedomens lockelser kväver ordet, så att han inte bär frukt."

6. Fascinationen inför denna världens fenomen, särskilt den egna psykologin. — När man lever i Kristus och vill vara hängiven i kärlekstjänst blir alla fenomen inom kroppen och psyket och världen genomskinliga. Det är en stark lycka i denna genomskinlighet men inte för att fenomenen som sådana är huvudsaken. Sålänge vi lever i världen går vår blick alltid rakt genom fenomenet till gudskärleken på andra sidan. Transparens uppstår i alla fenomen för denna trons blick.

Världsligheten misstänkliggör däremot den andliga kärleken och tjänandet. Den anklagas för att vara en pessimism och en osund världsfrånvändhet. Turismen och upplevelse-industrin utlovar istället en direkt positiv upplevelse av den egna kroppen eller den egna perceptionen, äventyret eller kroppsaktiviteten som lyckobringande.

Men vi ser sammanhanget. Om det inte vore för den gamla självtillräckliga erfarenheten i nuet, skulle denna fascination inte fungera. Ingen skulle bry sig om det som utlovas i resereklamen och i annonser för träningsredskap eller aktivitetsformer, terapeutiska retreater eller andliga vandringar till helgedomar.

7. De sociala mediernas självbespegling ökar. — Detta stora intresse för den egna synligheten i media gör att gudskärlek verkar tappa bort den egna individen och blir därigenom misstänkt auktoritär och överordnad det egna personliga livet. Detta kan också förstärkas av yttre religiösa strukturer som finns både i kristna kyrkor liksom i andra religiösa organisationer och hierarkier. Alla som identifierar sig med någon del eller funktion i dessa blir förr eller senare besviken och avvisad eftersom de är mänskliga konstruktioner med mänskliga svagheter.

Att försöka böja tillbaka den tjänande kärlekens blick inemot världen för att skapa en världslig andlighet, kyrka och religion, blir att förråda den. Den tjänande kärleken till Gud upphör därmed och istället får vi ett religiöst bruk, en kyrklig men världslig gest, en världslig sammankomst med ”andlig” atmosfär. Vi får den fariseism som Jesus ständigt provocerar och avslöjar. Han Själv får oss emellertid i en annan riktning: "Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ." (Matt 11:29)

Kärlekens tjänst

Nathan Söderblom uppskattade mycket den indiska bhakti-kulten. Det var genom hans kommentarer jag började läsa om indisk bhakti, faktiskt just i Söderblom gamla bibliotek som nu användes (1969) som seminarierum på Religionhistoriska institutionen i Uppsala. Om vi då skulle tala om "kristen bhakti" är väl det först och främst att presumera gudskärlek, vilket mer eller mindre tar oss bort från allt världsligt öde, alla världsliga och fåfänga omständigheter som ofta oväsentliga och kanske egentligen inte fullt existerande, då de är som hö, endast passerande växlande former som bör älskas bort genom gudskärlekens tjänst.

Adorationen till Gud i bönens aktivitet gör att vi inte längre helt beror på konventionella yttre former såsom kyrka, sakrament, historia, tradition, synd, moral eller personlig fromhet – där Gud i regel anpassas över tid genom mänskliga intressen och konventioner och blir hanterlig för det lilla jaget och det politiska livet som egentligen ser Gud som endast potentiellt närvarande, symboliskt närvarande.

Istället presumerar vi "bhakti" – alltså älskande tjänst i bön och försvinner som öden och egon i den processen. En sådan inre tjänst för Herren går utanför kända former av religion och andlighet och vi behöver inte precisera eller namnge denna kärleksfulla tjänst. Om vi gör den till en känd och konventionell berättelse lurar vi oss själva och distraherar den inre gudstjänsten.

När Kristus på korset redan fullgör offret för vår frihet är all konventionell religiositet omintetgjord i den tjänande kärleken. Vi behöver aldrig gå tillbaka till komplikation och egopresumtion, vilket är vad som ibland sker i traditionella externa religiösa aktiviteter.

Vi fullgör i själva den bedjande adorationen hela det förlopp Kristus är och förblir – en kristen kärlekens tjänst som är primitiv och direkt tjänande. Där är ingen problematik eller historia kvar längre. Fältet är rent för Gud i sjungandet av hans Namn.

Den sjungande eller reciterande bönens hängivna tjäns är tid hos Kristus på tronen, sittande på Guds Faders högra sida – och i hängiven tjänst som vi presumerar (inte förvärvar) lämnar vi all annan tid. Vi ägnar inte andra omständigheter så mycket uppmärksamhet. Istället ber vi för alla omständigheter inför Älskaren av allt.



Gudsgestalten i NT

Om vi vill finna ett perspektiv genom "kristen bhakti" måste vi vända oss till Skriften. Allt vi läser om Jesus Kristus i NT ter sig som en helig lek som Gud utför för vår frälsnings skull. Denna lek sker i Guds egen slöja av tid och rum, bland människor som lever i okunnighet om tjänandets och gudskärlekens sanning. Vi kan aldrig veta hur och med vilken sorts kärlek Gud gör detta frälsningsverk. De flesta personer som skildras i NT, inklusive apostlarna, har en skymd blick för vad Gud är i Jesus Kristus. De har messianska föreställningar, de har föreställningar från Främre Orienten, de har fariseriska judiska tankar om världen och profeterna.

Vi har lärt oss att läsa historiskt och ”verkligt”. Men historia och påståenden som ska dechiffrera ”verkligheten” är endast en framställningsform som Gud leker med i Bibeln. Vi bedrar oss själva om vi försöker tvinga in Gud i våra föreställningar. Att vilja tjäna den Högste i ren gudskärlek, däremot, smälter genast bort alla framställningsformer och får oss att vakna utanför tid och rum. En själ som vaknar utanför tid och rum och alla former för historisk framställning är ett Guds barn. För henne eller honom är Bibeln verkligen Guds ord.

Den naiva realismen har ännu inte infekterat den bibliska texten. Därför är den texten viktig för oss, omistligt viktig. Gud och människan har där inte reducerats till analoga relationer där vissa satser kan visas eller bevisas avkoda en verklighet och bli någon form av "evidens" för oss. För de som på detta sätt tror på en analog Gud är ateismen en bra medicin. De flesta evidensbaserade som "vet" vad Gud är, bör bli ateister. Detta för att sätta punkt och börja på nytt. Göra om och göra rätt.

Först måste en längtan till verkligt tjänande av den Högste uppstå. Därefter måste en insikt om att ingen av oss verkligen kan älska Gud uppstå – så att Gud får en chans att älska oss in i tjänandets livsform. De flesta människor kommer aldrig så långt och ateismen eller en sekulär humanistisk agnosticism passar deras livsform bäst.

När en kristen i kärlekstjänst läser Bibeln är hon eller han redan i Ordets tjänst och de partikulära orden i skrifterna föder hela tiden längtan till Herren. Orden är nu dynamik, inte avkodning av något ”annat”. Skrifterna är uttryck för den lek med slöjan som Älskaren utför i all världshistoria och i all kosmisk tillblivelse och förstörelse. Herren är som en litet förtjust barn som låter gigantiska galaxer uppstå i sina händer en stund för att sedan kastas bort efter att ha räddat de som tjänar Honom. Herren är suverän frihet och skenbar meningslöshet, obegränsad glädje och kärlek.

Gud som detta förtjusta, lite galna barn, kan inte kodifieras i ord eller doktrin, endast utöva attraktion på oss hängivna. Denna Gud pratar hela tiden utan referenser, eftersom allt är Hans egen kärleksnatur, hans egen glädje. Detta barn blir sedam den gode herden, eller som William Temple vill översätta Joh 10:11 : "I am the shepherd, the beautiful one.".